med anledning av prop. 1996/97:141 Högskolans ledning, lärare och organisation

Motion 1996/97:Ub31 av Beatrice Ask (m)

av Beatrice Ask (m)
Inledning
Den högre utbildningens och forskningens viktigaste uppgift
är att åstadkomma kunskapsutveckling. Den högre
utbildningen och forskningen måste hålla hög internationell
klass. Det är bara genom att ligga i frontlinjen inom viktiga
och strategiska områden som Sveriges intressen fullt ut kan
tas tillvara.
Vår grundläggande utgångspunkt är att kvaliteten i utbildningen och dess
resultat är det avgörande. De kvantitativa målsättningarna, oavsett om det
gäller antal studieplatser, professorer eller jämställdhetsmål, måste ligga i
linje med de rimliga och nödvändiga krav som vi och omvärlden ställer
rörande utbildningens kvalitet och inriktning. Valfrihet och mångfald,
kontinuerliga utvärderingar och kvalitetsanalyser är väsentliga medel och
redskap i strävan att uppnå detta övergripande mål.
Universitetens och högskolornas organisation måste utmärkas av ökad
flexibilitet. En förändrad organisation inom högre utbildning och forskning
bör syfta till att lyfta fram både studenternas berättigade krav på ökat
inflytande över sina egna studier och handledning av professorer och övriga
disputerade lärare, samtidigt som ett kreativt, tolerant och flexibelt
forskningsklimat måste främjas. I ett sådant klimat uppmuntras alla individer
att utnyttja sin kompetens och att använda sin arbetstid på olika sätt. Det är
viktigt att studenterna under sin grundutbildning i undervisningen får möta
välmeriterade forskare.
Regeringens proposition om högskolans ledning, lärare och organisation
innehåller förslag till vad som avses vara förbättringar. Konsekvenserna
gällande flertalet av förslagen innebär dock det motsatta. Det beror på att
regeringen anlägger ett felaktigt perspektiv i sina förslag. Tonvikt ligger på
att i kvantitativa termer kraftigt öka antalet professorer och lektorer,
istället
för att möjliggöra en kvalitativ utveckling, ett kreativt forskningsklimat som
inbjuder till internationellt samarbete, ökad flexibilitet och större inflytande
för studenterna.
Regeringen har också struntat i att analysera konsekvenserna av sina
förslag. Den har lagt ett förslag om en fördubbling av antalet professorer
men, bekvämt nog, glömt bort att finansiera tjänsterna.
Det behövs en ökad
rörlighet inom universiteten
och högskolorna
Det är angeläget att statens övergripande regler för
högskolornas organisation och resursfördelning är så
utformade att de främjar mångfald. Regeringens politik
kommer dessvärre att leda till motsatsen. Att ha som
övergripande idé att sprida ut forskningsresurser riskerar att
leda till ett sämre resultat än om regeringen valt att
koncentrera forskningsresurser till ett antal universitet och
högskolor. Detta gäller såväl kvaliteten som antalet
disputerade. Omfattande utvärderingar utförda av USA:s
nationella forskningsråd talar sitt tydliga språk. Ett
utmärkande drag hos framgångsrika forskningsinstitutioner i
USA är att de är stora. Kännetecknande för det amerikanska
utbildningsväsendet är dessutom dess rörlighet. Det normala
förfarandet är att en persons grundutbildning,
forskarutbildning och första tjänst  sker vid olika universitet.
I Sverige stannar man ofta vid sin ursprungliga institution.
Detta medför förstelning, brist på nytänkande och till ett
klimat som försvårar ett sunt utbyte av forskare och
professorer mellan olika universitet och högskolor.
Vi förordar en utveckling där studenters och forskares rörlighet främjas.
Att påbörja forskarutbildning vid de mindre högskolorna i syfte att dessa
skall producera sina egna lärare är feltänkt. Resurser till forskarutbildning
skall koncentreras syftande till att uppnå en hög kvalitet. Forskarutbildning
bör inte anordnas vid fler lärosäten än att hög kvalitet kan garanteras. Mindre
högskolor  kan bedriva forskning - men resurserna bör användas inom den
berörda högskolans prioriterade forskningsområde och i samverkan med det
lokala och regionala näringslivet. De regionala högskolornas särarter skall
profileras och utvecklas.
Lärarbristen är ett faktum -
vad gör regeringen?
