med anledning av prop. 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt

Motion 1999/2000:A20 av Stefan Attefall m.fl. (kd)

av Stefan Attefall m.fl. (kd)
1 Inledning och sammanfattning
I proposition 1999/2000:98 redovisas arbetsmarknadsläget och arbets-
marknadspolitikens inriktning. I propositionen föreslås bl.a. att en
aktivitetsgaranti ska införas för att ge de långtidsarbetslösa bättre
förutsättningar att få arbete och bryta rundgången mellan åtgärder och
öppen arbetslöshet. Inom ramen för aktivitetsgarantin föreslås ett nytt
särskilt anställningsstöd för dem som är inskrivna vid
arbetsförmedlingarna mer än 24 månader och som är över 57 år. Kraven
på den som är arbetslös att ta anvisat arbete skärps också, enligt
propositionen.
Kristdemokraterna instämmer i behovet av ökade insatser för att bryta
långtidsarbetslösheten, men påpekar dels vikten av en generellt bättre
ekonomisk politik för att skapa nya jobb, dels vikten av att arbetsför-
medlingen på ett tidigt stadium upprättar individuella handlingsplaner som
både innebär att tydliga krav ställs på den arbetssökande och att den
arbetssökande får det stöd och den hjälp hon/han behöver för att bryta
arbetslösheten. Förslaget om ett särskilt anställningsstöd för dem som är över
57 år avvisas på grund av den höga subvention det innebär, vilket leder till
risker för osund konkurrens. Satsning på individuella handlingsplaner, ökade
krav på den arbetssökande, bättre individuellt anpassat stöd och utvecklade
ekonomiska incitament samt det anställningsstöd som redan finns bör vara
tillräckliga instrument för att bryta långtidsarbetslöshet för äldre
arbetskraft.
De arbetsmarknadspolitiska mål som redovisas i propositionen får stöd i
motionen, men de bör preciseras och föreläggas riksdagen för beslut.
2 Massarbetslöshet trots högkonjunktur
Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet, trots den rådande högkonjunk-
turen, finner vi i den ekonomiska politiken som förts under lång tid.
Inflationsekonomin under 1970- och 1980-talen, de återkommande
devalveringarna och den kraftiga utbyggnaden av den offentliga sektorn
har dolt de underliggande problemen i svensk ekonomi. Lönebildningen,
den under långa tider svaga finanspolitiken, ständigt stigande skatter och
svällande offentliga utgifter, den bristande insikten om de små företagens
situation och de stela reglerna på arbetsmarknaden har bidragit till att
Sverige halkat efter i ekonomisk utveckling och lagt grunden till
massarbetslösheten.
Sysselsättningen började vända kraftigt nedåt i slutet av 1990. Samtidigt
sjönk fastighetspriserna. Den dramatiska ökningen av realräntan under 1992
innebar att de reala tillgångarna förlorade våldsamt i värde. Sparandet ökade
och därmed tog kapitaluppbyggnaden fart. Den höga realräntan tvingade
hushållen att snabbt amortera sin lån. Den privata efterfrågan föll i
motsvarande grad. Tillsammans med den internationella konjunkturned-
gången resulterade den svenska åtstramningen till att efterfrågan på
arbetskraft föll drastiskt.
Den plötsliga ökningen av den öppna arbetslösheten ledde till stora
ökningar av utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och för
passiva insatser. När dessutom minskad sysselsättning och konsumtion
innebar avsevärt lägre skatteinkomster kom budgetunderskottet att öka
kraftigt.
Den ekonomiska politiken som fördes under 1992-1994 ledde, till-
sammans med den fria kronkursen hösten 1992, till att sysselsättningen
vände kraftigt uppåt under 1994. Den positiva utvecklingen vände dock
nedåt 1995-1996 på grund av den omläggning av den ekonomiska politiken
som skedde efter valet 1994. Mot slutet av 1997 började återigen
sysselsättningen vända uppåt på grund av sjunkande räntor och goda
konjunkturer i omvärlden. Just nu är vi inne i en period då sysselsättningen
stiger kraftigt, men det sker från en mycket låg utgångsnivå.
Den starka sysselsättningsuppgång som regeringen i propositionen skryter
med sker i en stark internationell högkonjunktur. Men problemen på den
svenska arbetsmarknaden är större än vad den svenska regeringen och dess
stödpartier i riksdagen vill erkänna. De kan sammanfattas i fem punkter:
Hög arbetslöshet. Arbetslösheten är hög trots de goda konjunkturerna och
den kostar drygt 100 miljarder kronor för de offentliga budgetarna. Det är
mycket pengar, men det högsta priset betalar de arbetslösa i förlorad
självkänsla. Över 700 000, eller över 16 procent av arbetskraften, är enligt
SCB arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, undersysselsatta eller
latent arbetssökande. Den öppna arbetslösheten är 5,4 procent i februari år
2000, trots att regeringen lovat att den under detta år skulle pressas ned till
4
procent.
