med anledning av prop. 2003/04:111 Ett utvidgat straffansvar för människohandel

Motion 2003/04:Ju21 av Beatrice Ask m.fl. (m)

av Beatrice Ask m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekvisitet otillbörligt medel bör utgå ur 4 kap. 1 a § BrB.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagstadgande av att samtycke inte utesluter ansvar enligt 4 kap. 1 a § BrB.

Inledning

Handel med människor är ett världsomspännande problem och en del i den grova brottslighet som i dag i princip obehindrat rör sig över gränser. Handeln är väl planerad och organiserad. Då efterfrågan på sexuella tjänster synes outtömlig utgör människohandeln en lukrativ verksamhet för kriminella personer, nätverk eller organisationer. Många av dessa grupperingar använder sig av samma kanaler för smuggling av människor som för smuggling av narkotika eller vapen. Sverige är inte förskonat, utan fungerar som såväl slutdestination som transitland för denna modernare typ av slavhandel.

Rikskriminalpolisen uppskattar att mellan 200 och 500 kvinnor och barn årligen smugglas till Sverige för att utnyttjas på olika sätt. Statistiken är dock inte fullödig och det kan befaras att mörkertalen är stora. Vanligast är att unga kvinnor smugglas hit från Baltikum och Östeuropa. Fall med små flickor och pojkar finns också. Offren, oavsett formen av utnyttjande, hyrs ut inom landet och till grannländerna. Hallickarna tar hand om intäkterna. Enligt den officiella statistiken har antalet polisanmälda kopplare mer än tredubblats på tio år.

Den 1 juli 2002 infördes brottet människohandel för sexuella ändamål i brottsbalken. Brottet innefattar gränsöverskridande handel med människor som syftar till att de ska utnyttjas för sexuella ändamål, och kan straffas med fängelse i mellan två och tio år.

Under förra året polisanmäldes 21 fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige. Statistiken över hur många som dömdes är ännu inte färdigställd. Enligt uppgifter från Rikskriminalpolisen har totalt 25 personer dömts för människohandelsliknande brott sedan 1998. I flera fall har misstänkta personer åtalats för människohandel men dömts för grovt koppleri. Bevissvårigheter i lagstiftningen om människohandel anses vara orsaken till utfallet i domstolarna.

Den organiserade brottsligheten arbetar över nationsgränserna. Att bekämpa den är därför inte en fråga enbart för enskilda länder, utan en angelägenhet för hela det internationella samfundet. Sverige har genom att godkänna rambeslutet om bekämpande av människohandel åtagit sig att genom nationell lagstiftning på ett aktivt sätt bidra till brottsbekämpningen inom den europeiska unionen. Vi tar detta åtagande på största allvar. Det har redan tidigare visat sig att regeringen haft svårt att presentera lagstiftning till följd av rambeslut. Ofta har remissinstanserna framfört allvarlig kritik mot lagstiftningens kvalitet och framtida tillämpningsmöjligheter. Det är därför av största vikt att lagstiftning för att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet är klar, tydlig och uppfyller sitt syfte.

Med hänsyn till ovanstående vill vi anföra ett antal synpunkter på lagförslaget.

Otillbörliga medel

I propositionen föreslås att straffansvar för människohandel skall förutsätta att handelsåtgärderna har genomförts med användande av olaga tvång, vilseledande eller något annat sådant otillbörligt medel.

Uttrycket otillbörligt medel finns redan i dag i straffbestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål. De praktiska svårigheterna att i domstol styrka kravet på otillbörliga medel har visat sig vara avsevärda. Detta utgör ett problem för rättstillämpning och praxisbildning. Ett annat problem som termen fört med sig är att fokus vid utredning och lagföring av människohandelsbrott på ett oönskat sätt skiftas bort från den misstänktes handlande till offrens bakgrund och situation, och då särskilt i vilken utsträckning offren varit medvetna om vad den avsedda exploateringen skulle omfatta.

Det typiska tillvägagångssättet vid människohandel torde inte vara att handlaren använder sig av olaga tvång eller vilseledande utan av ett utnyttjande av att offret befinner sig i en situation där hon eller han inte är kapabel till reella eller fria val. I de länder där offren rekryteras råder ofta fattigdom och arbetslöshet. Offren luras som regel med löften om välavlönade arbeten på restauranger eller liknande. Vanligtvis förbinder sig offren också att ersätta agenten för utgifter han eller hon haft för att arrangera resan.