Det är välkänt bland alla inblandade och berörda i
universitets- och högskolevärlden att det råder brist på
kompetenta disputerade lärare och framtiden ser inte ljusare
ut. Detta illustreras av att mellan åren 1986 och 1995 har
antalet studenter ökat med cirka 72 % medan antalet lärare
enbart ökat med 26 %. År 1986 fanns det cirka 24 000 lärare
och 125 000 studenter jämfört med 1995 då det fanns cirka
30 000 lärare och 215 000 studenter. Lärarbristen är ett
faktum och den är ett allvarligt hot mot utbildningens
långsiktiga kvalitet. Vad gör regeringen? Vilka åtgärder
avser regeringen att vidta för att lösa detta uppenbara
problem?
Regeringen är, som i så många andra avseenden, handfallen och villrådig.
Regeringen, med utbildningsminister Carl Tham i spetsen, avser nämligen att
locka pensionerade universitetslärare att göra comeback. Regeringen pekar
vidare på möjligheten att rekrytera lärare utomlands vilket, med nuvarande
löneläge och skattetryck, förefaller vara en god men orealistisk föresats.
Regeringen menar vidare att en storsatsning på de mindre och medelstora
högskolorna snabbt kommer att resultera i ett stort antal unga lovande
disputerade forskare som kan tänkas vara intresserade av att stanna på en
mindre ort anställda som universitetslärare.
Mot denna bakgrund framträder bilden av en regering som inte förstår
vidden av problemet med lärarbrist på landets universitet och högskolor.
Detta intryck förstärks när vi tar del av regeringens förslag avseende
undervisningsskyldighet för professorerna. Den rådande lärarbristen kan inte
och får inte åtgärdas genom att "göra om landets professorer till lektorer"
med en alltför stor undervisningsskyldighet.
Regeringen föreslår att en högskola inte längre skall behöva ha tillstånd
från Högskoleverket för att anställa professorer. Detta förslag avvisar vi med
bestämdhet. Professorstiteln skall inte degraderas. Kvalitet och kompetens är
nyckelorden. Antal inrättade professorstjänster får inte användas som ett
lättvindigt konkurrensmedel. Professorernas främsta uppgift är att forska och
undervisa och därmed bidra till, den för Sverige så avgörande uppgiften, att
bättra på vår kunskapsutveckling. De har i det sammanhanget en
tidskrävande och viktig uppgift att söka anslag till olika forskningsprojekt
och knyta intressanta internationella kontakter som kan medföra att fler
forskare i Sverige blir involverade i internationella forskningsprojekt.
Regeringen anser att tillsvidareanställning bör vara den normala
anställningsformen inom universitet och högskolor. Detta är en aning
förvånande med tanke på att utvecklingen, både utomlands och i Sverige, rör
sig i riktning mot fler projekt- anställningar och andra tidsbegränsade
anställningsformer. Den misstanke som lätt dyker upp är att regeringen vill
införa en anställningsmodell som kan karakteriseras som en
konjunkturpolicy istället för en kompetenspolicy. Detta eftersom regeringen
anför att "...om ett långvarigt behov av lärare inom ett ämnesområde kan
förutses, är det enligt regeringens mening rimligt att fler lärare
tillsvidareanställs. Högskolorna bör således sträva efter att öka antalet lärare
med tillsvidareanställning".
Vi anser att tjänsterna vid landets universitet och högskolor i första hand
skall vara tidsbegränsade. Ett vanligt arbetssätt inom den akademiska världen
är att arbeta i olika forskningsprojekt under en begränsad tid som i hög grad
kan variera från projekt till projekt. Utgångspunkten bör därför vara att
organisationen präglas av flexibilitet och rörlighet. (Se vidare 8.2 nedan.)
Ökat studentinflytande
behövs
Det behövs ett ökat studentinflytande framförallt i
planerings- och genomförandefasen inom både grund- och
forskarutbildningen. Organisationen inom högskola och
universitet påverkar i allra högsta grad studenternas
möjlighet att ta ansvar för och utforma sin egen utbildning. I
regeringens proposition om högskolans ledning, lärare och
organisation saknas det perspektivet.
Den enskilde studentens förmåga att lära och utvecklas är på ett avgörande
sätt beroende av om han eller hon får ta ansvar för sitt eget lärande. Att
studenterna själva planerar och ansvarar för sina studier är en lovande och
bra början. Lärarna skall i detta sammanhang fungera som kompetenta,
ämneskunniga och uppdaterade handledare. Lärarna skall vara kunniga och
engagerade pedagoger. Detta förutsätter en reellt förändrad organisations-
struktur och ett förändrat arbetssätt inom högskola och universitet.