En analys av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel visar att det idag
saknas 450 000 jobb för att lika många ska ha ett arbete som 1990, och
räknar man med att befolkningen i arbetsför ålder ökat med 200 000 personer
sedan dess så skulle det krävas 600 000 nya jobb för att vi skulle ha lika hög
sysselsättning idag som då. De jobb som försvann i början av 1990-talet har
inte kommit tillbaka. Arbetsuppgifter som kräver mindre utbildning har
ersatts av andra med högre krav.
Sjukfrånvaron ökar. Vid en närmare granskning av den ökning av
sysselsättningen som har skett sedan bottenåret 1997 är det intressant att
analysera sysselsättningsmåttets två delkomponenter. Som sysselsatta räknas
de som under mätveckan antingen är i arbete minst en timme, eller som är
tillfälligt frånvarande hela mätveckan. Summan av dessa två grupper utgör
antalet sysselsatta. Det betyder att sysselsättningen påverkas både av hur
många som faktiskt jobbar och av hur många som är frånvarande. Frånvaron
beror i sin tur främst på hur hög sjukfrånvaron är.
Om man studerar utvecklingen mellan år 1997 och 1999 kan man se att så
mycket som ett av fyra nya jobb i själva verket berodde på ökad frånvaro.
Detta avspeglar sig också i att sjukförsäkringskostnaderna ökat kraftigt under
denna period. Undersökningar tyder också på att de tillfälligt frånvarande är
frånvarande under längre tidsperioder än tidigare.
Kunskapslyftet döljer arbetslösheten. En annan viktig faktor som visar att
sysselsättningsuppgången rymmer stora problem är att en stor del av den
minskade öppna arbetslösheten förklaras av utbyggnaden av Kunskapslyftet.
Kunskapslyftet har byggts ut successivt, och omfattar ca 130 000 personer.
Detta motsvarar 3 procent av arbetskraften. Eftersom en stor del av
Kunskapslyftet kom till av arbetsmarknadsskäl framstår den stora volymen
som ytterligare ett exempel på hur allvarligt sysselsättningsläget är, trots det
goda konjunkturläget.
Tudelad arbetsmarknad. Sysselsättningsökningen har främst kommit i de
befolkningstäta delarna av landet. Mellan det andra kvartalet 1998 och andra
kvartalet 1999 hade sysselsättningsgraden stigit i hela landet, med undantag
från övre Norrland. Den har till och med sjunkit något i övre Norrland. Det
går med andra ord inte bra för hela Sverige. Men även inom de olika
regionerna kan skillnaderna vara stora. Ett tydligt exempel på detta är den
låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden samtidigt som områden i
samma kommun kan ha brist på arbetskraft.
Trots det bättre arbetsmarknadsläget är vissa grupper särskilt utsatta. Dessa
grupper har ofta mycket långa inskrivningsperioder vid arbetsförmedlingarna
och går mellan arbetslöshet och åtgärder. Antalet personer som befinner sig i
denna situation, s.k. långtidsinskrivna, är 70 000 eller 20 procent av dem som
vid arbetsförmedlingen är registrerade som antingen arbetslösa eller i
arbetsmarknadspolitiska program. Denna utsatta grupp domineras av äldre
(över 50 år), arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och korttids-
utbildade inom tillbakagående yrken.
Sysselsättningsandelen bland utomnordiska medborgare har minskat från
74 procent 1980 till 37 procent 1998. Sambandet mellan vistelsetid och
arbetslöshet är slående. Bland dem som kommit till Sverige mellan 1994 och
1997 hörde första halvåret 1998 23 procent till arbetskraften mot 51 procent
bland dem som invandrade före 1994.
Kristdemokraterna har aktivt medverkat till att en lag mot etnisk
diskriminering införts i Sverige. Detta löser givetvis inte problemen, men
bidrar till att fokusera på vikten av att rekryterare och arbetsgivare upp-
märksammar denna grupp. Bristande språkkunskaper och en utbild-
ningsbakgrund som av olika skäl inte värderas i Sverige är två viktiga
förklaringar till den besvärliga situationen.
Ungdomsarbetslösheten är hög. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning för
februari månad i år är 50 000 ungdomar under 25 år öppet arbetslösa eller i
kommunala arbetsmarknadsprogram, trots den kraftiga utbyggnad av
utbildningssystemet som skett under 1990-talet.
Rekryteringsproblem. Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden
illustreras också av tydliga tecken på flaskhalsproblem. Enligt SAF har en
majoritet av företagen problem med att hitta den arbetskraft man behöver.