Om tyngdpunkten läggs på offrets utsatthet och sårbarhet uppkommer allvarliga tillämpningsproblem, eftersom detta rör förhållanden i andra länder som utifrån en förebringad brottsutredning är svåra att bedöma för svenska domstolar. Det är ofta vanskligt för polis och åklagare att i utredningsskedet belägga offrets utsatta situation, på grund av svenska myndigheters bristande förmåga att skapa kontakt med och förtroende hos de utsatta människorna.

Exemplet från Solna tingsrätt då nuvarande lagstiftning prövades för förs­ta gången visar på ett tydligt sätt de tillämpningssvårigheter som är förenade med rekvisitet otillbörliga medel: Tingsrätten fann vid en samlad bedömning att utredningen om offrets ekonomi inte var fullständig, bland annat eftersom det saknades uppgifter om pojkvännens och föräldrarnas ekonomi och i vilken utsträckning de kunnat hjälpa henne. Det befanns inte vara styrkt att kvinnan inte haft andra val än att åka till Sverige för att prostituera sig.

Offren är sällan vuxna kvinnor, utan snarare yngre kvinnor som precis uppnått fysisk myndighetsålder. Handlarna är mycket medvetna om åldersgränsen i sin riksbedömning. Kvinnan kan således vara myndig, men fortfarande befinna sig i en utsatt position på grund av bristande livserfarenhet eller olyckliga levnadsomständigheter när fokus i en brottsutredning flyttas från den tilltalades handlande till offrets personliga omständigheter. Tyvärr är detta inte det enda brott där sådana hänsyn lett till tillämpningssvårigheter. Även övrig sexualbrottslagstiftning är behäftad med denna typ av problematik. Huvudfokus skall och bör vara gärningsmannens ansvar.

Det är också ett problem när lagar stiftas utan hänsyn till hur väl de kommer att kunna tillämpas i praktiken. Risken är påtaglig att brottsbalken späs på med ytterligare symbollagstiftning: Lagstiftning som är ägnad att påverka attityder men som de facto knappt kan tillämpas av de rättsvårdande myndigheterna på grund av bevissvårigheter. Nuvarande människohandelslagstiftning är ett exempel på detta, liksom lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster. Denna typ av lagstiftning är vällovlig, men inte lämplig i ett seriöst rättsväsende.

Regeringen erkänner denna problematik när den anför att det finns flera skäl som talar för att överväga om inte straffansvaret för människohandel skulle kunna gälla utan krav på användande av otillbörliga medel. Man anger dock att det skulle bli alltför komplicerat att skapa en sådan lagstiftning. I stället vill regeringen tillsätta en utredare som skall följa upp tillämpningen av människohandelsbrottet och överväga möjligheten att utmönstra kravet på otillbörliga medel. Vi anser att redan erfarenheterna av nuvarande lagstiftning talar för att kravet på otillbörliga medel bör avlägsnas. Vidare noterar vi att regeringen tar bort detta krav avseende brott mot barn. Det är därför vår uppfattning att rekvisitet otillbörliga medel i den föreslagna 4 kap. 1 a § BrB skall utgå.

Samtycke

Regeringen föreslår, till skillnad från kommittén, att någon uttrycklig regel om att offrets samtycke saknar betydelse för straffansvar inte skall införas. Till stöd för detta anförs att det redan i dag av 24 kap. 7 § BrB framgår att samtycke endast har brottsbefriande verkan under vissa, specifikt angivna förhållanden.

Det är vår uppfattning att denna typ av brottslighet kräver en tydlig lagstiftning för att maximera möjligheterna till lagföring av de kriminella. För det fall rekvisitet otillbörliga medel kvarstår i förslaget till lagtext framstår behovet av tydlighet än mer. Då fokus riskerar att flyttas över på offrets personliga omständigheter torde det vara särskilt motiverat att i lagtext klart ange att eventuellt samtycke från offret inte skall undanta den tilltalade från straffansvar. En sådan lagregel skulle på ett tydligt sätt markera att det i straffbestämmelsen angivna kravet på användning av otillbörliga medel endast omfattar de inledande momenten av människohandeln och inte det åsyftade utnyttjandet.

Stockholm den 31 mars 2004

Beatrice Ask (m)

Jeppe Johnsson (m)

Cecilia Magnusson (m)

Hillevi Engström (m)

Bengt-Anders Johansson (m)

Anita Sidén (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-03-31 Bordläggning: 2004-04-01 Hänvisning: 2004-04-02
Yrkanden (2)