med anledning av prop. 2001/02:80 Demokrati för det nya seklet

Motion 2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m)

av Bo Lundgren m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Regeringens demokratiproposition är både otillräcklig och feltänkt. Otillräcklig är propositionen därför att dess förslag är ytliga och sannolikt till stor del verkningslösa. Feltänkt är propositionen därför att den utgår från att demokratins problem i första hand utgörs av brister i regelsystemen.

För vår del är friheten det goda samhällets viktigaste utgångspunkt. Politikens uppgift är att stödja den enskilde där krafterna inte räcker till och att ombesörja sådant som ligger utanför enskilda människors möjlighet att själva svara för.

I Sverige har politiken gradvis gjorts viktigare än den enskildes rätt att bestämma sin egen framtid. Den har tagit på sig större uppgifter än i nästan alla andra länder men misslyckats med att lösa många av dem på ett sätt som motverkar människors förväntningar.

En strategi för att fördjupa demokratin måste börja med insatser för att öka friheten. Sådana insatser banar väg för en offentlig verksamhet som har förutsättningar att klara sina utfästelser.

På denna grund bör folkstyret vitaliseras bl.a. genom följande reformer:

  • Ökad maktdelning. Det förstärker människors möjlighet att påverka och kontrollera makten. Bättre lagprövning och självständiga kommuner leder i denna riktning.

  • Stärkt rättsstat. Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna bör bli riktig grundlag. Äganderätten skall grundlagsskyddas och domstolarnas konstitutionella ställning förstärkas.

  • Skyddat kommunalt självstyre. Grundlagen måste skydda kommunerna och kommuninvånarna mot otillbörliga intrång. Skatteutjämningen mellan kommuner skall bytas mot statligt stöd till svaga kommuner.

  • Bättre möjligheter att påverka. Personvalet skall förstärkas genom att kryssen blir avgörande. Riksdags- och kommunalvalen bör hållas på skilda dagar för att stärka de lokala frågornas ställning.

  • Nya vägar till inflytande. Den moderna tekniken måste tas i demokratins tjänst. Internetröstning bör erbjudas i större utsträckning. Kommunala folkomröstningar kan komplettera dagens representativa demokrati.

  • Konstitution för EU. Genom att förenkla EU-fördragen kan det göras tydligare hur makten är fördelad. EU behöver en konstitution som underlättar för människor att påverka och att kontrollera.

De åtgärder vi föreslår i denna motion kan ge Sverige den vitala demokrati vårt land behöver.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 9

2 Innehållsförteckning 11

3 Förslag till riksdagsbeslut 12

4 Vår utgångspunkt 13

5 Sverige 2002 13

6 Socialdemokraterna och demokratin 14

7 Regeringens förslag 16

8 Vårt alternativ 19

8.1 Att bestämma själv 19

8.2 Ökad maktdelning 19

8.3 En stärkt rättsstat. 21

8.4 Stärkt kommunal självstyrelse. 22

8.5 Bättre möjligheter att påverka. 22

8.6 Nya vägar till inflytande 24

8.7 EU och det konstitutionella arbetet. 24

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om ändring i 3 kap. 17 § kommunallagen (1991:900) i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om införande av en ny bestämmelse i 3 kap. 19 a § kommunallagen i enlighet med vad som anförs i motionen.

  3. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om ändring i 15 kap. 11 § skollagen (1985:1100) i enlighet med vad som anförs i motionen.

  4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om ökad makt för enskilda människor i enlighet med vad som anförs i motionen.

  5. Riksdagen begär att regeringen snarast tillsätter en utredning om en genomgripande författningsreform i enlighet med vad som anförs i motionen.

  6. Riksdagen beslutar att upphöja Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna till grundlag i enlighet med vad som anförs i motionen.

  7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som ger domstolarna befogenhet att själva besluta om sina egna arbetsordningar i enlighet med vad som anförs i motionen.

  8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att ansvaret för domstolarna flyttas från regeringen till riksdagen och om att avskaffa Domstolsverket i enlighet med vad som anförs i motionen.

  9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av ett nytt förfarande vid utnämningar av högre statliga tjänstemän i enlighet med vad som anförs i motionen.

  10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett starkare skydd för den kommunala självstyrelsen i grundlagen i enlighet med vad som anförs i motionen.

  11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att avskaffa det inomkommunala skatteutjämningssystemet och att ersätta det med ett statligt finansierat bidragssystem i enlighet med vad som anförs i motionen.

  12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att förbättra möjligheterna för kommundelningar i enlighet med vad som anförs i motionen.

  13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av ett rent personvalssystem fr.o.m. riksdagsvalet år 2006 i enlighet med vad som anförs i motionen.

  14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om införande av rätt till nyval i kommunerna i enlighet med vad som anförs i motionen.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheter att genomföra omröstningar på Internet.

4 Vår utgångspunkt

Demokratin är det civiliserade samhällets sätt att avgöra angelägenheter utanför den enskildes personliga rådighet. Principerna för demokratin läggs i Sverige fast i grundlagarna.

För Moderaterna är friheten, varje människas rätt till sina egna livsval och till sin egen framtid, utgångspunkten också för övervägandena om demokratin och handhavandet av de gemensamma angelägenheterna.