Detta i ett läge när hundratusentals människor står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Problemet är att jobben finns där människor inte bor, och
jobben finns i yrken som den arbetslöse saknar utbildning och erfarenhet för.
Kort sagt flexibiliteten är liten och lönebildningen fungerar inte.
Massarbetslöshet präglar vårt land samtidigt som företag skriker på
arbetskraft.
Förutsättningar för nya jobb
Det räcker inte med förändringar enbart på arbetsmarknadsområdet för
att minska den höga arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste ge
stabila och goda villkor för fler och växande företag. Detta vill vi
kristdemokrater åstadkomma genom att bland annat ha en maximal
marginalskatt på 50 procent, vilket innebär att den statliga
inkomstskatten ska vara maximalt 20 procent. Vi vill avskaffa
dubbelbeskattningen på risksparande och införa ett riskkapitalavdrag. Vi
vill utvidga det nuvarande systemet med sänkning av arbetsgivaravgifter
med 10 procentenheter, eller maximalt 7 500 kronor i månaden på ett
löneunderlag upp till 900 000 kronor per år. Vi vill höja grundavdraget
för att åstadkomma lägre skatt för låg- och medelinkomsttagarna.
För att öka incitamenten till arbete ser vi hellre en höjning av grund-
avdraget, som sänker skatten för alla, än höjda bidrag. Vi vill sträva efter att
på olika sätt minska marginaleffekterna när man går från arbetslöshet till
arbete, från deltids- till heltidsarbete.
Andra viktiga frågor för ett bra näringslivsklimat är att kapital-
försörjningen för nya företag fungerar väl, vilket underlättar för idéskapare
att etablera sig på marknaden. Förändringar inom skattelagstiftningen måste
enligt vår mening ske så det underlättar för nyföretagande och investeringar.
Tillgången på riskvilligt kapital, inställningen till företagande och synen på
innovatörer är andra viktiga faktorer för ett fungerande näringslivsklimat.
Det är oroväckande att förutom läkemedelsindustrin och musikindustrin har
de flesta svenska storföretag sitt ursprung i uppfinningar och idéer från
början av detta sekel.
För att förbättra förutsättningarna för småföretagsamhet har den av
regeringen tillsatta Småföretagsdelegationen presenterat 71 olika förslag. Få
av dem har blivit verklighet. De flesta av förslagen bör genomföras
skyndsamt.
Ett bra fungerande näringslivsklimat handlar inte enbart om frågor som
skatter. Det är också mycket viktigt att betona betydelsen av arbets-
marknadens spelregler och arbetskraftens utbildning och kompetens.
Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta
gälla även framgent måste vi fortsätta att satsa på ett bra och modernt
utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det
att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär
att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå.
Trots den stora utbyggnaden som högskolesystemet genomgått de senaste
åren är det många sökande som stängs ute. En ytterligare utbyggnad är därför
angelägen, men kvantitet får inte ersätta kvalitet. Vi vill vidare införa ett
nytt
studiesystem där bidragsdelen uppgår till en större andel av det totala
studiestödet och viljan att arbeta extra bredvid studierna inte hämmas. Detta
tror vi kommer göra att fler ungdomar kommer att välja att studera vidare
efter gymnasiet. Vi vill ge nya resurser för att höja kvaliteten på utbildningen
och forskningen på de små och medelstora högskolorna. Det bidrar till
regional utveckling bland annat genom att kunskapsnivån i den närliggande
regionen höjs.
Allt fler människor väljer att vidareutbilda sig efter att ha arbetat några år.
Här måste vi fortsätta vår satsning på ett flexibelt omskolningssystem som
komvux, gymnasium samt fristående kurser och distansutbildning inom den
högre utbildningen. Detta kräver ett fungerande finansieringssystem, bland
annat genom att införa ett utbildningskonto vilket innebär att arbetstagare
och arbetsgivare tillsammans investerar i framtida kompetenshöjning.
Det krävs en näringspolitik och småföretagarpolitik som ger goda
förutsättningar för nya jobb. Det gäller såväl skatter och riskkapital som
bättre innovationsklimat. Dessutom kan tjänstesektorn öppnas och nya jobb
skapas genom så kallade hushållsnära tjänster.
Sysselsättningen utvecklas oerhört olika över landet. Och många av de
beslut regeringen tagit under senare år har slagit hårt regionalpolitiskt.
Aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de
lokala områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är
nödvändiga om hela Sverige ska leva. Jordbrukspolitiken är i det samman-
hanget också synnerligen väsentlig ur arbetsmarknadssynpunkt.
3 Arbetsmarknadspolitikens mål
Arbetsmarknadspolitiken har en nyckelroll när det gäller att stödja en
uthållig och långsiktig sysselsättningsutveckling. Utbildning, individuellt
anpassade åtgärder och effektiv matchning mellan arbetssökande och
arbetsgivare är nyckeln till en effektiv arbetsmarknad.
