Motion till riksdagen
1997/98:Fi21
av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:150 1998 års ekonomiska vårproposition


Gröna luntan

Innehåll

1 Sammanfattning 3

2 Miljöanpassa ekonomin 5

2.1 Miljön måste in i de ekonomiska beskrivningarna 6

2.2 Från ord till handling 7

3 Den ekonomiska utvecklingen 8

3.1 Det ekonomiska läget i Sverige 8

3.2 Privat konsumtion och sparande 10

4 Regeringens ekonomiska politik 11

4.1 En liten tillbakablick 11

4.2 Tre budgetpolitiska misstag 12

4.3 Omvärlden förändras 13

4.4 Regeringens rosenröda drömmar 13

4.5 Glädjekalkyl ”fixar” arbetslösheten 14

5 Grön politik för arbete och livskvalitet 15

5.1 Miljöpartiets utgångspunkter 15

5.2 Sänk arbetstiden 16

5.3 Sänk beskattningen av arbete 17

5.4 Reformera arbetsmarknadspolitiken 18

5.5 Ge företagen bättre spelregler 20

6 Dags för grön skattereform 21

6.1 Sammanfattning 21

6.2 Regeringens skattepolitik 22

6.3 Utgångspunkter för en grön skattereform 22

6.4 Förslag till grön skattereform 23

7 Det socialt hållbara samhället 26

7.1 Satsa på barnen 26

7.2 Tid att leva 27

7.3 Råd med vård 28

7.4 Grönt med rättvisare fördelning 28

8 En grön ekonomisk politik 29

8.1 Strukturella problem 29

8.2 Mål för den ekonomiska politiken 30

8.3 Penning- och valutapolitiken 31

8.4 Grön finanspolitik 33

9 Förslag till utgiftstak och preliminära utgiftsramar 35

9.1 Utgiftsområden 38

10 Ute ur EU år 2001 46

10.1 EU-medlemskapet 46

10.2 Effekterna på svensk ekonomi 46

11 Kommunsektorn 48

12 Antaganden och beräkningar 50

12.1 Avvikande antaganden 50

12.2 Offentligt sparande och balansmål 51

12.3 Effekter av sänkt arbetstid 52

12.4 Effekter av skatteväxling 54

13 Hemställan 56

1 Sammanfattning

Den ekonomiska tillväxten i nuvarande former är ekologiskt ohållbar. På den globala skalan ökar exploateringen av ändliga naturresurser kraftigt, utarmningen av den biologiska mångfalden fortsätter i hög takt, atmosfärens kemiska och fysikaliska egenskaper fortsätter att påtagligt försämras av utsläpp, kraven på att ta i anspråk ytterligare naturresurser ökar kraftigt från år till år. Vi är i full färd med att såga av den gren vi sitter på. De fundamentala naturliga förutsättningarna för välstånd och välmående har redan skadats allvarligt och skadorna tilltar snabbt.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 90-talet har också inneburit växande ekonomiska och sociala orättvisor. Inkomstskillnaderna ökar generellt, stora grupper som många yngre människor och barnfamiljer har fått betydande standardsänkningar, massarbetslösheten har bitit sig fast och medfört växande orättvisor, stora grupper av pensionärer och långtidssjuka har fått relativt sett kraftigt minskade ekonomiska marginaler. Samtidigt har de rikaste blivit rikare, vilket tydligast visas med den dramatiska värdeökningen på börsen och de spektakulärt uppblåsta fallskärmar som vissa företagsledare erhållit. Detta är sammantaget en helt oacceptabel utveckling som försämrar ekonomins funktionssätt och försvagar de sammanhållande sociala krafterna i vårt samhälle.

Den ekonomiska politiken ska utformas så att den aktivt bidrar till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Vi avvisar bestämt ekonomismen som innebär att människor och naturliga processer reduceras till ekonomiska eller rentav monetära modeller och nyckeltal. Den ekonomiska politiken är endast ett verktyg bland flera för att uppnå övergripande mänskliga målsättningar.

Samtidigt är det viktigt att detta verktyg hanteras efter sina egna förutsättningar och möjligheter – en misskött ekonomi får stora negativa återverkningar på livskvalitet och välstånd. Finanspolitiken måste skötas med stor omsorg, de offentliga finanserna måste vara i långsiktig balans, skuldsättningen i såväl privat som offentlig sektor får inte vara så stor att framtida möjligheter försämras eller andra mer angelägna åtaganden åsidosätts, de ekonomiska spelreglerna för olika marknader måste leda till ett sammantaget och långsiktigt bra utnyttjande av begränsade resurser, det monetära systemet ska utmärkas av låga räntor och låga prisökningar.

Miljöpartiet de gröna föreslår i den här partimotionen en omläggning av den ekonomiska politiken i syfte att åstadkomma ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle. De tre viktigaste åtgärderna är:

  • En grön skattereform. Priset på miljöförstöring och användning av ändliga resurser måste öka på marknaderna. Samtidigt måste priset på arbetskraft och tjänster bli lägre. Skatterna på energianvändning och utsläpp ska därför ökas, och den numera extremt höga beskattningen på arbete sänkas. Vi föreslår att att 7–8 miljarder kr växlas per år under den närmaste treårsperioden. Även andra skatteförändringar för att tillgodose krav på rättvisare fördelning föreslås.

  • Sänkt arbetstid. Tiden är en stor bristvara för många heltidsarbetande, särskilt för småbarnsföräldrar, vilket har stora negativa sociala effekter. Samtidigt har vi massarbetslöshet där en stor del av befolkningen förvägras möjligheten att försörja sig själva, vilket medför stora ekonomiska och sociala förluster. Vid en rimlig ekonomisk utveckling kommer denna grundläggande obalans i ekonomin att bestå, och det är därför nödvändigt att fördela arbetstiden på ett rättvisare sätt. Vi föreslår att arbetstiden förkortas till 35 timmar per vecka under loppet av nästa mandatperiod, samtidigt som arbetsgivaravgifter och egenavgifter sänks.

  • Grundtrygghet för alla. Alla människor i Sverige ska omfattas av en grundläggande ekonomisk trygghet som man kan försörja sig på. Vi föreslår att sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och a-kassan samordnas och ändras så att grundersättningen höjs och inkomstkopplingen i högre inkomster försvagas. Vi föreslår också på sikt ett reformerat pensionssystem där alla får samma ersättning av staten oavsett tidigare inkomster, vilket medför att grundpensionen blir något högre än idag.

Dessa tre avgörande reformer ska göras inom ramen för en grön politik för ökad social rättvisa, bättre förutsättningar för små och medelstora företag, utbyggd och förbättrad utbildning, ökade investeringar i miljöanpassad infrastruktur (trafik, energi m.m.), skärpt miljölagstiftning, stärkt skydd för den personliga integriteten, ökad öppenhet, fördjupad lokal demokrati, hög grad av självtillit, ökad solidaritet med fattigare delar av världen, förbättrad vård och omsorg, jämställdhet mellan könen och jämlikhet mellan olika människor.

Regeringens prognos för BNP-tillväxten förkastas i motionen. Istället används Konjunkturinstitutets lägre prognos för den aktuella tidsperioden som vi bedömer som mer trovärdig. Även regeringens prognos för minskning av arbetslösheten bedömer vi orealistisk med de otillräckliga åtgärder regeringen föreslagit.

Miljöpartiet anser att målet för de offentliga finanserna skall vara ett överskott på 0,5 procent av BNP 1999 och 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel från och med år 2000. Med den goda ekonomiska tillväxt som förväntas de närmaste åren är det naturligt att överskotten dessa år blir högre än genomsnittet. Med Miljöpartiets budgetförslag blir överskottet 0,5 procent av BNP 1999, 1,2 procent 2000 och 2,3 procent 2001.

Vi föreslår samma utgiftstak som regeringen för åren 1999 och 2000. För år 2001 föreslås ett 10 mrd kr lägre utgiftstak främst till följd av den arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka som ingår i förslaget.

För år 2001 görs en alternativ budgetberäkning för det fall Sverige har lämnat Europeiska unionen (EU). Det medför minskade kostnader för staten, och därmed kan den 1995 införda EU-avgiften som tas ut som en extra arbetsgivaravgift tas bort. En analys av de ekonomiska effekterna visar på sikt stora fördelar med att övergå från medlemskap i unionen till samarbetsavtal med såväl EU som andra länder.

2 Miljöanpassa ekonomin

Inför sekelskiftet kan vi se tillbaka på 100 år som inneburit dramatiska förändringar för mänskligheten. Befolkningen har blivit sex gånger större samtidigt som ekonomin växt tjugo gånger. Världsekonomin växer för närvarande med en takt av 4 % per år, och den allmänna föreställningen hos ekonomer är att detta i princip kan fortgå i det oändliga. Från 1990 till 1997 växte det globala utbudet av varor och tjänster med 40 biljoner kronor – ungefär samma belopp som tillväxten från civilisationens begynnelse fram till 1950. Detta illustrerar en närmast explosiv utveckling. I takt med den ekonomiska tillväxten intensifieras trycket på jordens naturliga system och tillgångar. Från 1950 till 1997 tredubblades användningen av trävaror, pappersförbrukningen sexdubblades, fångsterna av fisk ökade i det närmaste femfalt, konsumtionen av spannmål tredubblades, användningen av fossila bränslen fyrdubblades och giftiga utsläpp till luft och vatten flerfaldigades.

Medan de ekonomiska indikatorerna som investeringar, produktion och handel ständigt är positiva, förändras de ekologiska indikatorerna stadigt mot det sämre. Skogsarealerna krymper, grundvattennivån sjunker, jordar eroderar, våtmarker försvinner, fiskevatten kollapsar, betesmarker förtorkar, floder torkar ut, temperaturen höjs, korallreven dör och växt- och djurarter dör ut. Med den uppbyggnad som världsekonomin har idag kan den inte fortsätta att växa mycket längre om ekosystemen som den är beroende av fortsätter att i nuvarande takt må allt sämre. På samma sätt som en ständigt växande cancer till slut förstör sina livsuppehållande förutsättningar genom att förgöra sin värd, förstör en kontinuerligt växande världsekonomi långsamt sin värdväxt – jordens ekosystem.

Precis som ett flygplan måste anpassa sig till aerodynamikens lagar för att kunna flyga, måste en ekonomi leva upp till ekologins principer för att kunna fortleva. De ekologiska principer som måste tillgodoses på sikt är tämligen okomplicerade. På sikt får koldioxidutsläppen inte överstiga koldioxid­fixeringen; jorderosion får inte ske snabbare än jord nybildas genom naturliga processer; uttagen ur skogen får inte vara större än vad som ger en uthållig avkastning; antalet växt- och djurarter som går förlorade får inte vara större än antalet nya arter som bildas genom evolution; vattenuttagen får inte överskrida de hållbarhetens gränser som de vattenbärande skikten tål; fiskefångsten får inte vara större än återväxten, osv.

Sverige är djupt delaktigt i det globala skeendet som varande en öppen ekonomi med omfattande export och import, med företag som är verksamma i stora delar av världen, med stort engagemang i olika internationella institutioner. Därtill kommer det självklara faktum att biosfären inte känner politiska nationsgränser.

Situationen och utvecklingen inom Sveriges geografiska gränser avviker inte på något avgörande sätt från den negativa utvecklingen i global skala. Utsläppen av växthusgaser, försurande gaser, hälsoskadliga gaser och övergödande gaser i vårt land medför dagligen skador på sjöar, vattendrag, skogar, fjällängar, myrar, havsvikar, innanhav och på oss människor i varierande utsträckning i alla åldrar. Miljöförstöringen är så utbredd att ingen går fri.

Likväl ställs nu ökande och fortsatt ensidiga krav på ännu högre ekonomisk tillväxt från såväl regeringen som den borgerliga oppositionen. Miljömedvetandet hos den politiska överklassen framstår som otillräckligt – man säger allt oftare de rätta orden, men är ovilliga att ändra politiken i tillräcklig omfattning. När prioriteringar ska göras, förloras ofta det övergripande miljöperspektivet, egen- och särintressen av skiftande slag saboterar en verkningsfull politik, rädslan för förändring växer sig stark när strukturomställningar måste göras. Avståndet mellan högtidstalen och de präktiga linjetalen i riksdagen till den faktiska politiken växer för varje år. Detta är en alltmer ohållbar politisk situation – det är nu dags att på allvar påbörja miljöanpassningen av det svenska samhället!

2.1 Miljön måste in i de ekonomiska beskrivningarna

Relevanta ekonomiska beskrivningar av de ekologiska realiteterna måste utvecklas mer och tas till användning i den ekonomiska politiken. De ekonomiska målen måste grundas i såväl sociala och som ekologiska realiteter.

Långtidsutredningen 1992 föreslog att välfärdsbegreppet borde utvidgas till att innefatta faktorer som utarmning av naturresurser och kostnader för reparation av miljöskador. Den svenska miljöskulden beräknades 1992 till minst 260 mrd kr med en årlig ökningstakt på ca 7 mrd kr (SOU 1992:58). Den OECD-rapport om svensk miljövård som kom under 1996 visar att Sverige har stora brister inom framför allt naturvården – detta pekar på att miljöskulden sannolikt fortfarande ökar. Beräkningar av det s.k. rättvisa miljöutrymmet som gjorts av ett antal miljöorganisationer pekar på att Sverige har en ekologiskt ohållbar utveckling. En annan utredning (SOU 1991:37) föreslog att miljöräkenskaper i anslutning till nationalräkenskaperna ska införas och SCB, KI och SNV fick i uppdrag att utveckla dessa. Det sistnämnda projektet pågår ännu, men är svältfött.

1996 publicerade Stockholm Environment Institute (SEI) en rapport om bl.a. miljöjusterad BNP för Sverige under perioden 1950–1992. Metoden, som har prövats på en rad västländer, innebär att ett index för hållbar ekonomisk välfärd (Index of Sustainable Economic Welfare, ISEW) beräknas och adderas till det traditionellt beräknade BNP-värdet. Förutom en rad miljöfaktorer ingår även vissa sociala faktorer, främst för inkomstfördelning (jämnare fördelning ger högre värde) och kostnader för sjukvård m.m. De största neddragande komponenterna är utarmning av naturresurser, långsiktiga miljöskador och kostnader för utsläpp till luft och vatten. De miljökostnader man räknat med ligger i linje med eller är lägre än svenska bedömningar i bl.a. Miljöavgiftutredningen (bl.a. SOU 1989:83) och miljöskuldsutredningen (SOU 1992:58). Naturligtvis har man av praktiska skäl inte kunnat räkna med alla miljökostnader, varför bedömningarna kan antas ligga i underkant. De största pluskomponenterna är jämnare inkomstfördelning och hushållsarbete (informell sektor).

Enligt dessa beräkningar skedde ett trendbrott kring 1980, varefter den justerade BNP-siffran har haft en fallande trend. 1992 ligger den justerade BNP-siffran per capita 27 % lägre än den traditionellt beräknade. Den ekonomiska utvecklingen under hela perioden 1950–1992 har således varit betydligt svagare än vad den tradionella BNP-beräkningen visar. Tillväxten har i medeltal varit 0,9 % per år och invånare, dvs knappt hälften av vad som vanligen uppges. Sedan 1980 har tillväxten varit obefintlig eller negativ, dvs de negativa miljöeffekterna har varit större än den traditionellt beräknade ekonomiska tillväxten.

Sedan 1992 har inga förändringar skett som kan antas ha minskat de negativa miljöeffekterna i någon större omfattning. Inkomstfördelningen har samtidigt blivit mindre jämlik. Av bägge dessa skäl är det högst rimligt att anta att en fortsatt fallande trend är för handen.

Regeringen har i bilaga till vårpropositionen gjort en bedömning av utvecklingen av miljötillståndet som emellertid är mycket bristfällig. Av den är det omöjligt att bedöma huruvida miljöskadorna tilltagit, naturresurserna blivit mindre eller vad kostnaden för att återställa miljöskadorna sammantaget är. Redovisningen är också så pass ostrukturerad och knapphändig att det är svårt att av den avgöra hur miljöskulden eller miljösituationen i sin helhet förändrats. Likväl drar regeringen slutsatsen att miljön inte har försämrats under de år konvergensprogrammet har gällt. Det framstår i sammanhanget som en visserligen from, men dessvärre alltför ogrundad förhoppning.

Det är därför angeläget att regeringen även framdeles redovisar även miljöskuldens utveckling, och att denna redovisning fördjupas och förstärks.

Det skall också sägas att de allmänna föresatser som regeringen ger uttryck för i sin miljöbilaga till budgeten är utmärkta. De följer synbarligen den överenskommelse Miljöpartiet de gröna och regeringen gjorde i tillväxtpropositionen hösten 1995. Dessa föresatser borde dock komma till betydligt tydligare uttryck i den ekonomiska politikens konkreta utformning än vad som nu skett.

2.2 Från ord till handling

Det är nödvändigt att avsätta betydligt större resurser för att återställa miljöskador och för att se till att nya bestående skador inte uppkommer. Det är också nödvändigt att utveckla en betydligt effektivare energianvändning, minska den totala energianvändningen och övergå till flödande energikällor. Denna ekologiska omställning kräver stora investeringar och den innebär också att energianvändning och miljöpåverkan rent ekonomiskt blir väsentligt mer dyrbara. Detta ställer stora krav på den ekonomiska politiken och begränsar också det ekonomiska utrymmet för andra ändamål. Det kan också medföra att den ekonomiska tillväxten begränsas.

Varje fördröjning av den ekologiska omställningen av samhället medför större totala förluster i framtiden. Det är därför angeläget att nu öka tempot i omställningen. En större andel av statsbudgeten måste anslås till investeringar i miljöomställning av trafik- och energisystem, mer resurser måste anslås till miljötillsyn och miljöforskning, miljöbevakningen måste förstärkas ytterligare m.m. Det är också av avgörande betydelse att ekonomiska incitament för miljöomställning hos företag, hushåll och offentlig verksamhet tillskapas. Prisrelationerna måste ändras genom en reformering av skattesystemet så att det normalt blir mest lönsamt att välja ett miljövänligare alternativ. Det innebär att energi- och miljöskatter måste höjas. Det innebär också att beskattning av arbete måste sänkas.

Regeringen föreslår under rubriken ”Hållbara Sverige – ett före­gångar­land” några påplussningar i miljöbudgeten. Det är naturligtvis välkommet, men inom natur- och miljövården motsvarar påplussningen inte ens de neddragningar som har gjorts under senare år. Budgeten för miljö- och naturvård borde fördubblas för att på ett rimligt sätt kunna motsvara de akuta behov som redovisas och krävs av Naturvårdsverket och andra centrala miljömyndigheter. Vi måste särskilt peka på behovet att skydda hotade skogar och annan naturmark, de mycket stora behoven att sanera miljöskadade områden, behoven av ökad miljöforskning och behoven av utökad och skärpt tillsyn såväl hos Naturvårdsverket som länsstyrelserna.

I övrigt är regeringens satsning på ”Hållbara Sverige” i hög grad en ny form av bostadssubventioner vars miljöeffekter kan ifrågasättas. Ett miljöanpassat boende behövs, men då krävs en helt annan miljöanpassning av bidrag och skatter. Betydligt större investeringar i miljöanpassning inom trafik- och energisektorerna krävs också.