Pedagogisk talang och pedagogisk utveckling måste främjas, uppmuntras och
belönas.
Studenterna skall utvärdera undervisningen och sina egna prestationer som
ett inslag i den kontinuerliga uppföljningen och utvärderingen av
universiteten och högskolorna. Detta utgör en naturlig del i bedömningen av
undervisningens kvalitet. Studenternas erfarenheter är betydelsefulla för
utbildningens fortsatta utveckling. Formerna för utvärdering och omdömen
ur ett studerandeperspektiv  kan variera, men måste utvecklas och tillämpas.
Jämställdhet skall främjas -
inte kvoteras eller tvingas
fram
Regeringen föreslår att högskolelagen ändras så att
jämställdhet i högskolornas verksamhet alltid skall iakttas
och främjas. Detta är ett utmärkt förslag. Vi motsätter oss
däremot med bestämdhet regeringens förslag för att uppnå
dessa goda mål. Kvotering och bestraffningar i form av frysta
anslag är oacceptabla och otidsenliga redskap för att uppnå
en i grunden mycket viktig målsättning.
Regeringen avser att i kommande budgetproposition ange rekryteringsmål
för perioden 1997-1999. Vi förutsätter att regeringens hot om bestraffningar
i form av frysta anslag inte tas i bruk under denna period, om inte annat så av
den enkla anledningen att halva perioden redan är avverkad. Vår
utgångspunkt är att kompetensen skall avgöra vem som tilldelas en
professorstjänst. Hot om indragna anslag är upprörande. Är den kvinnliga
och manliga kandidaten lika meriterade bör tjänsten tillfalla det
underrepresenterade könet. Kvotering är fel metod. Kvotering leder till en
nedvärdering av professorsyrket och det gynnar ingen. Istället torde det
viktigaste vara att debatten om hur kompetens bedöms och värderas fortsätter
bland forskare och ansvariga.
Målstyrning är ett bra redskap att driva ett förnyelse- och förändringsarbete
framåt. Men målen skall beslutas och läggas fast på rätt nivå i
utbildningssystemet. Regeringen anser, uppenbarligen, att den är mer
kompetent och lämpad att ange kvantitativa mål för jämställdhetsarbetet än
landets universitet och högskolor. Detta är minst sagt en märklig inställning.
Kompetensen och detaljkunskaper om personer att anställa, lämpliga
forskningsområden och resursfördelning finns i forskarvärlden. Vi utgår
dessutom från att där finns ett seriöst intresse för att se till att både mäns
och
kvinnors kompetens tas tillvara.
Fasta och tydliga spelregler
behövs
Ett väl fungerande utbildningsväsende präglas av rörlighet
och dynamik. Regeringens politik leder till motsatsen. Den
statliga forskningspolitikens uppgift är att staka ut den
långsiktiga kursen och lägga fast tydliga spelregler.
Fasta och tydliga spelregler är ett nödvändigt medel för att kunna uppnå ett
utbildnings- och forskningsklimat präglat av rörlighet och konkurrens. Detta
i sin tur förutsätter långsiktigt stabila förutsättningar. Fördelningen av
resurser till högre utbildning och forskning får inte präglas av ett politiskt
köpslående.
 Frågan om särskild myndighetsform
för de statliga högskolorna
Frågan om särskild myndighetsform för de statliga
högskolorna förtjänar att tas på allvar och undersökas vidare.
Regeringen anför att genom att införa särskilda regler för
högskolan har riksdag och regering markerat att
verksamheten där skiljer sig från annan statlig verksamhet.
Detta är exakt vad utredarna hävdar; nämligen att högskolorna på många
sätt särskiljer sig från vad som normalt förknippas med statliga myndigheter.
Utredarna anser det  motiverat med en egen offentligrättslig form för
högskolan. Utredningen "Reform och förändring" (SOU 1996:21) anser att
det finns starka skäl som talar för en egen offentlig rättslig form för de
statliga universiteten och högskolorna.
Regeringen å sin sida menar att denna typ av verksamhet måste styras och
kontrolleras av det allmänna. Detta anser vi vara sämre än ett utökat
självbestämmande.
Frågeställningen är så pass komplicerad att den kräver en fördjupad analys.
Att förändra högskolornas myndighetsform kräver möjligen en grundlags-
ändring.