Vi kristdemokrater har inga invändningar mot de övergripande målen för
arbetsmarknadspolitiken och AMV som anges i propositionen, nämligen att
hålla vakanstiderna nere för lediga platser, att minska långtidsarbetslösheten
samt att motverka långa tider utan arbete. Vi är dock tveksamma om de
åtgärder som föreslås i propositionen är tillräckliga i förhållande till de
angivna målen.
Det vore rimligt att målen för arbetsmarknadspolitiken och AMV i mer
precisa och mätbara termer förelades riksdagen för beslut. Det finns starka
skäl för att riksdagen styr genom att besluta om målen för verksamheten och
inte som nu bara får dem redovisade för sig, och därmed också har lättare att
utvärdera dess uppfyllelse. Dessutom ger det en större auktoritet åt målen för
arbetsmarknadspolitiken om de är beslutade av Sveriges riksdag. Regeringen
bör därför få i uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag till konkreta
och utvärderingsbara övergripande mål för arbetsmarknadspolitiken.
Det är angeläget att arbetsmarknadspolitiken i kombination med kontant-
stödet utformas på ett sätt som så långt som möjligt förhindrar "rundgång" i
systemen. Detta får dock inte innebära att tryggheten rycks undan för redan
hårt drabbade grupper. Såväl arbetsförmedlingen som den arbetssökande
måste ges incitament att ta varje möjlighet till ordinarie arbete.
Åtgärder och utbildning för att förhindra långtidsarbetslöshet måste
inriktas mot kompetenshöjning som kan underlätta att få arbete i de
branscher som kan antas ha de bästa framtidsutsikterna.
Särskilda projekt där folkrörelserna tillsammans med arbetsförmedlingar
och kommuner aktivt arbetar mot den passivisering och modlöshet som lätt
blir följden vid framför allt långtidsarbetslöshet bör stöttas. Den arbetslöses
sociala situation måste uppmärksammas på ett betydligt mer aktivt sätt av
ansvariga myndigheter. Allt i syfte att bryta isolering och skamkänslor som
dessvärre många arbetslösa drabbas av.
4 Arbetsförmedlingarnas resurser och roll
Det är angeläget att det ljusare läget på arbetsmarknaden utnyttjas för att
få ut de personer som är mer svårförmedlade. För detta krävs att varje
arbetssökande får en individuell handlingsplan. För att förmedlingarna
ska klara detta krävs tydlighet från AMS centralt, länsarbetsnämnderna
och de lokala kontorens ledning. Ingen arbetslös ska kunna vara
inskriven på arbetsförmedlingen utan en mycket tät kontakt med "sin"
förmedlare. För att detta ska få fullt genomslag snabbt instämmer vi i
regeringens bedömning att AMV även under 2001 ges rätt att använda
upp till 700 miljoner kronor av anslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder till personalförstärkningar vid arbetsförmedlingarna och
arbetsmarknadsinstituten, varav 100 miljoner kronor ska användas för att
stärka ställningen på arbetsmarknaden för personer med utländsk
bakgrund. Därigenom främjas det individinriktade arbetet på
förmedlingarna. Inte minst är det viktigt i invandrartäta områden.
Det är dock viktigt att redan nu ge en tydlig signal till AMV om att dessa
extra medel kommer att avvecklas med början av år 2002, om inget
oförutsett inträffar på arbetsmarknaden. AMV:s organisation måste således
både arbeta mer individuellt och vara inriktad på att krympa i storlek. I det
sammanhanget är det viktigt att betona att det är kontakterna med de
arbetssökande som ska prioriteras på de centrala och regionala organens
bekostnad.
Eftersom det i budgetpropositionen för år 2000 inte fanns något besked om
huruvida dessa 700 miljoner kronor skulle stå till förfogande även under
2001 satte AMV igång ett omfattande förändringsarbete som både syftade till
att reducera personalstyrkan och omorientera AMV på ett sådant sätt att
organisationen bättre skulle svara mot de behov som finns på dagens
arbetsmarknad. Detta arbete var mycket långt framskridet när
näringsminister Björn Rosengren plötsligt meddelade att de extra resurserna
skulle stanna kvar i organisationen ytterligare minst ett år. Allt
förändringsarbete lades då på is, även det som långsiktigt var rimligt och
klokt. Den ryckighet som näringsministern och AMS centralt åstadkom
skadade verksamheten och var ett uttryck för en mycket dålig
personalpolitik. Kompetent arbetskraft hann lämna organisationen och
ledningen förlorade stort i legitimitet.
