med anledning av prop. 1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken

Motion 1997/98:So43 av Carl Bildt m.fl. (m)

av Carl Bildt m.fl. (m)

Innehåll

1 Sammanfattning  5

2 Bakgrund  6

3 Synpunkter på propositionen  7

3.1 Bristande analys  7

3.2 Ökande resurser  8

3.3 Effektivare kontroll och tillsyn  9

3.4 Samverkan, ledning och organisation  10

3.5 Rimliga avgifter  12

4 De äldres situation  12

5 Det moderata handlingsprogrammet för äldrevården  13

6 Sjukhemsprogram  15

7 Finansiering och avgifter inom äldrevården  16

7.1 Kommunernas uttag av avgifter  16

7.2 Nödvändiga åtgärder  17

7.3 Fastställande av taxor gällande särskilt boende för makar  18

8 Vårdgaranti  19

9 Hemställan  20

1 Sammanfattning

Regeringens proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken har i huvudsak tillkommit för att möta den kritik mot kommunernas äldreomsorg som blivit allt mer intensiv det senaste året. Problemen hänger i grunden samman med de organisatoriska och finansiella förändringar som gjordes i och med att ädelreformen beslutades i riksdagen hösten 1990. Moderata samlingspartiet varnade redan då för att den nya gränsdragningen mellan landstingen och kommunernas ansvarsområden skulle skapa allvarliga problem. Det skulle bland annat bli svårt att utkräva medicinskt ansvar. Så har det också blivit.

Att problemen inte löses endast genom att tillföra mer pengar visar t.ex. förhållandena i Solna. Där höjdes skatten mest i Sverige efter valet 1994. Trots detta är Solna en av de kommuner där bristerna i äldreomsorgen kanske varit som tydligast.

Svårt sjuka äldre får inte alltid den vård som de och deras anhöriga har rätt att fordra. För att åtgärda bristerna inom den tyngre äldreomsorgen krävs i första hand att bristerna inom sjukhemmen rättas till. Moderata samlingspartiet lägger i motionen fram ett sjukhemsprogram för att rätta till de uppenbara bristerna för svårt sjuka äldre.

De viktigaste punkterna är:

  • Gamla människor på sjukhem med omfattande behov av medicinsk vård är patienter. Vården måste inriktas på kontinuerlig och kvalificerad sjukvård utan att avkall ges på god omvårdnad.

  • En medicinsk totalansvarig läkare skall knytas till varje sjukhem för att säkerställa regelbunden tillsyn och god vårdplanering. Det är också viktigt att kommunerna tillser att det finns medicinskt ansvariga sjuksköterskor (MAS).

  • Avgifter inkluderande läkarvård och medicin skall vara desamma som erläggs vid vistelse på sjukhus.

I motionen krävs också att regeringens marginella förändringar vad gäller avgiftsuttaget inom äldreomsorgen görs mer långtgående. Inkomstrelaterade taxor/avgifter förstör den logik som trots allt eftersträvas i de statliga skatte- och bidragssystemen.

Vi förordar ett förbud mot sådana taxor, men i avvaktan därpå föreslår vi ett centralt fastställt förbehållsbelopp. Vi föreslår också att sammanlägg­ningen av makars inkomster i de fall där den ene maken är intagen i särskilt boende alltid skall utgå ifrån att den högsta inkomsten anses "tillhöra" den make som inte är föremål för vård.

Dessutom föreslås bl a följande

  • Ökad valfrihet i äldreboendet

  • Mer flexibel hemtjänst

  • Ökad uppmärksamhet åt personalen inom äldrevården

  • Uppmuntran till alternativ inom äldreomsorgen

  • Ökad fokusering kring demens

Vidare förordas att vårdgarantin återinförs för att komma tillrätta med köerna till vård och behandling inom hälso- och sjukvården.

2 Bakgrund

Det senaste året har flera fall av vanvård uppdagats, i såväl offentligt som enskilt drivna vård- och sjukhem för äldre. Det är naturligtvis inte acceptabelt att äldre människor inte får den vård och omsorg de har rätt till och som de också betalat för genom världens högsta skatter. Samtidigt är det vår bestämda uppfattning att det inte endast handlar om att tillföra vård och omsorg mer pengar. Tvärtom har det visat sig att t.ex. Solna, som var den kommun i Sverige som höjde kommunalskatten mest efter valet 1994, också är den kommun som kommit att stå som symbol för vanvård av äldre.

Företrädare för vården har den senaste tiden fört fram det vi tidigare närmast varit ensamma om att framhålla, nämligen att det i stor utsträckning handlar om hur vården och omsorgen organiseras. Även statliga utredningar har påtalat att en annan organisation av t.ex. äldrevården skulle skapa förutsättningar för en bättre vård och omsorg utan att mer pengar behöver tillföras.

Alltför sällan diskuteras det politiska ansvaret för situationen inom äldreomsorgen. Socialdemokraterna har ansvaret i landet, i alla utom ett landsting, samt i över 200 av landets 288 kommuner. Det går därför inte att vältra över skulden på någon annan. Socialdemokratiska riks-, landstings- och kommunpolitiker har misslyckats och bär i allra högsta grad ansvaret för de brister som finns.

Problem inom äldreomsorgen är heller inget nytt. Det går att gå tillbaka tio år i tiden och läsa hur debatten då fördes om bristerna i vården. Nedanstående citat är bara ett exempel på hur debatten fördes 1987/88:

Vi har alla sett bilderna i TV: Överfulla sjuksalar, arma patienter som förpassas till skrubbar, korridorer och kulvertar. Stressad personal som vacklar under omänskliga arbetsbördor, men som ändå håller igång, drivna av gud vet vad för slags utomjordiska krafter. Brist på material och personal. Allt längre köer till livräddande operationer. Ett scenario präglat av ändlöst elände.

(Berndt Ahlqvist (s) Metallarbetaren nr 17/18/1988)

Inte minst socialdemokrater hävdar i dag att det är de ekonomiska neddragningar som skett de senaste åren som är orsak till dagens situation. Det är därför intressant att konstatera att kriserna och bristerna var stora för tio år sedan – mitt i 1980‑talets högkonjunktur. Allt mer talar därför för att det inte primärt handlar om att ge ytterligare resurser till sjukvård och äldreomsorg, utan om behovet av en mer genomgripande förändring som sätter den enskilde patienten i centrum. Vår motion ger riktlinjer för en sådan ny politik. Till skillnad från regeringen, som endast tror sig lösa problemen genom att ge mer pengar till ett system som så uppenbarligen inte klarar av att lösa dem, har vi en genomtänkt strategi för att i grunden förändra och förbättra vården och omsorgen för äldre människor.

Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade har under de senaste 20 åren varit föremål för ett stort antal beredningar, utredningar, propositioner och utvärderingar. Omfattningen av detta arbete framgår av följande, dock inte fullständiga, förteckning av viktigare utredningar m.m.

Äldreberedningen fick enligt dir. 1980:93 i uppdrag att behandla frågor om övergripande prioriteringar och samordning av samhällets insatser för äldre. Utredningen publicerade slutbetänkandet Äldreomsorg i utveckling 1987 (SOU 1987:2). Utredningen följdes av en riktlinjeproposition 1987/88:176 Äldreomsorg inför 90‑talet, som i sin tur skulle beredas vidare inom äldredelegationen. Delegationen överlämnade 1989 rapporten Ansvaret för äldreomsorgen (Ds 1989:27), vilken ledde fram till proposition 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade. De nu nämnda propositionerna har fått en sammanfattande beteckning, ädelreformen.

1995 tillkallades en särskild utredare med uppgift att utreda bemötandet av äldre (dir 1995:159). Utredningen resulterade i betänkandena Brister i omsorg (SOU 1997:51) och Omsorg med kunskap och inlevelse – en fråga om bemötande av äldre (SOU 1997:52) samt slutbetänkandet Bemötande av äldre – trygghet, självbestämmande, värdighet (SOU 1997:170) som avläm­nades i december 1997.

Ädelreformen som genomfördes 1992 har kontinuerligt utvärderats av Socialstyrelsen. Utvärderingen har givit upphov till ett 50-tal underlags­rapporter, fyra årsrapporter och en slutrapport (Socialstyrelsen ut­vär­derar 1996:2). Vidare har en utvärdering gjorts av äldreomsorgens avgifter i rapportserien Socialstyrelsen följer upp och utvärderar (1996:6).

Trots denna omfattande utrednings- och utvärderingsprocess tycks det växande antalet vårdskandaler som avslöjats inom äldreomsorgen 1997 och 1998 ha kommit som en överraskning för regeringen. Detta framgår också av vissa konkreta skrivningar i den nu aktuella propositionen 1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepolitiken.

3 Synpunkter på propositionen

3.1 Bristande analys

Innan vi redogör för de konkreta förslag som vi har för äldreomsorgen vill vi kommentera och bemöta regeringens proposition och dess förslag till handlingsplan.

Syftet med propositionen är enligt regeringen att lägga fast grunderna för en ny äldrepolitik, som tar sikte på förhållandena långt in i nästa sekel. Regeringens arbetsmetod är att formulera nationella mål och inriktning för äldrepolitiken och därefter utveckla en långsiktig strategi för hur dessa mål skall förverkligas.

Att en sådan planeringsprocess inte fungerar i praktiken är en lärdom som kan dras av många typer av utvecklingsarbete – från administrativ utveck­ling, datautveckling, utveckling och planering av forskningsprojekt m.m.

Regeringens ambitioner är vittgående, men dessvärre är de abstrakta och därför dåligt genomtänkta och preciserade. Vad regeringen konkret egentligen vill antyds bara. I propositionen hänvisas till ett av social­de­parte­mentet bildat äldreprojekt, vars uppgift är:

att utarbeta och genomföra en nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Äldreprojektet skall vidare svara för den löpande samordningen och uppföljningen av handlingsplanernas aktiviteter och åtgärder samt återkomma med fler förslag till insatser på området äldrepolitik. Arbetet skall vara långsiktigt och pågå under åren 1998-2000.

Vilka problem som är viktiga eller oviktiga framgår inte – inte heller prioriteringar mellan olika uppgifter och vilka konkreta, jordnära, frågor som måste ägnas uppmärksamhet med förtur. De icke acceptabla vårdinteriörer som visats i TV under det senaste halvåret kräver inte endast välmenande ord och försök till friköp med pengar.

En ansvarsfull politik kräver först och främst en grundlig och konkret analys av vad som gått snett. Har fördelningen av vårdtyngden på de olika sjuk­hemmen i en kommun varit alltför sned? Har de beslutande inom kom­munen krävt alltför snabbt mottagande av nya patienter i nyöppnade vårdhem? Har personalens sjukvårdskompetens varit adekvat med tanke på hur sjuka de äldre i praktiken varit? Har kommunens och landstingets relationer fungerat på ett friktionsfritt sätt, t.ex. vad gäller finansiella mellanhavanden och en ömsesidig användning av landstingens respektive primärkommunernas kompetens? Har kommunen tagit det ekonomiska ansvaret för patienter alltför snabbt för att på så sätt minimera sina kostnader? Dessa och många fler frågor borde ha ställts och blivit belysta.

Detta sker dock inte. Regeringen lägger däremot fram ett antal förslag i propositionen som den tror skall lindra de politiska problem som bristerna inom äldreomsorgen har skapat.

Vissa av de åtgärder som regeringen avser att vidta ger knappast någon lösning på de problem som regeringen säger sig vilja lösa. Ett exempel är att målet att uppnå bättre livskvalitet för anhöriga och äldre inte i praktiken har något direkt och entydigt samband med de åtgärder som är åtkomliga för nu berörda politiska beslut.

3.2 Ökande resurser

Kommunernas inkomster ökade mellan 1990 och 1995 från 253 till 258 miljarder kronor i reala priser. Först 1997 sjönk inkomsterna något under 1990 års nivå.

Den ekonomiska utvecklingen kan dock ha varit olika i skilda kommuner. Det kan bero dels på skillnader i befolkningens åldersfördelning, dels på varierande skatteintäkter till följd av växlingar mellan hög- och låg­kon­jun­k­tur, dels den fastighetspolitik kommunerna fört under slutet av 1980- och början av 1990‑talet. Att vissa kommuner har finansiella problem hänger således primärt samman med dålig finansiell planering. En fråga som regeringen därför borde ha ställt sig är om generella bidrag löser de problem som regeringen hävdar att de skall göra eller om pengarna helt eller delvis används för att lätta på kommunens finansiella problem. Beslutsprocessen är trög i alla byråkratier, det gäller både offentliga och privata. Detta innebär att det är först efter ofta betydande fördröjningar som de nya, hastigt beslutade statliga resurstillskotten verkligen leder till konkreta resursförstärkningar på vårdhemmen.