Den lilla världen är den enskildes närmaste gemenskap. I familjen, bland vännerna och arbetskamraterna kan den enskilde få stöd och ta ansvar för gemensamma angelägenheter. Det är en fördel om så mycket som möjligt av det gemensamma kan skötas på det mer känsliga sätt som präglar den enskildes egna ställningstaganden och den lilla världens frivillighet.

Politiken har en viktig uppgift att garantera friheten. Men den skall också stödja där den enskildes kraft inte förmår och den lilla världens gemenskap inte finns att tillgå. Och den skall svara för sådant som ligger utanför de personliga beslutens räckvidd. Det goda fria samhället strävar inte efter att göra politiken stor. Däremot skall politiken stå stark där dess uppgifter är oumbärliga.

Demokratin är politikens ramverk. Demokratins grundregel är att det är flertalet som skall ha det avgörande inflytandet. Men inte fullt ut. Tilltron till friheten gör att de som är fler måste visa respekt också för dem som är färre. Sker inte detta glider demokratins tanke om det breda deltagandet in i förtryck av de oliktänkande. Demokratin prövas ofta i hur man ser på minoritetens rättigheter.

Människor deltar i skötseln av de gemensamma angelägenheterna efter egen bedömning. Det gäller också deltagande i demokratins val. Hur varje människa bedömer sitt eget engagemang är ingen mätare på demokratins vitalitet. Också att avstå kan vara en medveten demokratisk handling.

Det är en fördel om de demokratiska besluten fattas nära dem som besluten angår. Det ger bättre förutsättningar att ta hänsyn till särskilda omständigheter, samtidigt som det är lättare för alla som berörs att komma till tals. En fungerande demokrati måste ha legitimitet hos medborgarna.

5 Sverige 2002

Sverige år 2002 är ett av den fria världens mest politiserade länder. Den offentliga verksamheten omfattar väl över 50 procent av den samlade ekonomin. Regleringen av människors liv också utanför den egentliga ekonomin är omfattande. Enskilda människors egna val har härigenom i exceptionellt stor utsträckning kommit att överföras till beslut fattade av andra. Det är inte okomplicerat, sett från frihetens utgångspunkt.

Samtidigt som detta skett har misstron mot de politiska besluten ökat. Det är knappast förvånande med tanke på människors allt bättre förutsättningar att ta livsödena i egna händer. Det ökar kraven på de politiska beslutens kvalitet. Misstron förstärks av den offentliga maktens oförmåga att sköta sina åtaganden på ett kvalitativt fullgott sätt. Aktiva politiker föredrar dessutom inte sällan själva att arbeta i en aktionsgrupp framför att agera i den egna politiska församlingen.

I dessa hänseenden har Sverige i dag allvarliga problem. De handlar emellertid inte först och främst om demokratins arbetsformer utan om det starkt politiserade samhällets uppenbara begränsningar. Skall demokratin kunna engagera är det inte i första hand utanverket som behöver förändras. Det behövs i stället en ny syn på politikens roll och uppgift.

En viktig del av demokratin handlar om möjligheten att utkräva ansvar för de beslut som fattas. Det kräver klarhet om var makten befinner sig och tydliga möjligheter att korrigera när något går fel. I vårt land är det svårt att ställa de ansvariga till tals. För många människor är makten alltid någon annanstans.

Det är alltså av vikt att ansvarsförhållanden inte blandas samman. Ett exempel där detta sker är tillväxtavtalen inklusive de s.k. partnerskapen där det för väljarna till slut framstår som oklart vem det är som bär det egentliga ansvaret.

I Sverige är begränsningarna för den centrala makten få. Därför är skyddet för andra politiska nivåer från den centrala statens påbud ringa. Bristen på maktdelning mellan det politiska och rättsliga och mellan det centrala och lokala gör risken för godtycke i maktutövningen stor.

6 Socialdemokraterna och demokratin

Socialdemokraterna uppfattar sällan koncentrationen av mycket makt till de politiska organen som problematisk. Tvärtom har det ofta hetat att samhället blir bättre ju mer som läggs under demokratisk kontroll. Det är en socialistisk grundhållning som står i strid med idén om varje människas rätt till frihet.

Denna ideologiska tilltro till den politiska maktens förtjänster kompletteras hos Socialdemokraterna med en mera diffus, men ändå uppenbar, känsla för makten som sådan.

Av båda dessa skäl möts idéer om kontroll också av politiken med misstro. Sådan kontroll begränsar onekligen den totala dominansen för politiken och gör den omotiverade makten svårare att utöva. Det är också meningen.

Demokratiutredningen tillsattes 1997. Resultaten presenterades i februari 2000 och blev därefter föremål för en bred remiss. Parallellt med Demokratiutredningen analyserade Kommundemokratiutredningen de särskilda frågor som hänger samman med den specifikt kommunala demokratin.

Båda utredningarna har ett begränsat perspektiv i förhållande till de mer grundläggande problem som det svenska samhället och den svenska demokratin brottas med. Framför allt Demokratiutredningen innehöll dock ansatser till en diskussion som skulle kunnat resultera i angelägna förbättringar. Många av dess konkreta förslag var också förtjänstfulla.

Regeringens proposition 2000/02:80 Demokrati för det nya seklet är från alla tänkbara utgångspunkter en stor besvikelse. I den allmänna debatten har kritiken också varit hård.

