med anledning av prop. 2008/09:69 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Motion 2008/09:U10 av Urban Ahlin m.fl. (s)

av Urban Ahlin m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen för riksdagen bör presentera en långsiktig och bred strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan med tonvikt på en framtida ökad civil närvaro och en minskad militär närvaro.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i händelse av en större permanent ökning av den svenska truppen i Afghanistan som rör marginalen mellan de planerade 500 personerna och taket på 855 personer ska inkomma med en proposition till riksdagen.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den svenska regeringen i sin första kontakt med den nya amerikanska administrationen måste kräva ett slut på den typ av krigföring i Afghanistan som orsakar civila dödsoffer.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om riskerna med en sammanblandning mellan ISAF och OEF.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det internationella samfundet, inklusive Sverige, bör öka det civila engagemanget i Afghanistan.

Motivering

Sverige har en lång tradition av att delta i av Förenta nationerna beslutade fredsfrämjande operationer. Sverige har samtidigt en lång tradition av solidaritet med Afghanistans folk. Socialdemokraternas ställningstagande för ett fortsatt svenskt deltagande i ISAF har sin grund i dessa traditioner och syftet är att bidra till ökad säkerhet och därmed möjliggöra en återuppbyggnad av Afghanistan.

Få länder är och har varit så hårt drabbade av krig och nöd som Afghanistan. Under de senaste årtiondena har befolkningen lidit under bland annat sovjetisk ockupation, inbördeskrig och talibanernas förtryck. På få andra platser i världen har kvinnor och flickors rättigheter varit så åsidosatta som i Afghanistan, framför allt under talibanregimens tid. Alla dessa umbäranden har lett till att afghanerna är ett av världens fattigaste folk, där 40 % av befolkningen lever på mindre än en halv dollar per dag.

Mycket har dock förbättrats i Afghanistan de senaste åren genom att det internationella samfundet har tagit ett större ansvar för situationen i landet. Barn, nu också flickor, går i skolor i större utsträckning än någonsin tidigare. 2008 hade antalet elever ökat till cirka sex miljoner jämfört med mindre än en miljon under talibantiden. Hälsosystemet har förbättrats. En majoritet av befolkningen har nu tillgång till grundläggande hälsovård. Det har också skett framsteg gällande uppbyggnaden av staten och dess funktioner: demokratiska val har hållits, den afghanska armén byggs upp och tränas liksom poliskåren med målet att landet i framtiden självt ska kunna ansvara för säkerhet och stabilitet.

Samtidigt har situationen försämrats, främst under de senaste två åren. Våldet ökar, i vissa områden där talibaner och andra extrema grupper dominerar tvingas skolor att stänga och lärare och elever har dödats. Korruptionen är ett mycket stort problem och utgör ett hinder för utvecklingen. Afghanistan hör fortfarande till ett av världens fattigaste länder. Arbetslösheten är mycket hög, och en stor del av ekonomin utgörs av den ökande odlingen av opiumvallmo och framställningen av opium och heroin. Afghanistan är ursprungslandet för ca 80 % av det heroin som säljs i Sverige även om det kan påpekas att det anses att det inte finns opiumodlingar i den region där Sverige har ansvaret för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad, ett s.k. PRT.

FN:s säkerhetsråd har genom resolution 1386 (2001) och ett flertal förlängningsbeslut – senast genom säkerhetsrådets resolution 1833 (2008) – givit den internationella säkerhetsstyrkan ISAF (International Security Assistance Force) mandat att under FN-stagdans kapitel VII stödja övergången till demokratiskt styre. ISAF:s mandat är därutöver än mer folkrättsligt underbyggt genom den afghanska regeringens samtycke.

Sverige har sedan länge ett starkt engagemang i Afghanistan, inte minst genom Svenska Afghanistankommittén som verkat i landet sedan början på åttiotalet. Sverige har också länge varit en stor biståndsgivare, både multilateralt och bilateralt. Det svenska biståndet har bl.a. varit inriktat på utbildning, stöd till demokratiseringsprocessen, mänskliga rättigheter och återuppbyggnad av statliga institutioner samt humanitär hjälp. En ny samarbetsstrategi med Afghanistan ska nu, vilket står i propositionen, arbetas fram och biståndet ska öka. För att de omfattande svenska bistånds- och återuppbyggnadsinsatserna ska kunna genomföras krävs att säkerhetsläget förbättras eller åtminstone inte försämras.