I detta sammanhang kan det vara av vikt att notera att kommunerna i samband med ädelreformens införande 1992 fick 5,5 miljarder kronor till äldreomsorgen för bl.a. en förbättrad personalutveckling. Beloppets storlek bör jämföras med de medel som avsatts för det s.k. kunskapslyftet. Även i en sådan jämförelse är beloppet betydande. Resultatet av den nu nämnda satsningen redovisas inte i propositionen. I stället krävs mer pengar till ökade kunskaper och ökad kompetens.

Primärkommunerna fick också i samband med ädelreformen 1,5 miljarder kronor fördelade på 5 år för att underlätta omstruktureringen av service och vård för gruppbostäder för dementa och psykiskt utvecklingsstörda.

1997 beslöt regeringen att kommunerna skulle få resurstillskott på sammanlagt 16 miljarder kronor för skola, vård och omsorg under åren 1997-2000, de s.k. Perssonpengarna. Nu föreslår regeringen att ytterligare fyra miljarder kronor skall tillföras kommuner och landsting.

Några ekonomiska överväganden som visar hur regeringen räknat fram dessa resurstillskott finns inte. Detta anser vi anmärkningsvärt.

3.3 Effektivare kontroll och tillsyn

Enligt regeringens förslag skall 20 miljoner kronor tillföras Socialstyrelsen och länsstyrelserna för att förstärka tillsynen av äldreomsorgen. I propositionen redovisas vissa av de anmärkningar och slutsatser som Socialstyrelsen publicerat i samband med tidigare tillsynsarbete. Bl.a. klagar Socialstyrelsen på att kommunernas statistik och redovisning är svårtolkade. Återigen kan vi konstatera att regeringen inte redovisar hur den kommit fram till att det just är 20 miljoner kronor som behövs för att förstärka tillsynen. Vi har ingenting att invända mot att Socialstyrelsen och länsstyrelserna ges ökade möjligheter att uppfylla sin åligganden att kontrollera och utöva tillsyn över äldreomsorgen – det har vi krävt länge – men det hade varit på sin plats att regeringen också klart och tydligt deklarerat varför det just är det anvisade beloppet som löser problemen.

Kommunförbundet har under ett antal år publicerat skriftserien Vad kostar verksamheten i din kommun?. Materialet i dessa rapporter väcker en rad relevanta frågor gällande kostnadsskillnaderna mellan olika kommuner. Siffrorna är givetvis inte exakta. Det finns felkällor som måste beaktas i en analys. Kostnadsskillnaderna är emellertid så stora, att siffrorna bör tas till utgångspunkt för fördjupade analyser. För detta behövs inte nya heltäckande individrelaterade dataregister som regeringen föreslår.

Regeringen är inte okunnig om de stora kommunala kostnadsskillnaderna. Visst material redovisas i propositionen. Men några slutsatser dras inte.

De mycket varierande genomsnittskostnaderna för bl.a. äldreomsorgen per invånare över 65 år och i olika kommuntyper och kommuner måste analyseras innan förslag om både resurstillskott till äldrevården och nya förslag om tillsyns- och kontrollverksamheten antas.

Variationen i genomsnittskostnaden per invånare över 65 år mellan Göteborg och Malmö motsvarar ca 20 procent, 45 197 kronor i Göteborg mot 38 956 kronor i Malmö. Variationen är ännu större i glesbygdskommuner. Lycksele har en genomsnittskostnad på 63 856 kronor och Bräcke på 32 208 kronor. Genomsnittskostnaden för landet totalt är ca 48 000 kronor. Siffrorna avser 1995 och är hämtade från Kommunförbundets Vad kostar verksamheten i din kommun?. I ESO Ds 1998:15 Kommuner kan kanske konstateras att genomsnittskostnaden per invånare över 65 år för äldre­omsorg ligger förvånansvärt jämnt för alla kommuntyper utom två, nämligen glebygdskommuner respektive förortskommuner. Här kan bl.a. demografiska faktorer spela in.

En annan skillnad inom äldreomsorgen, som borde ha observerats och kommenterats i propositionen, är att standarden inom samma kommun kan vara högst varierande. Samma behov, t.ex. rehabiliteringsbehov, kan beaktas i mycket olika utsträckning på olika sjukhem i samma kommun. Sådana problem borde Socialstyrelsen på ett tidigt stadium ha tagit upp och belyst.

Med utgångspunkt i den typ av siffermaterial som redovisats ovan borde kontrollmyndigheterna ha analyserat på vad sätt kostnadsskillnaderna påverkat kvaliteten i vården eller om det funnits helt andra faktorer som i högre grad varit utslagsgivande. Vidare borde Socialstyrelsen formulera vad som i olika hänseenden är att betrakta som en acceptabel minimistandard. Här kan en rad operationella minimikrav för vården utvecklas, vilket också bör bli styrande för hur kontrollverksamheten skall organiseras och vilken eller vilka organisationer som skall svara för arbetet.

3.4 Samverkan, ledning och organisation

Avsikten med ädelreformen var att gränsdragningsproblemen mellan landstingens och primärkommunernas vård av äldre skulle få en lösning som skulle dels förbättra äldreomsorgens standard, dels minimera revirstrider etc. Redan i Moderata samlingspartiets partimotion 1990/91:So9 varnades för nya gränsdragningsproblem mellan landstingens och kommunernas ansvarsområden. I motionen påpekade vi att: Det blir svårt att utkräva medicinskt ansvar genom att socialtjänsten i praktiken kan komma att tvingas göra bedömningar med medicinska konsekvenser. Så sent som i april 1998 konstateras, i en ledare i tidningen Veteranposten, följande:

Naturligtvis finns det ett naturligt åldrande och naturligtvis är ett anpassat boende med viss service just vad många äldre behöver. Men de ansvariga tycks ha glömt att det också finns ett onaturligt åldrande, ett sjukt åldrande, och att svårt sjuka människor oavsett ålder behöver kvalificerad medicinsk vård. Sådan sjukvård är i de flesta fall inte tillgänglig inom äldreomsorgen. ... Med Ädel-reformen skulle det bli slut på medikaliseringen av äldrevården. Vården skulle flyttas ut från landstingens långvårdskliniker till eget boende, vanligt inte särskilt. Men i alltför många fall blev det så att bara patienterna flyttades ut, vården följde inte med.