... redan en första genomläsning av förslagen bekräftar farhågorna från förhandssignalerna: det mest intressanta med regeringsförslagen är egentligen vad som saknas. – – – Man kan inte undgå att få intrycket att regeringen anser att det är väljarna som utgör demokratins största problem. – – – det mest anmärkningsvärda är att regeringen verkar ha glömt bort politikernas eget ansvar. – – – Idén med den representativa demokratin är att väljarna överlåter sin makt genom en kedja av uppdrag, säger Olof Petersson, Sören Holmberg, Leif Lewin och Hanne Marthe Narud på DN debatt den 22/1 2002.

Ett bakslag för demokratin. – – – Efter år av utredande och en gigantisk remissomgång presenterade Britta Lejon Demokrati för ett nytt sekel. Typiskt bara att propositionen var lika intetsägande som allmänhetens ointresse att delta i Lejons osannolika remissomgång, kommenterar SvD den 22/1 2002.

Demokrati för det nya seklet heter den demokratiproposition som Britta Lejon presenterade i går. En mer rättvisande titel hade varit Demokrati bla bla bla bla. För det är en synnerligen tunn soppa demokratiministern har kokat ihop. Det stora greppen och de skarpa förslagen lyser med sin frånvaro. I stället serveras vi lite fromma förhoppningar och finsnickerier av typen förbättrade ersättningsvillkor till förtroendevalda som uppbär a-kassa. understryker Expressen den 22/1 2002.

Det kommunala självstyret och möjligheten att genomföra egna lokala demokratiexperiment hade behöv utvecklas, säger Erik Amnå, huvudsekreterare i Demokratiutredningen. Dessutom stänger propositionen mer eller mindre dörren för att använda Internet som verktyg i sådana experiment. påpekar han i Aftonbladet den 22/1 2002.

Regeringen koncentrerar sina förslag på ett försök att bryta det nedåtgående valdeltagandet. Det är en ofruktbar ansats, i synnerhet som regeringen till grund för sina förslag inte ens lyckas lägga en hållbar analys av varför människor vänder ryggen åt flera av demokratins arbetsformer.

Eller för att uttrycka det ännu tydligare: Protesten kan vara en demokratihandling som är starkare än själva valdeltagandet.

De förslag som presenteras i propositionen är dessutom till ytterlighet ytliga. De putsar och kompletterar i småsaker, medan de stora utmaningarna förbigås med en talande tystnad.

Särskilt anmärkningsvärt är det att Demokratiutredningens förslag nästan helt underkänns. Annorlunda lät det när utredningen lanserades:

Dessa fyra huvuduppgifter – hur demokratin har påverkats av internationaliseringen, av EU-medlemskapet, av informationssamhällets framväxt och av förändringarna i den gemensamma sektorn – kommer demokratikommittén att arbeta med. Men låt det inte stanna vid detta. Diskussionen om demokratins villkor kan aldrig låsas in i ett sammanträdesrum. Ej heller skall vi inbilla oss att de kloka parlamentarikerna från riksdagspartierna, som nu får i uppdrag att syna demokratin i sömmarna; att de kommer att låta vit rök strömma ut från sitt sammanträdesrum när de har kommit överens om hur demokratin i Sverige skall vitaliseras och förstärkas. – – – Det jag förväntar mig under de kommande åren är något helt annat. Jag vill att regeringens beslut igår blir startskottet för en gigantisk studiecirkel om demokrati för alla som lever och bor i Sverige. – – – Det är med stor glädje som jag i dag kan berätta att denna cirkel kommer att ledas av folkrörelsemänniskan, agitatorn, ABF:aren in i märgen och förre utbildningsministern Bengt Göransson. framhöll Göran Persson, i ett högtidligt anförande vid den socialdemokratiska partikongressen i Sundsvall den 12 september 1997.

Demokratipropositionen ansluter till en trend i regeringens förslag till riksdagen, nämligen att angelägna förslag till förbättringar byts ut mot allmänt tal, storslagna målsättningar och småförslag. Det är tydliga symptom på en regering som inte längre verkar ha några spännande idéer att erbjuda, men som gärna vill ha den makt som det just nu snarast framstår som demokratiskt angeläget att söka begränsa.

Det finns därmed, kanske utan att regeringen riktigt inser det, ett slags inre logik i propositionens så utmanande brister på reformidéer. Ohälsan tillåts tiga still.

7 Regeringens förslag

Regeringen presenterar i propositionen vad som kallas för en långsiktig strategi. Denna förefaller att gå ut på att åtgärder skall vidtas för att värna den representativa demokratins traditionella kanaler för inflytande. Genom en s.k. aktiv demokratipolitik skall ett väsentligt högre valdeltagande i de allmänna valen främjas samt antalet förtroendevalda i kommuner och landsting öka med 10.000 till år 2010.

Vi ifrågasätter regeringens långsiktiga strategi. Ett högt valdeltagande är givetvis eftersträvansvärt, men den demokratiska processen består av mer än de allmänna valen. Dessutom ifrågasätter vi föreställningen att politiken automatiskt blir bättre om man ökar antalet politiker. Det finns redan ett antal exempel på politiska organ som i stort sett saknar beslutsbefogenheter, vilket i sin tur leder till minskat engagemang och förtroende för politiken.