Inrättandet av nya professurer skall
godkännas av Högskoleverket
Regeringen föreslår att en högskola inte längre skall behöva
tillstånd från Högskoleverket för att anställa professorer.
Detta förslag kan få långtgående konsekvenser avseende den
övergripande forskningspolitiken.
Vi anser att en kvalitetssäkring är nödvändig vid tillsättning av nya
professorstjänster. Högskoleverket bör få uppdraget att granska och bedöma
den berörda högskolans kvalitet inom det berörda forsknings- och
utbildningsområdet innan tillstånd kan beviljas.
Regeringens förslag är inkonsekvent och ologiskt. Regeringen menar att å
ena sidan skall en högskola inte längre behöva tillstånd från Högskoleverket
för att anställa professorer, å andra sidan kan en högskola som inte är
universitet inte få ett eller flera vetenskapsområden sig tilldelat innan
Högskoleverket beviljat tillstånd. Regeringens uppfattning är tydligen att det
statliga resursfördelningssystemet måste kvalitetssäkras men inte inrättandet
av professorsämbeten bland landets högskolor.
Fördelning av resurser till forskning
och forskarutbildning
Vi ställer oss frågande till regeringens fokusering på
kvantitet istället för kvalitet rörande, för Sveriges utveckling,
avgörande frågor som högre utbildning och forskning. Det är
av stor vikt att den kvalificerade forskningen och högre
utbildningen inte blir föremål för en politik som främst
grundas på regionala eller arbetsmarknadspolitiska skäl.
Vi är vidare övertygade om att det krävs en ganska väsentlig volym av
duktiga och kreativa forskare vid en institution för att forskarutbildnings-
verksamheten också skall bli kvalitativt framgångsrik.
Det statliga resursfördelningssystemet skall vara resultatkrävande. Det
finns inget hinder för att universitet respektive mindre och medelstora
högskolor har olika styrsystem.
Fokus vid tilldelning av ekonomiska och personella resurser skall ligga på
kvaliteten, inte kvantiteten. Det krävs koncentration av resurser om de
statliga insatserna skall ge resultat. Styrelsen har tillsammans med rektor en
viktig uppgift att svara för den interna resursfördelningen och uppföljningen
av densamma. Att utvärdera det uppnådda resultatet av de fördelade
resurserna måste vara en prioriterad uppgift för högskolans styrelse och
rektor. Denna utvärdering bör sedan ligga till grund för nästa års
resursfördelning.
Ökad fokusering på kvalitet innebär inte att mindre och medelstora
högskolor sätts åt sidan. På många håll uppnås i dag goda resultat vilket bl. a.
redovisas i aktuella rapporter. Men höga kvalitetskrav innebär att forskning
vid mindre enheter måste koncentreras till ett eller flera begränsade
forskningsfält. Att utveckla högskolornas speciella profil är en huvuduppgift
för både det enskilda lärosätet och det statliga resursfördelningssystemet.
Högskolans ledning - en
klar ansvarsfördelning är
nödvändig
Högskolans ledning skall kännetecknas av professionalism
och engagemang, sakkunskap och god överblick. Högskolans
ledning måste kunna utöva ett starkt ledarskap präglat av stor
lyhördhet.
En klar och tydlig ansvarsfördelning av arbetsuppgifterna inom styrelsen
är nödvändig. Vi instämmer i att styrelsens ansvar bör förtydligas. Styrelsen
för högskolan har det yttersta ansvaret för verksamheten. Det får inte
föreligga några oklarheter vad avser styrelsernas roll och uppdrag.
Styrelsen skall ha tydliga
arbetsuppgifter och fullt ansvar
Högskolans styrelse skall vara självständig och aktiv.
Styrelsens huvuduppgifter bör vara att ansvara för de
långsiktiga frågorna. Styrelsen skall vara professionell och ha
som huvuduppgift att medverka till att kreativa forsknings-
och utbildningsmiljöer skapas.
Styrelsen bör kunna vara en aktiv pådrivare gällande det nödvändiga och
strategiskt viktiga tvärvetenskapliga samarbetet. Styrelsen bör inte ha
huvudansvar för den dagliga verksamheten. Det är rektors uppgift. I
högskolans styrelse bör näringslivet vara representerat. Högskolans styrelse
har en prioriterad uppgift att tillsammans med rektor arbeta aktivt med att
knyta samman universitetens och högskolornas verksamhet med det
omgivande samhället.
Styrelsen och ordföranden skall utses efter samråd med den berörda
högskolan eller universitetet.