(Veteranposten 1998-04-03)

Detta är bara ett av många belägg för att de farhågor och den kritik som vi framförde i samband med ädelreformens införande ägde sin giltighet.

Vidare anförde vi i ovan nämnda partimotion:

De finansiella transaktionerna blir omfattande, byråkratiska och ineffektiva. I stället för att ha en landsomfattande sjukvårdsförsäkring förs finansieringsansvaret i betydande utsträckning ned till de enskilda kommunerna. Det kan medföra risk för försämrad kvalitet på vården. – – – Det är symptomatiskt för propositionens förslag i dessa hänseenden att de måste kompletteras med miljardanslag till utbildning och introduktion. – – – Ansvaret för hemsjukvården blir kvar hos landstingen. Kommunerna får rätt att bedriva hemsjukvård, men får inte fulla ansvaret. – – – Det är med andra ord bäddat för fortsatta kompetenstvister och ekonomiska gräl mellan landstingen och kommunerna.

De vårdskandaler inom äldreomsorgen som i dag har blivit synliga och allt mer uppenbara hänger således, enligt vår uppfattning, djupast sett samman med gränsdragningsproblem mellan de två kommunala nivåerna. Enbart organisatoriska förändringar kan dock inte undanröja dessa målkonflikter. Det fordras betydligt mer radikala grepp i form av lösningar, där pengarna primärt följer individen och inte går via de kommunala budgetarna. Enligt vår uppfattning krävs försäkringslösningar för att eliminera de målkonflikter som i dag med stor tydlighet skapar oacceptabla förhållanden inom äldreomsorgen.

Det är bl.a. mot bakgrund av gränsdragningsproblemen inom äldrevården som vårt förslag till en allmän hälsoförsäkring skall ses. Vårt förslag innebär att pengarna för vård och omsorg följer den enskilde patienten oavsett val av vårdform och vårdgivare. Försäkringen skall finansieras av den del av landstingens budget som i dag går till hälso- och sjukvård, samtidigt som landstingsskatten vad gäller denna del avskaffas och ersätts med en avgift. Utöver detta skall kostnaderna för sjukpenningens rehabiliteringsdel och läkemedel samt statens bidrag till hälso- och sjukvård ingå som del i försäkringen. I första hand skall hälsoförsäkringen administreras av för­sä­k­rings­kassan. Försäkringen skall finansieras solidariskt och omfattar alla medborgare. Genom en hälsoförsäkring elimineras dagens tvister mellan kommuner och landsting om betalningsansvaret för en patient, eftersom pengarna för vården följer patienten. Allt fler har börjat inse att en allmän hälsoförsäkring är det som mest effektivt skulle förhindra de problem vi i dag har med olika huvudmän. Tyvärr har denna insikt inte spritt sig till regeringen, som vidhåller att olika huvudmän skall ha olika ansvar även om det innebär att enskilda individer riskerar att hamna mellan stolarna. Vi vill därför redan här föreslå att riksdagen ger regeringen till uppgift att återkomma till riksdagen med ett förslag om en allmän hälsoförsäkring enligt de riktlinjer som anförts ovan och som vi också fört fram i motion 1997/98:So223 av Gullan Lindblad m.fl. (m).

3.5 Rimliga avgifter

Patientavgifternas höjd och konstruktion är mycket olika i skilda kommuner. I ökande utsträckning har inkomstrelaterade äldreomsorgstaxor börjat tillämpas. Avgifterna kan t.ex. för heldygnsomsorg vid sjukhem/vårdhem variera med 100 procent mellan billigare och dyrare kommuner. En person med 16 000 kronor i inkomst per månad får t.ex. betala 6 000 kronor per månad i vissa kommuner, men endast 3 000 kronor i andra. Detta är utan hänsyn till boendekostnader. Marginaleffekter och skattekilar blir betydande, vilket får orimliga effekter. Ett exempel är de marginaleffekter på 120 procent som noteras i inkomstintervallet 15 000-20 000 kronor i Örebro kommun.

Detta i många fall konfiskatoriska avgiftsuttag har påtalats i våra motioner under ett antal år, senast i kommittémotion 1997/98:So407 av Gullan Lindblad m.fl. (m). Utskottets majoritet har med knapphändiga motiveringar avslagit motionerna.

Vad menar då regeringen med sina förslag om rimliga taxor? Frågan är under utredning, och den förändring som föreslås är att 35 § socialtjänstlagen skall förtydligas. Kommunerna åläggs ansvar att vid avgiftsberäkningen ta hänsyn till äldres och funktionshindrades normala behov för livsföringen. Detta är, enligt vår uppfattning, inte en tillräcklig förändring av dagens regler.

4 De äldres situation

Vi övergår nu till att redovisa de förslag och åtgärder för en framtida äldrepolitik som vi anser är nödvändiga och centrala.

Att vara gammal är i dag i bästa fall att vara en, utifrån sin ålder, vital människa som har en självklar plats i samhällsgemenskapen. Men i ett välutvecklat samhälle som vårt är attityderna till äldre alltför ofta negativa. De äldre anses ha gjort sitt och deras kompetens och erfarenhet tas inte till vara som den stora resurs de är. Det är nödvändigt att förändra attityderna till åldrandet så att vi bejakar det värde som det är för ett samhälle att ha en stor andel äldre i sin befolkning.

Det är en självklarhet att ett samhälle behöver sina äldre. Människan växer hela sitt liv. Den erfarenhet, den livskompetens som tiden givit behövs för att ge allsidighet och balans åt bedömningar och beslut. För att samhället skall upplevas som en helhet, måste alla åldersgrupper spela en aktiv roll. Traditionens betydelse för samhällsutvecklingen kan aldrig tydliggöras för de yngre, om inte de främsta traditionsbärarna deltar i samhällsdebatten och i överförandet av kunskap och värderingar till de nya generationerna. Vårt samhälle skulle bli andligen fattigare om inte de äldre tar aktiv del i dess utveckling.