Särskilt allvarligt är det att regeringen underlåter att nu gå fram med en skatteväxling för miljön. Det är av avgörande betydelse att prisrelationerna ändras på olika marknader så att det blir lönsamt för företag, offentlig verksamhet och hushåll att agera miljövänligt.

Regeringens stolta devis ”ett föregångarland” framstår därför som både tom och vilseledande.

Miljöpartiet föreslår i den här partimotionen den offensiva satsning i skattepolitiken, budgetprioriteringar och investeringar som krävs för en verklig ekologisk omställning av det svenska samhället.

3 Den ekonomiska utvecklingen

3.1 Det ekonomiska läget i Sverige

Svensk ekonomi har under senare år återhämtat sig i viktiga, men långt ifrån alla avseenden. Statsfinanserna är i det närmaste i balans och ett visst överskott kan förutses de närmaste åren. Kostnadsökningarna är mycket måttliga och räntorna är låga och fortfarande på väg ner. Bytesbalansen är positiv och investeringarna i exportföretagen är höga.

Men samtidigt är statsskulden mycket hög och räntorna tar en mycket stor del av de totala utgifterna, vilket minskar utrymmet för många angelägna åtgärder. Arbetslösheten är fortfarande mycket hög, och allt pekar på att den kommer att fastna på en hög nivå om inte den ekonomiska politiken läggs om i betydligt mer grundläggande avseenden. Nedskärningarna i central offentlig service har medfört betydande problem inom omsorgen, vården, skolan, miljövården, rättssystemet m.m. vilket sin tur medfört försämringar för såväl hushåll som företag. Klyftorna mellan människor i samhället i viktiga avseenden har ökat – det gäller bland annat inkomstskillnader, skillnader mellan arbetslösa och arbetande, skillnader mellan ungdomar och vuxna, skillnader mellan invandrade svenskar och sedan tidigare etablerade svenskar. Hushållens ekonomiska marginaler har i de flesta fall minskat och hushållens sparande är åter alltför lågt. Särskilt barnfamiljerna har tappat i eget ekonomiskt utrymme under 90-talet. Många företag, särskilt de mindre som i huvudsak producerar för inhemsk konsumtion, har svårigheter med lönsamhet och utveckling.

De förbättringar vi har sett i svensk ekonomi under senare år, liksom de som kan förväntas under de närmast kommande åren, beror till stor del på en positiv utveckling i vår omvärld. USA har sedan flera år en stark tillväxt, Sydostasien har tills nyligen haft en extremt snabb tillväxt och EU-länderna har i hög grad återhämtat sig liksom Sverige och ser ut att få en god tillväxt de närmaste åren. Efter den djupa lågkonjunkturen i början av 90-talet i hela Europa har vi under mitten av 90-talet fått en betydligt starkare konjunktur. Efter en svacka 1995–1996 kan vi nu se ett stigande konjunkturförlopp. Detta bidrar verksamt till den förhållandevis ljusa ekonomiska situationen i vårt land. I en liten och starkt utlandsberoende ekonomi som den svenska betyder detta naturligtvis väldigt mycket.

BNP-tillväxten ökade från 2,2 % det tredje kvartalet 1997 till 3,3 % det fjärde kvartalet. Men en stor del av denna ökning berodde på att företagen, troligen ofrivilligt, byggde upp sina lager. Efterfrågan ökade alltså inte alls i samma omfattning som tillväxten. Sett över hela 1997 var BNP-tillväxten 1,8 % och den var exportledd.

Likväl förefaller det rimligt att anta att 1998 och kanske också 1999 blir förhållandevis starka år med en BNP-tillväxt över 2,5 %.

Vi bör emellertid förvänta oss att konjunkturen åter vänder nedåt på några års sikt. Den trendmässiga tillväxten i Sverige har under de senaste 25 åren varit omkring 2 % per år och vi bedömer att en genomsnittlig tillväxt av ungefär denna omfattning kan vara möjlig också i framtiden. Tillväxten måste dock få en helt annan inriktning än hittills för att klara de ekologiska målen.

För de närmaste åren kan en tillväxt över detta genomsnitt förväntas. Vi bedömer dock att regeringens prognos är alltför optimistisk och mer har karaktären av politiskt betingad glädjekalkyl. Miljöpartiet har därför valt att i stället basera sitt budgetförslag på Konjunkturinstitutets (KI) kalkyler, som presenterades bara ett par veckor före vårbudgeten. Skillnaden i tillväxtbedömning framgår av tabell 1.

Tabell 1  Antaganden om ekonomisk tillväxt

 Årlig förändring av BNP i procent

1999

2000

2001

Regeringen

3,1

3,4

2,6

Miljöpartiet (=KI)

2,7

2,7

2,4

Miljöpartiets lägre tillväxtantagande får till konsekvens att skatteinkomsterna blir lägre än i regeringens kalkyler. Arbetslösheten och kostnaderna för arbetslösheten skulle också bli högre än regeringen antagit, förutsatt att inga ytterligare åtgärder vidtas utöver dem som regeringen föreslår. Miljöpartiet föreslår dock åtgärder, främst en arbetstidsförkortning, som leder till lägre arbetslöshet.

3.2 Privat konsumtion och sparande

Uppgången i privat konsumtion under 1997 kompenserade för nedgången i offentlig konsumtion och de svaga investeringarna i näringsliv och offentlig sektor. Uppgången berodde på att hushållen bytte bil, skaffade nya kapitalvaror i hemmen, ökade utlandsresandet – detta kan ses som att hushållen efter flera års strävsamt sparande nu ökar sina investeringar och tar ut svängarna lite mer på semestern. Ökningarna avtog emellertid under slutet av året. Samtidigt sjönk de reala disponibla inkomsterna med 1,8 % beroende på lägre transfereringar, höjda skatter och inflationen. Särskilt skattetrycket har skärpts mer än väntat, vilket illustreras av att skatteintäkterna i februari i år var 15 miljarder kr större än beräknat.

Uppgången i den privata konsumtionen 1997 innebar att sparkvoten föll drastiskt från 4,4 % 1996 till 0,8 % 1997. Det kan jämföras med att sparkvoten i andra jämförbara europeiska länder ligger över 10 %. Regeringen räknar nu med att den privata konsumtionen ska fortsätta att öka, samtidigt som sparkvoten ökar endast mycket långsamt. Regeringen förutser att en ökad inhemsk efterfrågan ska driva fram en hög ekonomisk tillväxt de kommande tre åren.

Vi instämmer i bedömningen att hushållens konsumtion kommer att öka även under 1998 och troligen även under 1999 med hänsyn till viss reallöneökning och fortsatt låga och sjunkande räntor. Men på några års sikt har de flesta hushåll hunnit ”ikapp” och behovet att bygga upp en tillfredsställande egen buffert för att öka den egna och familjens trygghet gör sig åter gällande. En nedåtgående konjunktur som kan förväntas inom några år kan bli just den signal som leder till en sådan förändring. Det innebär att sparkvoten åter bör öka.

Det är framför allt önskvärt att hushållens sparande har en hyfsat hög nivå. Det ger hushållen en betydligt större ekonomisk trygghet och bättre möjligheter att finansiera egna satsningar eller att klara ojämnheter i inkomsten. Sparandet är också viktigt för att trygga ålderdomen och barnens uppväxt. Ett högt sparande minskar behovet att lånefinansiera och minskar hushållens kostnader i form av räntor. Det skapar också en viktig grund för ökat småföretagande som ju i hög grad behöver egenfinansieras inom hushållen, släkten eller vänskapskretsen. Sparkapitalet kan vara så placerat att det utgör ett viktigt kapital för företagande i allmänhet. Ett bra sparande innebär naturligtvis också att risken för att tvingas förlita sig på skattefinansierade bidrag minskar, vilket minskar belastningen på de offentliga finanserna. Därmed skapas också ett större utrymme för såväl angelägna offentliga åtaganden som lägre skatter.

4 Regeringens ekonomiska politik

4.1 En liten tillbakablick

Den ekonomiska politik som förts i Sverige under överskådlig tid har medfört en tilltagande utarmning av naturkapital, ökad miljöförstöring, hög arbetslöshet och ökade sociala motsättningar. Regeringen godtar i vårproposition att denna negativa utveckling fortsätter. Den föreslår i huvudsak en oförändrad ekonomisk politik, trots de mycket stora brister som den ekonomiska krisen under 90-talet har ådagalagt. Det är med gröna utgångspunkter helt oacceptabelt att nu inte genomföra de mer långsiktiga förändringar som krävs för att minska arbetslösheten, minska miljöskulden, öka den sociala hållbarheten och minska riskerna för nya ekonomiska kriser.

Strukturen i den svenska ekonomiska tillväxten har under de senaste dryga 25 åren i flera avseenden varit egenartad och starkt präglad av social­demokratiska ideologiska föresatser. Den offentliga konsumtionen (transfereringar oräknade) ökade från 20,2 % av BNP 1950 till 25,9 % 1996, samtidigt som den privata konsumtionen sjönk från 67,7 % till 52,7 %. Detta är uttryck för att omfattande offentliga sociala välfärdsprogram har genomförts, men också för att det privata näringslivet och hushållen har haft en svag utveckling de senaste 20 åren. Hushållens sparande har varit mycket svagt, och vissa år rentav negativt. De små och medelstora företagens investeringar var alltför små för att tillåta en mer utvecklad ekonomi. Skattebaserna för de offentliga verksamheterna har därigenom haft en förhållandevis svag utveckling vilket tillsammans med bristande utgiftskontroll i de offentliga och politiska systemen ledde till en växande, och till slut exploderande, statsfinansiell kris.

Försvagningen och urholkningen av svensk ekonomi under 70- och 80-talen karaktäriserades också av hög inflation. Det medförde ett högt och varierande ränteläge som bromsade investeringar i näringslivet, särskilt hos små och medelstora företag. Inflationen innebar också att spekulationsekonomi gynnades framför mer långsiktig realekonomi – det lönade sig många gånger att låna och spekulera i allt från fastigheter till värdepapper istället för att investera i ny produktion, ökad produktivitet eller nya idéer.

Problemen i svensk ekonomi orsakas i huvudsak av regeringens egen politik. De är främst strukturella, inte konjunkturella. Den konjunktur­uppgång vi nu upplever kan därför inte lösa problemen med bl.a. hög arbetslöshet och växande miljöskuld. Till den sittande regeringens försvar kan ändå sägas att den har lagt om den tidigare så katastrofala kursen i några viktiga avseenden. De offentliga finanserna ser nu ut att åter vara i balans och inflationen är låg och stabil, och detta ses som bra politik. Men det löser inte alla problem.

4.2 Tre budgetpolitiska misstag

Den successiva och sedermera snabba uppbyggnaden av en enorm räntebärande statsskuld berodde till stor del på två ekonomisk-politiska misstag under 70- och 80-talen. För det första innebar sammanbrottet av Bretton–Woods-systemet i början på 70-talet att det blev lättare att finansiera underskott i de offentliga finanserna med lån direkt eller indirekt på de internationella marknaderna utan att det till en början återverkade på något påtagligt sätt på ekonomin. Avregleringarna under 1980-talet underlättade ytterligare för lånefinansiering på den snabbt växande globala finansmarknaden. Sverige var ingalunda ensamt om att ”upptäcka” att nu gick det att tänja i budgeten och släppa fram populära kostnadsdrivande reformer – trots att det medförde underskott år ut och år in. Det första misstaget var att inte skaffa någon annan form av effektivare utgiftskontroll när den internationella motkraften försvann. Det är först nu med ny budgetprocess i staten och lagstadgat krav på balans i kommuner och landsting, som vi är på väg att återupprätta en hållbar budgetpolitik.

Det andra misstaget består i ett tankefel: att ständiga underskott i de offentliga finanserna är ofarliga och t.o.m. en verkningsfull metod att påskynda den ekonomiska tillväxten. ”Ofarliga” genom att staten alltid kan ta tillbaka pengarna genom höjda skatter, eller genom att på ett eller annat sätt släppa fram ökad inflation. Verkningsfulla genom de stimulanseffekter på ekonomin som ökad offentlig konsumtion och ökade transfereringar ger. Dessa stimulanseffekter förutsätts då vara större än den belastning som ökade räntor medför. När vi nu ser tillbaka på statistiken för svensk ekonomi de sista 25 åren kan vi konstatera att denna idé var ett önsketänkande som i verkligheten ledde till sin motsats. Miljöpartiet de grönas hårda kritik mot tillväxt- och konsumtionsfixeringen i svensk ekonomi under 80-talet kom att besannas på ett mycket konkret sätt under 90-talet.

Det tredje misstaget var den underfinansierade skattereform som genomdrevs av Socialdemokraterna och Folkpartiet 1990. Moderaternas motförslag var dessutom ännu mer underfinansierat! Underfinansieringen motiverades med att sänkta marginalskatter skulle få folk att arbeta mer, och därmed skulle skattebasen växa och skattemedlen flyta in i en så riklig ström att underskottet omedelbart skulle försvinna och snabbt övergå i överskott. Så blev det nu inte, tvärtom! Underskottet i statsfinanserna växte oerhört snabbt åren efter skattereformen. Företagen slogs ut på löpande band, massarbetslösheten blev ett faktum, en fjärdedel av statens utgifter fick när det var som värst bekostas med nya lån. Detta bäddade för spekulation mot kronan som var ansluten till ERM, dvs fast knuten till ecu, ett våldsamt och extremt kostsamt kronförsvar och stora ytterligare förluster för svensk samhällsekonomi som vi sedan dess tvingas betala dyrt för. Denna erfarenhet visar bl.a. att skattesänkningar för de välbeställda inte alls ger tillväxteffekter eller stimulerar till någon positiv samhällsutveckling.

4.3 Omvärlden förändras

Internationalisering av ekonomin går nu snabbt och ställer nya eller ökade krav på svensk ekonomi.

Det innebär att den traditionella planerande socialdemokratiska inställningen till ekonomi och samhälle blivit allt mindre relevant och alltmer destruktiv. En rad förändringar som ökar förmågan i svensk ekonomi och svenskt näringsliv att både parera och utnyttja oväntade förändringar borde nu vidtas. Den begynnande högkonjunkturen erbjuder i själva verket ett utmärkt tillfälle att minska de offentliga finansernas konjunkturkänslighet, förstärka småföretagens eget kapital och tillväxtförmåga, öppna bättre möjligheter för entreprenörer och innovatörer, göra åtminstone medel­inkomsttagarna mindre beroende av bidragssystemen, minska omfattningen av arbetsmarknadspolitiken osv. Regeringens politik innebär att mycket stora delar av samhällets resurser låses in i en reparativ ekonomi som inte leder vidare. Detta leder till både lägre tillväxt och högre arbetslöshet, samtidigt som avgörande och växande samhällsproblem som miljöskulden och ökade sociala motsättningar inte får någon hållbar lösning. Tvärtom ökar risken för omfattande miljömässiga och sociala katastrofer – inte för att regeringen vill det, utan för att den saknar en hållbar politik i en föränderlig värld.

4.4 Regeringens rosenröda drömmar

I vårpropositionen presenterar regeringen mycket positiva bedömningar av en mycket hög och varaktig tillväxt. Såvitt vi kan bedöma är de orealistiska.

I propositionen sägs bl.a. att tillväxten tog fart ordentligt i slutet av 1997, men det berodde ju till mycket stor del på en lageruppbyggnad hos företagen. Andra oberoende bedömningar från t.ex. Konjunkturinstitutet och OECD ligger 0,5–1,0 procentenheter lägre. I OECD:s senaste Economic Outlook (nr 63) bedöms tillväxten i Sverige 1998 till 2,6 %, att jämföra med regeringens 3,0 %. För 1999 bedömmer OECD tillväxten till 2,4 %, att jämföra med regeringens 3,1 %.

Den överdrivet optimistiska tillväxtprognosen i årets ekonomiska vår­proposition har säkerligen färgats av att det är valår och att regeringen då har särskilt stort intresse av att framhäva sina påstådda förtjänster. Det är också uppenbart att de höga tillväxtantagandena krävs för att regeringen ska kunna klara sitt tidigare givna och ofta upprepade löfte att få ner den öppna arbetslösheten till 4 % under år 2000 utan att i övrigt ändra sin politik på något mer påtagligt sätt.

Regeringen har lyckats vad gäller den kamrersmässiga budgetsaneringen. Det bör emellertid påpekas att den har skett i relativt stor samstämmighet och att oppositionen (undantaget Vänsterpartiet) under saneringsåren faktiskt föreslagit minst lika kraftfulla åtgärder i det avseendet. Från Miljöpartiets sida föreslog vi redan i vår första budgetmotion under valperioden att saneringen bör vara av den omfattning den sedemera blev. Det stående orosmomentet under de första åren av budgetsaneringen har inte varit en besvärlig opposition utan snarare ett instabilt regeringsparti som genomled ett stökigt partiledarskifte och starka interna protester mot saneringspolitiken. Dessutom har den internationella utvecklingen i hög grad bidragit till förbättringarna.

Sammansättningen av de besparingar och skattehöjningar som ingått i regeringens budgetsanering måste däremot i en rad viktiga avseende kritiseras. Höjningen av skatter på arbete, besparingar som slagit mot miljövård, omsorg, skola och vård, den ryckiga och ofta misslyckade arbetsmarknadspolitiken samt oförmågan att genomdriva viktiga struktur­förändringar i ekonomin är blott några exempel på misslyckanden.

Det sätt på vilket regeringen genomförde besparingar och skattehöjningar medförde ökade ekonomiska klyftor i samhället med ökad utslagning, ökade ekonomiska orättvisor och ökade motsättningar. Kostnaderna för budgetsaneringen och den ekonomiska krisen övervältrades i huvudsak på hushållen och småföretagen – det har haft en starkt åtstramande effekt på den inhemska ekonomin vilket främst syns som hög arbetslöshet och stora svårigheter för mindre företag.

Det största misslyckandet i regeringens ekonomiska politik är ändå arbetslösheten. Trots återkommande prognoser och löften om minskad arbetslöshet har den stannat på mycket höga nivåer. Den höga arbetslösheten är uttryck för en allvarlig obalans i svensk ekonomi.

4.5 Glädjekalkyl ”fixar” arbetslösheten

Regeringen beräknar att den öppna arbetslösheten sjunker från 8,0 % 1997 till 4,0 % 2001. Det förutsätter att 185 000 fler får arbete i privat sektor och 37 000 fler får arbete i offentlig sektor. Det förutsätter också en genomsnittligt mycket hög BNP-tillväxt på 3,0 % under perioden 1998–2001.