Även om vi stöder det fortsatta extra tillskottet för arbetsförmed-
lingsverksamhet anser vi att andra än de traditionella metoderna bör
användas. På senare tid har flera privata jobbcenter etablerats med lyckade
resultat. AMV bör använda en del av sina resurser för att stimulera
egenföretagarverksamhet inom denna sektor. Detta för att avlasta den statliga
arbetsförmedlingen men också för att genom ökad konkurrens kunna få såväl
kvalitets- som effektivitetsförbättringar.
Enligt en studie av AMS var det bara 12 procent av dem som fick nytt
arbete 1998 som hade fått information om arbetet via arbetsförmedlingen.
Främst var det tips från vänner och bekanta (28 procent) och direktkontakt
med arbetsgivare (21 procent) som var informationsvägarna till det nya
arbetet. Bara 10 procent var annonsering och en procent privat förmedling
eller rekryteringskonsult. Denna information visar att mycket återstår att göra
innan vi kan säga att vi har ett effektivt matchningssystem på arbets-
marknaden.
Det är också angeläget att utveckla belöningssystemen inom arbets-
förmedlingarna så att förmedlare som lyckas slussa ut många på fasta arbeten
eller längre vikariat också uppmuntras, exempelvis lönemässigt.
Ansträngningar att finna ett lämpligt arbete
Redan i nuvarande lag om arbetslöshetsförsäkring finns det stöd för att
ställa krav på den arbetslöse att ta de arbeten som finns tillgängliga, om
inte särskilda skäl föreligger. AMS har också en regelbok som preciserar
dessa krav. Eftersom lagen anses behöva skärpas måste det innebära att
regeringen inte anser att förmedlingarna praktiserar de regler och lagar
som redan idag finns.
Vi kristdemokrater ser dock två argument för en lagskärpning, dels innebär
ett sådant beslut att en tydlig signal sänds ut i AMV:s organisation samt till
de arbetssökande vad som nu och framöver gäller, dels tillämpas de
nuvarande reglerna ganska olika ute på de enskilda arbetsför-
medlingskontoren. Det visar bland annat den studie som Institutet för
arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i sin rapport "Tillämpning av
arbetslöshetsförsäkringens regelverk vid arbetsförmedlingarna" (2000:1).
Vi delar dock kritiken från länsrätten i Stockholms län och AMS om att
den föreslagna laglydelsen "är alltför vagt formulerad och således kan
komma att medföra tillämpningssvårigheter". Det blir också regeringen eller
den myndighet som regeringen utser som ska meddela ytterligare föreskrifter
om lämpligt arbete. Det är viktigt att dessa föreskrifter följer ett antal
viktiga
principer såsom lika behandling över hela landet. Det också rimligt att krav
ställs på den arbetssökande att om han/hon inte inom rimlig tid finner ett
arbete som passar den kompetens vederbörande har så måste man vara
beredd att ta ett arbete med lägre lön, utbildnings- och kompetenskrav än vad
den arbetssökande haft. Det är också viktigt att reglerna för avanmälan när en
arbetssökande uteblir från avtalat besök ses över och görs mer enhetliga och
tillämpas på ett likartat sätt över hela landet.
Mycket tyder idag på att arbetsförmedlare inte använder sig av de relativt
hårda straff som statueras om de arbetssökande struntar i de formellt
uppställda kraven, detta enligt Anders Forslunds forskningsrapport gjord på
uppdrag av IFAU. Nuvarande regel om avstängning från a-kassa upp till 14
veckor får så förödande konsekvenser för den enskildes ekonomi att straffet
idag äger mycket ringa tillämpning. Vi kristdemokrater menar att man bör ha
möjlighet att tillgripa kortare avstängningstider alternativt dra en viss
procent
på a-kassan under viss tid. Regeringen bör återkomma med förslag i denna
riktning.
5 Bryt långtidsarbetslösheten
För att undvika långtidsarbetslöshet är det viktigt att på ett tidigt stadium
sätta in relevanta åtgärder för att stödja den arbetslöse att snabbt få rätt
utbildning, praktik eller hjälp på annat sätt. Det är alltså under
arbetslöshetsperiodens första tid som den stora möjligheten finns att
undvika långtidsarbetslöshet. Denna insikt måste prägla
arbetsmarknadspolitiken.
För att bryta långtidsarbetslöshet krävs en lång rad åtgärder: individuella
handlingsplaner, kompetenshöjning, tydliga krav på den arbetssökande
samtidigt som stöd ges på alla sätt att bryta arbetslösheten samt ekonomiska
incitament.
Vi kristdemokrater har i olika motioner föreslagit en ny arbetslös-
hetsförsäkring, och vars principer redovisas i avsnitt 8 i denna motion: Den
innebär bl.a. en viss successiv nedtrappning av ersättningen till en nedre
gräns, utan någon bortre parentes. Samtidigt innebär vårt förslag att alla
arbeten som man tar, även om de är kortare påhugg, höjer ersättningsnivån.