Vi moderater anser att Sverige inte har råd att avstå från att nyttja den erfaren­het som äldre medborgare besitter. Vi vill gå i spetsen för en attityd­förändring till åldrandet. Kunskapen om åldrandet, såväl det friska som det sjuka, måste vi alla ta till oss. Inställningen måste präglas av respekt för den kunskap och livserfarenhet som alla besitter. Viljan att ta till vara de äldres erfarenheter måste genomsyra alla delar av samhällslivet. Först när vi nått dessa mål kan alla känna berättigad stolthet över vad de kan uträtta just i kraft av sin ålder och också känna att de har samhällets goda förväntningar på sig. Först då får vi ett värdigt samhälle där var och en av oss, oavsett ålder, kan känna sig efterfrågad och behövd.

Men det handlar inte bara om att se människan som en resurs. Det handlar också i stor utsträckning om att visa den respekt som de äldre har rätt att kräva av yngre generationer. En viktigt del av detta är att ge dem som har behov av vård, omsorg och stöd sådan med hög kvalitet och standard. Men äldre skall också kunna lita på att utfärdade löften och avtal om pensioner och avgifter hålls av dem som ställt ut dem, dvs. av politikerna. De senaste tre åren har många fått se sina pensioner förändrade och justerade i en allt snabbare takt. Manipulerandet med basbelopp och förändringar av utbe­tal­ning av pensioner, liksom försämringarna av bostadstilläggen är andra exempel på hur förutsättningar ändrats på ett oacceptabelt sätt.

Men alla gamla har inte lyckan att uppleva ett gott åldrande. Sjukdom och ensamhet förmörkar tillvaron för många. När det då också brister i vård och omsorg om dessa människor blir deras börda dubbelt tung. Deras trygghet och värdighet raseras. Detta är djupt människokränkande och helt oacceptabelt.

I den partimotion som Moderata samlingspartiet presenterade i septem­ber 1997 har vi ingående redogjort för hur vi vill åstadkomma ett gott fram­tida samhälle för våra äldre. De åtgärder som är nödvändiga för att också den som är gammal och sjuk skall kunna åldras tryggt är i dag inte mindre viktiga än då – snarare tvärtom.

5 Det moderata handlingsprogrammet för äldrevården

Vi finner ingen anledning att i alla detaljer upprepa alla våra förslag från förra hösten. Vi väljer att koncentrera oss på huvuddragen och utöver detta presentera tre förslag som vi också anser centrala.

  • Huvudmannaskaps- och revirgränser inom vård och omsorg måste raseras. Samarbetet inom hela vårdkedjan måste förbättras så att den äldres behov och medbestämmande sätts i centrum.

  • Valfriheten inom äldreboendet måste stärkas. För att detta skall bli en realitet måste en definition av begreppet äldreboende ske så att man renodlar de olika boendeformerna vad avser såväl det fysiska boendet som vård och omsorg. Valfriheten måste också innefatta varje gammal människas rätt att själv få välja boendeform och bostadsort.

  • Valfriheten skall regleras i socialtjänstlagen.

  • Hemtjänsten måste erbjuda flexibla lösningar som vilar på den hjälpbehövandes egna önskemål. Det skall exempelvis vara möjligt att anställa en granne eller anhörig efter samma avgift som gäller för dem i övriga hemtjänsten. Den som tar emot hjälpen måste också få ha inflytande över utformningen och tiden för insatserna. Vi vill också påminna om det gemensamma förslag om möjlighet till avdrag för hus­hålls­tjänster som lagts fram av moderater, folkpartister och krist­demo­kr­a­ter. Detta skulle gynna också dem som är i behov av hemtjänst. I förlängningen skulle avdragsmöjligheten innebära en avlastning för kommunens hemtjänst som i stället skulle kunna koncentreras på dem som inte har möjlighet eller vill välja annan hemtjänst.

  • Äldrevårdens personal, inte minst den inom hemtjänsten, är med sin kompetens en viktig förutsättning för en god äldrevård. Den måste därför ges den status som följer av bland annat en gedigen utbildning och fortbildning, medbestämmande vad gäller arbetets utformning och ett löneläge anpassat till de betydande krav, såväl fysiskt som psykiskt, som dessa yrken ställer på sina utövare.

  • De anhöriga måste få den uppskattning och det stöd de är värda. Utan deras insatser skulle äldreomsorgen inte fungera. Flexibel hemtjänst och hemsjukvård gynnar den anhörige till den sjuka hemmaboende åldringen likaväl som avlastnings- och växelvårdsplatser är betydelsefulla för den som är anhörig till en demenssjuk.

  • Alla övriga frivilliginsatser som görs via enskilda och föreningar måste självklart också uppmärksammas och stödjas.

  • Demens är ett begrepp som måste fortsätta att stå i fokus. Dessa sjukdomar som vi i dag äntligen börjar tala öppet om är ett gissel för många äldre människor. Demenssjukdomarna kan ännu inte botas, men vi kan genom god omvårdnad och adekvat medicinering lindra och även uppskjuta dem. Många lider av demenssjukdom utan att ha fått diagnos ställd. Detta måste avhjälpas. Alla som misstänks lida av demens har rätt att få genomgå en utredning för att få fastställt om de symptom man uppvisar beror på en demenssjukdom – och i så fall vilken. Utan diagnos kan varken rätt omvårdnad eller rätt medicinering sättas in. Inte heller kan de som betraktas och behandlas som dementa, utan att lida av demenssjukdom, upptäckas och få vård för den sjukdom de egentligen lider av. Arbetet med att tillförsäkra varje misstänkt sjuk en demens­utredning måste fortgå med stor intensitet.

  • Forskningen inom demensområdet är intensiv och Sverige har här en framskjuten position. Det är viktigt att fortsätta att stödja forskningen och att tillse att de forskningsrön som görs når ut till såväl personal som anhöriga till gagn för demensvården.

  • Vården i livets slutskede kan sägas spegla kvaliteten i ett lands samlade äldrepolitik. Tyvärr finns här av olika orsaker många brister. Ett värdigt avsked till livet bör vara en självklarhet. När vi inte längre kan bota och döden är oundviklig bör strävan vara att söka upprätthålla patientens livskvalitet för att hon eller han skall kunna få en lugn och värdig död. Samtidigt som vi måste förbättra den palliativa vården välkomnar vi den utredning om vård i livets slutskede som nyligen tillsatts.