Dessa progonoser framstår som mycket optimistiska och i väsentliga avseenden ogrundade. Regeringen har dock varit tvungen att räkna med så höga tillväxttal för att nå sitt mål om högst 4 % öppen arbetslöshet vid slutet av år 2000. Det kan i sammanhanget vara intressant att notera att det överskott som uppstår i statsbudgeten till följd av den höga tillväxt­beräkningen betecknas som osäkert i propositionen. Det rör sig om 16,5 mrd kr år 2000 respektive 32,3 mrd kr år 2001. Regeringen vill därför inte nu specificera hur dessa ska användas utan väljer att göra en beräkningsteknisk överföring till hushållen. På en fråga till statsministern i riksdagen 16 april klargjorde denne att dessa pengar vid behov kan komma att föras till andra områden, om nu pengarna kommer att finnas alls. Under samma frågedebatt slog dock arbetsmarknadsministern, med statsministerns instämmande nickar, fast att den öppna arbetslösheten kommer att bli 4 % under år 2000 enligt beräkningarna i propositionen. Därmed får det anses vara fastställt att den höga tillväxtberäkningen av regeringen bedöms som helt säker när det gäller arbetslösheten, men mycket osäker när det gäller de statsfinansiella effekterna. Vår slutsats är att regeringen inte själv tror på den höga tillväxtberäkningen, men av valtaktiska skäl behöver den eftersom arbetslösheten bedöms vara en avgörande valfråga.

Ett problem med regeringens beräkningar är att den räknar med en mer sysselsättningsintensiv tillväxt än vad som varit fallet under senare år. Andra bedömare har räknat med en mindre sysselsättningsintensiv tillväxt än vad regeringen gör. Blir produktivitetstillväxten i nivå med vad den varit under senare år kommer inte ens en så hög tillväxt som regeringen nu räknar med att räcka för att minska den öppna arbetslösheten till 4 %. Med tanke på den fortsatt mycket höga beskattningen av arbete i Sverige, den tilltagande internationella konkurrensen, den snabbt ökande integrationen av EU-länderna och även den prispress som kommer att följa av Asienkrisen så är det sannolikt att pressen på effektiviseringar kommer att vara så stor att produktiviteten kommer att fortsätta att öka med förhållandevis höga tal – alternativt kommer produktion i vårt land att konkurreras ut. Det här leder till slutsatsen att BNP-tillväxten blir mindre sysselsättningsintensiv än vad regeringen räknat med.

Ett annat problem med regeringens beräkningar är antaganden om hur arbetskraften utvecklas. Arbetskraften i Sverige (företagare och anställda) utgjorde 1991 83,2 % av befolkningen i förvärvsaktiv ålder. Sedan dess har den sjunkit till 76,8 % 1997. Regeringen räknar nu med att den kommer stagnera på ungefär den nivån. Andra bedömare, bland annat KI, räknar i stället med att om arbetslösheten sjunker kommer många – som idag finner det lönlöst – att åter söka sig ut på arbetsmarknaden och att arbetskraften därmed återigen ökar. Det gör att arbetslösheten, trots ökad sysselsättning, inte kommer att sjunka i den omfattning regeringen hoppas.

Vår bedömning är att regeringens sysselsättningspolitik på flera grundläggande punkter är ohållbar. BNP-tillväxten blir troligen lägre än vad som förutses i propositionen, den blir dessutom mindre sysselsättnings­intensiv. Dessutom kommer ökad sysselsättning att locka fram många nya arbetssökande. Sammantaget innebär detta att den öppna arbetslösheten troligen blir omkring sex procent (KI:s antagande 5,7%) med den av regeringen föreslagna politiken år 2001. Tillsammans med arbetslösa i åtgärder blir den totala arbetslösheten nära 10 % (KI:s antagande 9,5%). Detta är givetvis oacceptabelt. Miljöpartiet föreslår därför ett flertal åtgärder för att minska arbetslösheten.

Regeringens, KI:s och Miljöpartiets antaganden om arbetslösheten olika år framgår av tabell 7 i avsnitt 12.1.

5 Grön politik för arbete och livskvalitet

5.1 Miljöpartiets utgångspunkter

En ekologiskt och socialt långsiktigt hållbar utveckling ställer höga krav på låg ofrivillig arbetslöshet. Arbetslösheten bör i den meningen avskaffas. Detta är emellertid inte möjligt att uppnå genom en hög tillväxt utan att antingen miljön utarmas eller att andra delar av världen blir fattigare. Vi bör också inse att den tillväxt som kan åstadkommas i mindre utsträckning medför fler arbetstillfällen. Regeringens glädjekalkyler i dessa avseenden har kommenterats i föregående kapitel.

Vi anser att två mer fundamentala förändringar måste vidtas de närmaste åren för att varaktigt kunna få ner arbetslösheten till acceptabla nivåer, dvs ner mot 3 % öppen arbetslöshet. De är:

  • Sänk arbetstiden.

  • Sänk beskattningen av arbete.

Dessutom behövs fortsatta insatser för att reformera arbetsmarknadspolitiken och ge företagen bättre spelregler.

5.2 Sänk arbetstiden

Miljöpartiet de gröna föreslår att normalarbetstiden sänks från nuvarande 40 timmar per vecka till 35 timmar per vecka genom en ändring i arbetstidslagen, sänkta egenavgifter och ett ”kontrakt” med arbetsmarknadens parter att i avtal genomföra arbetstidssänkningen under en 4-års-period. Därigenom tillskapas minst 200 000 nya jobb och den totala arbetslösheten (inklusive personer i åtgärder) går ner under 5 % år 2001. Med 1,5 % av arbetskraften i åtgärder (mot 4,3 % idag) blir då den öppna arbetslösheten 3,4 %.

Vi anser att många skäl talar för både kortare och mer flexibla arbetstider. Kortare arbetstider är en fråga om ökad livskvalitet som medger mer tid för barn och familj. I många slitsamma yrken kan också en kortare arbetstid bidra till färre arbetsska­dor och en förbättrad hälsa. Det har visats vid försöksverksamheter inom bland annat hemtjänsten och sjukvården under senare år.

I dagens läge på arbetsmarknaden skulle också en arbetstidsförkort­ning aktivt kunna bidra till en sänkning av arbetslösheten. De senaste årens utveckling visar att traditionella medel som ökad ekonomisk tillväxt inte längre förmår att komma till rätta med arbetslösheten. Framtidens arbetsliv kommer att se ut på ett helt annat sätt än man hittills varit van vid.

Miljöpartiet de grönas långsiktiga mål är en förkortning av arbetstiden till 30 timmar per vecka. Dagens höga arbetslöshet gör att det bör vara möjligt att sänka ar­betstiderna till 35 timmar i veckan i en första etapp utan att den totala produktionen minskar

Arbetstidslagen bör ändras så att normalarbetstiden sänks från nuvarande 40 till 35 tim­mar i veckan. Den nuvarande s k dispositiviteten i lagstiftningen bör finnas kvar. Den innebär att parterna på arbetsmarknaden genom avtal kan komma överens om avvikel­ser, särskilda villkor, flexibla regler, m m som underlättar ett flexibelt genomförande av reformen.

Den föreslagna sänkningen innebär en minskning av antalet timmar i lönearbete med ca 9 %. Vi räknar med att storleksordningen 30 % av den minskningen kan komma att kompenseras av en förbättrad produktivitet. Resten av arbetstidsbortfallet kompenseras av att arbetslösa och personer som står utanför arbetskraften kan få jobb och att personer med låg deltid som önskar öka sitt arbete kan få göra det.

Frågan om eventuell lönekompensation bör avgöras i fackliga förhandlingar. Om timlö­nerna höjs i samma grad som produktiviteten ökar till följd av arbetstidsförkortningen, ökar inte arbetsgivarnas kostnader för arbetskraften.

För den offentliga sektorn innebär en arbetstidsförkortning både ett minskat skatteunder­lag och minskade utgifter för stöd till arbetslösa. Netto, minskade utgifter minus mins­kade skatteintäkter, uppgår besparingarna i båda beräkningarna till drygt 20 miljarder kronor. Dessa nettobesparingar bör användas till att sänka egenavgifterna med 2,5 procentenheter och till att höja grundavdraget med inriktning på gruppen lågavlönade heltidsarbetande. Höjd timlön, sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag i kombination med att delar av genomförandeårens normala utrymme för reallöneökningar ianspråktas, gör att arbetstidsförkortningen i huvudsak kan genomföras utan sänkningar av den reala månadsinkomsten för lågavlönade heltidsarbetande. Medel- och högavlönade får mindre sänkningar av inkomsten. De som idag är arbetslösa eller arbetar deltid får i stället en kraftigt höjd inkomst.

Arbetstidsförkortningen bör genomföras i samspel mellan staten och parterna på ar­betsmarknaden. Detta bör ske genom ett övergripande ”kontrakt” mellan dessa parter som ger ramarna för arbetstidsförkortningen. Detaljerna fastställs sedan i avtal på ar­betsmarknaden. Statens roll i kontraktet är att svara för en ny arbetstidslagstiftning, sänkta egenavgifter och att svara för nödvändig kompletterande utbildning av de arbets­lösa. Löntagarorganisationerna åtar sig att medverka till en ökad flexibilitet och att inte kräva högre löneökningar än som motsvarar produktivitetsökningen. Arbetsgivarnas främsta bidrag är att åta sig att nyanställa och vid behov ge utbildningsinsatser till ar­betslösa och andra för att fylla upp de luckor efter arbetstidsförkortningen som inte täcks av en ökad produktivitet.

5.3 Sänk beskattningen av arbete

Vi föreslår att beskattningen av arbete stegvis minskas, dels som en del i en reform för förkortad arbetstid (enligt ovan), dels som en del i en skatteväxling för miljön (se nedan). För treårsperioden 1999–2001 innebär förslagen att skatten på arbete sänks med 8 mrd kr 1999, 26 mrd kr 2000 och 40 mrd kr 2001, allt jämfört med regeringens förslag.

Dessa skattesänkningar finansieras med dels lägre kostnader för arbetslöshet, dels höjda skatter på energi och miljöskadliga utsläpp.

För det första sänks egenavgifterna för vanliga löntagare. De är en form av skatt på lönen som dessutom missgynnar dem med lägre inkomster. Det beror på att avgifterna är avdragsgilla vid beräkning av inkomstskatt, vilket innebär att de med lägre marginalskatt får betala mer än de med högre marginalskatt. Detta medför dessutom att skattebasen för kommuner och landsting försvagas, vilket är en viktig förklaring till den ekonomiska åtstramningen i skola, vård och omsorg som vi har haft sedan egenavgifterna stegvis infördes.

År 2001 innebär våra förslag att egenavgifterna sänks från nuvarande 6,95 % till 2,95 % av lönen. Avsikten är att helt avskaffa dem.

För det andra sänks arbetsgivaravgifterna. De är också i praktiken en form av skatt på lönen, men de betalas av arbetsgivaren. Dessa avgifter medför att arbetskraftskostnaden ökar vilket är en viktig orsak till att många människor ”rationaliserats bort” och att arbetslösheten blivit så stor att den idag är ett dominerande samhällsproblem. De höga arbetsgivaravgifterna försvårar särskilt för småföretag att kunna växa. Dessa avgifter är en viktig faktor bakom den stagnation i sysselsättningen i privat sektor som inträdde redan under 70-talet.

Höga arbetsgivaravgifter missgynnar särskilt arbetsintensiva verksamheter som ju främst finns inom både den offentliga och privata tjänstesektorn. Detta är mycket allvarligt eftersom tjänstesektorns relativa betydelse för ekonomin som helhet har ökat kraftigt – i motsvarande mån har industri­sektorn fått en minskad betydelse. Denna utveckling är ännu starkare markerad när det gäller sysselsättningen – det är i tjänstesektorn som de nya jobben finns. I en internationell jämförelse har den svenska utvecklingen av tjänstesektorn varit svag de senaste tio – tjugo åren, och det beror inte minst på de höga arbetsgivaravgifterna.

Våra förslag innebär att arbetsgivaravgifterna sänks med 0,5 procentenheter per år de närmaste tio åren. År 2001 har då avgifterna sänkts från nuvarande 33,06 % till 31,56 %. Vi föreslår dessutom att Sverige ska lämna Europeiska unionen senast år 2000. Därmed kan den särskilda löneavgift som infördes 1995 för att finansiera EU-avgiften avskaffas, vilket innebär att arbetsgivaravgifterna sänks till 30,06 % av lönen. Vid fullt genomförd skatteväxling om 15 år enligt våra förslag, kommer arbetsgivaravgifterna att sänkas med ytterligare ca 5 procentenheter, eller till ca 25 % av lönesumman (inklusive borttagen EU-avgift enligt ovan).

För det tredje sänks inkomstskatten för inkomsttagare i lägre och måttliga lönelägen. Samtidigt höjs inkomstskatten i högre inkomstlägen. Totalt innebär förändringarna att inkomstskatten sänks med 6 mrd kr med tyngdpunkt på lägre inkomster år 2001, samtidigt som inkomstskatten för höginkomsttagare höjs med 2 mrd kr. Inkomstskatten är idag så hög i lägre inkomster att även fulltidsarbetande kan få uppenbara försörjningsproblem och vara berättigade till inkomstprövade bidrag. Det är en oacceptabel situation. Vi anser att man ska kunna leva på sin lön om man arbetar 75 % eller mer. Det är viktigt för såväl den personliga självtilliten som för att minska onödig rundgång av pengar i det offentliga systemet.

Vi föreslår en förändrad inkomstskatteskala med ett utökat grundavdrag för lägre inkomster och 25 % statlig skatt för inkomster överstigande taket i egenavgifterna (för närvarande 7,5 basbelopp, enligt vårt förslag 6,5 basbelopp). Vi föreslår dessutom att gränsen för statlig skatt höjs motsvarande den uteblivna höjningen 1997. Andra inkomstskattepåverkande förslag är att gränsen för avdragsgilla resekostnader sänks från nuvarande 7000 till 6000 kr, och att reseavdragen görs om till skattereduktion.

5.4 Reformera arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken kan aldrig skapa eller ersätta jobb. Däremot ska den underlätta omställningen då man behöver gå från ett jobb till ett annat, då ett företag konkurreras ut och andra med bättre lösningar växer i dess ställe, då strukturförändringar sker i näringsliv och samhälle som innebär att vi behöver byta jobb och utveckla vår kompetens.

Miljöpartiets förslag till ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle ställer stora krav på omställningar och därmed också ökande krav på bl.a. arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen måste vara effektiv på att just förmedla arbeten mellan arbetstagare och arbetsgivare – det ska vara en högkvalificerad service som underlättar för alla inblandade. Finns inte passande jobb för en sökande är det viktigt att också ge service till en lämplig kompetensutveckling eller egen företagsamhet.

Vi är mycket kritiska till den arbetsmarknadspolitik som nu har bedrivits under ett antal år. Den har inriktats på att pressa in ett så stort antal människor som möjligt i ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder” i syfte att minska den öppna arbetslösheten. Många av de aktuella åtgärderna håller låg kvalitet och uppfattas därför negativt av dem som erhållit dem – det verkar i sig demoraliserande och det är ju faktiskt ett stort slöseri med mänskliga resurser.

Ännu värre är de ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder” som i hög grad trängt undan riktiga jobb i offentlig verksamhet eller i privata företag. De åtgärderna har inneburit stora försämringar i både offentlig verksamhet och för de berörda företagens möjligheter att bidra till en positiv ekonomisk utveckling och fler jobb.

Särskilt absurt är det när människor avskedas från sina jobb i t.ex. äldreomsorgen, blir arbetslösa, och sedan erbjuds en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som visar sig bestå i att göra samma jobb i omsorgen som man nyligen blev sparkad ifrån. Skillnaden är då att arbetstagaren får lägre ersättning, men för skattebetalarna kostar kalaset ungefär lika mycket. För arbetsgivaren blir det betydande nackdelar i form av svårigheter att planera, fortbilda, utvärdera och utveckla verksamheten som man borde. Resultatet blir lägre kvalitet i den drabbade omsorgen. Denna märkliga karusell, som dessvärre inte längre är originell, har sin grund i att staten bl.a. har höjt egenavgifterna för löntagare och därigenom minskat kommunens skatteintäkter. Eftersom staten inte ökade statsbidraget för att kompensera för detta, innebär det att kommunen måste spara. När kommuner ska spara är det omsorg och skola som ganska snabbt drabbas – de utgör ju den huvudsakliga verksamheten.

Miljöpartiet har gått emot många av de nya ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder” som regeringen har genomdrivit. Det gäller bl.a. resursarbeten, generationsväxling och offentliga tillfälliga arbeten för äldre arbetslösa. Dessa bör avskaffas så snart som möjligt.

Vi har också tidigare krävt att riksdagen beslutar att en del av de pengar som regeringen lagt på ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder” istället ska föras till kommuner och landsting så att de riktiga jobben kan behållas. I vårpropositionen föreslår nu regeringen mer pengar till kommunsektorn, och det bidrar naturligtvis till minskade statliga utgifter för a-kassa och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det räcker emellertid inte för att uppnå den kvalitetsförhöjning som rimligen kan krävas inom skolan, omsorgen och vården. Vi föreslår i denna motion ytterligare åtgärder som förbättrar kommunernas ekonomiska situation med 1,5 mrd kr 1999, med 2,8 mrd kr år 2000 och med 3,9 mrd kr år 2001 jämfört med regeringens förslag. Tillsammans med vårt förslag om en arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka kommer detta att leda till att balans nås på arbetsmarknaden omkring år 2001. Om riksdagen avvisar vårt förslag om en arbetstidsförkortning kommer dock inte en sådan balans att uppnås, och i så fall kvarstår vårt krav på att arbetsmarknadspolitiska medel överförs till kommunsektorn. Vi återkommer med detta krav i en särskild motion.

Miljöpartiet anser att lönebildningen på arbetsmarknaden i första hand är en angelägenhet för arbetsmarknadens parter. Lönebildningen, liksom andra förhållanden som kan regleras i fackliga avtal, är av stor betydelse för det ekonomiska tillståndet i landet. Krav på låga och stabila kostnadsökningar innebär också krav på att löneökningarna i snitt blir lagom höga. Krav på smidiga och kostnadseffektiva strukturomvandlingar i ekologisk riktning ställer också krav på tillräcklig rörlighet på arbetsmarknaden.

Det är därför angeläget att förenklingar görs i den arbetsrättsliga lagstiftningen och att institutionella förändringar görs i syfte att underlätta en samhällsekonomiskt bra lönebildning.

5.5 Ge företagen bättre spelregler

Under den ekonomiska tillbakagången i början av 90-talet försvann 400 000 jobb i den privata sektorn, många företag gick i konkurs och andra drog ner radikalt. Massarbetslösheten blev ett faktum. Ekonomin blivit tydligt tudelad; exportindustrin blev oerhört konkurrensstark utomlands tack vare det reducerade värdet på kronan, och inom landet blev lågkonjunkturen permanent med massarbetslöshet, låg efterfrågan, minskade disponibla inkomster hos hushållen (mest beroende på skattehöjningar för att finansiera arbetslösheten och EU-medlemskapet), fortsatt höga realräntor och naturligtvis fortsatt stora svårigheter för företagen.

Den ekonomiska krisen och budgetsaneringen har inneburit att kostnaderna i huvudsak har övervältrats på hushållen och de mindre företagen. De stora exportföretagen och den offentliga sektorn har däremot stärkt sin ekonomi. Detta har medfört både hög arbetslöshet och bristande förnyelse och växtkraft i näringslivet. Förnyelsen och växtkraften hos mindre företag har varit bristfällig under de senaste 25 åren och utgör ett av svensk ekonomis allra största problem.