Regeringens inställning till Internetröstning är för räddhågad. Ingenting konkret föreslås på detta område. I stället blir det vänta-och-se. Om man menar allvar med att valdeltagandet bör ökas borde man rimligen underlätta för människor att rösta i de allmänna valen. Redan i dag är det som bekant möjligt för bl.a. funktionshindrade att rösta via ombud, trots att valhemligheten m.m. inte kan garanteras fullt ut.

Regeringens förslag om ändringar i lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar syftar till att anpassa lagen till bestämmelserna i vallagen så att den som har rösträtt till val i fullmäktige också får rösträtt i kommunala folkomröstningar. Vi har inget att invända mot förslaget som sådant, men anser däremot att det undviker kärnfrågan om när och hur kommunala folkomröstningar skall kunna genomföras. Som framförs nedan är vi positivt inställda till utökade möjligheter att genomföra kommunala folkomröstningar.

Propositionen är – som nämnts – full av uteblivna förslag. Frågan om folkinitiativ är ytterligare ett exempel. Inte heller i denna fråga har regeringen lyckats presentera ett konkret förslag utan aviserar att man avser att återkomma till denna fråga som ett led i hur samrådet med medborgarna kan stärkas. Det är inte mycket med tanke på de ambitioner statsministern aviserade i sitt ovan citerade tal i Sundsvall.

Regeringen föreslår vidare en ändring i 5 kap. 23 § kommunallagen (KL), för att möjliggöra för fullmäktige att ta upp ett medborgarförslag. Denna idé är i praktiken ointressant då det redan i dag förekommer att brev från medborgare i olika sammanhang anmäls i olika kommunala organ. Dessutom kan en rätt till medborgarförslag som svårligen kan tänkas leda till några konkreta åtgärder bidrar till att misstron tvärtom ökar.

Regeringen föreslår också en ändring i 7 kap. 18 § KL som innebär att fullmäktige skall kunna besluta att nämnder i kommuner och landsting får delegera ärenden till självförvaltningsorgan (s.k. brukarinflytande) i samma omfattning som till anställda, dock inte myndighetsuppgifter. Förslaget sägs vara ett led i regeringens strävan att öka det politiska engagemanget och viljan att ha ett politiskt uppdrag.

Brukarinflytandets förutsättningar att fördjupa demokratin är enligt vår mening mycket begränsade. Verkligt inflytande över välfärdstjänsterna får den enskilde genom en rätt att välja t. ex. skola, barnomsorg, vård och äldreomsorg inom ramen för en gemensam finansiering. Sådana förändringar motarbetas emellertid med stor energi av regeringen. I jämförelsen mellan brukarinflytandets begränsningar och valfrihetens möjligheter illustreras tydligt skillnaden mellan politikens huvudalternativ.

Regeringen anför att den anser medborgarpaneler och ungdomsråd vara värdefulla inslag i den kommunala demokratin och att de kan utgöra kanaler för medborgerligt deltagande. Det är givetvis bra med en bred förankring av förslag hos allmänheten. Vi vill dock framhålla risken att organ utan reella beslutsbefogenheter blir tomma skal, vilket i sin tur riskerar att minska medborgarnas tilltro till det politiska systemet än mer. Skendemokratiska reformer skadar demokratin.

I 3 kap. 17 § 3 KL, föreslår regeringen att innan kommun eller landsting beslutar att lämna över vården av en kommunal angelägenhet till ett helägt aktiebolag eller en kommunal stiftelse skall fullmäktige säkerställa att man också efter överlämnandet får ta ställning till frågor i verksamheten som är av principiell beskaffenhet eller som annars är av större vikt. Flera remissinstanser har framfört kritik mot att förslaget blandar civilrättsliga regler med kommunalrättsliga. Lagrådet har i sitt yttrande haft invändningar mot förslaget och bl.a. kritiserat det faktum att fullmäktiges ställningstagande inte skall vara bindande för bolaget eller stiftelsen trots att den föreslagna ändringen sägs syfta till att betona vikten av att principiellt viktiga beslut kommer under fullmäktiges prövning. Liksom hittills är det bara fråga om en meningsyttring. Lagrådet anser att förslaget inte tillför något i sak, men att det däremot kan leda till missuppfattningen att fullmäktige har en formell vetorätt varför Lagrådet förordar att nuvarande formulering behålls. Vi delar Lagrådets bedömning. Regeringens förslag bör därför avslås.

Regeringen föreslår införandet av en ny bestämmelse i 3 kap. 19 a § KL, vars syfte är att stärka allmänhetens insyn i kommunal verksamhet som drivs på entreprenad. Förslaget innebär att om kommun eller landsting sluter avtal med någon annan än som avses i 3 kap. 17 och 18 §§ om att denne skall utföra en kommunal angelägenhet, skall kommunen eller landstingen beakta intresset av att genom avtalet tillförsäkra information som gör det möjligt för allmänheten att få insyn i hur angelägenheterna utförs. Vi anser för vår del att detta är en olycklig sammanblandning av regler. Företag skall styras efter principer som gör sådan drift rationell. Avtal får då träffas om hur förhållandet mellan entreprenören och kommunen skall ordnas. Om däremot en mera långtgående insyn i en verksamhet är ett demokratiskt krav skall verksamheten inte läggas ut på entreprenad. Regeringens förslag bör därför avslås i denna del.