Rektor är självskriven
styrelseledamot och föredragande
Högskolans rektor skall vara självskriven ledamot av
styrelsen och föredragande. Högskolans rektor bör utses av
styrelsen efter det att lärarnas, elevernas och övriga
anställdas synpunkter inlämnats. Att låta styrelsen utse rektor
skulle renodla dennes förhållande till styrelsen.
Stor frihet bör råda för hur de olika lärosätena tar fram sina kandidater till
befattningen som rektor. Ordningen med en valförsamling för att på så sätt
förankra ett förslag till ny rektor skall kunna behållas vid de aktuella
lärosätena. Vi anser dock att pedagogiska meriter bör vägas in på ett
tydligare sätt än i dag.
Rektorns huvudsakliga uppgift bör vara att ansvara för den löpande
verksamheten. Rektor är högskolans chef. Rektorn bör i framtiden lägga
mindre tid på administration och mer av sin tid på att utveckla den högre
utbildningen och forskningens kvalitet vid det egna lärosätet.
Ordföranden skall vara extern
Högskolornas ordförande skall utses av regeringen.
Ordföranden skall vara en extern person som inte är anställd
vid den berörda högskolan. Regeringen bör inte kunna utse
en aktiv politiker eller politiskt tillsatt tjänsteman till
ordförande i styrelsen. Att partipolitisera detta viktiga
uppdrag vore förödande för verksamheten.
En extern ordförande i högskolans styrelse kan tillföra stor kunskap,
erfarenhet, kontakter och perspektiv som kan vara nyttiga för högskolans
verksamhet. Att göra åtskillnad på uppdragen som rektor respektive
ordförande leder till en tydligare rollfördelning. Detta är bra. Det är, enligt
högskolelagen, styrelsen som har det övergripande ansvaret över
verksamheten. Det är därför naturligt att ordföranden leder styrelsens
sammanträden.
Lärarna i högskolan
Den stora bristen på lärare inom landets universitet och
högskolor måste åtgärdas. Sverige behöver fler disputerade
lärare. Vid de mindre och medelstora högskolorna har endast
en fjärdedel av lärarna disputerat. Att skapa förutsättningar
för god lärarförsörjning måste vara en huvuduppgift för
regering och riksdag.
Det behövs fler "riktiga"
professorstjänster
Det behövs fler professorer. Vi motsätter oss inte regeringens
ambition att öka antalet professurer, men det får inte bli ett
självändamål. Professorsuppgifter medför en förskjutning åt
mer forskningsverksamhet och mindre undervisning än att
verka som lektor.
Professorstjänsterna måste präglas av en rimlig arbetsbelastning avseende
exempelvis omfattningen av undervisningsskyldighet och kontra professorer-
nas möjligheter att bedriva långsiktig forskning. Regeringens förslag att
ompröva nu gällande kollektivavtal för professorernas undervisnings-
skyldighet får inte syfta till att de skall tvingas ha en undervisningsbörda
liknande lektorernas.
Regeringens förslag att avskaffa de s k sabbatsterminerna motsätter vi oss
med bestämdhet. "Regeln om professorers utrymme för återkommande,
längre sammanhängande perioder för forskning eller sammanhängande
konstnärligt utvecklingsarbete bör utgå ur högskoleförordningen" heter det i
propositionen.
Det verkar uppenbarligen som regeringen har tänkt sig att delvis lösa
problemet med lärarbrist genom att tvinga professorerna till en betydligt
större undervisningsskyldighet. Detta är  en oacceptabel lösning av
lärarbristen inom den högre utbildningen. Högskolan behöver mer av
flexibilitet och långsiktigt forskningsarbete, inte mindre. Studenterna
behöver redan tidigt i sin grundutbildning möta välrenommerade professorer,
men precis som alltid är kvalitet viktigare än kvantitet.
Regeringens förslag om en fördubbling av antalet professorer på kort tid
saknar all realism. Regeringen har, bekvämt nog, glömt bort att en utökning
av antalet professorer måste finansieras. Professorer utan de för
professorerna nödvändiga ekonomiska och personella resurserna är en
omöjlighet. Hur skall de utan dessa elementära förutsättningar kunna arbeta
effektivt?  En förbisedd effekt blir med automatik att antalet nyanställda
lektorer måste öka ytterligare. Regeringen verkar dessutom bortse från att
den lagt ut ett besparingskrav på i universitetens fall cirka 100 miljoner
kronor. Ekvationen går inte ihop. Fler professorstjänster är ett mycket bra
förslag, men de måste finansieras fullt.