Utöver dessa punkter finns det tre områden som vi valt att nu särskilt uppmärksamma. Det gäller ett förslag om ett sjukhemsprogram, en förändring av de kommunala avgifterna, samt ett återinförande av en vårdgaranti för att komma till rätta med köerna inom hälso- och sjukvården.

6 Sjukhemsprogram

Moderata samlingspartiet uttryckte redan i partimotionen 1990/91:So9 av Carl Bildt m.fl. (m) med anledning av ädelreformen sina farhågor för att kvaliteten i det medicinska omhändertagandet inom äldrevården inte skulle kunna garanteras, inte minst på grund av att den sociala synen på äldrevården skulle träda alltför mycket i förgrunden, på bekostnad av den medicinska vården.

Dessa farhågor har tyvärr besannats. Över en natt förvandlades alla tidigare gamla och svårt sjuka människor från patienter till hyresgäster med egna kontrakt och särskilda avgifter. Medan det sammantagna behovet av sjukvårdsinsatser vid våra sjukhem stigit i takt med de boendes allt högre ålder så har den kvalificerade medicinska vården fått stå tillbaka; mycket på grund av huvudmännens oförmåga att komma överens om hur ansvaret för denna vård skall utövas.

Socialstyrelsen, som gavs i uppdrag att under en femårsperiod utvärdera följderna av ädelreformen, har i samtliga sina årliga rapporter pekat på brister i rehabilitering och medicinsk vård vid våra sjukhem. Från såväl enskilda debattörer som politiker har under dessa år krav ställts på att en medicinskt ansvarig läkare skall finnas vid varje sjukhem för att garantera de gamla regelbunden medicinsk tillsyn och också för att ge personalen handledning och därmed bidra till den kvalitetssäkring som är nödvändig. Även prioriteringsutredningen (SOU 1995:5) uppmärksammade kraftfullt detta problem och uttalade bland annat:

Utredningen vill för sin del peka på att i huvuddelen av det särskilda boendet vistas personer med stort behov av medicinska insatser och omvårdnad. – – – Det är dock orealistiskt att tro att alla gamla och sjuka i särskilt boende själva skall söka läkare när behov föreligger eller att personalen alltid skall kunna uppmärksamma sådana behov. – – – Utredningen föreslår därför att det i särskilt boende, såsom sjukhem och ålderdomshem, skall finnas en medicinskt ansvarig läkare som svarar för regelbunden tillsyn av patienterna.

Man kan med fog anse att en sådan mångårig massiv kritik borde leda till att åtgärder vidtas. Så har ej skett. I regeringens nu framlagda strategi för det nya seklets äldrepolitik finns inte heller något konstruktivt förslag till fördjupad samverkan över huvudmannaskapsgränserna. Regeringen nöjer sig med att avsluta sin bedömning med följande: Regeringen kommer noga att följa arbetet, bl.a. genom Socialstyrelsen, och avser att återkomma med förslag till åtgärder om så behövs. Detta uttalande visar tydligt att regeringen inte till fullo vill eller förmår förstå det allvarliga tillståndet i dagens sjukhemsvård.

Moderata samlingspartiet anser att det nu är hög tid att gå från ord till handling. Vi vill därför införa ett sjukhemsprogram för att rätta till de uppenbara bristerna i denna vårdform.

Grundprinciperna för vårt förslag till sjukhemsprogram är följande:

  • De gamla människor som i dag bor på våra sjukhem och är i behov av omfattande medicinsk vård måste erkännas vara patienter. Därför måste de sjukhem där de vårdas också definieras som sjukvårdande instanser. Vården där inriktas på kontinuerlig och kvalificerad sjukvård utan att ge avkall på den goda omvårdnad som redan i dag ges.

  • En medicinskt totalansvarig läkare, helst med geriatrisk kompetens, bör knytas till varje sjukhem för att säkerställa regelbunden tillsyn och god vårdplanering för varje patient, stöd och fortbildning för personalen och även för den kvalitetssäkring som ständigt måste fortgå inom vården. Detta blir ett viktigt komplement till det arbete som utförs av den medicinskt ansvariga sjuksköterskan (MAS).

  • Avgifter, inkluderande läkarvård och medicin, lika med dem som erläggs vid vistelse på sjukhus skall införas.

  • Ett statligt tillsynsansvar åläggs Socialstyrelsen fram till dess att den av Moderata samlingspartiet föreslagna Medicinalstyrelsen är inrättad.

Konsekvenserna av vårt förslag till sjukhemsprogram är flera:

  • Samarbetet mellan akut- och sjukhemsgeriatrisk vård kommer att bli bättre, till patienternas fromma.

  • Den medicinska tryggheten för patienterna kommer att öka.

  • Avgifterna kommer att bli lika för alla oberoende av hemort och mer rättvisa för de hemmavarande anhöriga.

  • Personalen kommer att få bättre hjälp och vägledning i sin yrkes­ut­övning.

  • Den palliativa vården kommer att förbättras.

  • Tillsynen över verksamheten kommer att få den kontinuitet som i dag saknas.

Det ekonomiska tillskott som, förutom en lagstiftning, fordras för att genomföra detta program ryms mycket väl inom ramen för de extra allmänna stimulansbidrag som regeringen har aviserat i sin proposition.

En nationell handlingsplan för äldrepolitiken behövs, inte minst i ljuset av de stora utmaningar som vårt samhälle står inför på detta område.

Det viktiga i dag är dock att den gamla generationen gamla, de som så ofta sägs ha byggt upp vårt land, tillförsäkras en god ålderdom och ett värdigt slut på sina liv. Genom att söka åstadkomma de attitydförändringar till åldrandet som vi tidigare talat om liksom att skyndsamt genomföra Moderata samlingspartiets sjukhemsprogram kommer vi att ha kommit en god bit på vägen för att nå detta mål.