I anslutning till detta har regeringen också föreslagit en ändring i 15 kap. 11 § skollagen som syftar till att allmänheten skall tillförsäkras insyn i den verksamhet som bedrivs i friskolor, utöver skolans ekonomiska förhållanden. Regeringen anser att den modell som förordas vad gäller insyn i kommunala entreprenader bör användas också när det gäller friskolor. Vi menar att också detta förslag bör avslås då det redan föreligger en rättighet för kommuner som bedriver uppföljning och utvärdering, att också inbegripa fristående skolor. Att ytterligare förelägga kommuner en skyldighet att bedriva tillsyn är, med hänsyn till Skolverkets uppdrag om tillsyn av fristående skolor, olämpligt. Skolverkets skyldighet att utöva tillsyn också av de fristående skolorna måste anses vara till fyllest och kunna ge allmänheten den insyn som rimligen kan efterfrågas. I själva rätten att välja skola ligger dessutom en makt som går utöver allt vad regeringen förordar i detta sammanhang.

För att kunna genomlysa det svenska skolväsendet i sin helhet vad avser kvalitet och demokratiska element i undervisningen är det angeläget att samtliga skolor i landet, oavsett huvudman, kan följas upp på likvärdigt sätt. Ett neutralt fristående kvalitetsinstitut med uppgift att granska samtliga skolor, är en långt bättre metod att använda sig av än att ensidigt fästa uppmärksamheten på de fristående skolorna. Vi förordar inrättandet av ett sådant institut.

Vad regeringen däremot borde ägna möda åt är möjligheterna att utöva insyn i och kontroll över de statliga bolagen. Svårigheterna, också för riksdagen, att få del av hur företagen sköts är stundtals betydande. Regeringens syn på företagandets förhållande till det offentliga är onekligen slående inkonsekvent.

Regeringen undviker helt det problem som ligger i att väljarna har svårt att se skillnaderna mellan partierna. Problemet sammanhänger med den s.k. konsensusdemokratin som tillämpas i allt större utsträckning i kommunerna, d.v.s. att man i allt större utsträckning bereder och fattar beslut gemensamt. Det gör att det inte finns någon skarp gräns mellan regering och opposition, vilket för väljarna leder till svårigheter att urskilja tydliga alternativ till den styrande makten och en svårighet att utkräva ansvar. Enligt forskare är detta en av orsakerna till den förtroendekris som politiken nu befinner sig i. Vi delar den åsikten.

8 Vårt alternativ

8.1 Att bestämma själv

Regeringens förslag är en blandning av det direkt olämpliga och det verkningslösa. Den svenska folkstyrelsen måste enligt vår mening vitaliseras efter andra linjer. Det är ett långsiktigt arbete som måste ta sin början i åtgärder för att stärka enskilda människors möjligheter att bestämma själva över sin egen vardag. Utan en sådan ansats kommer alla demokratireformer att bli otillräckliga eller t.o.m. verkningslösa.

Vår utgångspunkt är att om något behöver göras och det kan göras lika bra eller bättre av någon annan än det offentliga, då skall det inte heller göras av stat och kommun. Vi anser att tiden nu är mogen att göra en samlad prövning av vilka uppgifter staten och kommunerna över huvud taget behöver ta ansvar för. Hit hör också bl.a. frågor kring den kommunala näringsverksamheten som på många områden snedvrider konkurrensvillkoren.

Vi föreslår att en särskild kommission tillkallas för detta syfte. Ambitionen skall vara att öka den enskildes möjligheter att råda över sitt eget liv.

Våra förslag för att förnya demokratin skall ses i ett sådant sammanhang. Mer frihet är en drivkraft också för ett vitalare folkstyre.

8.2 Ökad maktdelning

Den svenska författningen bygger på parlamentarismens principer. Det innebär att riksdagen är det högsta politiska organet. Regeringens mandat utgår från en riksdagsmajoritet som tolererar den. I andra politiska system bygger folkstyret i större utsträckning på att makten delas. Längst har de länder gått vars system är influerade av den franske filosofen Montesquieu, där makten delas mellan sinsemellan självständiga institutioner.

Maktdelning kan ske på olika sätt. Det kan t. ex. ske genom att makten delas mellan de politiska organen och rättsväsendet. Det är den princip som EU:s och USA:s system bygger på. Maktdelning kan även ske genom t.ex. tvåkammarsystem i parlamentet. Det schweiziska politiska systemet har inslag av både representativ och direkt demokrati. Makten kan också delas mellan det centrala och de lokala.

Syftet med maktdelning är att förbättra möjligheterna för ansvarsutkrävande och insyn genom att olika institutioner självständigt kontrollerar varandra. Maktdelning som princip har flera fördelar. Den underlättar en precisering av vilka uppgifter som ankommer på t.ex. EU, på staten och kommunerna. Maktdelning motverkar osund maktkoncentration. Den ger medborgarna möjlighet till inflytande på mer än ett sätt. En ökad maktbalans kan också stärka demokratins konstitutionella legitimitet och minska de rättsstatliga bristerna. Om domstolar och andra rättstillämpande organ får möjlighet att underkänna lagstiftning som kränker medborgerliga fri- och rättigheter får individen en starkare ställning gentemot staten.

