med anledning av prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret

Motion 1999/2000:Fö36 av Lars Ångström m.fl. (mp)

av Lars Ångström m.fl. (mp)
Den omfattande nedrustning som skett i vår omvärld sedan det kalla
krigets slut har skapat ett gynnsamt säkerhetspolitiskt läge.
Militärutgifterna har halverats i Europa och de har minskat med över
90% i Ryssland. Regeringen har idag intagit samma ståndpunkt som
Miljöpartiet i bedömningen att det militära invasionshotet mot Sverige
inte existerar. Försvarsministern har också givit Miljöpartiet rätt i att
förändringarna i det svenska försvaret, vars militärutgifter i stort varit
oförändrade sedan det kalla krigets slut, borde ha inletts långt tidigare. Vi
ser med tillfredsställelse hur regeringen i sin proposition "Det nya
försvaret" föreslår just det som Miljöpartiet som enda riksdagsparti
föreslog i försvarsmotionen 1998, nämligen att genomföra
mångmiljardminskningar av militärutgifterna och inleda avvecklingen av
ett stort antal förband.
Regeringen visar också en insikt i att förutom att det militära invasions-
hotet inte längre existerar så finns det heller ingen risk för att Sverige kan
dras in i en konflikt mellan två maktblock. Hoten mot Sveriges territorium
och demokrati utgörs snarare av sönderrostande atomubåtar i Murmansk,
risken för IT-sabotage, rysk gränsöverskridande ekonomisk kriminalitet och
miljöförstöring. Denna vidgade hotbild fick Miljöpartiet stöd för från en
riksdagsmajoritet i samband med försvarsbeslutet 1996.
Ett första steg, men för litet
Försvarsministern hade ambitionen att skapa ett försvarspolitiskt beslut i
en bred blocköverskridande riksdagsmajoritet. Detta misslyckades.
Prestigen att fullfölja ett samarbete med endast centern istället för att
söka den riksdagsmajoritet som varit möjlig med regeringens båda
samarbetspartier har nu resulterat i ett förslag som inte verkar samla en
majoritet i riksdagen. Med anledning av att det är stora beslut som
omfattar många människor så är detta olyckligt. Även om regeringens
förslag är ett steg åt rätt håll innehåller det också stora brister.
Steget från insikt och analys till handling är uppenbart för stort för
regeringen att mäkta med. Minskningen av militärutgifterna begränsar sig
därför till blygsamma 10%. Ytterligare besparingar bör göras, framför allt
vad gäller de dyra vapeninköpen. På sikt bör ytterligare förband avvecklas.
Till och med överbefälhavaren varnar för att förbandsavvecklingen
förmodligen inte räcker till för att kunna uppfylla intentionerna med ett ökat
svenskt deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. Regeringen har
med centern saknat förmåga att ta ett tillräckligt stort helhetsgrepp. Genom
att istället skjuta en stor del av problematiken framför sig kommer därför ett
omtag att bli aktuellt inom bara några år.
Vidgad hotbild
När den vidgade hotbilden skall konkretiseras med hot som regeringen
också anser kan komma från individer och organisationer så är det
påfallande hur ofta dessa hot beskrivs som militära angrepp med
kryssningsrobotar, ballistiska missiler, flyg och andra avancerade vapen.
Det ger intrycket av att man i allt för hög utsträckning försöker anpassa
hotbilden till den försvarsorganisation man har. Därför blir nytänkandet
litet och rubriken på regeringens förslag om "Ett nytt försvar" något
missvisande.
Ett relativt litet och billigt angrepp utan några som helst militära resurser
på endast tre fyra platser på vårt elförsörjningssystem får förödande
konsekvenser på samhället som lamslås under lång tid. Detta kan utgöra ett
hot mot vår demokrati. Genom en ensidig fokusering på ett militärt försvar
mot ett hot som inte längre finns, så har vi idag en oacceptabel sårbarhet i
samhället. Mot ett sådant hot är det militära försvaret irrelevant.
Med förhållandevis billiga och enkla metoder kan informationssabotage
utföras mot vitala delar av samhällets informationssystem. Sverige har inte
ens så kallade Red team-grupper eller IT-brigader för att identifiera de mest
angelägna skyddsbehoven. Sådana bör utvecklas med tillvaratagande av de
erfarenheter som gjorts i andra delar av världen på det området, bland annat i
USA och på Taiwan. Det är dock viktigt att ett sådant skydd inte skapas
inom ramen för det militära försvaret som genom bland annat miljardfiaskot
med Orion-projektet visat sig sämre skickat att hantera avancerade IT-
system.