Professorsförordnandet skall vara
tidsbegränsat
Professorsförordnandet bör vara tidsbegränsat till en första
period om sex år. Detta bör ses som en kvalitetssäkring. Alla
duktiga docentkompetenta forskare blir inte fullgoda
professorer. Att få ett förordnande på livstid utan
kvalitetsuppföljning av hur individen i fråga fungerar på den
berörda tjänsten är otidsenligt.
När den första perioden om sex år fullföljts bör professorn kunna ansöka
om ett livstidsförordnande, varvid en ny bedömning av vederbörandes
kvalifikationer måste göras.
En verksam professor skall vara aktiv både inom forskning och
undervisning. Men att forska bör i "normalfallet" vara professorernas
huvuduppgift. Varje professor bör emellertid ta aktiv del i undervisningen i
någon utsträckning. Frågan om professorstjänsternas exakta innehåll måste
hanteras av respektive lärosätes ledning. Det innebär dessutom att de för
individerna och helheten viktiga avvägningarna kan göras. Pedagogiska
meriter och pedagogiskt engagemang ska belönas och uppmuntras.
Vi känner tveksamhet inför förslaget att avskaffa befordringstiteln
biträdande professor. Dessa tjänster fyller en viktig funktion bl a vad gäller
befordringsmöjligheter och behovet av olika karriärvägar. Frågan är om inte
behovet av biträdande professorer borde kunna avgöras av högskolorna
själva.
Det behövs fler disputerade lärare
Om Sverige skall ligga i frontlinjen inom forskning och
högre utbildning måste antalet disputerade öka kraftigt. Detta
gäller inte minst antalet disputerade som arbetar vid de
mindre och medelstora högskolorna.
Det råder en uppenbar lärarbrist inom högskolan. Detta är ett stort
problem. Men ett minst lika allvarligt problem är att antalet disputerade
lärare är alldeles för lågt i förhållande både till det totala antalet lärare
och
antalet studenter. Andelen disputerade lärare varierar mycket kraftigt mellan
olika lärosäten och olika ämnen. Vi kan konstatera att knappt hälften av
högskolornas och universitetens lärare har disputerat. Vid de mindre och
medelstora högskolorna är motsvarande andel cirka 23 %.
En allvarlig följd av denna situation är att konkurrensen om välmeriterade
lärare att anställa vid de mindre och medelstora högskolorna är hård.
Högskolorna och ortens gymnasieskolor kommer att konkurrera om ett
begränsat antal lärare.
Gymnasieskolorna är, precis som landets högskolor, i akut behov av
forskarutbildade lärare. Under de senaste åren har det skett en betydande
minskning av antalet. Den långsiktiga trenden är också nedåtgående.
Vi ser allvarligt på de effekter det får för gymnasieutbildningens kvalitet
och därmed förkunskaperna hos blivande högskolestuderande.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
högskolelagen (1992:1434) i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att en tillsvidareanställd
lektor som är behörig att anställas som professor skall anställas som
professor i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag om att en högskola inte längre
skall behöva Högskoleverkets tillstånd för att anställa professorer i enlighet
med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen avslår regeringens förslag om principerna för uppställande
av rekryteringsmål för professorer i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att forskarutbildning inte bör anordnas vid fler lärosäten än att en
hög kvalitet kan garanteras,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tjänster som professor, biträdande professor, lektor,
forskarassistent och adjunkt,  i första hand bör vara tidsbegränsade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett ökat studentinflytande inom högskolan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fördjupad analys av frågan om en särskild myndighetsform för
högskola och universitet,
10.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av professurer och tillsättning av nya
professorstjänster,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det statliga resursfördelningssystemet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högskolestyrelsernas uppgifter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att rektor skall utses av styrelsen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens tillsättning av ordföranden i universitetens och
högskolornas styrelser,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om varierade styrsystem vid olika lärosäten,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tidsbegränsade professorstjänster under en första period av sex år,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om omprövning av gällande bestämmelser för professorernas
undervisningsskyldighet.

Stockholm den 10 juni 1997
Beatrice Ask (m)
Rune Rydén (m)

Ulf Melin (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Tomas Högström (m)

Ulf Kristersson (m)

Chris Heister (m)

Per Unckel (m)

Birgitta Wistrand (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-06-11 Hänvisning: 1997-06-12 Bordläggning: 1997-06-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (34)