Det finns de som menar att ökad maktdelning är ett nollsummespel där ökad makt för t.ex. domstolar och rättsliga organ automatiskt innebär att folkvalda politiker förlorar i makt i motsvarande mån. Det är inte korrekt. Domstolarna är en del av rättsstaten, demokratins andra sida. De agerar bara på det mandat som de tilldelats av den offentliga makten. Domstolarnas mandat kan också tas tillbaka av den politiska församling som tilldelat dem det.

Horisontell maktdelning

För att öka inslagen av horisontell maktdelning, d.v.s. ökad maktbalans mellan de demokratiska institutionerna på samma nivå, föreslår vi en förbättrad normkontroll, d.v.s. domstolars och andra offentliga organs rätt och skyldighet att pröva om normer på olika nivåer är förenliga med överordnade regler. Det sker lättast genom att uppenbarhetsrekvisitet i RF 11.14 tas bort. Bestämmelsen om uppenbarhetsrekvisitet stadgar att domstolar och andra offentliga organ inte får tillämpa en föreskrift om denna står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning, dock måste felet vara uppenbart. Till följd av den rättsmiljö som Sverige numer är en del av har uppenbarhetsrekvisitet förlorat en del i betydelse. EG-rätten har företräde framför svensk lagstiftning utan att det finns något krav på uppenbar motstridighet. Borttagande av uppenbarhetsrekvisitet förespråkades också av en enig Demokratiutredning.

Vi vill alltså ge domstolarna större möjligheter att kontrollera lagstiftningens förenlighet med grundlagen. Sådana allmänna möjligheter skulle kunna kompletteras med en särskild författningsdomstol. En författningsdomstol skulle kunna ha kompetens att pröva vanlig lags överensstämmelse med grundlag, avgöra tolkningstvister när det gäller vallag och övriga lagar som rör det politiska systemets funktion samt övervaka de mänskliga fri- och rättigheterna. En alternativ möjlighet vore att ge Högsta domstolen och/eller Regeringsrätten de funktioner som en författningsdomstol bör ha.

Vertikal maktdelning

Maktdelning kan också vara vertikal. Vertikal maktdelning illustreras främst av en stark kommunal självstyrelse. Folkomröstningar och det svenska systemet med självständiga myndigheter är andra exempel. Som ett led i en ökad vertikal maktdelning vill vi ge den kommunala självstyrelsen ett starkare skydd i grundlagen. En bättre lagprövningsrätt är ett skydd också för den kommunala självstyrelsen. Denna tanke utvecklas vidare nedan i avsnittet om kommunal självstyrelse.

De förändringar vi nu föreslår bör utgöra en del av en mera genomgripande författningsreform. Regeringen bör därför snarast tillsätta en utredning med detta uppdrag.

8.3 En stärkt rättsstat

Rättsstaten är det fria och demokratiska samhällets förutsättning. En väl fungerande rättsstat är en garant för att människors frihet och demokratiska rättigheter inte kränks. Det ställer krav på ett starkt och välfungerande skydd för individuella fri- och rättigheter.

Det skydd som i dag finns för individuella fri- och rättigheter är inte fullgott. Många människors rättigheter har kränkts av staten, något som inte minst fällande domar mot Sverige i Europadomstolen vittnar om.

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bör upphöjas till grundlag. Det skulle ge konventionens rättigheter regeringsformens högre skyddsnivå. Det skulle även vara en värdefull symbolhandling som visar att det som stadgas i konventionen värderas lika högt som grundlagen. I samband härmed bör egendomsskyddet förstärkas. På detta område släpar Sverige efter vad andra fria länder sedan länge säkerställer.

Domstolarnas konstitutionella ställning måste också stärkas. Till skillnad från polis- och åklagarväsendet är inte domstolarnas uppgifter begränsade till att medverka i arbetet med att uppfylla samhällets kriminalpolitiska mål. En av domstolarnas viktigaste uppgifter är att värna de rättsstatliga principerna. Regeringsformen är otydlig när det gäller att förbehålla riksdagen normgivningsmakten beträffande rättskipningen och domstolarna. Detsamma gäller även regleringen av domstolsorganisationen och utnämningsmakten av domare.

Vi vill stärka domstolarnas konstitutionella ställning genom att i regeringsformen ge domstolarna befogenhet att själva besluta om sina egna arbetsordningar. Ansvaret för domstolarna bör dessutom flyttas från regeringen till riksdagen. Domstolsverket bör därför läggas ner och ersättas av en ny myndighet som är underställd riksdagen.

Grundlagen ställer krav på saklighet vid tillsättning av statliga tjänster. Bestämmelsens syfte är inte bara att säkerställa den offentliga förvaltningens oberoende mot staten utan också att upprätthålla medborgarnas tilltro till den statliga förvaltningen som sådan.

Grundlagens bestämmelser skall också regeringen efterleva. Mot den bakgrunden är det högst anmärkningsvärt att den nuvarande regeringen i stor utsträckning tycks använda utnämningsmakten som ett belöningsinstrument för det egna eller närstående partiers företrädare. Denna utveckling kan tvinga fram att verkschefer och andra statliga befattningshavare måste bytas ut efter varje regeringsskifte. För att motverka detta vill vi öka insynen vid tillsättningen av statliga myndighets- eller verkschefer.