Ett sådant system skulle tillsammans med sänkt skatt i form av ett höjt
grundavdrag ge stark incitament att aktivt söka arbete. Det är dock viktigt att
poängtera att alla system måste avvägas så att alla människor får en rimlig
grundläggande försörjning, och att inte åtgärder på detta område leder till att
människor bara skickas över till kommunernas socialbidragssystem. Tyvärr
vågar inte regeringen diskutera de ekonomiska incitamentens betydelse i
propositionen.
Det är något oklart hur den aktivitetsgaranti som föreslås i propositionen i
praktiken ska utformas. Den försöksverksamhet som alldeles nyligen dragits
igång på 40 orter i landet ska tydligen ligga till grund för en verksamhet som
ska omfatta hela landet från och med 1 augusti! Mot den bakgrunden finns
det all anledning för riksdagens arbetsmarknadsutskott att kräva ytterligare
preciseringar av hur aktivitetsgarantin ska utformas i praktiken innan
riksdagen fattar något beslut.
Ett ytterligare exempel på den oklarhet som råder är att det i propositionen
står att "den arbetslöse normalt endast kan lämna garantin genom ett arbete,
utbildning eller genom avstängning från åtgärden". Samtidigt vet vi att den
som uppbär arbetslöshetsersättning omfattas av ett regelverk som begränsar
antalet ersättningsdagar. Innebär detta att aktivitetsgarantin ska anses som en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd som i praktiken berättigar de som ingår i den
till evig arbetslöshetsersättning? Hur stämmer detta i så fall med nuvarande
regelverk? På dessa punkter måste klarhet skapas innan riksdagen fattar
beslut i frågan.
En aktivitetsgaranti står och faller med den praktiska tillämpningen.
Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det får aldrig stanna vid det.
Vad som krävs är tydliga krav som går att leva upp till, stöd och hjälp att
bryta arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för att möta den enskilde
personens konkreta behov och problem. Det är också viktigt att nära
samverkan sker med föreningsliv, privata bemanningsföretag och
förmedlare. Likaså är det rimligt att aktivitetsgarantin kan pågå längre än sex
månader och så länge som det är arbetsmarknadspolitiskt motiverat. Vi
instämmer också i att de arbetsmarknadspolitiska aktiviteterna där
aktivitetsstöd lämnas ska, när särskilda skäl föreligger, kunna pågå längre tid
än sex månader.
Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingarna finns också många
människor som inte är anställningsbara på grund av språkproblem,
handikapp, sociala problem, dåligt självförtroende och utbildningsnivå m.m.
Dessa människor kräver extra insatser. En del av dessa kanske inte i det korta
perspektivet kan ta ett reguljärt arbete, men de kan bidra till sin egen
försörjning genom en samhällsinsats i kommunernas regi eller i förenings-
regi. I dessa grupper är det viktigt att system för nära samverkan mellan
arbetsförmedling, kommunen, försäkringskassan och de sociala myndig-
heterna upprättas.
De aktiviteter som sker inom aktivitetsgarantins ram bör vara i kommunal
eller föreningsregi, så till vida som det inte handlar om en sådan
arbetsmarknadspolitisk åtgärd som redan idag kan ske inom privata företag.
Särskilt anställningsstöd
Regeringen och riksdagens majoritet föreslog i vårpropositionen 1999 ett
förstärkt anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer än
tre år på arbetsförmedlingarna. Rent tekniskt sker det genom en
skattereduktion för de arbetsgivare som anställer dessa människor. Det
förstärkta stödet uppgår till 75 procent av lönekostnaden de första 6
månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i ytterligare 18
månader. Men redan innan det nya systemet hade trätt i kraft föreslogs att
stödet ska omfatta alla som är långtidsinskrivna i mer än två år, och de
nya reglerna ska gälla från och med den 1 januari år 2000. Dessa regler
har sedan gällt i fyra månader när ytterligare en förändring kommer. Nu
ska den som fyllt 57 år och varit inskriven på arbetsförmedlingen i två år
kunna få ett anställningsstöd under 24 månader på 75 procent av
lönekostnaden.
Det är positivt att regeringen med dess stödpartier inser att sänkta
arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. I en uppåtgående ekonomi
har också denna åtgärd haft framgång. Men det är viktigt att en åtgärd får
verka fullt ut och inte störas av ständiga regeländringar som ökar
svåröverskådligheten och byråkratin. Det är också orimligt höga
subventioner under två års tid som förslaget innebär. En privat arbetsgivare
skulle få ca 11 000 kronor i månaden under två år i subvention för att anställa
en person över 57 år. Frågan är om inte detta är en orimligt stor subvention
som riskerar att skapa osund konkurrens.