7 Finansiering och avgifter inom äldrevården

7.1 Kommunernas uttag av avgifter

Vi har ovan kritiserat regeringens sätt att försöka lösa framför allt vissa akuta problem inom äldreomsorgen. Den största bristen är att regeringen i stort sett avstått från att dra slutsatser av de utvärderingsrapporter rörande ädelreformen som Socialstyrelsen ställt samman sedan början av 1990‑talet och över huvud taget underlåtit att analysera vilka de grundläggande orsakerna varit till de brister och vårdskandaler inom äldreomsorgen som ägnats mycken uppmärksamhet det senaste halvåret. Att utan analyser föreslå nya anslag är inte acceptabelt från ekonomisk synpunkt men inte heller från vårdsynpunkt. Risken är att pengarna används för fel åtgärder och att detta i sin tur förvärrar problemen. I första hand måste de organisatoriska missgrepp som ädelreformen skapade rättas till.

Patientavgifterna inom äldreomsorgen och det sätt på vilket de har fastställts och tagits ut har skapat betydande svårigheter för många äldre. Dagens system är orättvist och bygger i många fall på märkliga värderingar. Ett exempel är att kapitalinkomster medräknas i underlaget vid fastställandet av avgiften. Det innebär att den som sparat en slant skall straffas för detta genom avgiftsreglerna. Det ger helt fel signal till alla medborgare om värdet av ett personligt sparande.

Frågan om landstingens och kommunernas rätt att ta ut differentierade avgifter är en juridiskt komplicerad fråga. Problemen har tidigare redovisats i Moderata samlingspartiets kommittémotion 1997/98:So407. I motionen redovisades bl.a. grundläggande bestämmelser i kommunallagen bl.a. om likställighetprincipen och självkostnadsbegreppet. Vi avstår från att upprepa vad som tidigare anförts och hänvisar till vår tidigare kommittémotion. Vi väljer dock att relativt ingående beskriva grunderna för vårt förslag till ändring av den nuvarande avgiftstillämpningen och varför dessa är viktiga.

7.2 Nödvändiga åtgärder

Den motsättning som finns mellan kommunallagen (KL) och socialtjänstlagen är icke acceptabel. I specialmotiveringarna till KL anges att kravet på en objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna inte ger utrymme för någon inkomstomfördelande verksamhet. Konflikten mellan kommunallagen och socialtjänstlagen måste ytterligare belysas och lösas. Ett minimikrav är att regler införs, som mer preciserat anger vad som menas med skäligt i socialtjänstlagens 35 §. Som redan framhållits är regeringens förslag inte tillräckligt långtgående, eftersom ingen definition görs av vad som skall anses som rimligt.

I prop. 1990/91:117 heter det att självkostnadsprincipens närmare innebörd och räckvidd inte till alla delar är klar. Den kommunala självkostnads­prin­ci­pens gränser har därefter utretts. I Stat–kommunberedningens delbetänkande (SOU 1990:107) anförs att det finns avgörande skäl att överge den allmänna självkostnadsprincipen i kommunal verksamhet som är utsatt för konkurrens. Däremot anser beredningen att någon form av självkostnadsprincip bör finnas i de fall avgift tas ut för verksamhet, som har samband med myndighetsutövning. Kommunala befattningshavare bedömer och anger vilket service- och omvårdnadsbehov den enskilde har. Det är hög tid att själv­kostnadsprincipen i de nu nämnda sammanhangen får en klar utform­ning.

Den skattefinansierade äldreomsorgen har trängt ut annan verksamhet, vilket öppnat möjligheter att ta ut avgifter som egentligen borde rubriceras som skatter. Avgiftsuttaget (egentligen skatteuttaget) sker också i vissa fall baserat på den enskildes inkomst. Inkomstrelaterade avgifter bör icke tillåtas. Regler härom bör införas i KL. Motiveringen är att olika samverkande progressiva taxor/avgifter förstör den logik som bör eftersträvas i de statliga skatte- och bidragssystemen.

För att främja konkurrensen på service- och omvårdnadsområdet skall kommunerna åläggas att en gång om året informera medborgarna om sina självkostnader för olika service- och omvårdnadsområden.

Kommunerna använder sig av myndighetsbedömning, när de anger vilka personer som har rätt till service och hur mycket service de har rätt till. Den enskilde bör efter det att ett sådant beslut fattats ha rätt att skaffa sig de godkända tjänsterna på den privata marknaden. Detta förverkligas genom vårt förslag om en äldrepeng.

Enligt uppgift saknas i förhållandevis många kommuner uppgift om förbehållsbelopp trots att ett sådant belopp skall tillämpas enligt socialtjänstlagen. Har kommunen inte fastställt förbehållsbelopp, är det i praktiken omöjligt att beräkna avgifterna i det särskilda boendet och för omsorgsdelen i hemtjänsttaxan på ett korrekt sätt. Den enskilde pensionären (eller make eller barn) kan således i realiteten inte kontrollera om kommunen svarar för en korrekt myndighetsutövning. Detta är inte acceptabelt.

Ett förbehållsbelopp bör i lag fastställas till 1 400 kronor och följa pris­bas­beloppet dvs. det belopp som de sociala myndigheterna har rekommenderat. Detta belopp bör gälla dels avgifter gällande särskilt boende, dels för omsorgs- och servicetaxor i hemtjänsten. Ett förbehålls­belopp bör också kunna användas för att säkerställa ett minsta belopp till pensionärer som bor hemma sedan de betalat egenavgifter eller motsvarande för läkemedel, tandvård och avgifter för primärvårdsbesök. Denna princip tillämpas redan för särskilt boende.

För att ingen pensionär på grund av de senaste årens neddragningar av pensioner och höjda vårdavgifter m.m. skall hamna under förbehållsbeloppet 1 400 kronor, bör pensionsmyndigheten automatiskt vid utbetalning av pension kunna pröva om den enskildes pension räcker till det fastställda förbehållsbeloppet. En likartad prövning görs för övrigt redan nu vad gäller avgifter inom den slutna sjukvården.

Redan nu bör förbehållsbeloppet 1 400 kronor per månad kunna lag­regleras när det gäller särskilt boende och avgifter gällande hemtjänstens service- och omsorgstaxor. Samtidigt bör en vidgning av tillämpningen med förbehållsbelopp utredas gällande egenavgifter inom sjukvård, läkemedel och tandvård för pensionärer som bor hemma. Utredningen kan då också i sina direktiv få till uppgift att bedöma hur lagstiftningen om förbehållsbelopp fungerar inom den kommunala omsorgsverksamheten.