Det bör införas ett nytt, öppet förfarande vid utnämningar av högre statliga tjänster. Det skulle kunna göras genom att låta kandidater till sådana tjänster frågas ut offentligt av det riksdagsutskott som bereder de ärenden som rör myndighetens eller verkets område.

8.4 Stärkt kommunal självstyrelse

Vår utgångspunkt är att beslut inte skall fattas på högre nivå än nödvändigt. Det är därför vårt första alternativ alltid är en enskilds personliga rätt att råda över sin framtid. Åtgärder som verkar i denna riktning är bl.a. de ökade möjligheter vi föreslår för den enskilde att välja skola, sjukvård och äldreomsorg. En stärkt kommunal självstyrelse kan ge demokratin ny vitalitet. Genom att göra politiken mer lokal ökar också möjligheterna för den enskilde att vara med och påverka besluten.

Grundlagsskyddet för den kommunala självstyrelsen är i dag otillräckligt. Trots ett uttryckligt stadgande i grundlagen och trots påpekanden från Lagrådet har regeringen och dagens riksdagsmajoritet inte kunnat hindras från att driva igenom lagstiftning som påtagligt undergräver kommunernas förutsättningar att själva besluta i egna angelägenheter.

Regering och riksdag skall inte kunna urholka den kommunala självstyrelsen på grund av att man ogillar den politik som förs i vissa kommuner. Den kommunala självstyrelsen måste därför ges ett starkare skydd i grundlagen.

En central del av en riktig kommunal självstyrelse är att kommunerna själva får förfoga över sina skatteintäkter. Väljarna måste kunna se hur deras skattemedel används. Bara då går det att utkräva ansvar.

Den svenska kommunala självstyrelsen ger kommunerna en grundlagsfäst rätt att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Beskattningsrätten är uttryckligen begränsad till detta. Beskattningsrätten har emellertid kraftigt urholkats sedan det inomkommunala skatteutjämningssystemet infördes 1996, på ett sätt som med varje rimlig tolkning måste anses strida mot regeringsformens andemening. Systemet innebär att vissa kommuner och landsting tvingas att med sin uppburna kommunalskatt lämna bidrag till skötseln av andra kommuner och landsting.

Bortsett från de konstitutionella invändningarna är systemet till sin konstruktion direkt tillväxtfientligt i och med att det straffar framgång. Det inomkommunala skatteutjämningssystemet skall därför avskaffas. I stället bör ett statligt finansierat utjämningssystem införas som handhar bidrag till kommuner och landsting som har en otillräcklig skattekraft. Staten skall härutöver svara för finansieringen av vissa grundläggande rättigheter direkt till medborgarna. Våra förslag om en nationell skolpeng och en allmän obligatorisk hälsoförsäkring skall bl.a. ses i ljuset av detta.

Möjligheterna att genomföra kommundelningar skall härutöver förbättras. Finns det en majoritet för en kommundelning och om inga starka skäl talar emot en delning skall folkviljan respekteras.

8.5 Bättre möjligheter att påverka

Det politiska förtroendemannaskapet är förpliktande. Att bli vald till ett politiskt uppdrag innebär en skyldighet att företräda enskilda människor på områden där var och en själv inte kan fatta de nödvändiga besluten. Det politiska arbetets karaktär av personligt förtroendeuppdrag har dock tunnats ut allteftersom politikens omfattning har byggts ut och blivit mer byråkratiserad, bland annat genom att ärenden delegeras till tjänstemän i allt större utsträckning. Det är en farlig utveckling. Politiken måste återigen göras till en större personlig angelägenhet. På samma sätt som en förstärkning av den lokala politiken bidrar till att föra politiken närmare dem som berörs skulle ett mera renodlat personvalssystem också göra det. Ett tydligare personval ger även bättre möjligheter till ansvarsutkrävande.

Personval

Sedan 1994 finns ett visst inslag av personval. Tanken bakom införandet av detta system var att väljarna i större utsträckning än tidigare skulle kunna påverka ordningen bland kandidaterna. Personvalet har emellertid inte fått något verkligt genomslag. En orsak till detta är de relativt höga spärrnivåerna om man skall bli vald på detta sätt.

Erfarenheter från 1998 års riksdagsval visar att det t. ex. i Stockholms stad och Stockholms län i praktiken krävs att man är partiledare för att få tillräckligt antal personröster för att nå över spärrnivån. Endast tolv riksdagsledamöter valdes förra gången in med frångående av listordningen. Trots dessa iakttagelser kom majoriteten i Rådet för utvärdering av 1998 års val fram till att balansen mellan väljarnas och partiernas inflytande fick en i vart fall godtagbar avvägning. Vi delar inte denna bedömning.

Vi vill ge väljarna det avgörande inflytandet över vem som skall representera dem i de politiska församlingarna genom att ta bort spärrarna vid personval helt fr.o.m. valet år 2006.

Skilda valdagar

Sedan 1970 har Sverige gemensam valdag för kommunal- och riksdagsval. Under den tid som gått sedan denna ordning infördes har kommunernas ställning och uppgifter förändrats väsentligt. Kommunerna bestämmer bl.a. över skolan, socialtjänsten, barnomsorgen, hemsjukvården, natur- och stadsmiljön, väsentliga delar av infrastrukturen m.m. Närmare 50 procent av hela den offentliga sektorn tas i anspråk av kommuner och landsting. En stor del av befolkningen betalar ingen eller bara en begränsad inkomstskatt till staten. I gengäld betalar de betydande belopp i landstings- och kommunalskatt.