Individuella handlingsplaner och ett personligt anpassat stöd till den
långtidsarbetslöse, ökade krav på den arbetssökande att vara aktiv samt det
anställningsstöd som redan finns på 75 procent av lönekostnaden under de
första sex månaderna och därefter 25 procent i ytterligare 18 månader borde
vara tillräckliga instrument tillsammans med de övriga arbetsmark-
nadspolitiska åtgärderna som finns.
6 Förenkla de arbetsmarknadspolitiska programmen
Idag finns det ett 30-tal olika arbetsmarknadspolitiska program, och varje
program har sitt eget regelverk. För att kunna frigöra resurser från både
arbetsgivare, arbetssökande och arbetsförmedlingarna krävs att regel-
systemen runt de arbetsmarknadspolitiska programmen förenklas och att
antalet åtgärder minskar.
Det bör finnas betydligt färre programtyper för att förenkla
administrationen, mer anpassa systemet till efterfrågan bland arbetsgivarna
och framför allt öppna möjligheterna för att forma programtyperna efter
varje persons individuella förutsättningar.
I propositionen föreslås vissa förenklingar av de arbetsmarknadspolitiska
programmen, samtidigt som man ökar krånglet i regelverken för
anställningsstöden. Det finns anledning att gå vidare i syftet att minska
antalet åtgärder. Förslagsvis bör AMS förslag om en reducering till tre
programtyper; aktivitetsstöd, anställningsstöd samt projektstöd, genomföras.
Fördelen är mindre detaljregleringar och administration. Vidare blir det
lättare för arbetsförmedlare och arbetssökande att överblicka regelverket som
då också blir mer flexibelt.
I propositionen föreslås en ny lag om arbetsmarknadspolitiska program
och följdändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring. I syfte att förenkla
lagstiftningen ersätter denna lag tre andra lagar. Vi har ingen anledning att
invända mot förslagets tekniska utformning. Däremot finns det anledning att
protestera mot lagens substansiella innebörd när det gäller ersättningen för de
ungdomar som ingår i åtgärden. Denna åtgärd innebär nämligen att de
ungdomar som kanske är uppemot 25 år gamla och inte har a-kassa får en er-
sättning på 1 967 kr/månad, eller ca 10 kronor per timme, vilket är den
statliga nivån, och andra får ett kommunalt bidrag som motsvarar
socialbidragsnivån. Det enda rimliga är att det skattefria bidraget för dem
som står utanför arbetslöshetsförsäkringen höjs i nivå med vad vi ansett vara
rimligt för utbildningsbidraget.
7 Styrning och uppföljning - översyn av AMV
Arbetsmarknadsverket omsätter enorma summor och har en förvalt-
ningsbudget på 4 500 miljoner kronor. Under senare tid har tydliga
indikationer kommit som visar att det finns problem med styrning,
resultatuppföljning och kontroll av hur medel använts.
Dagens arbetsmarknad innebär nya utmaningar för den traditionella
arbetsmarknadspolitiken. Nya möjligheter finns att samverka med privata
bemanningsföretag och att lägga ut verksamheter på entreprenad för att få in
nya impulser och stimulera verksamhetsutveckling. Till detta kan läggas den
omorganisation som måste till när de extra medlen för personalförstärkningar
trappas av.
Sammantaget talar allt detta för att det skulle behövas en grundlig översyn
av arbetsmarknadspolitiken och AMV:s organisation. En parlamentarisk
utredning bör skyndsamt tillsättas med syftet att forma en arbets-
marknadspolitik och en organisation för densamma för 2000-talets arbets-
marknad.
8 En aktivare och tydligare arbetslöshetsförsäkring
Arbetslöshetsförsäkringen är ett viktigt och nödvändigt inslag i det
svenska välfärdssystemet. Vid en period av arbetslöshet ska den
arbetslöse ha kvar ett ekonomiskt stöd under tiden han söker nytt arbete.
Arbetslöshetsförsäkringen ska fungera som en omställningsförsäkring
där incitamenten att ta ett nytt arbete är stora. Men den ska också ge en
ekonomisk grundtrygghet så länge man aktivt står till arbetsmarknadens
förfogande.
Mycket talar för att nuvarande arbetslöshetsförsäkring har inlåsnings-
effekter i tider av arbetskraftsbrist i många regioner. Vi kristdemokrater
hoppas därför att regeringen  återkommer med regeländringar i arbets-
löshetsförsäkringen i syfte att skapa starka incitament att ta ledigt arbete,
också inom annan bransch, med lägre lön eller på längre avstånd.
Kristdemokraterna har under lång tid pläderat för en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som betalas solidariskt av alla med arbete.
Kristdemokraterna menar också  att egenfinansieringen bör öka i den nya,
allmänna och obligatoriska arbetslöshetsförsäkring som vi föreslår.
