med anledning av prop. 2000/01:49 Ett ramavtal om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin

Motion 2000/01:U7 av Matz Hammarström m.fl. (mp)

av Matz Hammarström m.fl. (mp)
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår regeringens proposition 2000/01:49 Ett ramavtal om
åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska
försvarsindustrin.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall ha som mål att samtliga samarbetsländer skall
anpassa sina riktlinjer för krigsmaterielexport till det eller de länder som
har mest restriktiva riktlinjer, såsom Sverige.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall offentliggöra landlistorna över godkända
exportdestinationer.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall redovisa leveranser av gemensamt producerad
materiel i den årliga rapporten om vapenexport, oberoende av från vilket
land slutprodukten exporteras.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Exportkontrollrådet alltid skall utvärdera landlistorna innan
det tas några slutgiltiga beslut om exportdestinationer och därefter ge de
svenska förhandlarna ett mandat över vilka länder som kan/inte kan
godkännas som exportdestinationer.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall upprätta ett omprövningssystem för
exportdestinationer på landlistor, där Exportkontrollrådet alltid skall
utvärdera listor innan aktuellt krigsmateriel exporteras.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Exportkontrollrådet alltid skall kunna påkalla
omprövningar av landlistor även efter att krigsmateriel börjat exporteras.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Sverige skall verka för att samarbetsländerna kommer
överens om att man fryser exporten till de länder som omprövas medan
omprövningen pågår.
Inledning
I proposition 2000/01:49 föreslår regeringen att riksdagen
godkänner ett ramavtal mellan Frankrike, Italien, Spanien,
Storbritannien, Sverige och Tyskland om åtgärder för att
underlätta omstrukturering och drift av den europeiska
försvarsindustrin.
Detta avtal har sitt ursprung i den avsiktsförklaring, "Letter of Intent"
(LoI), som skrevs under av de sex ovan nämnda länderna i juni 1998.
Miljöpartiet har tidigare varnat för att det försvarsindustriella samarbete som
denna avsiktsförklaring lade grunden för skulle komma att urholka svensk
vapenexportkontroll.
Det ramavtal som de sex samarbetande länderna skrev under sommaren
2000, samt den proposition som regeringen nu lagt fram, ökar Miljöpartiets
oro för att svensk vapenexportpolicy kommer att liberaliseras med följden att
svenskt krigsmateriel i större utsträckning än tidigare hamnar i krigförande
länder och diktaturer.
Miljöpartiet har även tidigare framhävt vikten och behovet av öppenhet
kring vapenexport. Det är viktigt att allmänheten har insyn samt att den
parlamentariska granskningen är stor. De landlistor som ska upprättas över
godkända exportdestinationer kommer att vara hemliga. Det är också oklart
hur export kommer att redovisas i regeringens årliga skrivelse till riksdagen,
och Exportkontrollrådets roll tycks också vara begränsad. Miljöpartiet anser
alltså att avtalet har negativa konsekvenser för öppenheten.
Vidare anser Miljöpartiet att ramavtalet har stora konsekvenser för
Sveriges trovärdighet som ett alliansfritt land. Avtalet syftar till att
åstadkomma en obehindrad överföring av försvarsmateriel mellan parterna,
som i händelse av nödläge, kris eller väpnad konflikt ska samråda i syfte att
tillhandahålla försvarsmateriel ur varje parts egna förråd. Att Sverige i ett
internationellt fördrag åtar sig att sträva efter att skicka vapen till ett
annat
land om detta land skulle hamna i krig, är ännu ett tecken på de otydligheter
som omgärdar den svenska alliansfriheten.
Med detta som grund yrkar Miljöpartiet på att riksdagen avslår regeringens
proposition om att anta ramavtalet. Om riksdagen ändå skulle besluta om att
godkänna avtalet, är det av stor betydelse att riskerna för minskad öppenhet
och restriktivitet kring vapenhandeln reduceras. Ramavtalet är mycket vagt
formulerat, och riksdagen har stora möjligheter vidta åtgärder för att påverka
implementeringen av det i Sverige.
Ramavtalets
konsekvenser för
vapenexportpolicyn
Den största risken med avtalet är att den svenska
vapenexportpolicyn kommer att luckras upp, och länder som
tidigare aldrig varit godkända för export kommer att öppnas
eftersom övriga länder har en mer liberal policy.
I ramavtalet redogör man för att avtalets mål och syfte är att säkra en
bibehållen stark kapacitet för vapenproduktion för att kunna tillhandahålla
försvarsmateriel till den militära EU-styrkan på 60 000 soldater samt för att
göra den europeiska försvarsindustrin konkurrenskraftig på den globala
marknaden.
I propositionen står att läsa att "Parterna har i exportkontrollavsnittet sökt
utforma lösningar ... med utgångspunkt från tekniska och kommersiella
faktorer". Ramavtalet säger visserligen också att kriterierna i EU:s
uppförandekod för vapenexport ska utgöra en grund för beslut om
exportdestinationer, men denna kod ger stort utrymme för subjektiva
tolkningar. Det är krigsmaterielindustrins bedömningar av vilka marknader
som är lönsamma som kommer att utgöra det huvudsakliga underlaget för
upprättande av listor över godkända exportdestinationer.
Eftersom ramavtalets huvudsakliga syfte är att stödja förvarsmateriellt
samarbete är det extra nödvändigt att sörja för stor öppenhet och omfattande
kontrollmekanismer så att det finns möjlighet att kontrollera att kommersiella
intressen inte får högre prioritet än aspekter som rör fred och säkerhet,
mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande.
För att uppnå den grad av samarbete som ramavtalet strävar efter vad