En politik för minskad ofrivillig arbetslöshet och hyfsat välstånd (oavsett om det är privat eller offentligt finansierat) kräver att företagen blir både fler och större. Mänsklig skaparkraft och kreativitet måste bättre tillvaratas i näringspolitiken. Det är särskilt de små och medelstora företagen som drabbas av snåriga regelverk, stelheter på arbetsmarknaden, hög arbetsbeskattning och höga realräntor – de större företagen har andra möjligheter att få rum med specialister som klarar byråkratin, förlägga verksamheter där lönsamheten blir bäst, skaffa internationellt kapital vid investeringar osv. Näringspolitiken måste därför särskilt inriktas på de små och medelstora företagen. I sammanhanget är det inte minst viktigt att satsa mer på kvinnor som företagare. Det här säger numera alltfler politiker i alla läger, inte minst i regeringskretsen. Det är därför förvånande att endast marginella förslag nu läggs fram i vårpropositionen.

Vi föreslår successivt sänkta arbetsgivaravgifter inom ramen för en skatteväxling där istället energi- och utsläppsskatter höjs i motsvarande mån. Vid fullt genomförd skatteväxling m.m. enligt våra förslag sänks arbetsgivaravgiften från nuvarande 33 % av lönesumman till ca 25 %. Sänkningstakten föreslås inledningsvis vara 0,5 procentenhet per år. Därigenom minskas risken att satsa på investeringar och utveckling i de små företagen och i arbetsintensiva, kunskapsberoende framtidsbranscher. Sammantaget ger dessa avgifts- och skatteförändringar de allra flesta företagen bättre förutsättningar till en positiv utveckling där ytterligare värden tillförs hela samhällsekonomin.

Under lång tid har risken för småföretagaren ökats genom övervältringar från det offentliga, från storföretag och banker samt från arbetsmarknaden. Det har försvårat uppbyggnaden av tillräckligt eget kapital för att klara svåra år och kunna satsa framåt på egna meriter. Låneberoendet har samtidigt blivit alltför stort. Detta kombinerat med höga realräntor har effektivt strypt förnyelsen. Den extremt höga risknivån har gynnat de spekulativa inslagen på bekostnad av mer långsiktiga och framsynta satsningar. Våra förslag om sänkt skatt på arbete och arbetande kapital minskar den ekonomiska risken och underlättar kapitaluppbyggnaden och framtidssatsningarna i främst de mindre företagen.

6 Dags för grön skattereform

6.1 Sammanfattning

Regeringens förslag till skatteförändringar innebär bl.a. att höginkomsttagare, cigarettrökare och vattenkraftbolag får betydande skattesänkningar. Samtidigt proklamerar regeringen att vård, skola och omsorg måste få sitt innan skattesänkningar kan bli aktuella. På detta sätt avvisar regeringen numera krav på lägre skatt för låginkomsttagare eller på arbete mer generellt. Det är inkonsekvent och ger uttryckt för en dålig fördelningspolitik och miljöpolitik. De rika får lägre skatt och blir rikare, men de fattiga får fortsätta med samma skatter trots att de många gånger inte kan försörja sig på sin lön efter skatt. De naturexploaterande vattenkraftexploatörerna får lägre skatt och därmed högre vinster, samtidigt som miljöskatterna ligger kvar så lågt att miljöförstöring fortsätter att vara en lönsam affär.

Miljöpartiet kräver att en skattereform genomförs där skatt på arbete sänks, i första hand för dem med låga inkomster. Samtidigt måste skatterna på energianvändning och miljöutsläpp höjas.

För att kompensera hushållen för höjda energiskatter och dessutom gynna hushållens sparande i boende föreslår vi successivt sänkt fastighetsskatt. På sikt bör den statliga fastighetsskatten på bostäder helt avskaffas.

För att hantera de problem som kan uppstå i viss energiintensiv industri som utsätts för stark internationell konkurrens föreslår vi vissa nedsättningar. För att få nedsättning eller skattebefrielse ställer vi krav på åtgärder för energieffektiviseringar och minskad miljöpåverkan.

I vårt förslag till sänkt arbetstid till 35 timmar per vecka ingår ytterligare sänkt skatt på arbete som i det fallet finansieras genom statens minskade utgifter då arbetslösheten minskar.

Vårt förslag till skattereform presenteras mer ingående nedan. Vi föreslår att riksdagen antar dessa förslag.

Vad gäller regeringens förslag till skatteförändringar föreslår vi riksdagen att avslå förslagen att ta bort fastighetsskatten på vattenkraftverk, avskaffa värnskatten och ersätta den med en ny höginkomstskatt, samt förslaget att sänka cigarettskatten.

6.2 Regeringens skattepolitik

Regeringens skattepolitik framstår som oerhört stelbent. Man föreslår egentligen bara sådana ändringar som man mer eller mindre tvingas till av yttre omständigheter. Sänkningen av tobaksskatten görs för att bromsa den kraftigt ökande och omfattande smugglingen. Det delvisa borttagandet av värnskatten görs för att man lovade göra det när den infördes. Någon idé att använda sig av det kraftfulla skattevapnet för att minska orättvisor, öka sysselsättningen eller minska miljöstörningar är det emellertid inte lätt att upptäcka bland de spridda och osammanhängande skatteförslagen.

Däremot framhåller regeringen vikten av att upprätthålla ett högt skattetryck eftersom det finansierar viktiga offentliga verksamheter och transfereringar.

Oförmågan att skatteväxla för miljön består, trots alla utfästelser, debattartiklar, utredningar och löften. Regeringen verkar tvärtom helt ha skrinlagt planerna på den skatteväxling som alla partier utom Moderaterna var överens om i Skatteväxlingsutredningen för bara drygt ett år sedan. Nu säger man i vårbudgeten att en översyn skall ske av energiskatterna inom ett oförändrat totalt uttag från dessa skatter. I inkomstberäkningarna fram till 2001 anges att skattekvoten (skatter i procent av BNP) fram till dess kommer att sjunka med 0,8 procentenheter. Nära hälften (0,3 procentenheter) av den minskningen faller på energiskatterna. Detta innebär att regeringen nu vill sänka priset på energislöseri och miljöförstöring.

6.3 Utgångspunkter för en grön skattereform

Skatterna ska utformas så att en god hushållning med begränsade resurser främjas och så att enskilda människors kreativitet och skaparkraft gynnas. En lägre beskattning av arbete, högre miljöskatter och åtgärder för att skapa förutsättningar för en växande privat sektor med fler små och medelstora företag utgör viktiga led i strävandena att vrida utvecklingen i rätt riktning. Skatterna påverkar i hög grad prisbildningen och utgör ett mycket viktigt politiskt medel att påverka samhällsutvecklingen.

Som en del av budgetsaneringen har skattetrycket pressats upp, men det har samtidigt haft en åtstramande effekt främst på hushållen och de mindre företagen. Det har bidragit till den höga arbetslösheten. Våra förslag innebär att minskande kostnader vid lägre arbetslöshet åtminstone delvis ska användas till att minska skattetrycket – genom att i första hand sänka egenavgifterna och inkomstskatten. Även arbetsgivaravgiftena måste sänkas, vilket vi föreslår genom växling mot energi- och miljöskatter.

Vår syn på skattepolitiken beskrevs mer ingående i en särskild skatte­politisk partimotion under allmänna motionstiden 1997 (1997/98:Sk325). I det följande följer en kort sammanfattning.

Behov av skattefinansiering – problem med högt skattetryck

Enligt vår uppfattning kommer behovet av skattefinansiering av offentliga verksamheter att vara stort även i framtiden. Skattetrycket är samtidigt högt i Sverige jämfört med vår omvärld – sedan länge bland de högsta i världen. Det beror främst på omfattande offentliga transfereringar som också är beskattningsbara.

Skatterna har den uppenbara fördelen att de bekostar viktiga offentliga verksamheter som skola, vård och omsorg och att de ger ett väl utvecklat trygghetssystem i livets alla faser.

Men nackdelarna är också påtagliga. Medborgarnas möjligheter att själva välja vad de vill göra med sin inkomster minskar i samma grad som de betalar skatt, och deras beroende av de offentliga trygghetssystemen ökar. Graden av frihet för egen skaparkraft och självtillit minskar. Det höga skattetrycket gör svensk ekonomi mer känslig för konjunktursvängningar och ökar riskerna för budgetunderskott, högre räntenivåer och obalanser i ekonomin. Paradoxalt nog innebär detta att manöverutrymmet för den offentliga sektorn blir inskränkt. Det ökade internationella samarbetet och den tilltagande internationaliseringen av ekonomin innebär att höga skatter i ökande grad är en nackdel för svensk ekonomi. I vissa fall innebär samarbetet inom EU att vi direkt eller indirekt tvingas att minska vissa skatter.

Sammantaget bör därför skattetrycket på sikt sänkas. Miljöpartiet de grönas förslag till arbetstidsförkortning innebär att kostnaderna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningar minskar samt att skatter och avgifter på arbete minskas.

6.4 Förslag till grön skattereform

Vi bedömer att den totala skattekvoten med våra förslag kommer att minska något de närmaste åren. Inom ramen för det totala skatteuttaget föreslår vi att en skatteväxling genomförs med lägre skatt på arbete och högre på energi, utsläpp och råvaruförbrukning. Skatteväxlingen föreslås omfatta närmare
27 mdkr år 2001 och ca 100 miljarder om 15 år. Inom den ramen föreslås skatten på arbete (arbetsgivaravgifter och egenavgifter) sänkas med nära 12 procentenheter. Det behövs för att klara långsiktiga beslut som anger färdriktningen mot ett ekologiskt hållbart kretsloppssamhälle. Riksdagen bör därför nu fatta beslut om skatteväxling för åren 1999–2001 och principbeslut om fortsatt skatteväxling fram till år 2010.

Förslag angående skatteinkomster

Våra nu aktuella skatteförslag sammanfattas i tabell 2 och kommenteras vidare nedan. Vi föreslår riksdagen att anta dessa förslag som riktlinjer för regeringens skattepolitik under åren 1999, 2000 och 2001.

Vårt förslag till skatteväxling specificeras i tabell 10 i avsnitt 12.4.

Tabell 2  Statens inkomster
 
Avvikelse från regeringens förslag. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

avvikelse från regeringen

Litt

Förslag

1999

2000

2001

1110

Fysiska personers inkomstskatt

Extra uppräkning av skiktgräns pga utebliven höjning 1997

-910

-930

-950

Bilförmån. Återgång till tidigare intäktsnivå

50

350

350

Ändrad skatteskala när värnskatten tas bort 1999

2100

2000

2000

Sänkt gräns för avdragsgilla resekostnader till 6.000

-30

-50

-70

Reseavdrag görs om till skattereduktion

-200

-200

-200

Ej förlängt ROT-avdrag

600

300

Ökade skatteinkomster pga beskattat barnbidrag

600

600

600

1120

Juridiska personers inkomstskatt

Bolagsskatt höjs från 28 till 29% 1999

1650

1800

1800

Slopat avdrag för representation

500

500

1200

Socialavgifter

Sänkta arbetsgivaravgifter

-3900

-8000

-12100

1260

Allmänna egenavgifter

Sänkta egenavgifter skatteväxl.

-4100

-8400

-12900

Sänkta egenavgifter arb.tidsförkortn

-4100

-12600

-21500

1310

Fastighetsskatt

Sänkt fastighetsskatt bostäder

-2700

-2800

-2900

Senare infasning krisårgångar

-640

-550

Höjd fastighetsskatt vattenkraftverk

2300

2900

3500

1320

Förmögenhetsskatt

Sambeskattningen avskaffas 1999

-500

-1500

-1700

Aktier värderas till 75% i stället för 80%

-150

-150

-150

1411

Mervärdesskatt

Följd av höjda energiskatter

700

1500

2100

1428

Energiskatt

Koldioxidskatten

4100

7400

10600

Energiskatten

2700

5600

8300

Minskad intäkt vägkostnadsansvar

-300

-300

-300

Reserv för nedsättning

-1400

-2200

-3000

1431

Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk

Successivt höjd skattesats

1300

1900

2400

2500

Offentligrättsliga avgifter

Höjd avgift på handelsgödsel och bekämpningsmedel

1200

900

500

Höjda landningsavgifter, flyg

150

150

150

TOTALT INKOMSTER

-1480

-11780

-22970

Energi- och miljörelaterade skatter höjs ...

Höjningen av energi- och miljörelaterade skatter inom ramen för en skatteväxling bör ske successivt och enligt en i förväg annonserad plan för att ge företag och hushåll möjlighet att planera för en smidig anpassning. Samtidigt bör en total översyn göras av energibeskattningens uppbyggnad som idag är ett osammanhängande lapptäcke.

Energiskatten på el och fossila bränslen föreslås höjas årligen med ca 1 öre per kWh. Koldioxidskatten höjs årligen med 10 öre per kg CO2. Produktionsskatten på el från kärnkraftverk höjs först med 2 öre och sedan årligen med 1 öre per kWh. Den inledande större höjningen krävs för att likställa beskattningen med vattenkraftverken. Den särskilda fastighets­skatten på vattenkraftverk ska inte sänkas som regeringen föreslår, utan istället höjas till 4,1 % från och med 1999.

För de mest energikrävande företagen reserveras ett utrymme för tillfälliga skattenedsättningar under en övergångsperiod för att ge möjlighet till smidig anpassning. I nedsättningen ingår också en reservation för kompensation till trafikanter i glesbygd.

Vi föreslår också att avgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel i jordbruket höjs för att stimulera utvecklingen mot en ekologisk anpassning samt att landningsavgifterna på flyg höjs för att kompensera för den borttagna miljöskatten 1997.

... och skatt på arbete sänks

Höjda energirelaterade skatter och lägre kostnader för arbetslösheten vid en arbetstidsförkortning möjliggör sänkta skatter på arbete de närmaste åren.

För företagen föreslås en sänkning av arbetsgivaravgifterna med 1,5 procentenheter under treårsperioden.

Sänkningen av skatten på arbete för hushållen bör ha en tyngdpunkt på låg- och mellanlönegrupper, bland annat för att underlätta en arbetstidsförkortning. Totalt kan egenavgifterna sänkas med 4 procentenheter fram till år 2001. Vi föreslår vidare att grundavdragen höjs år 2000 upp till 23.500 kronor vid inkomster mellan ca 125.000 och 150.000 kronor per år.

När värnskatten avskaffas 1999 bör den ersättas permanent med ett skikt med 25 % skatt i den statliga skatteskalan. Det är naturligt att det skiktet kopplas till taket i egenavgifterna, f.n. ca 270.000 kr/år, eftersom annars inkomster över det taket beskattas lägre på marginalen än inkomster under taket. Samtidigt bör gränsen där statlig skatt med 20 % skall betalas justeras något uppåt genom att den ”frysning” av brytpunkten som gjordes för 1997 återställs.

Skatten på bilförmån bör höjas så att intäkterna återställs till nivån före sänkningen 1997.

Fastighetsskatten

Höjningen av fastighetsskatten på bostäder har, i kombination med höjda taxeringsvärden, inneburit en kraftigt ökad belastning för många boende. Skattesatsen bör därför, inom ramen för en skatteväxling, redan 1998 återställas till den tidigare nivån 1,5 %. Fastighetstaxeringen ses för närvarande över – det är viktigt att miljöförbättringar inte straffas med högre skatt och taxeringsvärden inte höjs så att fastboende i t.ex. attraktiva skärgårdsområden får så hög fastighetsskatt att de tvingas flytta.

På sikt anser Miljöpartiet de gröna att den statliga fastighetsskatten på boende helt ska avskaffas. Till en del kan det ske genom växling mot ökade energiskatter. I övrigt bör möjligheterna undersökas att närmare knyta avgiften till de resursanspråk fastigheten tar på kommunal infrastruktur m.m. Även möjligheten att ta ut en del av skatten i form av reavinstskatt bör undersökas.

De s.k. krisårgångarna av bostäder byggda 1989–92 skall enligt nu gällande beslut börja betala halv fastighetsskatt för inkomståret 1998 (taxeringsåret 1999). Årgång 1993 skall börja betala halv fastighetsskatt ett år senare. För att ge en lättnad för dessa årgångar, och med hänsyn till påbörjad utredning om den framtida fastighetsskatten, föreslår vi att infasningen av fastighetsskatten för dessa årgångar tills vidare uppskjuts till inkomståret 2000 (taxeringsåret 2001). Vi föreslår denna åtgärd i stället för den av regeringen föreslagna långsammare upptrappningen av den garanterade räntan i räntebidragssystemet 1998. Fastighetsskatteutredningen bör komma med förslag om hur frågan om fastighetsskatten för dessa årgångar slutligen skall lösas. I sammanhanget är det viktigt att också studera hur taxeringsvärdena för dessa årgångar påverkats av de höga hyresnivåerna i dem.

Övriga skatter

Vi föreslår vidare att bolagsskatten höjs med 1 procentenhet till 29 %. Detta kan bekosta ett slopande av sambeskattningen av förmögenheter.

Avdrag för representation föreslås helt avskaffas.

7 Det socialt hållbara samhället

7.1  Satsa på barnen

Det socialt hållbara samhället är ett barnvänligt samhälle. Trots allt vackert tal om FN:s barnkonvention är det fortfarande så att vuxna väljer att glömma bort barn och deras behov när man stiftar nya lagar eller försämrar i människors vardagsekonomi. Barns vardagsmiljö är t.ex inte på långa vägar lika skyddad genom lagstiftning som vuxnas arbetsmiljö är.

Att lyssna på barns röster och driva barns intressen är för Miljöpartiet lika viktigt som att slåss för miljön. I båda fallen handlar det om att ta parti för en part som inte själv kan göra sin röst hörd. Samtidigt slår miljöproblemen särskilt hårt mot barnen, både direkt i form av t.ex. allergier och på sikt i form av en växande miljöskuld som ska betalas av.

I svenska skolor har under de senaste fem åren sakta men säkert många av de skolsköterskor, fritidsledare, kuratorer och psykologer som tidigare fanns hos barnen under skoldagarna avskedats. Barnen har allt färre vuxna att vända sig till under dagen och den närmare 100-procentiga ökningen av köerna till barnpsykiatriska mottagningar under samma tid är ett av många tecken på de små katastrofer som redan inträffat. Nu har vi en skola där barn måste ha en diagnos för att få något extra stöd!

I ekonomisk politik göms barn ofta i luddiga begrepp som ”hushåll”. Nya regler som riksdag, landsting och kommuner inför gör ibland att klyftorna ökar mellan barn i samma stad. Vi vill göra detta synligt för alla. Ingen ska längre kunna gömma en barnfientlig politik bakom vackra ord.

Vi vill att alla lagförändringar eller förändringar i socialförsäkrings­systemet, offentlig service m.m som berör barn, enligt lag skall föregås av barnkonsekvensanalyser.

För att gå ett par steg i rätt riktning mot det socialt hållbara samhället vill vi:

  • Höja barnbidraget och beskatta det så att det blir lite mer pengar till de barn som behöver det mest.

  • Att kommuner ska tvingas att deklarera hur vardagsmiljön ser ut på våra barns skolor och dagis.

  • Att konsekvensanalyser ska föregå alla förändringar av försörjningssystem och offentlig service som berör barn.

  • Överföra mer pengar till kommuner och landsting så att vi har råd med fler vuxna i barnens vardag.