Därigenom blir det en tydligare koppling mellan lönebildningen,
arbetslöshetens nivå och kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. För den
enskilde kompenseras detta genom sänkt skatt via en generell höjning av
grundavdraget. Vid en fallande arbetslöshet minskar kostnaden för
arbetslöshetsförsäkringen vilket innebär sjunkande egenavgifter.
Det är viktigt att en ny arbetslöshetsförsäkring får en utformning där allt
arbete, oavsett anställningsform lönar sig. Enkla regelverk, överblickbara för
alla måste införas. Regelsystemet måste anpassas för dagens arbetsmarknad.
Reglerna är till stor del utformade för en tid när flertalet hade fast
heltidsanställning. Arbetsmarknaden har i mångt och mycket förändrats och
rigorösa, stelbenta system måste i takt med detta genomgå förändringar.
Dagens kvalifikationskrav för a-kassa är krångligt utformade och inne-
håller en mängd olika begränsande komponenter, bl.a. ett visst antal arbetade
timmar per månad. Det ger felaktiga signaler om man inte får tillträde till sin
försäkring därför att man förlagt sin arbetstid mer fritt än vad regelsystemen
tillåter. Det är viktigt att allt arbete verkligen räknas den enskilde tillgodo.
 Vi
menar att dagens kvalifikationskrav bör ses över i samband med en utredning
som närmare bör utforma regelsystemet för en ny arbetslöshetsförsäkring,
enligt den skiss vi presenterar i denna motion och utförligare har utvecklats i
motioner under allmänna motionstiden.
Vi beklagar att den utredning som ska föregå regeringens förslag om ny
arbetslöshetsförsäkring "Kontrakt för arbete" (Ds 1999:58) helt förbigår
gränsdragningen mellan a-kassa och försörjningsstöd. Nuvarande
arbetslöshetsförsäkring har kraftfulla kvalifikationskrav vilket gör att många
ungdomar och invandrare inte lyckas kvalificera sig för a-kassan trots att de
är aktivt arbetssökande. De hänvisas i stället till kommunernas social-
förvaltningar för ekonomiskt understöd. Kommunförbundet beräknar att
mellan  en tredjedel och hälften av socialbidragen betalas ut till människor
vars huvudproblem är att de saknar a-kassa. Denna problematik måste
uppmärksammas av regeringen och förslag läggas när propositionen om ny
arbetslöshetsförsäkring kommer.
9 Ekonomiska konsekvenser
Enligt Ekonomistyrningsverket uppgår anslagen på utgiftsområde 13 och
14 till ca 82 miljarder kronor. I allt väsentligt avser dessa medel åtgärder
mot arbetslöshet samt kontantersättning vid arbetslöshet. Till detta
kommer alla kostnader för arbetslösheten som ryms inom
socialförsäkringssystemet och utbildningssystemet. Statens och
kommunernas kostnader för arbetslösheten rör sig därför om minst 100
miljarder kronor årligen. Det är således stora resurser som satsas, och
vinsterna av en bättre fungerande arbetsmarknad är för både de enskilda
människornas och för statens del betydande.
Regeringen avser att i vårpropositionen återkomma med förslag om
utgiftsminskningar under utgiftsområde 14 med ett belopp som motsvarar de
minskade skatteintäkter som förslaget om ett särskilt anställningsstöd för
äldre personer innebär. Det är rimligt. Men det är också rimligt att regeringen
visar sig öppen för att pröva en politik som mer offensivt skulle kunna
minska arbetslösheten, och därmed de offentliga utgifterna. Regel-
förenklingar för företagen, skattelättnader, öppnandet av hushålls-
tjänstesektorn och en rad andra åtgärder skulle leda till att utgifterna på
utgiftsområde 13 och 14 kunde reduceras successivt samtidigt som en hög
ambitionsnivå upprätthålls när det gäller en kvalitativ och individuell
platsförmedling och stöd till människor med särskilda behov för att hävda sig
på arbetsmarknaden.
10

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målen för arbetsmarknadspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsförmedlingarnas resurser och roll,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen  anförts om ansträngningar att finna lämpligt arbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktivitetsgaranti,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om särskilt anställ-
ningsstöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regelförenklingar inom arbetsmarknadspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättningen för ungdomar i kommunalt arbets-
marknadsprogram,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen  anförts om styrning och uppföljning samt behovet av en
parlamentarisk översyn av AMV,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetslöshetsförsäkringens utformning.

Stockholm den 13 april 2000
Stefan Attefall (kd)
Maria Larsson (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Inger Strömbom (kd)
Göran Hägglund (kd)
Harald Bergström (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Mats Odell (kd)
Per Landgren (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Desirée Pethrus Engström (kd)
Annelie Enochson (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-04-13 Bordläggning: 2000-04-25 Hänvisning: 2000-04-26
Yrkanden (20)