Regeringen föreslår nu i proposition 2008/09:69 att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 855 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2009, under förutsättning att det även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd. Den faktiska svenska styrkan beräknas under 2009 uppgå till ca 500 personer, och i det begärda mandatet ryms en marginal för eventuella evakueringsinsatser. Den ökning av den svenska insatsen som propositionen avser rör en transportflygenhet som flyttas till Mazar-e-Sharif och en helikopterenhet med sjukvårdstransportförmåga samt en ökning av antalet militära rådgivare till den afghanska armén genom utbildnings- och samverkansgrupperna OMLT. En övergripande målsättning med de internationella insatserna är att det afghanska samhället med tiden självt ska kunna ansvara för säkerheten, och rådgivarnas arbete med den afghanska armén utgör en viktig del för att uppnå det målet.

Socialdemokraterna står bakom den svenska insatsen inom ISAF och bifaller därmed propositionen.

Vi konstaterar att regeringen i denna proposition gått Socialdemokraternas krav till mötes när det gäller att begränsa mandatets längd och antalet soldater. Man redogör också tydligt för vilka anslag som belastas för såväl grundinsatsen som eventuella evakueringar. Regeringen skriver också att man avser att samråda med riksdagen vid en eventuell större ökning av insatsen även om en sådan ryms inom det mandat som söks i propositionen. Socialdemokraterna vill understryka vikten av att såväl den svenska insatsen som hela den internationella insatsen arbetar efter en tydlig strategi. I ljuset av detta är det av stor vikt hur den nya amerikanska administrationen under den tillträdande president Barack Obama kommer att agera. Nya förutsättningar kan komma att kräva en anpassning av den svenska insatsens utformning. Socialdemokraterna anser att regeringen i händelse av en permanent ökning av den svenska truppen i Afghanistan, även om det sker inom begärd ram, ska åläggas att till riksdagen inkomma med en proposition. Detta gäller inte en eventuell evakuerings- eller förstärkningsinsats som till sin natur är tillfällig och tidskritisk. I händelse av ett sådant fall gäller den av riksdagen tidigare beslutade ordningen, där regeringen har att informera riksdagen.

I tidigare propositioner om svenskt deltagande i internationella insatser som lagts fram av den borgerliga regeringen, har inga skrivningar om vikten av FN:s säkerhetsrådsresolutioner 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, 1612 om barn i väpnade konflikter eller 1820 om sexuellt våld i väpnade konflikter funnits med. Vi socialdemokrater har kritiserat frånvaron av dessa viktiga frågor i tidigare propositioner och ser därför nu positivt på att regeringen i denna proposition beskriver dessa resolutioner samt i korthet berättar hur regeringen avser att verka för att dessa efterlevs.

Längden på det mandat som nu begärs av regeringen motsvarar de årliga mandat för ISAF som ges av FN via resolution i säkerhetsrådet. Mandatlängden på ett år uppfyller också behovet av en frekvent återredovisning till riksdagen. En sådan är av stor vikt beroende på den osäkra och snabbt föränderliga situationen i Afghanistan.

Socialdemokraterna vill betona att det svenska deltagandet i ISAF bygger på ett mandat från Förenta nationernas säkerhetsråd. ISAF har ytterligare folkrättsligt stöd genom att den är inbjuden av landets regering.

Samtidigt som vi socialdemokrater i denna motion understryker vikten av den internationella militära närvaron i Afghanistan vill vi också belysa ett antal problem som försvårar ISAF:s uppdrag och i vissa fall motverkar arbetet med att skapa stabilitet och säkerhet. Stabilitet och säkerhet utgör förutsättningar för demokratisk, social och ekonomisk utveckling. I sin proposition har regeringen tyvärr valt att negligera dessa problem.

Enligt FN var antalet civila dödsoffer 1445 under januari–augusti 2008, en ökning på 39 % jämfört med samma period året innan. Majoriteten av dessa dödsfall orsakas av regeringsfientliga trupper, företrädesvis talibaner. Tyvärr orsakar också den krigföring med exempelvis flygbombningar och räder in i byar som används främst av de amerikanska styrkorna inom koalitionen Operation Enduring Freedom (OEF) många civilas död. Förutom de humanitära tragedierna medför detta också att afghanernas förtroende för regeringen och de internationella styrkorna, tyvärr även för ISAF, minskar. Vissa åtgärder för att minska antalet civila dödsoffer har vidtagits, men i alltför liten grad. Detta är också något som påpekas i FN:s säkerhetsrådsresolution 1833:

Recognizing the efforts taken by ISAF and other international forces to minimize the risk of civilian casualties, and calling on them to take additional robust efforts in this regard, notably by the continuous review of tactics and procedures and the conduct of after-action reviews and investigations in cooperation with the Afghan Government in cases where civilian casualties have occurred and when the Afghan Government finds these joint investigations appropriate.