7.2 Tid att leva

I ett socialt hållbart samhälle har vi tid för varandra. Vi behöver alla hitta en social balans i livet med plats för arbete, barn, fritid och kärlek. Tillgång till tid är avgörande för att vi ska kunna utvecklas i våra relationer.

Kanske är det just under de år då vi kommer in i rollen som småbarnsföräldrar som tidsbristen i våra liv blir som tydligast och mest smärtsam. Jämställdhet mellan kvinnor och män är lätt att ta för självklar tills den verkligen prövas. Det gör den när vi får vårt första barn.

Många kvinnor får dubbelarbeta med hem och jobb och många har blivit av med sina arbeten eller åtminstone inte fått samma fotfäste på arbetsmarknaden som jämnåriga män har. Samtidigt jobbar småbarnspappor över mer än någon annan grupp. I det perspektivet framstår det för oss som obegripligt varför vi inte delar på jobben nu för att få tid och ork att leva och att vara med barnen. Sen kan vi älska och umgås under resten av tiden. Därför är en lag som förkortar normalarbetstiden till 35 timmar per vecka en viktig del i att ge barnen tillgång till båda sina föräldrar.

Samtidigt måste arbetet med att utplåna löneorättvisorna mellan könen fortsätta. Så länge det gör så stor ekonomisk skillnad beroende på vem som stannar hemma med barnen är det svårt för människor med lägre inkomster att göra ett val baserat på annat än kronor och ören.

Det blir aldrig mer jämställt ute i samhället än vad det är i familjen och tvärtom. Vi tror att både kvinnor och män aktivt måste dela med sig av makten. Männen får aktivt dra sig tillbaka för att kvinnor ska få möjlighet till de jobb och positioner som hittills varit manliga revir. Kvinnor får å andra sidan aktivt dela med sig av makten över hemmet och barnen. Det kan låta enkelt, men som Maktutredningen påpekade: Gör vi inte mer än så här tar det 150 år innan vi är jämställda i Sverige. Orkar vi vänta på det?

För att gå ett par steg i rätt riktning mot det socialt hållbara samhället vill vi:

  • Lagstifta om en generell arbetstidsförkortning till 35 timmar per vecka och samtidigt sänka skatten på arbete.

  • Införa möjligheten att välja ett friår mot a-kasseersättning över hela landet.

  • Kvotera föräldraförsäkringen

  • Höja garantinivån i föräldraförsäkringen.

7.3  Råd med vård

I ett socialt hållbart samhälle har vi råd med vård. När vi ser alla neddragningar inom sjukvården frågar vi oss om de som styr vårt land tycker att vi har råd med vård överhuvudtaget i dag.

Faktum är att allt fler väljer bort att gå till doktorn när de blir sjuka och allt fler har inte råd att hämta ut sina recept. Att ha råd med tandläkarbesök borde också det vara en självklarhet. Vi vill inte ha tillbaka det gamla fattig-Sverige där man kunde se i munnen på människor vilken inkomstgrupp de tillhörde. Därför vill vi ha ett gemensamt högkostnadsskydd, där såväl mediciner och läkarbesök som tandvård och handikappavgifter ingår.

För att gå ett par steg i rätt riktning mot det socialt hållbara samhället vill vi:

  • Införa ett gemensamt högkostnadsskydd där tandvården ingår i den övriga försäkringen.

  • Överföra mer pengar till kommuner och landsting.

7.4 Grönt med rättvisare fördelning

Internationellt sett har Sverige uppvisat en jämnare fördelning av inkomsterna än vad de flesta andra länder kunnat göra. Detta har otvivelaktigt varit en viktig orsak till en historiskt sett stark tillväxt och en fortfarande mycket hög bruttonationalprodukt. En extra tusenlapp till en fattig familj ökar välståndet betydligt mer för samhället som helhet än en extra tusenlapp till en rik familj. En jämn inkomstfördelning har också den ekonomiska fördelen att inte i samma grad ge upphov till kriminalitet, sociala klyftor etc.

Under senare år har ökade inkomstskillnader redovisats för svensk del, bl.a. i ett särskilt avsnitt i budgetpropositionen. Dessa ökade skillnader har förstärkts av den statliga budgetsaneringen. De med minst disponibel inkomst har tvingats ge ifrån sig en större andel än medel- och till del även höginkomsttagare. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt och visar att vi i Miljöpartiet de gröna haft rätt när vi krävt en väsentligt skärpt fördelningspolitik i samband med budgetsaneringen. Vårt förslag till ekonomisk politik och budget innefattar en rad omfördelningar till dem med små inkomster och utsatta grupper både på kort och lång sikt:

  • ”Brutet tak” med ersättningsnivåerna 85/40 % i kortvariga socialförsäkringar och a-kassa

  • Höjt och beskattat barnbidrag

  • Höjt grundavdrag vid inkomstbeskattning i lägre inkomstskikt

  • Generösare regler för inträde i a-kassa

  • Införande av generellt grundskydd lika för alla i försäkringar vid långvarig ohälsa och arbetslöshet och i ålderspension

  • Satsningar på ekonomiskt och socialt utsatta grupper som t.ex. handikappade och långtidssjuka

  • Införande av försörjningstillägg i de statliga socialförsäkringarna som i hög grad ersätter socialbidrag som nu utgår av enbart försörjningsskäl

Väl så viktigt som dessa åtgärder är den minskning av arbetslösheten och den förhöjda livskvalitet som våra förslag om arbetstidsförkortning och skatteväxling ger. En stor del av de orättvisor vi sett växa under senare år har ett direkt eller indirekt samband med den ökade arbetslösheten. Den största orättvisan har uppkommit mellan den som blivit arbetslös och utförsäkrad, och den som kunnat fortsätta i jobbet, få 5 % lönelyft och halverad ränta på sina villalån.

Den ytterligare satsning vi föreslår på kommunsektorn innebär att välfärdens kärnområden, skola, omsorg och vård, får ett viktigt resurstillskott till nytta för företag, hushåll och arbetslösa. Det har också stora positiva effekter på en rättvisare fördelning såväl mellan olika inkomstgrupper som mellan män och kvinnor. Det är de som är ekonomiskt och socialt missgynnade som vinner mest på en väl fungerande offentligt finansierad skola, omsorg och vård.

8 En grön ekonomisk politik

8.1 Strukturella problem

De tre allvarligaste strukturella problemen i svensk ekonomi är:

  • Många tjänar pengar på att utarma naturresurser och förstöra miljö. Skattesystemet är så utformat att det ofta är lönsamt att ersätta människor med hjälpenergi, vilket stimulerar en långsiktigt och miljömässigt ohållbar energianvändning. Prisrelationerna blir, bl.a. till följd av skattesystemets utformning, ofta sådana att resursslösande och miljöfientligt beteende på marknaderna gynnas.

  • Arbetstiden har sedan 80-talets början inte sänkts i takt med produktivitetsökningen, utan tvärtom ökat. Detta har starkt bidragit till massarbetslöshet och att främst ungdomar permanent har ställts utanför den normala arbetsmarknaden. Detta ökar de ekonomiska orättvisorna i samhället, skapar ökade sociala klyftor, motverkar en ökad jämlikhet mellan könen, föder våld och missnöje.

  • Priset på tjänster och arbete är för högt. Det är en följd av att skatterna är för höga. Det innebär att arbetsmarknaden pressats ihop, att främst småföretag inte kan växa trots goda förutsättningar i övrigt, att storföretag rationaliserar bort människor mycket hårt, att många tjänster aldrig blir utförda, att mer arbetskrävande återvinning har svårt att konkurrera, att både privat och offentlig social service blir sämre eller uteblir helt.

8.2 Mål för den ekonomiska politiken

Sverige behöver en grön ekonomisk politik som rättar till de grundläggande strukturella felen i svensk ekonomi. Under de kommande tre åren, som budgetpropositionen och den här motionen främst spänner över, måste den ekonomiska politiken läggas om med en grön skattereform, förkortad generell arbetstid och bättre villkor för små och medelstora företag. Vi föreslår att målen för den ekonomiska politiken ska vara:

  • Miljöskuldsökningen ska upphöra senast år 2000 och därefter ska miljöskulden minskas. Det kräver långtgående miljökrav i lagstiftningen, miljöanpassning av skattesystemet och betydande satsningar på miljön inom både offentlig och privat sektor.

  • En rättvisare och mer solidarisk fördelning av såväl tillgångar som besparingar ska uppnås med en stärkt fördelningspolitik, bl.a. genom lägre ersättningar och bidrag till medel- och höginkomsttagare, färre besparingar på stöd till ekonomiskt och socialt klämda människor.

  • En ökad jämlikhet mellan könen ska uppnås. Detta innebär förutom ökad rättvisa och livskvalitet också bättre möjligheter till ekonomiskt välstånd till följd av ett mer optimalt deltagande i ekonomin.

  • Den öppna arbetslösheten ska minskas till 3 % och antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder minska kraftigt, bl.a. genom sänkt arbetstid, minskad beskattning av arbete, statliga investeringssatsningar på gröna jobb inom bl.a. kultur-, kommunikations- och energiområdena och genom att skapa bättre förutsättningar för främst små och medelstora företag.

  • Enskilda människors ekonomiska självtillit ska stegvis stärkas genom generellt sänkt arbetstid, brutet tak och grundskydd i socialförsäkrings- och pensionssystemen, lägre beskattning av arbete och högre miljöskatter, ökat inflytande i den demokratiska processen och i offentliga angelägenheter m.m.

  • Den offentliga sektorns finansiella sparande ska vara i balans 1998, visa ett överskott på 0,5 procent av BNP 1999 och därefter uppvisa ett långsiktigt överskott på minst 1 % av BNP som medelvärde över en konjunkturcykel.

  • Realräntorna ska hållas nere bl.a. genom bibehållna låga kostnadsökningar, fullföljd statsfinansiell sanering och utgiftskontroll samt en bättre fungerande och mer dynamisk arbetsmarknad.

  • Förutsättningar ska skapas för en växande privat sektor med fler små, medelstora eller kooperativa företag. Detta ska ske så att ett resurs- och energieffektivt produktionssätt främjas och sysselsättningen ökar. Det är angeläget att hålla nere realräntorna och att underlätta för främst små och medelstora företag att öka sina investeringar.

8.3 Penning- och valutapolitiken

Den förda penningpolitiken

Vår utgångspunkt är att penningpolitiken ska stödja den allmänna ekonomiska politiken och att den ska syfta till ett stabilt penningvärde. Dessa två mål är inte motstridiga, tvärtom så stödjer de varandra. Ett instabilt penningvärde leder till betydande samhällsekonomiska förluster, omfördelning av förmögenheter till de redan mest förmögna och högre arbetslöshet. Det är i själva verket helt nödvändigt att hålla fast vid en låg och stabil inflation och därmed också varaktigt låga räntor både nominellt och realt. Det gynnar investeringar i små och medelstora företag, det pressar ner boendekostnaderna som utgör en mycket stor del av hushållens utgifter och det gynnar både ett ökat sparande och minskat bidragsberoende. I förlängningen är stabila priser en avgörande förutsättning också för att få fler jobb till dem som annars skulle hamna i ofrivilllig arbetslöshet.

Vi anser därför att Riksbankens tillämpning av den av riksdagen beslutade penningpolitiken bör styras av bl.a. ett prisstabilitetsmål. Riksbanken införde själv ett sådant prisstabilitetsmål fr.o.m. 1 januari 1995, formulerat som att den årliga prisökningstakten ska vara 2 % ökning av konsumentprisindex (KPI), med en felmarginal på 1 procentenhet åt vardera hållet. Vi anser att detta prisstabilitetsmål har satts på en rimlig nivå och med rimliga toleransintervall. Det får emellertid inte utesluta att större avvikelser kan behöva tolereras i övergående situationer då andra centrala ekonomiska mål annars varaktigt skulle saboteras.

Prisstabilitetsmålet ska vara symmetriskt. Men sedan målet infördes
1 januari 1995 har den genomsnittliga inflationstakten varit 1,5 %. Inflationstalen föll under den nedre gränsen för toleransintervallet under 14 månader i rad från juni 1996 till juli 1997, medan den övre gränsen överskreds knappt vid två tillfällen, i mitten av 1995. Av detta framgår att den förda penningpolitiken inte följt målet på ett acceptabelt sätt. Därmed har realräntorna blivit högre än vad som varit nödvändigt, vilket har medfört en lägre nivå på investeringar hos såväl hushåll som företag. Penningpolitiken har tydligen varit mer åtstramande än vad som har behövts. Det är särskilt olämpligt med tanke att detta skedde i en tid då en kraftig finanspolitisk åstramning måste genomföras för att sanera de offentliga finanserna och då arbetslösheten är mycket hög.

Riksbanken hänvisar till att underskridandena orsakats av främst räntesänkningar som är en följd av Riksbankens egna räntesänkningar som har varit nödvändiga för att undvika ännu lägre inflation eller deflation. Naturligtvis kan inte riksbanken ”jaga sin egen svans” genom att försöka kompensera för effekterna på KPI av sina egna ränteförändringar.

Å andra sidan är i stort sett all inflation sedan mitten av 1996 orsakad av politiska beslut. Nettoprisinflationen (NPI), som visar förändringstakten i KPI exklusive förändringar av indirekta skatter, har varit negativ ända sedan augusti 1996. Man kan därför fråga sig om Riksbanken ska ”jaga politikernas svans” genom att via penningpolitiken försöka kompensera för effekterna på KPI av ändrade skattesatser. Detta inte minst med tanke på att skattehöjningarna i sig verkar åtstramande på efterfrågan, vilket minskar det underliggande inflationstrycket.

Under det sista året har samtidigt långräntorna sjunkit kraftigt som en följd av den internationella utvecklingen och av att svensk ekonomi kommit att åtnjuta ett ökat förtroende och inflationsförväntningarna sjunkit. De brister i penningpolitiken som diskuteras ovan har därför inte upplevts som särskilt påtagliga. Men ser vi till realräntans utveckling, den höga arbetslösheten och nivån på investeringar i hushåll och hos näringsliv som producerar för den inhemska marknaden (och då särskilt de mindre företagen) så är bilden problematisk.

Vår slutsats är att Riksbankens agerande har förstärkt den ekonomiska åstramningen på ett olyckligt sätt och att det dessutom har varit i strid med det egna inflationsmålet. Den förda penningpolitiken har därigenom också motverkat övergripande ekonomiska mål som t.ex. att minska arbetslösheten och förhindra fortsatt ökning av miljöskulden. Vi anser därför att det, vid sidan av prisstabilitetsmålet, är av avgörande betydelse att riksdagen beslutar om ett allmänekonomiskt mål för Riksbanken. Detta mål bör formuleras så att det klart framgår att penningpolitiken ska utformas så att arbetslöshet och miljöförstöring motverkas.

Den fortsatta penningpolitiken

Inflationen ser ut att bli lägre än hittills väntat. En viktig effekt av Asienkrisen är ökad priskonkurrens och därmed lägre priser. Nivån på de nyligen slutna löneavtalen talar också för fortsatt låg inflation. Nedrevideringar av inflationsbedömningar är ett genomgående inslag i flera ekonomiska rapporter som kommit under våren. Konjunkturinstitutets senaste prognos pekar mot noll-inflation.

Den här utvecklingen ser i huvudsak ut att bestå. Den ekonomiska krisen i Japan ser t.ex. ut att bli långvarig med en fortsatt mycket påfrestande sanering av såväl offentliga finanser som finansväsende. I Europa fortsätter den ekonomiska stabiliseringen, och när EMU bildas nästa år kan vi förvänta oss en stram penningpolitik i EU där särskilt inflationen hålls på låga nivåer.

Riksbanken har i sina bedömningar av den framtida inflationen upprepade gånger räknat med alltför höga inflationstal. Vårt intryck är att man fortsätter att göra det även i de senare framkomna prognoserna. Särskilt anmärknings­värt var det när Riksbanken höjde reporäntan i december 1997 på grundval av mycket osäkra prognoser om ett litet överskridande av tvåprocentsmålet om två år.

Det finns enligt vår mening inte någon anledning att nu förvänta sig en överraskande hög inflation de närmaste månaderna. Inflationsbanan ligger redan inledningsvis på en väsentligt lägre nivå än vad Riksbanken räknar med, och vår bedömning är att den kommer att fortsätta med det under resten av året. Vi ser därför ett utrymme för sänkt reporänta under året.

Valutapolitiken

Den valutapolitiska regimen med flytande krona har visat sig vara lyckosam. Erfarenheterna med den tidigare regimen med fast kronkurs var däremot mycket negativa. Den visade sig vara mycket problematisk tidigare då inflationen var hög och underskotten i de offentliga finanserna var permanenta. Sverige tvingades att genomföra återkommande stora devalveringar som i sin tur medförde obalanser i näringsliv och ekonomi. Särskilt alltvarliga var de alltför låga investeringsnivåerna hos främst mindre företag.

Vi ifrågasätter också om det kan vara förenligt att i penningpolitiken ha både ett styrande prisstabilitetsmål och en fast kronkurs. Det innebär i praktiken dubbla mål som i vissa lägen är oförenliga. Det skulle skapa ökande osäkerhet om svensk penningpolitik med bl.a. ökande räntor som en sannolik följd. Det skulle riskera leda till en inkonsekvent penningpolitik till men för hela samhällsekonomin. Det vore därför synnerligen olämpligt att överväga att knyta kronan till annan valuta eller till en valutakorg.

Vi anser att Sverige ska stanna utanför Ekonomiska monetära unionen (EMU) och så snart som möjligt upphöra med sitt medlemskap i Europeiska unionen (EU). Det finns därför, enligt vår mening, inte något skäl att gå in i det europeiska valutasamarbetet ERM vilket ju i första hand är en förberedelse för medlemskap i EMU. Skulle Sverige gå in i ERM skulle det innebära att kronan knyts till de där ingående europeiska valutorna, eller i fallet ERM2 till den nya valutan euro. En sådan valutapolitik skulle också strida mot en bra penningpolitik för svensk del. Avsikten är naturligtvis att upphäva den nationella penning- och valutapolitiken till förmån för en centralt beslutad penning- och valutapolitik inom den nybildade europeiska centralbanken (ECB). Vi anser att detta inte kan ligga i Sveriges intresse och att det skulle skada svensk ekonomi.

Vår bedömning är därför att valutapolitiken bör ligga fast och att förändringarna i kronans värde för närvarande inte ger skäl till en förändrad valuta- eller penningpolitik.

8.4 Grön finanspolitik

Utgiftskontroll

Finanspolitiken måste kännetecknas av bra utgiftskontroll och långsiktig balans i de offentliga finanserna.

Offentliga underskott ska under normala år inte accepteras. Statsskulden har på grund av långvariga och i början av 90-talet accelererande underskott blivit så stor att enbart räntebetalningarna för denna utgör den största enskilda utgiftsposten på den statliga budgeten. Det är viktigt att den del av de offentliga inkomsterna som går till betalning av räntor på statsskulden minskar, bl.a. för att kunna möta behoven från ett växande antal äldre i framtiden utan att andra gruppers behov trängs undan.