Bara i förbifarten nämner regeringen hot av miljökaraktär. De sönder-
rostande atomubåtarna i Murmansk utgör ett reellt hot mot Sverige. Av
propositionens 153 sidor nämner regeringen miljöhoten med tre rader.
Regeringen anser "att försvarsmakten bör ytterligare utveckla möjligheterna
att driva ett aktivt internationellt försvarsmiljöarbete". Hur detta skall
bedrivas tycks regeringen och centern helt sakna idéer kring. Det enda
konkreta socialdemokraterna och centern förmått göra i riksdagen på detta
område är att avslå de motioner som just handlat om att utveckla en
miljöbrigad enligt det koncept som arbetats fram av Borås kommun. Bristen
på nytänkande och handlingsplaner kan komma att visa sig förödande för
Sverige inom en inte alltför avlägsen framtid.
Istället så innehåller "Ett nytt försvar" desto mer av gamla vapen.
Regeringen förslår ett fullföljande av köpet av de begagnade stridsvagnarna
Leopard 121/122 för över 9.000 miljoner, ett fullföljande av korvettbåtar för
nära 8.000 miljoner, stridsfordon 90 för 10.000 miljoner samt ett fullföljande
av JAS-projektet för över 75.000 miljoner kronor. Samtliga dessa
vapensystem motiverades då de beställdes av ett hot som inte längre finns.
Inget av dem duger för att skydda oss mot de mer sannolika ickemilitära
hoten. De utgör istället en grotesk felprioritering av landets skattemedel.´
Avbeställ vapenleveranser
Oförmåga att avbryta och fullt ut omförhandla vapenbeställningar som
inte längre behövs ger istället intryck av att utgöra ett industripolitiskt
stöd fast med försvarsbudgetens pengar. Regeringen drar slutsatsen att då
det är för lite krig i världen så måste ytterligare åtgärder vidtas i syfte att
skapa bättre förutsättningar för "angelägna exportframgångar". Ett
resonemang som bygger på den gamla retoriken om vikten av att ha en
inhemsk försvarsindustri. Denna retorik rimmar inte alls med
verkligheten och besluten om ett vidgat försvarsindustrisamarbete eller
med försäljningen av delar av svenska försvarsindustrier till utländska
ägare. Hägglunds och Kockums är exempel på detta. Istället för den
motsägelsefulla retoriken vore det klädsamt av regeringen att ta
konsekvensen av sin politik. Det finns ingen anledning att med
skattemedel stödja just vapenindustrin som genom sin oförmåga att
hantera 25 % överkapacitet naturligtvis får problem.
Ökad säkerhet i vårt närområde
Under kalla krigets sista skälvande år slöt medlemsländerna i de båda
militärallianserna Nato och Warszawapakten ett avtal som kraftigt skulle
rusta ned Europas vapenarsenaler. Undertecknandet av avtalet 1990
betecknas ibland som själva slutpunkten på det kalla kriget. Vid den
tiden sökte Sverige bli en del av avtalet som fick namnet CFE, Treaty on
Conventional Armed Forces in Europe, men Sverige fick nej med
motiveringen att avtalet bara rörde de båda militärallianserna.
CFE-avtalet har sedan visat sig vara en starkt bidragande faktor till den
påföljande nedrustningen i Europa.
Nu är CFE-avtalet under omförhandling för att moderniseras och passa
dagens situation där Warszawapakten har upphört att existera och Nato håller
på att utvidgas. Det nya avtalet kommer att innehålla tak för varje nations
militära rustningar, istället för som tidigare ett tak för respektive allians
sammanlagda rustningsnivå. Ambitionen i förhandlingarna är att ytterligare
sänka taket för de tillåtna rustningsnivåerna.
Sverige deltar ej i omförhandlingarna av CFE-avtalet, men kan mycket väl
ansluta sig när avtalet är klart. Det är vår mening att Sverige då bör bli part
av avtalet.
Även om det inte går att söka "medlemskap" i CFE-avtalet i dagsläget så
bör riksdagen nu uttala sig principiellt för ett svenskt deltagande i detsamma.