7.3 Fastställande av taxor gällande särskilt boende för makar

Regeln om sammanläggning av makars inkomster, där den ena måste tagas in på sjukhem eller liknande (särskilt boende), fungerar någorlunda tillfredsställande, om det är den make som har högst inkomst som måste erhålla vård. I motsatta fall skapas oacceptabla problem, vilket regeringen har observerat. Ett sätt att lösa problemet med tydligare regler än regeringen föreslår är att beräkna den differentierade vårdavgiften med utgångspunkt i att den högsta inkomsten alltid anses tillhöra den make som inte är föremål för vård, utan tillämpning av tudelning.

En annan modell som vi ser positivt på är pensionärsorganisationernas förslag om att makar genom "underhållsavtal" skall kunna komma överens om att underhåll enligt tidigare regler skall fortsätta att gälla även när makarna inte längre delar samma hushåll.

8 Vårdgaranti

Svenska hushåll betalar världens högsta skatter. Det gäller även de äldre. Sedan socialdemokraterna återfick regeringsansvaret, samt ansvaret i alla utom ett landsting och i över 200 av landets 288 kommuner, har skatterna höjts med 80 miljarder kronor. Trots att vi betalar högre skatter än någonsin tidigare brister många funktioner i den offentliga sektorn. De kanske mest uppenbara bristerna återfinns inom hälso- och sjukvården, vilket i hög utsträckning just drabbar våra äldre.

Vårdköerna växer över hela Sverige. Bara mellan april och oktober 1997 fördubblades vårdköerna. Enligt landstingsförbundet hade andelen patienter med klar diagnos som väntat mer än tre månader på behandling ökat från 12 procent i april till 25 procent i oktober 1997. För patienter med oklar diagnos hade andelen som väntat mer än tre månader ökat från 10 till 18 procent. Den senaste statistiken som presenterades den 22 april 1998 visar en marginell minskning av andelen som väntar mer än tre månader med klar diagnos, från 25 procent i oktober 1997 till 22 procent 1998. Det är fortfarande en ökning med nästan 100 procent sedan april för ett år sedan och understryker återigen vikten av att vårdgarantin återinförs.

Ett av de första beslut den borgerliga regeringen fattade hösten 1991 var att införa en vårdgaranti gällande ett antal sjukdomar. Vårdgarantin innebar att patienten hade rätt att få erbjudande om operation/behandling inom tre månader. Vårdgarantin reglerades via ett särskilt statsbidrag. Garantin i kombination med ett omfattande förnyelsearbete i de borgerligt styrda landstingen, kopplat till husläkarsystemet och den fria etableringen för läkare och sjukgymnaster, innebar att vårdköerna snabbt försvann.

Husläkarreformen och den fria etableringen innebar att man på många håll i Sverige som tidigare haft läkarbrist nu kunde ge god närservice i områden som av landstingen inte ansetts lönsamma. Det gällde bl.a. Jämtland och Norrlands inland.

Sedan socialdemokraterna haft makten i samtliga Sveriges landsting utom ett i bara drygt tre år har bilden återigen förändrats och vi är tillbaka till den kösituation som den borgerliga regeringen fick ärva 1991. Tragedin för de enskilda patienterna är uppenbar. Köerna till operationer och behandling växer, som en följd av att socialdemokraterna återigen monopoliserar all sjuk­vård. Trots att man inte har någon längre erfarenhet av den fria etable­r­ingen av läkare och sjukgymnaster avskaffade regeringen till exempel rätten att välja läkare.

Den gamla vårdgarantins mål att erbjuda behandling inom tolv veckor var ganska blygsamt, ett slags minimikrav. Tre månader är självklart en lång väntetid för den som har smärtor och problem att klara vardagen. Men det är ändå mycket bättre än att behöva stå i kö i ett eller närmare två år!

I ett så allvarligt läge som råder inom hälso- och sjukvården har regeringen och den socialdemokratiska majoriteten i Landstingsförbundet valt att avskaffa vårdgarantin. Argumentet i skrivelsen (1996/97:66) till riksdagen om överenskommelsen mellan staten och landstingen är att effekten (av vårdgarantin, vår anmärkning) har varit kortvarig. Mot detta talar mycket tydligt det faktum att vårdgarantin fanns under så pass lång tid att vi kunde avläsa resultaten i form av att vårdköerna snabbt försvann och att landstingen dessutom organiserade sitt arbete på så sätt att patienterna snabbt fick den vård de hade behov av. Det logiska borde med hänsyn till de goda resultaten därför ha varit att slå vakt om och vidareutveckla vårdgarantin. I stället avskaffades den och ersattes med en besöksgaranti i primärvården.

Att socialdemokraterna sätter den borgerliga vårdgarantin i motsats­förhållande till besöksgarantin är minst sagt förvånande. Även om man får träffa en läkare inom den utlovade tiden har risken för att t.ex. en remiss till behandling inte leder till åtgärd beroende på de växande vårdköerna ökat markant. Den vårdkedja som den borgerliga regeringen införde med husläkare och vårdgaranti är definitivt bruten. Det kostar både tid och onödigt lidande för patienter och pengar för landstingen.

Mot denna bakgrund anser vi att vårdgarantin snarast bör återinföras. Förhandlingar bör inledas mellan staten och Landstingsförbundet med detta som utgångspunkt.

Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

9 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens förslag till nationell handlingsplan för äldrepolitiken,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän hälsoförsäkring,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om taxor och avgifter i äldreomsorgen,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbud mot inkomstrelaterade taxor bör införas i kommunallagen,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att primärkommuner skall ge information om beräkning av självkostnader för olika service/omvårdnadsslag,

  6. att riksdagen beslutar att förbehållsbeloppet enligt 35 § socialtjänstlagen fastställs till 1 400 kr för 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,

  7. att riksdagen beslutar om avgifter och förbehållsbelopp för makar i enlighet med vad som anförts i motionen,

  8. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att ett förbehållsbelopp även skall tillämpas när det gäller avgifter för läkarvård, läkemedel och tandvård i enlighet med vad som anförts i motionen,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en handlingsplan för äldrevården,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett sjukhemsprogram,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om återinförande av vårdgarantin.

Stockholm den 29 april 1998

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Gullan Lindblad (m)

Anders Björck (m)

Beatrice Ask (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-04-29 Bordläggning: 1998-05-04 Hänvisning: 1998-05-05
Yrkanden (22)