Det är också viktigt att på en rad olika sätt förbättra statens och kommunsektorns utgiftskontroll, att minska utgiftstrycket i den offentliga ekonomin genom besparingar i främst transfereringar med liten fördelningseffekt och vissa föråldrade statliga verksamheter. Ytterligare steg bör tas för att bättre organisera och effektivisera i offentliga verksamheter och transfereringssystem.

Prioriteringar

Prioriteringarna ur social och miljömässig synpunkt måste förbättras avsevärt. Besparingar kan ske på transfereringar till hög- och medelinkomsttagare, men inte till dem som saknar ekonomiska marginaler – i det sistnämnda fallet leder det till övervältringar på socialbidragssystemen som kommunerna bekostar. Besparingar kan göras i betydligt högre grad på det militära och större vägbyggen, men däremot är de genomförda besparingarna på t.ex. kalkning mot försurning, sanering av allvarligt miljöskadade områden och miljöforskning klart kontraproduktiva.

Offentligt sparande

Miljöpartiet de gröna anser principiellt att det privata hushållssparandet bör uppmuntras. Förutsättningarna för privat sparande måste dock bli jämnare fördelade genom en mer aktiv fördelningspolitik så att även hushåll med lägre inkomster får möjlighet att minska sin skuldsättning och helst också lägga undan en slant för att öka sin ekonomiska trygghet och handlingsfrihet. Ett ökat och mer spritt hushållssparande ger också ökade möjligheter till ett spritt ägande och risktagande i näringslivet.

Mot den här bakgrunden finns det inget egenvärde i ett högt offentligt sparande mer än vad som är nödvändigt för att långsiktigt säkra den välfärd som vi valt att trygga inom ramen för den gemensamma sektorn. Formerna för pensionssparandet bör här särskilt diskuteras.

Miljöpartiet de gröna anser att statens åtaganden för trygghet på ålderdomen framför allt bör omfatta en bra grundpension för alla och ekonomiska garantier för god vård och äldreomsorg. Det skall däremot inte vara en uppgift för staten att trygga uppnådda högre inkomstnivåer. Det bör i första hand vara en uppgift för den enskilde att trygga genom avtalsförsäkringar, privata försäkringar eller sparande i andra former. Med den här utgångspunkten behövs inte något stort offentligt pensionssparande mer än för att säkra en ”buffert” för väntade variationer i pensionsutbetalningarna.

Förändring av miljöskulden

Som vi tidigare framhållit blir inte bilden av Sveriges ekonomiska utveckling, mätt i ökning av BNP, fullständig om inte också miljöförändringar redovisas. De försök till redovisning av miljöjusterad BNP som gjorts (SOU 1992:58, SEI 1996) visar att en ökande BNP under senare decennier i själva verket varit minskande om hänsyn också tas till de ökande miljöproblemen.

En ökande miljöskuld leder emellertid till krav på ökade offentliga utgifter eller minskande skatter på längre sikt för att sanera även denna skuld. Ju tidigare denna sanering kommer igång desto mindre blir den totala kostnaden. Detta är också av stor betydelse för ekonomins framtida bärkraft och utvecklingsförmåga. Vi föreslår därför en rad åtgärder och satsningar för att motverka den framtida ökningen av miljöskulden. Hit hör bland annat en kraftfull satsning på skatteväxling, en skärpt miljölagstiftning och ytterligare ”reguljära” anslag på miljöområdet.

Budgetpolitiskt mål

Kravet på framtida överskott i de offentliga finanserna kan ställas något lägre än vad riksdagen tidigare beslutat. För detta talar främst en större betoning på privat sparande i stället för offentligt och att miljöskulden inte längre behöver öka med den av Miljöpartiet de gröna föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken. Mot den bakgrunden förslår vi att riksdagen beslutar att det långsiktiga budgetpolitiska målet istället ska vara ett överskott i de offentliga finanserna på minst 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. För 1999 sätts målet till 0,5 procent av BNP.

Vi befinner oss nu i en uppåtgående konjunktur. Med de tillväxtsiffror som prognosticeras för 1999–2001 bör kravet på överskott vara högre än
1 procent av BNP under år 2000 och 2001, för att sedan under den kommande lågkonjunkturen kunna hamna lägre innan kurvan åter svänger mot ökande överskott osv.

Våra förslag innebär att det offentliga sparandet får ett överskott på 0,5 % av BNP år 1999, 1,2 % år 2000 och 2,3 % år 2001. Se tabell 8 i avsnitt 12.2.

9 Förslag till utgiftstak och preliminära utgiftsramar

Miljöpartiet de gröna föreslår riksdagen att anta ändrade utgiftstak och preliminära utgiftsramar enligt tabell 3.

Jämfört med regeringens förslag i vårpropositionen är det samma tak för åren 1999 och 2000. År 2001 är vårt förslag till utgiftstak 10 mrd kr lägre än vad regeringen föreslår. Skillnaden beror främst på vårt förslag om sänkt arbetstid kombinerat med sänkt skatt på arbete.

En annan viktig skillnad är att vi i Miljöpartiet har räknat med 0,4 % lägre BNP-tillväxt 1999, 0,7 % lägre år 2000 och 0,2 % lägre år 2001. Vi har därmed inte kunnat tillgodoräkna oss samma ekonomiska utrymme som regeringen. Vi anser emellertid att regeringens beräkning av BNP-tillväxten är orimlig och att den inte bör accepteras av riksdagen. Vi föreslår istället att riksdagen godtar vår tillväxtprognos som riktlinje för det fortsatta budgetarbetet i regeringen.

Miljöpartiets omprioriteringar mellan utgiftsområdena är inte bara beloppsmässiga utan gäller också inriktning och mål för de olika utgiftsområdena. Dessa förslag presenteras i kommentarerna efter tabellen nedan. Vi föreslår att riksdagen också godtar dessa förslag som riktlinjer för regeringens fortsatta budgetarbete.

Tabell 3  Utgiftstak och preliminär fördelning på utgiftsområden
 
Förändringar jämfört med regeringens förslag. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

UO

Beteckning

avvikelse från regeringen

1999

2000

2001

1

Rikets styrelse

-200

-200

-200

2

Samhällsekonomi och finansförvaltning

-31

26

26

3

Skatteförvaltning och uppbörd

30

30

30

4

Rättsväsendet

0

0

0

5

Utrikesförvaltning och internationell samverkan

8

8

8

6

Totalförsvar

-2420

-3020

-6320

7

Internationellt bistånd

1600

2000

2400

8

Invandrare och flyktingar

0

0

0

9

Hälsovård, sjukvård och social omsorg

417

417

417

10

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

-750

-685

-715

11

Ekonomisk trygghet vid ålderdom

70

335

600

12

Ekonomisk trygghet för familjer och barn

9580

9580

9580

13

Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

1482

-498

-3731

14

Arbetsmarknad och arbetsliv

-1274

-7208

-13696

15

Studiestöd

0

0

0

16

Utbildning och universitetsforskning

90

90

90

17

Kultur, medier, trossamfund och fritid

75

75

75

18

Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

-435

-770

-520

19

Regional utjämning och utveckling

50

50

50

20

Allmän miljö- och naturvård

1195

1345

1545

21

Energi

433

470

455

22

Kommunikationer

683

961

2177

23

Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

5

5

5

24

Näringsliv

-233

-244

-245

25

Allmänna bidrag till kommuner

-8500

-2300

-2900

26

Statsskuldsräntor m.m.

0

0

0

27

Avgiften till Europeiska gemenskapen

0

0

0

Summa utgiftsområden

1875

466

-10868

Summa utgiftsområden (exkl statsskuldsräntor)

1875

466

-10868

Minskning av anslagsbehållningar

0

0

0

Socialförsäkringar vid sidan av statsbudgeten

0

650

1400

Budgeteringsmarginal

-1875

-1116

-532

Budgettak

0

0

-10000

BUDGETTAK ENL MILJÖPARTIET

735000

744000

760000

D:o enl regeringen

735000

744000

770000

Anmärkning: Av förändringarna på utgiftsområdena 13 och 14 avser sammanlagt 5.721 mkr 1999, 12.114 mkr 2000 och 13.164 mkr 2001 den mindre optimistiska bedömning vi har gjort av kostnaderna för arbetslösheten om man utgår från regeringens åtgärdsförslag. Denna avvikelse har i tabell 8 i avsnitt 12.2 redovisats på en särskild rad under rubrikerna ”Pga annan bedömning” av ”Kostnader arbetslöshet”. De avvikelser som redovisas i tabell 8 under rubrikerna ”Pga andra förslag” ”Staten -utgifter” skiljer sig därför från ”Summa utgiftsområden” i tabell 3 med ovan angivna belopp.

9.1 Utgiftsområden

Utgiftsområde 1: Rikets styrelse

Regeringen aviserar ökade anslag, i första hand till Regeringskansliet, som delvis har samband med EU-medlemskapet. Vi anser att ramen kan sänkas med 200 mkr årligen, genom bland annat effektivare administration, effektivare och billigare resor samt lägre partistöd.

Utgiftsområde 2: Samhällsekonomi och finansförvaltning

Folk- och bostadsräkningarna bör inte fortsätta i tidigare former och inte heller bör ett särskilt lägenhetsregister upprättas. I stället bör SCB få ökade anslag för kontinuerligt förbättrad statistik på området. Vi föreslår också ökade anslag för miljöräkenskaper hos Konjunkturinstitutet samt att Riksdagens revisorer ges ökade resurser, vilka delvis kan omfördelas från Riksrevisionsverket.

Utgiftsområde 3: Skatteförvaltning och uppbörd

Tullen bör ges ökade resurser för att intensifiera kampen mot smuggling av bland annat sprit och cigaretter. Pågående arbete inom skatteförvaltningen för att effektivisera bekämpningen av ekobrott skall följas noga. Det är viktigt att förvaltningen har tillräckliga resurser för denna verksamhet, där insatserna mestadels är mer än självfinansierande.

Utgiftsområde 4: Rättsväsendet

Regeringen tillför området nya medel för att säkerställa närpolisreformen och kampen mot vardagsbrottsligheten samt för att förstärka ekobrottsligheten. Vi är positiva till att regeringen hörsammat Miljöpartiets tidigare krav att framför allt säkerställa närpolisens fortsatta utveckling.

Vi har under lång tid efterlyst de planerade kostnaderna för Schengen- och Europolsamarbetet, men de uppgifter som hittills har lämnats är mycket knapphändiga och stämmer inte med budgeterade kostnader för olika projekt som t.ex. ombyggnationen av Arlanda. Vi kräver därför att regeringen i höstens budgetproposition noggrant redogör för de kostnader som Schengen- och Europolsamarbetet medför för respektive myndigheter.

Utgiftsområde 5: Utrikesförvaltning och internationell samverkan

Vi föreslår ökat stöd till rättsligt bistånd till svenska medborgare som blir utsatta för brott utomlands. Stödet till OSSE bör också stärkas.

Utgiftsområde 6: Totalförsvar

Miljöpartiet har under den senaste mandatperioden föreslagit stora besparingar inom det militära försvaret. Besparingarna utgår från en mindre krigsorganisation (sex armébrigader och fyra krigsflygsflottiljer) och väsentligt minskade försvarsmaterielbeställningar. Vi har också under hela tiden motsatt oss anskaffningen av JAS delserie tre och bl.a. reserverat oss mot beställningsbemyndiganden av krigsmaterial m.m. för ca 80 miljarder kronor.

Miljöpartiet anser att försvaret på sikt skall ställas om från ett militärt försvar till ett starkt civilt försvar. Resurser skall, istället för att gå till det militära försvaret och t.ex. materielprojekt som nya ubåtar eller stridsflygplan, föras över till investeringar i säkerhet för att minska risken för konflikter.

I december 1996 fattades ett försvarsbeslut som var tänkt att gälla den närmaste femårsperioden. Detta försvarsbeslut föll dock samman på rekordtid, och det har konstaterats att det saknas ca 10 miljarder kronor om försvarsbeslutet från 1996 skall gälla, både vad beträffar ambitionsnivå och ekonomiska ramar. Regeringen har därför föreslagit en räcka "panikåtgärder" som sammantaget inte leder till ett nödvändigt helhetsgrepp på försvarsekonomin. Resultatet blir istället ett mycket ineffektivt utnyttjande av försvarets resurser, med andra ord ett stort slöseri med skattepengar.

Miljöpartiet anser att det behövs ett nytt försvarsbeslut redan 1999 som drar konsekvenserna av den säkerhetspolitiska situation som råder och med andra infallsvinklar än de traditionellt militära. Detta måste leda till kraftigt minskade kostnader för försvarsmakten.

Utgiftsområde 7: Bistånd

Solidariteten med fattiga länder kräver ett utökat och samtidigt effektivare svenskt bistånd. Målet om en procent av BNI till bistånd måste nås väsentligt snabbare än med regeringens förslag. Miljöpartiets förslag till ökad budgetram innebär 0,79 procent av BNI 1999, 0,82 procent 2000 och 0,85 procent 2001, jämfört med regeringens förslag om 0,73 procent det senare året.

Utgiftsområde 9: Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Miljöpartiet reserverar ytterligare 250 mkr/år för förbättring av tandvårdsförsäkringen, framför allt vid behov av dyrare tandvård. En utredning bör ske av möjligheterna att på sikt helt integrera tandvården inom ramen för högkostnadsskyddet för övrig sjukvård.

Utöver detta bör kommunernas avgifter till statens institutionsstyrelse för missbruksvården sänkas, informationen i skolan om tobaksbruk stärkas och Barnombudsmannen ges ökade resurser. Vi föreslår också ett nytt anslag för bidrag till projekt för hemlösa.

Utgiftsområde 10: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

Föreslagna minskningar av ramen är främst en följd av Miljöpartiets förslag om införande av nytt ersättningssystem med s.k. brutet tak inom alla kortvariga (upp till två år) socialförsäkringar. Detta innebär 85 procents ersättning för inkomster upp till 4,2 basbelopp per år (ca 12.700 kr/mån). För den del av inkomsten som överstiger denna brytpunkt föreslås 40 procents ersättning. Vi föreslår också ett enhetligt övre inkomsttak vid 6,5 basbelopp per år (19.700 kr/mån) i alla kortvariga socialförsäkringar.

Försäkringskassorna bör få en förstärkning med 200 mkr/år för att inte behöva inskränka på rehabiliteringsverksamheten. Vi föreslår också en samordning mellan försäkringskassor och arbetsförmedlingar som ger besparingar inom några år.

Utgiftsområde 11: Ekonomisk trygghet vid ålderdom

Miljöpartiet avvisar i en särkild motion regeringens och de borgerliga partiernas förslag till reformerad ålderspension. Vi föreslår i stället att ett nytt förslag utarbetas som bygger på principen om en grundpension, lika för alla oberoende av inkomst.

Upptagna medel avser främst värdesäkring av folkpensioner (höjt basbelopp) till följd av att Miljöpartiets förslag till höjda energiskatter inom ramen för en skatteväxling leder till en viss höjning av konsumentprisindex. Vi reserverar också 50 mkr för en ev. behövlig justering av reglerna för inkomstprövning av änkepensionerna. Vid inkomstprövning av bostads­tillägg för pensionärer skall inte förmögenhet i fritidshus upp till 100.000 kronor påverka inkomsten.

Utgiftsområde 12: Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Det allmänna barnbidraget bör höjas till 1.200 kronor per månad och samtidigt beskattas. Härigenom får bidraget en tydlig fördelningsprofil, som gör det mest värt för föräldrar med låga inkomster. Beskattningen skall ske hos valfri förälder. Flerbarnstillägget skall inte beskattas. Bostadsbidrag och allmänna egenavgifter skall inte påverkas av att barnbidraget tas upp till beskattning.

Vi föreslår också att ersättning med s.k. brutet tak och enhetligt övre inkomsttak införs för föräldraförsäkringen (se utgiftsområde 10). Samtidigt bör garantinivån i föräldraförsäkringen höjas till 180 kr/dag. Detta finansieras delvis genom att de tre månaderna med garantiersättning tas bort. Rätt till föräldraledighet i arton månader skall dock kvarstå.

Reformeringen av underhållsstödet har lett till att ett stort antal under­hållsskyldiga inte klarat av betalningarna. Vi välkomnar därför regeringens översyn av stödet. Vi tillför 300 mkr per år för i första hand en höjning av grundavdraget för den bidragsskyldige inom underhållsstödet.

Utgiftsområde 13: Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

Även arbetslöshetsersättningen bör utgå enligt en modell med s.k. brutet tak och enhetligt övre inkomsttak (se utgiftsområde 10). Kvalificeringstiden till a-kassa bör också sänkas.

Vid beräkningen av ramen för utgiftsområde 13 och 14 har vi först beaktat att regeringens kalkyler för utvecklingen av arbetslösheten är alldeles för optimistiska, sett utifrån de åtgärder regeringen föreslår. Ramen har därför räknats upp med belopp som framgår av anmärkningen till tabell 3. Utifrån denna nivå har vi dragit av de minskade kostnader för arbetslösheten, som vi beräknar utifrån vårt förslag till förkortad arbetstid till 35 timmar per vecka, som specificeras i tabell 9, avsnitt 12.3.

Miljöpartiet instämmer inte med regeringens skrivning i tilläggsbudgeten att den i budgetpropositionen för 1999 bör återkomma med förslag om att s.k. resursarbeten skall kunna beviljas även för 1999. Miljöpartiet anser att de s.k. resursarbetena bör avvecklas enligt tidigare planer.

Utgiftsområde 14: Arbetsmarknad och arbetsliv

Vid beräkningen av ramen för utgiftsområde 13 och 14 har vi först beaktat att regeringens kalkyler för utvecklingen av arbetslösheten är alldeles för optimistiska, sett utifrån de åtgärder regeringen föreslår. Ramen har därför räknats upp med belopp som framgår av anmärkningen till tabell 3. Utifrån denna nivå har vi dragit av de minskade kostnader för arbetslösheten som vi beräknar utifrån vårt förslag till förkortad arbetstid till 35 timmar per vecka, som specificeras i tabell 9, avsnitt 12.3. Vi har också beaktat att vår högre ram för kommunsektorn kommer att leda till minskade kostnader för arbetslösheten.

Vi föreslår vidare förstärkning av anslagen till lönebidrag för allmännyttiga organisationer och till Arbetarskyddsverket.

Utgiftsområde 16: Utbildning och universitetsforskning

En särskild satsning krävs för att garantera att barn med speciella behov av stöd får sin rätt tillgodosedd. Vi anslår därför 40 mkr till åtgärder för elever med specifika läs- och skrivsvårigheter. Miljöpartiet har tidigare krävt att kvalificerad yrkesutbildning skall utökas, vilket regeringen nu föreslår. Likaså anslår regeringen extra medel för fortbildning av lärare, vilket är bra men otillräckligt. Vi föreslår ytterligare medel för detta ändamål. Miljöpartiet anslår också ytterligare medel till CSN.

Antalet doktorandtjänster bör utökas med 1500. Vi föreslår också en ökning av grundforskningsmedel till de statliga forskningsråden om 400 mkr och en särskild utvecklingsfond för uppbyggnad av grundforskning vid små och medelstora högskolor. Dessa tre satsningar finansieras genom omfördelning av medel från tillämpad forskning till grundforskning genom ett s.k. grundforskningsavdrag om 5 % av medel till tillämpad forskning (finansierade inom övriga utgiftsområden samt genom statligt styrda fonder och stiftelser).