I såväl försvarsberedningens rapport (Ds 1999:2) som i regeringens
proposition betonas också CFE-avtalets betydelse för svensk säkerhet.
Från att tidigare ha varit positiv till svenskt deltagande i CFE-avtalet har
regeringen under senare år enligt massmedia sett hinder med ett svenskt
medlemskap (SvD 971016 och DN 971029).
Hindren skulle bestå i att vår försvarsplanering är unik i det att den bygger
på alliansfrihetens och anpassningsfilosofins grund samt att mobiliserings-
tanken innebär att vapen ska finnas utplacerade i hemliga förråd.
Fortsatt anpassning nedåt utgör dock inget hinder. Att anpassa uppåt är
snarast synonymt med att upprusta. Själva syftet med CFE-avtalet är just att
förhindra upprustning. Det är i vår mening positivt och stabiliserande att
stater förhindras från detta. För att visa gott föredöme bör även Sverige
ålägga sig CFE-avtalets rustningsbegränsningar.
Inte heller mobiliseringsplanerna är unikt svenska. Även Norge, som är
part i avtalet, har sådan försvarsplanering. Men Norge är som bekant till
skillnad från Sverige inte militärt alliansfritt. Regeringen slår dock fast att
alliansfriheten "sätter, bortsett från avtal om ömsesidigt stöd till försvar mot
väpnat angrepp, inga hinder för ett svenskt allsidigt och aktivt deltagande i
det allt mer fördjupade internationella säkerhetssamarbetet". Följaktligen kan
inte alliansfriheten utgöra hinder för ett svenskt deltagande i det
säkerhetsfrämjande CFE-avtalet.
Vi anser att fördelarna med att vara part i avtalet är långt viktigare än de
eventuella nackdelarna. Som CFE-part har Sverige till exempel rätt att ha
synpunkter på de viktiga flankbestämmelserna i avtalet. Som part kan vi
också introducera nya idéer för att vitalisera avtalet.
Ökat internationellt deltagande
Regeringen understryker vikten av att delta i internationella
fredsfrämjande insatser och av att skaffa sig en bättre europeisk
krishanteringsförmåga. Mycket av diskussionen är fokuserad på den
militära delen av krishanteringen. Men då en konflikt tillåtits att eskalera
till att bli väpnad och kanske utvecklats till krig är det egentligen för
sent. Det är för sent för de miljoner som tvingats fly, det är för sent för de
tiotusentals vars liv redan släckts och det är för sent för alla de
hundratusentals barns som för resten av livet tvingas bära svåra
obearbetade traumatiska upplevelser.
Vad som saknas i Europa är en civil krishanteringsförmåga att sätta in
innan konflikter utvecklats till väpnade konflikter med våldsinslag. Den mest
effektiva krishanteringsförmågan är den konfliktförebyggande politiken. Att
i ett tidigt skede identifiera potentiella konflikter och utifrån existerande
mekanismer av early warnings ha institutioner som kan utveckla
konfliktförebyggande politiska insatser. Detta kostar naturligtvis mycket
pengar men blir alltid billigare än att ingripa militärt i ett skede då
konflikten
eskalerat till krig. Militära FN-aktioner, flyktingmottagning, katastrof-
insatser, återuppbyggnadsprogram och rehabiliteringsprogram blir ofta
hundrafalt dyrare än framgångsrika konfliktförebyggande insatser. Den
största vinsten ligger dock i att undvika mänskligt lidande.
Den svenska totalförsvarspolitiken domineras av den militära verksam-
heten trots att militära invasionshot saknas. Regeringens förslag Det nya
försvaret förändrar inte den ensidiga dominansen. Förutom att skapa
institutioner för konfliktförebyggande politik och institutioner för civil
krishantering behöver också konfliktslösningsmekanismer utvecklas. Tanken
på ett "konfliktlösningsdepartement" som diskuterats i bland annat Sollefteå
kommun skulle kunna vara ett steg på vägen åt rätt håll.
En viktig uppgift för det svenska försvar som finns kvar är att möta 2000-
talets försvarspolitiska behov genom att stå till FN:s förfogande för olika
internationella fredsfrämjande insatser. Sverige besitter ett spetskunnande
inom till exempel minröjning, men FN efter frågar också insatser på
sjukvårdssidan, polisiära insatser och insatser på transportsidan. Sveriges
medverkan i Makedonien, Bosnien och nu i Kosovo har rönt ett mycket
positivt gensvar från såväl berörda parter som samarbetsländer i de
multinationella insatserna. Dessa förmågor och Sveriges möjligheter att
medverka i större omfattning i internationella sammanhang under FN:s
mandat ska ökas.