Vi vill skilja på de olika valen. Med skilda valdagar för kommunal och riksdagsval skulle viktiga kommunala frågeställningar få samma möjligheter som rikspolitiken att tydliggöras och debatteras. Med beaktande av den maktförskjutning som skett från stat till kommun finns det särskilt starka skäl som talar för att ändra nuvarande ordning med gemensam valdag för kommunal- och riksdagsval.

Praktiskt kan en reform utformas på olika sätt. En möjlighet är att val till riksdag och kommun varvas med två års mellanrum. En annan möjlighet är att hålla val i en fjärdedel av landets kommuner varje år. En tredje möjlighet, som stundtals nämns, är att låta kommunerna själva bestämma när val skall hållas och tillämpa rullande mandatperioder med upplösningsrätt.

Ett viktigt skäl till att valdagarna bör skiljas åt är att det härigenom kommer att anordnas allmänna val med tätare mellanrum än i dag. Erfarenheterna av de fyraåriga mandatperioderna är i all väsentligt positiva, men med den reservationen att avståndet mellan valen blivit väl långt.

Demokratiutredningen förespråkade skilda valdagar för att kommunala frågor och landstingsfrågor då skulle få en bättre chans att få genomslag. Riksdagen har uppdragit åt regeringen att utreda frågan. Dessvärre verkar det som om Författningsutredningen inte kommer fram till ett positivt resultat. Vi har tidigare aviserat att vi, för det fall att Författningsutredningen skulle misslyckas med att komma till en överenskommelse om skilda valdagar, har för avsikt att återkomma direkt till riksdagen med ett förslag.

Vi vill också införa en rätt till nyval i kommunerna. En upplösningsrätt innebär en förstärkning av demokratin eftersom medborgarna då kan få en annan regering om opinionsläget skulle ändras under pågående mandatperiod.

8.6 Nya vägar till inflytande

Den nya tekniken erbjuder förbättrade möjligheter att bredda människors delaktighet i den demokratiska processen. Det bör utredas hur dessa möjligheter kan komma till bred användning. Ett exempel är att utveckla möjligheterna att rösta via Internet. Hösten 2001 genomförde Moderaterna som första parti ett öppet provval på Internet.

Någon eller några kommuner bör nu ges möjligheten att genomföra folkomröstning på Internet. Dessutom bör försök göras i någon eller några kommuner med kommunalval på Internet år 2006.

Ett ökat direkt medborgarinflytande kan uppfattas stå i motsatsförhållande till det representativa politiska systemet. Ansvarsförhållandena kan bli mindre tydliga. Vi menar dock att ökade möjligheter att hålla t. ex. kommunala folkomröstningar är ett led i en ökad vertikal maktdelning. Denna vinst uppväger enligt vår mening de eventuella nackdelarna.

De politiska ungdomsförbunden är kanaler för information till ungdomar om vikten av det demokratiska arbetet. Ett problem i detta sammanhang är svårigheten för de politiska ungdomsförbunden att få informera i skolorna om sin verksamhet. Vi menar att politisk verksamhet i skolorna bör främjas – inte motarbetas. Vi förutsätter att regeringen med kraft verkar för att förbättra ungdomsförbundens möjligheter att få komma ut till skolorna.

8.7 EU och det konstitutionella arbetet

EU kommer att spela en allt större roll för Sveriges framtid. EU ger Sverige och andra länder möjligheter att samverka kring och utöva inflytande över frågor som inte längre kan lösas på den nationella nivån. Härigenom bidrar EU till en angelägen fördjupning av demokratin.

EU:s arbete regleras genom fördrag som ingås mellan staterna. I fördragen anges vilka frågor som skall lösas på ett överstatligt sätt och vilka som skall handhas i ett mellanstatligt samarbete.

Enligt vår mening är det angeläget att EU:s fördrag görs mer tydliga och överskådliga. En sådan förändring gör det lättare också för medborgarna att se var beslut inom EU fattas. Det förbättrar möjligheterna att kontrollera EU:s arbete.

I de fördrag som nu skall utarbetas bör principen vara att det skall krävas noggranna överväganden och särskilda procedurer för att ge EU ny kompetens. Däremot måste beslutsreglerna inom EU på de områden där kompetens redan givits göras enklare. På så sätt kan en viktig balans mellan EU och medlemsstaterna säkras samtidigt som effektiviteten och beslutskraften inom EU förstärks.

Stockholm den 7 februari 2002

Bo Lundgren (m)

Per Unckel (m)

Beatrice Ask (m)

Anders Björck (m)

Carl Fredrik Graf (m)

Chris Heister (m)

Anders G Högmark (m)

Gunnar Hökmark (m)

Henrik Landerholm (m)

Göran Lennmarker (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Inger René (m)

Per Westerberg (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 2002-02-07 Hänvisningsförslag: 2002-02-08 Utskottsförslag: 2002-02-08 Granskning: 2002-02-08 Bordläggning: 2002-02-08 Hänvisning: 2002-02-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (15)