Vi föreslår också särskilda medel för information till allmänheten om bl a genteknikforskning.

Utgiftsområde 17: Kultur, medier, trossamfund och fritid

Miljöpartiet vill ge ökade förutsättningar till svensk TV-produktion när det markbaserade TV-nätet byggs ut. För att göra det ekonomiskt möjligt för fria filmare att öka svensk lokal TV-produktion, även i icke public service-kanaler, bör en filmfond inrättas. Vårt förslag är att 75 miljoner kronor avsätts årligen med start 1999.

Kultur genomströmmar i princip allt som har med människans livsförutsättning att göra. För att göra det möjligt att diskutera kulturens ekonomiska förutsättningar måste snävare tolkningar göras. När så gott som alla kulturministrar i världen samlades i Stockholm på Unescos kulturkonferens enades länderna om en gemensam önskan om att minst en procent av ländernas BNP ska avsättas till kultur. Som en början på ett sådant arbete vill vi avsätta 500 000 kronor till start för ett kulturens Agenda 21.

Miljöpartiet har i sin motion på regeringens proposition om mer stöd och utvidgat uppdrag till svensk folkbildning lovordat de olika förslagen. Vi har även lagt till en del förslag så som stöd till amatörkulturens organisationer och till dans och musik. Regeringen har nu föreslagit en ökning på 40 miljoner kronor till alla förstärkningar från 1999. Miljöpartiets bedömning är att det är på tok för lite. Därför utgår vi ifrån att regeringen återkommer till riksdagen med ytterligare finansiering för folkbildningssatsningar inom bl a kultur och demokrati.

I övrigt föreslår Miljöpartiet olika omfördelningar inom ramen för utgiftsområdet. Ökad satsning görs på kollektivverkstäder, länsmusik m.m., bygghyttor, stöd till icke statliga kulturlokaler och till ett nytt kvinnomuseum. Medel till detta får omfördelas från de 40 miljoner som avsatts till de fackliga organisationerna för uppsökande verksamhet bland arbetslösa.

Regeringen har föreslagit en del förstärkningar vad avser insatser för att förbättra konstnärers ekonomiska villkor. Miljöpartiet utgår ifrån att detta bara är början och att regeringen återkommer med mer kraftfulla förslag om omfördelning av medel från arbetsmarknadsområdet, direkt till kulturområdet.

Slutligen har vi svårt att förstå varför regeringen föregriper den statliga parlamentariska idrottsutredningen och själv går ut med information om att ytterligare 50 miljoner kronor från AB Svenska Spel ska gå till idrottsrörelsen och att 20 miljoner av dessa öronmärks till särskilda talangsatsningar. Miljöpartiet avvaktar utredningens förslag.

Utgiftsområde 18: Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Bidraget till åtgärder mot radon i bostäder och vatten bör förstärkas.

Åtgärderna för allergisanering som inleddes efter en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet måste drivas vidare. Därför föreslås ett årligt anslag på 300 mkr. Det är betydligt viktigare än den förlängning av skattereduktionen för s.k. ROT-åtgärder som regeringen föreslår och som vi yrkar avslag på.

Regeringens stöd till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet är enligt vår mening alltför ensidigt koncentrerat till åtgärder för att stimulera utvecklingen inom byggsektorn. Det är mycket märkligt att man kan föreslå miljardanslag varje år till detta program samtidigt som ordinarie och sedan många år väl prövade insatser inom miljöområdet förtvinar i brist på resurser. Vi drar därför ner regeringens anslag till detta program med
300 mkr 1999 och 600 mkr vardera åren 2000 och 2001. Av dessa föreslår vi att 100 mkr årligen används för förstärkning av miljötillsyn, m.m. på länsstyrelserna och att resten av besparingen överförs till utgiftsområde 20.

Regeringen har som stöd för de krisdrabbade årgångarna av nybyggda hyres- och bostadsrättshus föreslagit att den garanterade räntan i räntebidragssystemet skall trappas upp långsammare 1998. Miljöpartiet godtog detta förslag i vår motion med anledning av den bostadspolitiska propositionen. Vi har dock efter ytterligare överväganden funnit att ett stöd i form av en förskjuten infasning av fastighetsskatt under två år verkar vara att föredra. Detta beskrivs närmare i skatteavsnittet. Vi föreslår därför att den föreslagna långsammare upptrappningen av den garanterade räntan 1998 inte genomförs. Detta gör att ramen för utgiftsområde 18 kan minskas 1999–2001 av detta skäl.

Utgiftsområde 19: Regional utjämning och utveckling

Ramen för utgiftsområdet höjs för att möjliggöra ytterligare regionalpolitiska insatser inom bland annat byutvecklingsgrupper och mikrostöd samt för att underlätta för kommuner att ta del av tillgängliga EU-stöd som kräver kompletterande kommunal finansiering.

Vi har i vår regionalpolitiska motion också sagt nej till att ta bort nedsättningen av socialavgifter inom vissa branscher (jordbruk, viss service, m.m.) inom Norrlands inland. Detta finansieras genom att vi också sagt nej till utökade transportbidrag till sjötransporter och för oförädlade trävaror.

Utgiftsområde 20: Allmän miljö- och naturvård

För att kunna skapa ett samhälle som kan kallas ekologiskt hållbart behövs stora resurser. I ett sådant samhälle måste miljöskulden inte bara upphöra att växa till – det är också nödvändigt att börja betala av på den. Det sker bland annat genom att saneringen av läckande gamla gifthärdar saneras. Så sker inte alls i den utsträckning det behövs idag utan gifterna fortsätter att läcka ut. Det behövs också medel till forskning som tar sig an problem som uppkommer oväntat eller problem som inte passar i Mistras snäva ramar.

Den biologiska mångfalden är enligt Artdatabanken och många ideella naturvårdare mer hotad och trängd idag än någonsin. Att hotet mot de sista ur- och naturskogarna och de arter som är beroende av dem är akut har blivit klart för allt fler under den senaste vintern. Endast 0,8 % av den produktiva skogen nedanför skogsodlingsgränsen är skyddad. Naturskogarna är nu så få som 2 % av skogarna och som urskog klassas endast 0,4 %. Miljöpartiet de gröna anser att det måste satsas rejält för att skydda ur- och naturskogarna. Nu.

Men även myrar, lövskogar och andra biotoper behöver skydd. Tidigare vanliga arter som sälg, framför allt gamla exemplar, minskar kraftigt liksom tofsvipa och lärka i åkerlandskapet, dagfjärilar, snäckor, groddjur med flera. För Miljöpartiet de gröna är den gröna sidan av miljön viktig. Den biologiska mångfalden är grunden för allt liv . Det måste förhindras att arter och variation går till spillo. Därför måste också kalkningen av sjöar och vattendrag fortsätta och utökas. Idag kalkas endast 45 % av de vatten som är i behov av detta.

Det är nödvändigt att gå från ord till handling. I Miljöpartiet de grönas budgetram finns utrymme för en rejäl satsning på Naturvårdsverket, den myndighet som måste ha kompetens för att kunna leda och styra andra myndigheter för att de politiska målen skall kunna nås. SNV måste också vara den myndighet som slår larm om förändringar i miljön, som kan uppmärksamma beslutsfattare och allmänhet på skeenden och slå larm där åtgärder måste vidtas.

Utgiftsområde 21: Energi

För att nå målet om en snabb omställning av vårt energisystem krävs såväl en omläggning av skattesystemet (se avsnittet om skatteväxling) som ett ökat övergångsvis stöd till forskning och installation av ny energiteknik. Insatserna riktas till såväl åtgärder för en minskad och effektivare energianvändning som utveckling och introduktion av förnyelsebara energikällor: biobränsle, vindkraft, solvärme, m.m.

Utgiftsområde 22: Kommunikationer

En ekologisk omställning av våra transportsystem kräver såväl en omläggning av skattesystemet (se avsnittet om skatteväxling) som stöd över statsbudgeten till utveckling och investeringar i miljövänliga kommunikationssystem, i första hand till spårburen trafik. Miljöpartiet har i sin transportpolitiska proposition presenterat ett förslag till om- och utbyggnad av stomjärnvägsnätet för 78 miljarder kronor under åren 1998–2007. Under åren 1999–2001 föreslås ökade anslag, utöver regeringens förslag, på 2.100, 2.600 resp 3.400 miljoner kronor för detta ändamål. Ökningen finansieras delvis genom en kraftig neddragning av anslaget till investeringar i nya vägar. Förstärkningar föreslås också till det regionala kollektivtrafikanslaget och till köp av interregional persontrafik på järnväg.

Utgiftsområde 23: Jordbruk

Det konventionella lantbruket är inte ekologiskt långsiktigt hållbart. Senare års utbrott av BSE och svinpest, larmrapporter om bekämpningsmedelsrester i dricksvatten, övergödning, stigande kadmiumhalter i mark med mera visar att det verkligen är så. Flera undersökningar visar också att den biologiska mångfalden, fåglar och insekter, minskar dramatiskt i det öppna åkerlandskapet. För Miljöpartiet de gröna kan endast ett jordbruk som inte nyttjar gifter och konstgödsel kallas ekologiskt långsiktigt hållbart. Där finns också den biologiska mångfalden kvar. De ekologiska jordbruksmetoderna måste slå igenom. Idag är efterfrågan på ekologiska produkter större än tillgången, och de ekologiska bönderna har en bättre lönsamhet i sina företag än många av de konventionella. Det är hög tid att fasa ut gifter och skapa ett jordbruk för framtidens barn och för alla de arter som annars riskerar försvinna. Det doftar blommor och sjunger fåglar i den ekologiska odlingen.

I budgetramen finns utrymme för hela miljöstödet på 2,8 miljarder kronor. Vi vill dock fördela medlen annorlunda än regeringen, men anser det väsentligt att nyttja stöden fullt ut. Framför allt de små och medelstora gårdarna i skogs- och mellanbygderna är i behov av ytterligare stöd för att inte försvinna och med dem ett betat ängs- och hagmarkslandskap.

Miljöpartiet de gröna vill satsa på marknadsföring av ekologiska produkter liksom på forskning och rådgivning för att utveckla den näringen. Eftersom efterfrågan av ekologiska produkter ökar i hela världen anser vi det nödvändigt att de svenska bönderna ges de bästa förutsättningarna för att ställa om och inte hamna på efterkälken. I andra länder tex Danmark satsas betydligt mer än i Sverige.

Miljöpartiet de gröna har framgångsrikt drivit igenom det nya systemet för ersättningar till rovdjursrivna renar. För att få acceptans för de 4 stora rovdjuren är det nödvändigt att öka insatserna för andra tamdjur och på det förebyggande arbetet för att förhindra skada av vilt. Ersättningen för viltskador bör förstärkas till att även avse skador som orsakas av gäss, sälar, m.m.

Utgiftsområde 24: Näringsliv

Miljöpartiet anser att vissa anslag inom detta utgiftsområde är att beteckna som företagsstöd, där de aktuella företagen eller branscherna bör ha möjligheter att själva i större utsträckning finansiera verksamheter. Vi föreslår mindre anslag än regeringen till bland annat turistfrämjande verksamhet, teknisk forskning och utveckling, rymdverksamhet och investeringsfrämjande verksamheter. Samtidigt föreslår vi en uppräkning av stödet till kooperativ utveckling och till konsumentorganisationer.

Utgiftsområde 25: Allmänna bidrag till kommuner

Miljöpartiets förslag för kommunsektorn innebär sammantaget ökade ekonomiska ramar med 1,5 mdkr 1999, 2,8 mdkr 1999 och 3,9 mdkr 2001. Våra avvikelser på utgiftsområde 25 avser i huvudsak olika regleringar gentemot kommunsektorn till följd av våra förslag om ändrade skatter och beskattat barnbidrag. En fullständig specifikation av hur Miljöpartiets förslag inverkar på kommunsektorns ekonomi finns i tabell 5 i avsnitt 11.

Socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten

Kostnaderna för ATP ökar till följd av höjt KPI och därmed basbelopp, beroende på Miljöpartiets förslag till ökade energiskatter inom ramen för en skatteväxling.

10 Ute ur EU år 2001

10.1 EU-medlemskapet

Medlemskapet i Europeiska unionen har försvårat våra möjligheter att utveckla en socialt och ekologiskt hållbar ekonomi. Medlemskapet har för Sveriges del inneburit en tilltagande underkastelse i en framväxande europeisk superstat. De utlovade ekonomiska fördelarna med medlemskapet har inte gått att skönja i verkligheten.

Vi anser att det är helt fel väg att bilda nya superstater eller tätt sammanfogade superstatsblock som metod att möta en alltmer internationaliserad ekonomi. Det löser i praktiken inga problem, men hotar däremot att bygga upp allt större och farligare konflikter såväl inom som mellan superstaterna. Bildandet av EU har också medfört reaktioner i andra världsdelar som går ut på att stater går ihop i syfte att öka sin konkurrenskraft mot ett alltmer hotfullt Europa.

Den planerade valutaunionen i EU (EMU) framstår mer som ett hot än en möjlighet för Europa och Sverige. En sådan union ökar de ekonomiska skillnaderna och de sociala spänningarna mellan unionens olika delar och hotar därmed den grundläggande idén att skapa ett fredligt, samarbetande Europa. Den skulle också försvåra en ansvarsfull och för landet optimal ekonomisk politik i de enskilda länderna. Miljöpartiet de gröna säger därför nej till ett svenskt medlemskap i EMU och anser att regeringen bör arbeta för att EMU inte förverkligas.

Oaktat vårt ställningstagande i EMU-frågan anser vi att den ska avgöras i en folkomröstning. Frågan har vittgående konsekvenser för svenska folkets framtida självbestämmande och kräver flera grundlagsändringar. Det kan inte vara rimligt att i ett land med långtgående demokratiska ambitioner avstå från en folkomröstning i en sådan fråga. Det faktum att alla riksdagspartier, mer eller mindre, är splittrade i frågan förstärker behovet av en folkomröstning.

10.2 Effekterna på svensk ekonomi

Det svenska medlemskapet i Europeiska unionen (EU) kan inte sägas ha medfört ekonomiska fördelar för svensk ekonomi.

Den utlovade fördelen att arbetslösheten skulle gå ner har kommit ordentligt på skam.

Räntorna har gått ner kraftigt på senare år, dock inte mer än vad som rimligen kan förväntas med hänsyn till budgetsaneringen och den lägre inflationen. Jämfört med andra länder som sedan länge varit EU-medlemmar och som för några år sedan hade lika höga räntor som Sverige har inte den svenska utvecklingen varit bättre eller väsentligt annorlunda. Just det faktum att Sverige gått med i EU synes inte ha påverkat förändringarna i räntenivåer.

Den ekonomiska tillväxten i Sverige verkar inte heller ha påverkats av EU-medlemskapet. Däremot har den inhemska ekonomiska politiken, konjunkturen och omvärldsförändringar uppenbart påverkat tillväxten.

De direkta kostnaderna över statsbudgeten för medlemskapet har däremot inte låtit vänta på sig. Avgifterna till Europeiska unionen beräknas i regeringens proposition till 22,9 mrd kr år 2001. Dessa kostnader har genom riksdagsbeslut finansierats genom höjda skatter på arbete, energi m.m. Den största enskilda posten utgörs av den s.k. EU-avgiften, dvs den särskilda löneavgift på 1,5 % som genom beslut i riksdagen hösten 1994 påfördes lönesumman hos företagen. Kostnaderna har därmed övervältrats på hushåll och främst mindre företag.

Sverige får också tillbaka pengar från EU. I vårpropositionen uppgår detta till sammantaget 9,5 mrd kr för år 2001. Därtill kommer en del EU-bidrag direkt till kommuner, forskare m.m. på uppskattningsvis 1 mrd kr, som staten vid ett utträde skulle behöva finansiera. Sammantaget är det 10,5 miljarder kr.

Om Sverige lämnar EU, vilket vi förordar, skulle staten netto spara ca 12,4 mrd kr. Det vore då rimligt att avskaffa den särskilda EU-avgiften som idag straffar ut arbete och försämrar företagens utvecklingsmöjligheter. En rimlig kalkyl skulle då se ut som i tabell 4.

Tabell 4 Sverige ut ur EU – ändrad budget år 2001

 Miljarder kronor

2001

Slopad avgift till EU

22,9

Bortfallande bidrag från EU

10,5

Summa besparing

12,4

Slopad EU-avgift (löneavgift 1,5 %)

-12,2

Netto

0,2

Förutsatt att en bra ekonomisk politik enligt de förslag som lagts fram i den här partimotionen tillämpas i vårt land, så finns det mycket goda förutsättningar för svensk ekonomi att utvecklas betydligt bättre utanför EU. EU- och EMU-projekten innehåller så mycket av stel centralistisk byråkrati, bristande frihandel, gigantiska bidragssystem och inbyggda konflikter mellan olika länder och regioner att vi på goda grunder kan anta att det är en fördel att stå utanför. Sverige har då mycket goda förutsättningar att bli något av en säker hamn för investeringar och placeringar, och svensk ekonomi kan i ett internationellt sammanhang utvecklas fritt. Då kan de miljöriktiga och socialt anpassade investeringarna i både infrastrukturer och människor öka, samtidigt som statsskulden kan tas ner till en betydligt mer hovsam nivå än nu. Miljöskulden kan betalas av och Sverige kan bli ett föregångsland både ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Ett Sverige utanför EU medger helt enkelt betydligt bättre möjligheter till en starkare ekonomisk utveckling med ekologiska och sociala förtecken.

11 Kommunsektorn

Välfärdens hårda kärna är en bra vård, en bra skola och en bra omsorg som verkligen är fullt tillgängliga för alla. Dessa för alla så viktiga verksamheter betyder inte bara välfärd utan också livskvalitet. Den välfärd och livskvalitet som en bra vård, en bra skola och en bra omsorg ger är inte bara en fråga för den enskilde, utan också i allra högsta grad en fråga om ekonomi för företagen och för samhället som helhet. En väl fungerande vård, omsorg och skola har helt enkelt en avgörande betydelse för hela samhällsutvecklingen.

Det är kommunsektorn, landstingen och primärkommunerna som har hand om vården, förskolan, grundskolan, gymnasieskolan, komvux, barnomsorgen, äldreomsorgen m.m. Men kommunernas självbestämmande är på olika sätt inskränkt av staten, inte minst ekonomiskt. Kommunerna har en beskattningsrätt och man tar också ut olika skattesatser i olika kommuner och dessutom är medelinkomsten (skattekraften) olika i olika kommuner. Skillnaderna i skattekraft och kostnadsstruktur beroende på ålderssammansättning m.m. utjämnas dock mellan kommunerna i ett särskilt utjämningssystem.

Saneringsåren 1993–1998 har tvingats fram av en statlig politik som har försvagat kommunernas skatteunderlag, i vissa fall ökat deras kostnader och minskat statsbidragens värde till kommuner och landsting. Samtidigt har staten infört en ekonomisk bestraffning av kommuner som höjer kommunalskatten, innebärande att staten drar in halva höjningen till sig själv. Sedan denna reglering infördes har ingen kommun höjt skatten. Miljöpartiet har kritiserat regeringens besparingar på välfärdens kärna, och fört fram konkreta motförslag som hade inneburit förbättringar för skolan, vården och omsorgen.