Avveckling av förband
När det gäller regeringens förslag till avveckling av förbandsverksamhet
är det om än inte tillräckligt så i alla fall ett steg åt rätt håll. Det är rätt
tänkt med några få undantag där Miljöpartiet dragit andra slutsatser än
Centerpartiet och regeringens styrgrupp.
Istället för att avveckla F 10 i Ängelholm vore det klokare att avveckla
F 17 i Ronneby. På F 17 ska också enligt regeringens förslag Göta helikop-
terbataljon avvecklas. Ett av de tyngre argumenten mot F 10 1996 var bristen
på miljöhänsyn, något som idag är bättre. Man har idag ett fungerande
återvinningssystem, nybyggda och energieffektivare byggnader och en hel
verksamhet uppbyggd för att återvinna och ta hand om nedmonteringen av
Viggenmaskiner. Övningsbetingelserna har ansetts tillräckligt goda för F 10.
Istället för att avveckla Lv 3 i Norrtälje vore det klokare att avveckla LV 6
i Halmstad. I Halmstad föreslår regeringen att också Hallandsbrigaden skall
avvecklas. Övningsbetingelserna är bättre i Norrtälje än i Halmstad, och med
närheten till Stockholmsregionen finns samverkansmöjligheter med andra
förband. I Norrtälje ligger också Luftvärnets stridsskola. Den utredning som
gjorts visar också att ur ett luftvärnsperspektiv har Lv 3 de bästa förut-
sättningarna att bedriva luftvärnsutbildning.
Istället för att avveckla Ångermanlandsbrigaden i Sollefteå vore det
klokare att avveckla fältjägarbrigaden i Östersund. Ett av regeringens
argument är att garnisonen i Östersund har bättre förutsättningar för en
fortsatt utveckling. Det mer sannolika med regeringens förslag är att det
kommer att bli ett omtag för avveckling av ytterligare militär verksamhet
inom de närmsta åren. Nästa flygflottilj som bör avvecklas är F 4 i
Östersund. I Sollefteå är övningsbetingelserna goda. Med det total-
försvarskoncept som bedrivs bland annat med samarbete med Sandöskolan,
Räddningsverket och Hundskolan motsvarar man på ett bra sätt de behov
som ett ökat internationellt engagemang ställer på det svenska försvaret.
Istället för att avveckla KA 2 i Karlskrona vore det klokare att avveckla
KA 1 i Stockholm. KA 2 har goda övningsbetingelser.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en civil "IT-brigad",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utveckla en civil "miljöbrigad" med syfte att
kunna hantera akuta miljöhot mot svenskt territorium,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avbeställning av såsom exempelvis strids-
vagnarna Leopard 121-122 och fullföljandet av JAS-programmet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör ansluta sig till CFE-avtalet så
snart som möjligt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utveckla de institutioner som saknas för att
utveckla och föreslå konfliktförebyggande politiska insatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utveckla de institutioner som saknas för att
utveckla och producera civila konflikthanteringsinsatser,
7. att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ned Skånska
flygflottiljen i Ängelholm och i stället beslutar att lägga ned Blekinge
flygflottilj i Ronneby/Kallinge,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ned Roslagens
luftvärnskår i Norrtälje och i stället beslutar att lägga ned Göta
luftvärnskår i Halmstad,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ned Ånger-
manlandsbrigaden i Sollefteå och i stället beslutar att lägga ned
Fältjägarbrigaden i Östersund,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag att lägga ned Karlskrona
kustartilleriregemente med Andra kustartilleribrigaden i Karlskrona
och i stället beslutar att lägga ned Vaxholms kustartilleriregemente
och Första kustartilleribrigaden i Vaxholm.

Stockholm den 10 december 1999
Lars Ångström (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Per Lager (mp)
Kia Andreasson (mp)
Matz Hammarström (mp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Försvarsutskottet

Händelser

Inlämning: 1999-12-10 Bordläggning: 1999-12-13 Hänvisning: 1999-12-14
Yrkanden (20)