gäller upprättande av listor över godkända exportdestinationer finns en risk att
Sverige, som har en relativt restriktiv exportpolitik, kommer att behöva sänka
riktlinjerna för export. Det är naivt att tro att Sverige kommer kunna förmå
övriga länder att anta en lika strikt policy som Sverige.
Beslut om landlistor ska fattas enhälligt, vilket betyder att varje land har
vetorätt. Problemet är att sannolikheten för att Sverige kommer att utnyttja sin
vetorätt är minimal. Förhandlingarna och de vita listorna är hemliga och
beslutsfattarna behöver därför inte ta hänsyn till allmänhetens åsikter. Om
Sverige går emot sina fem samarbetspartner för att stoppa en lönsam affär på
grund av ett eller några enstaka länder på den vita listan riskerar Sverige att
uteslutas från hela den gemensamma produktionen. Sverige skulle då lida
ekonomiska förluster samt börja betraktas som en dålig samarbetspartner. I
detta sammanhang är det ganska uppenbart att mycket ska till innan vetot
används.
Det finns dessutom en förståelse bland de sex regeringarna att varje lands
inflytande över exportdestinationer kommer att vara beroende av dess roll i
gemensamma produktioner. De länder som oftast kommer att vara de största
deltagarna i gemensamma produktioner, nämligen Frankrike och England, är
också de länder där exportpolitiken är mest liberal. Detta kommer att göra det
ännu svårare för Sverige att förhindra beslut om exportdestinationer.
En annan oerhört allvarlig konsekvens av avtalet är att det kommer att vara
mycket svårt att stoppa en export och ta bort ett land från landlistan om
situationen för mänskliga rättigheter i köparlandet förvärras. I avtalet står
att
läsa att ett land får strykas från landlistan "endast vid betydande förändringar
av dess interna förhållanden, till exempel fullt inbördeskrig eller en allvarlig
försämring av läget för de mänskliga rättigheterna". Formuleringarna "fullt"
och "allvarlig" ger utrymme för tolkningar, och det är oacceptabelt att inte
mindre inbördeskrig eller försämringar av läget för mänskliga rättigheter
(oavsett graden av försämringen) ska vara anledning nog att överväga att ta
bort landet från listan.
Det är dessutom så att beslut om de vita listorna kommer att tas flera år
innan export sker, och det finns ingen systematisk procedur för omprövning
av listorna. Det är upp till de deltagande länderna att göra invändningar mot
exportdestinationer. Om ett av de sex samarbetsländerna föreslår strykning av
ett land från landlistan så krävs det tidskrävande konsultationer mellan
parterna innan detta kan ske, medan exporten fortsätter. Avtalet anger att
"detta förfarande bör inte ta mer än tre månader", men tre månader är oerhört
lång tid för dem som befinner sig i inbördeskrig eller i en situation där
mänskliga rättigheter kränks. Att det dessutom är upp till regeringarna att
(utan tryck från allmänheten som saknar insyn) göra invändningar är inte ett
pålitligt tillvägagångssätt, och systemet är helt klart mindre kapabelt än det
nuvarande att anpassa sig till nya situationer.
Ramavtalets
konsekvenser för
öppenhet kring
vapenexport
En annan allvarlig konsekvens av avtalet är att insynen
kommer att försämras. De sex regeringarna är överens om
att landlistorna ska vara hemliga. Detta system hindrar
allmänhetens insyn i och den offentliga granskningen av
vapenexporten och ökar också risken för export till
kontroversiella länder eftersom beslutsfattarna inte behöver
försvara sina beslut. Det finns dock ingenting i avtalet som
explicit säger att landlistorna ska vara hemliga, och
riksdagen skulle utan att bryta mot avtalstexten kunna
besluta om att listorna ska offentliggöras.
En annan oroande aspekt av avtalet är att man ännu inte har tänkt på hur
exporter ska redovisas i regeringens årliga skrivelse till riksdagen. Risken
finns att enbart leveranser av de svenska komponenterna till
samarbetsländerna redovisas, medan slutlig export av den gemensamt
producerade produkten endast redovisas i det land varifrån den färdiga
produkten exporteras.
Ytterligare en fara finns i att den parlamentariska granskningen från
Exportkontrollrådet riskerar att minska. I propositionen säger regeringen att
"exportkontrollrådet kommer att höras då det är aktuellt att förhandla om en
landlista med andra parter och rådets överväganden kommer att vara
vägledande för det svenska agerandet i förhandlingarna". Liksom tidigare
kommer landlistorna således att presenteras för Exportkontrollrådet om de
innehåller särskilt känsliga fall. Däremot är det otydligt i vilket skede av
förhandlingarna detta kommer att ske. Om de svenska representanterna först
förhandlar fram en lista, är det inte troligt att man efter invändningar från
Exportkontrollrådet tar tillbaka de vita listorna till sina samarbetspartner för
omförhandling. Snarare lär det bli så att regeringen tar det slutgiltiga
beslutet,
med risken att detta beslut går emot Exportkontrollrådets beslut. Den praxis
som hittills har gällt, nämligen att om fyra partier i rådet säger nej så blir
det
nej, kan då komma att urholkas.

Stockholm den 8 februari 2001
Matz Hammarström (mp)
Lars Ångström (mp)
Kia Andreasson (mp)
Per Lager (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Barbro Feltzing (mp)
Gunnar Goude (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Mikael Johansson (mp)
Thomas Julin (mp)
Ewa Larsson (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Ingegerd Saarinen (mp)
Birger Schlaug (mp)
Kerstin-Maria Stalin (mp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2001-02-08 Granskning: 2001-02-09 Bordläggning: 2001-02-13 Hänvisningsförslag: 2001-02-14 Hänvisning: 2001-02-14

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (23)