Regeringen har emellertid, stegvis och försiktigt, nyktrat till under det senaste året. Förslaget i vårpropositionen att ytterligare höja nivån på det generella statsbidraget till kommuner och landsting med 4 miljarder kronor varje år 1998–2001 är välkommet och tillgodoser delvis tidigare krav från Miljöpartiet de gröna. Till skillnad mot vad som gällt vid tidigare påplussningar bör denna kunna ge en viss nettoeffekt i form av ökad sysselsättning. Det är ytterst angeläget eftersom det är fler händer som behövs inom vård, omsorg och skola för att avhjälpa de växande bristerna.

Miljöpartiet de grönas förslag till ekonomisk politik leder till en ytterligare förstärkt ekonomi för kommunsektorn som gör det möjligt att få en positiv utveckling under treårsperioden. Detta är nödvändigt för att inte bara återställa de värsta skadorna av en felaktig saneringspolitik utan också utveckla välfärden.

Totalt bedömer vi, enligt tabell 5, att kommunsektorns ekonomi med de åtgärder vi föreslår förbättras med ca 1,5 mdkr 1999, 2,8 mdkr 2000 och 3,9 mdkr 2001 jämfört med regeringens förslag.

Tabell 5  Effekter på kommunsektorn

 Avvikelser från regeringen. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

avvikelse från regeringen

1999

2000

2001

Förändrade skatteinkomster pga

Bilförmån. Återgång till tidigare nivå

100

700

700

Höjd gräns för avdragsgilla resekostnader återställs till 6.000 kr

-200

-280

-240

Reseavdrag görs om till skattereduktion

1000

1000

1000

Sänkta egenavgifter 1999-2000

2600

6500

10700

Minskad ersättning till arbetslösa, m.m.

-2300

-7100

-10700

Omlagt grundavdrag

-5300

-5300

Beskattat barnbidrag

8200

8200

8200

Kompensation från staten, p.g.a.

Ökade inkomster pga sänkta egenavg.

-2600

-6500

-10700

Minskade skatteinkomster från arbetslösa

2300

7100

10700

Omlagt grundavdrag

5300

5300

Ökade inkomster pga beskattat barnbidrag

-8200

-8200

-8200

Förändrade kostnader

Nya energiskatter (del i skatteväxling)

-600

-1200

-1800

Sänkta arbetsgivaravgifter (del i skväxl)

1000

2100

3200

Minskade kostn för socialbidrag o arb.markn.

200

500

1000

NETTO efter statsbidrag

1500

2820

3860

Därav till resultatförbättring, procent

50%

25%

25%

Alltså till:

Högre finansiellt sparande, mkr

750

705

965

Konsumtion (ökning alt. lägre minskning)

750

2115

2895

motsvarar % av kommunal konsumtion

0,2

0,7

0,9

Regeringen föreslår nu att det tidigare beslutet att minska statsbidragen till de kommuner som höjer sin utdebitering ska förlängas. Miljöpartiet de gröna har hela tiden motsatt sig denna bestämmelse av såväl principiella som ekonomiska skäl. Det innebär i praktiken ett allvarligt ingrepp i kommunernas självbestämmande. Sådana ingrepp bör bara ses som en yttersta nödfallsåtgärd om det föreligger reella hot att kommunerna genom okontrollerade skattehöjningar riskerar att allvarligt skada den totala samhällsekonomin. Några sådana hot föreligger enligt vår mening inte idag. Vi föreslår därför att riksdagen avslår regeringens förslag och omgående avskaffar straffbestämmelsen.

12 Antaganden och beräkningar

12.1 Avvikande antaganden

Som vi mer utförligt motiverat i avsnitt 3 anser vi att regeringens grundläggande antaganden om ekonomisk tillväxt och arbetsmarknad är politiskt betingade glädjekalkyler, som man inte bör basera en budget på. Detta skulle nämligen bidra till att dölja de problem som fortfarande finns i ekonomin och kunna förhindra att nödvändiga åtgärder vidtas för att komma till rätta med problemen.

Miljöpartiets budgetförslag baseras i stället på de, som vi anser, mer realistiska antaganden och prognoser som gjordes av Konjunkturinstitutet (KI) bara ett par veckor före vårbudgeten. Dessa prognoser betyder en lägre ekonomisk tillväxt än i regeringens kalkyler och samtidigt en högre arbetslöshet.

Våra tillväxtantaganden framgår av tabell 6. Av denna framgår också den överskattning av den offentliga sektorns skatteinkomster vi anser ligger i regeringens kalkyl (baserat på en skattekvot strax över 50 procent).

Tabell 6 Antaganden om BNP och skatteinkomster

1999

2000

2001

BNP-tillväxt, procent:

- Regeringen

3,1

3,4

2,6

- Miljöpartiet (=KI)

2,7

2,7

2,4

Överskattning av BNP i regeringens kalkyl (mdkr resp år)

7

21

26

Överskattning av offentliga skatteinkomster i regeringens kalkyl (mdkr avrundat resp år)

4

11

14

Våra antaganden om arbetslösheten framgår av tabell 7. Av denna framgår dels den arbetslöshet som vi prognosticerar om inga ytterligare åtgärder vidtas utöver regeringens förslag (=KI:s beräkning), dels den arbetslöshetsnivå som kan nås med en arbetstidsförkortning enligt Miljöpartiets förslag. Av tabellen framgår också den underskattning av kostnaderna för arbetslösheten vi anser ligger i regeringens kalkyl (beräknad utifrån skillnaden i arbetslöshetstal mellan KI:s och regeringens kalkyler).

Tabell 7 Antaganden om arbetslöshet

Arbetslöshet i procent

1998

1999

2000

2001

Regeringen

- Öppen arbetslöshet

6,7

5,7

4,4

4,0

- Åtgärder

4,2

4,0

3,9

3,5

TOTALT

10,9

9,7

8,3

7,5

KI

- Öppen arbetslöshet

6,7

6,5

6,0

5,7

- Åtgärder

4,3

4,2

3,8

3,8

TOTALT

11,9

10,7

9,8

9,5

Miljöpartiet

- Öppen arbetslöshet

6,7

5,7

4,1

3,4

- Åtgärder

4,3

4,0

2,6

1,5

TOTALT

11,0

9,7

6,7

4,9

Underskattning av kostnader för arbetslösheten i regeringens kalkyl (mdkr resp år)

6

12

13

12.2 Offentligt sparande och balansmål

Den offentliga sektorns sparande i relation till uppsatta balansmål enligt regeringens resp Miljöpartiets förslag framgår av tabell 8.

Tabell 8 Offentligt sparande och balansmål

 Miljarder kronor resp procent av BNP

Enligt regeringen

Avvikelse enl Miljöpartiet

Finansiellt sparande

1998

1999

2000

2001

1999

2000

2001

Staten

Pga andra förslag

-utgifter

-3,8

-11,6

-24,0

-inkomster

-1,5

-11,8

-23,0

Staten, netto

2,3

8,7

45,1

76,4

2,4

-0,1

1,1

AP-fonden

23,3

3,1

-3,4

-7,8

0,0

-0,7

-1,4

Kommunsektorn

3,4

4,2

4,8

5,5

0,8

0,7

1,0

Total avvikelse

3,1

-0,1

0,6

TOTALT före justering

29,0

16,0

46,5

74,1

19,1

46,4

74,7

Pga annan bedömning

- Beräkningsteknisk överföring

-16,5

-32,3

- Regeringens glädjekalkyler

- Skatteinkomster

-3,9

-11,1

-13,7

- Kostnader arbetslöshet

-5,7

-12,1

-13,2

- Skuldräntor

-0,3

-0,6

TOTALT efter justering

29,0

16,0

30,0

41,8

9,5

23,2

47,8

Procent av BNP

1,6

0,8

1,5

2,0

0,5

1,2

2,3

D:o mål: genomsnitt för konjunktur­-
cykel

0,0

0,5

1,5

2,0

0,5

1,0

1,0

Miljöpartiets budgetmål är, som diskuterats i tidigare avsnitt, att den offentliga sektorn i genomsnitt över en konjunkturcykel skall uppvisa ett överskott på 1 procent av BNP. Detta mål skall nås år 2000. År 1999 skall målet vara 0,5 procent av BNP. Under år med god konjunktur skall överskottet överstiga dessa värden, för att kunna möjliggöra lägre överskott eller underskott under konjunkturnedgångar.

Miljöpartiets budgetförslag leder år 2000 till ett finansiellt överskott som överstiger det genomsnittliga budgetmålet med 0,2 procent av BNP. Detta överstigande ökar 2001 till 1,3 procent av BNP. Detta är naturligt med hänsyn till den goda ekonomiska tillväxten dessa år med Miljöpartiets/KI:s bedömning.

12.3 Effekter av sänkt arbetstid

För att tydligare illustrera effekterna av vissa väsentliga delar i Miljöpartiets ekonomiska politik visas i detta och följande avsnitt sammanställningar över de poster som ingår i våra ”paket” ”Sänkt arbetstid” och ”Skatteväxling”. Samtliga poster i paketen ingår i någon av tabellerna Inkomster (tabell 2, fyrsiffriga littera anges) eller Utgiftsområden (tabell 3, en- eller tvåsiffriga nummer på utgiftsområden anges).

Tabell 9 Ekonomiska effekter för staten av förslag till sänkt arbetstid
 
Avvikelse från regeringens förslag1. Miljoner kronor

Miljöpartiets förslag

avvikelse från
regeringen

Litt/UO

1999

2000

2001

Ackumulerad andel av totala effekter som uppnåtts under året

20%

60%

90%

Totalt minskar kostnader för arbetslöshet med 32 mdkr (1998 års lönenivå) fram till slutet av år 2002

Direkta effekter för staten

13

Minskad kostnad arbetslöshetsförsäkring

5300

12200

15300

Andel av total minskning som faller på öppen arbetslöshet: 1999 80%, 2000 60%, 2001 50%

14

Minskad kostnad arbetsmarknadspolitiska åtgärder

1300

8100

15300

Andel av total minskning som faller på åtgärder: 1999 20%, 2000 40%, 2001 50%

1260

Sänkta egenavgifter

-4100

-12600

-21500

0,5% 1999, ytterligare 1,0% 2000 och 1,0% 2001

Regleringar mot kommunerna, p.g.a. att kommunerna får

25

Skattebortfall p.g.a. minskad utbetalning av arbetslöshetsförsäkring, m.m.

-2300

-7100

-10700

25

Skattebortfall höjt grundavdrag

-5300

-5300

25

Ökade inkomster pga sänkta egenavg.

1300

3900

6700

SÄNKT ARBETSTID, netto

1500

-800

-200

Vi har räknat med att de ekonomiska effekterna av arbetstidsförkortningen till 35 tim/vecka har slagit igenom helt till år 2002. På den första raden i tabellen anges hur stor del av besparingarna i form av minskad arbetslöshet, respektive hur stor del av skattebortfallet som hinner slå igenom till resp år.

Den stora vinsten för staten med en arbetstidsförkortning ligger i minskade kostnader för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder när den totala arbetslösheten minskar med nära fem procentenheter. En del av besparingen ”äts upp” av skattebortfall för kommunsektorn, som staten måste kompensera denna för. Återstoden av besparingen, år 2001 ca 20 miljarder kronor, används till sänkta egenavgifter och höjt grundavdrag för att minska inkomstbortfallet vid arbetstidsförkortning för dem som idag arbetar heltid.

12.4 Effekter av skatteväxling

Tabell 10 visar en sammanställning av Miljöpartiets förslag till skatteväxling åren 1999–2001.

Tabell 10 Ekonomiska effekter för staten av förslag till skatteväxling
 
Avvikelser från regeringens förslag. Miljoner kronor.

Miljöpartiets
förslag

avvikelse från regeringen

Litt/UO

1999

2000

2001

Höjda energiskatter m.m.

1431

Skatt på el från kärnkraftverk

1300

1900

2400

Höjs 2 öre/kWh 1/1 99, därefter
1 öre/KWh årligen

1310

Höjd fastighetsskatt vattenkraft

2300

2900

3500

Skatten höjs till 4,1% 99 i st.f. sänkning till 0,5%. Därefter årlig inkomstökning pga höjda elpriser

1428

Koldioxidskatten

4100

7400

10600

Höjs 10 öre/kg årligen från 1/1 99. Nedsättningen för industri minskar.

1428

Energiskatten

2700

5600

8300

Höjs 1 öre/kWh årligen från 1/1 99. Nedsättningen för industri minskar.

1428

Minskad intäkt vägkostnadsansvar

-300

-300

-300

Minskad bilåkning pga högre skatt

1411

Mervärdesskatt

700

1500

2100

Summa ökade inkomster

10800

19000

26600

Sänkta andra skatter m.m.

1260

Sänkta egenavgifter

-4100

-8400

-12900

Sänkning 0,5 procentenheter årligen

25

-D:o reglering kommuner

1300

2600

4000

1221

Sänkta arbetsgivaravgifter

-3900

-8000

-12100

Sänkning 0,5 procentenheter årligen

1310

Sänkt fastighetsskatt

-2700

-2800

-2900

Sänkning från 1,7 till 1,5% från 1998

1428

Reserv för nedsättning

-1400

-2200

-3000

Energiintensiv industri, glesbygdstrafik m.m.

Summa uteblivna inkomster/ökade kostnader

-10800

-18800

-26900

SKATTEVÄXLING, netto

0

200

-300

Skatteväxlingen genomförs i en takt av inledningsvis 8–10 miljarder kronor per år, därefter något långsammare, så att den om 15 år uppgår till ca 100 miljarder kronor. Skatteväxlingen skall vara inkomstmässigt neutral, dvs ökade skatter på energi kompenseras av sänkta andra skatter, främst på arbete. Vid beräkning av inkomsterna från de höjda energiskatterna har hänsyn tagits till att skattebasen successivt sjunker och förskjuts mellan energislagen, vilket är avsedda effekter av skatteväxlingen.

13 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats i motionen,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en miljöanpassning av ekonomin,

  3. att riksdagen hos regeringen begär redovisning av miljöjusterad bruttonationalprodukt och förändring av miljöskuld i anslutning till den budgetproposition som skall lämnas hösten 1998,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en mer aktiv miljöpolitik som drivkraft för en positiv ekonomisk utveckling,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den ekonomiska utvecklingen,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens glädjekalkyler av ekonomisk tillväxt och arbetslöshet,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett kontrakt om sänkt arbetstid till 35 timmar per vecka,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sänkt beskattning av arbete,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reformering av arbetsmarknadspolitiken,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre spelregler för företagen,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en grön skatteväxling,

  12. att riksdagen för budgetåren 1999–2000 godkänner de i motionen (tabell 2) föreslagna beräkningarna av budgeteffekter av förändrade skatter och avgifter som riktlinjer för regeringens budgetarbete,

  13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en extra uppräkning av skiktgränsen för statlig skatt 1999 som kompensation för den uteblivna uppräkningen 1997,

  14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en återgång till tidigare nivå på värderingen av bilförmån,

  15. att riksdagen, med avslag på regeringens förslag, beslutar att gränsen för det högre skiktet med 25 % statlig skatt skall utgöras av taxerad inkomst som motsvarar taket i ålderspensionsavgiften, för närvarande 7,5 basbelopp,

  16. att riksdagen beslutar att gränsen för avdragsgilla resekostnader sänks till 6 000 kr fr.o.m. inkomståret 1999,

  17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att reseavdraget görs om till en skattereduktion på 30 %,

  18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förhöjt grundavdrag för låginkomsttagare från år 2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,

  19. att riksdagen beslutar att avskaffa sambeskattningen av förmögenheter fr.o.m. inkomståret 1999,

  20. att riksdagen, vid bifall till yrkande 19, beslutar att höja inkomstskatten för juridiska personer (bolagsskatten) från 28 till 29 %,

  21. att riksdagen beslutar att sänka fastighetsskatten på bostäder från 1,7 till 1,5 % fr.o.m. taxeringsåret 1999,

  22. att riksdagen beslutar att hyreshus med värdeår 1989–1993 inte skall betala fastighetsskatt för inkomståren 1998–1999 (taxeringsåren 1999-2000),

  23. att riksdagen, vid bifall till yrkande 22, beslutar att en långsammare upptrappning av räntebidrag enligt regeringens förslag i den bostadspolitiska propositionen inte skall ske i enlighet med vad som anförts i motionen (utg.omr. 18),

  24. att riksdagen beslutar att avskaffa avdraget för representation fr.o.m. inkomståret 1999,

  25. att riksdagen beslutar att aktier som förmögenhetsbeskattas skall värderas till 75 % av marknadsvärdet i stället för 80 % fr.o.m. taxeringsåret 1999,

  26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjda avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 2),

  27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjda landningsavgifter på flyg i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 2),

  28. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt (sänkning av fastighetsskatten för vattenkraftverk),

  29. att riksdagen beslutar att höja fastighetsskatten för vattenkraftverk från nuvarande 2,21 till 4,1 % från inkomståret 1999,

  30. att riksdagen hos regeringen i övrigt begär förslag till höjda skatter på energi och sänkta skatter på arbete för åren 1999–2001 i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 10),

  31. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1563) om tobaksskatt i den del som avser sänkt skatt på cigaretter (2 §),

  32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det socialt hållbara samhället,

  33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mål för den ekonomiska politiken,

  34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om penningpolitiken,

  35. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgade mål för Riksbanken i enlighet med vad som anförts i motionen,

  36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valutapolitiken och rörlig växelkurs,

  37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inte skall ansluta sig till ERM,

  38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en grön finanspolitik,

  39. att riksdagen beslutar att målet för överskottet i den offentliga sektorns finansiella sparande skall vara 0,5 % 1999 och därefter 1 % av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel,

  40. att riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna i enlighet med vad som anförts i motionen,

  41. att riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive socialförsäkringssektorn vid sidan av statsbudgeten för år 2001 till 760 miljoner kronor,

  42. att riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden åren 1999–2001 som riktlinjer för regeringens budgetarbete i enlighet med vad som anförts i motionen (tabell 3),

  43. att riksdagen godkänner den i motionen beskrivna inriktningen av politiken inom utgiftsområdena som riktlinjer för regeringens budgetarbete (avsnitt 9.1),

  44. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att resursarbeten inte får beviljas under år 1999 (utg.omr. 13),

  45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges utträde ur EU år 2001,

  46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de ekonomiska ramarna för kommunsektorn,

  47. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1996:1061) om minskning i särskilda fall av det generella statsbidraget till kommuner och landsting åren 1997 och 1998.

Stockholm den 28 april 1998

Marianne Samuelsson (mp)

Birger Schlaug (mp)

Roy Ottosson (mp)

Elisa Abascal Reyes (mp)

Kia Andreasson (mp)

Peter Eriksson (mp)

Eva Goës (mp)

Gunnar Goude (mp)

Barbro Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Ronny Korsberg (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Annika Nordgren (mp)

Ragnhild Pohanka (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Elanders Gotab, Stockholm 2002


[1]

Avvikelsen för utgiftsområdena 13 och 14 är beräknad utifrån regeringens förslag i propositionen med tillägg av det belopp, med vilket vi bedömer att regeringen underskattar kostnaderna för arbetslösheten. Se tabell 7.