Det krig mot terrorismen som USA:s nu avgående president George W Bush startade har fört med sig förödande konsekvenser på många plan. Runt om i världen sätter man nu sitt hopp till den tillträdande presidenten Barack Obama. Också när det gäller USA:s strategi och krigföring i Afghanistan finns anledning att hoppas på ett annat tillvägagångssätt under Obamas administration. Självfallet hade det varit lämpligt om vi vetat hur den nya amerikanska strategin kommer att se ut innan riksdagen beslutar om ett förlängt svenskt mandat. Det är dessvärre inte möjligt eftersom det kommer att dröja ytterligare ett okänt antal månader innan en ny strategi presenterats medan mandatet för den svenska insatsen går ut före årsskiftet. Det finns nu en reell möjlighet för de länder som deltar i ISAF att påverka den amerikanska strategin. Socialdemokraterna anser att den svenska regeringen i sin första kontakt med den nya amerikanska administrationen måste kräva ett slut på den typ av krigföring som orsakar civila dödsoffer.

Den andra internationella styrkan i landet, den amerikanskledda koalitionen Operation Enduring Freedom, OEF, har ett folkrättsligt mandat i form av inbjudan från Afghanistans regering, men dess uppgift skiljer sig betydligt från ISAF:s. OEF för ett regelrätt krig mot al-Qaida och talibanrörelsen. OEF:s krigföring har drabbat många oskyldiga civila afghaner. Krigföringen tillsammans med att OEF tillåtit sig att samverka med ökända krigsherrar gör att OEF är starkt ifrågasatt i Afghanistan.

I propositionen beskrivs samarbetet mellan ISAF och OEF enbart i positiva termer. Samordning mellan styrkorna är behövligt och föreskrivs i de FN-resolutioner som ger ISAF dess mandat, men vi socialdemokrater är oroade över sammanblandningen mellan ISAF och OEF. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tycks se dessa risker. Därför är det nödvändigt att riksdagen kräver att regeringen agerar så att de uppgifter som angavs i proposition 2005/06:34 för ISAF – och därmed för den svenska truppen – också ska gälla fortsättningsvis och att sammanblandningen därmed upphör. Där klarläggs att ansvaret för operativ terrorismbekämpning ligger på OEF och den afghanska armén. ISAF:s huvuduppgift ska vara att genomföra stabiliserings- och säkerhetsinsatser för att den afghanska regeringen ska kunna upprätthålla säkerheten och nå ut med sitt inflytande i provinserna och att därigenom möjliggöra biståndsinsatser.

Det är tyvärr uppenbart att Afghanistan kommer att vara i stort behov av säkerhetshöjande och fredsfrämjande stöd under många år framöver. Utan detta kommer säkerhetsläget för afghanerna att förvärras och möjligheterna till biståndsinsatser att avsevärt försvåras, kanske till och med omöjliggöras. Utan internationell närvaro föreligger också en mycket stor risk att talibanerna återtar kontrollen över Afghanistan. Det står klart vilka konsekvenser det skulle föra med sig. Redan i dag minskar rörelsefriheten i det afghanska samhället, särskilt för flickor och kvinnor. Propositionen visar på fakta som att hjälpinsatser försvåras, ett fyrtiotal hjälparbetare mördades av regeringsfientliga trupper under 2007 och 6 % av skolorna hade bränts ned eller tvingats stänga under de senaste två åren.

Utveckling och säkerhet förutsätter varandra. Läget i Afghanistan har förbättrats på många punkter, inte minst för kvinnor och flickor, men oerhört mycket återstår att göra i ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder. Det måste finnas en militär närvaro i Afghanistan för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståndsarbetarna och för att möjliggöra en återuppbyggnad av landet. Det internationella samfundets militära engagemang är omfattande medan de civila delarna som utvecklingssamarbete och stöd till samhällsbyggandet endast uppgår till mindre delar i jämförelse.

Socialdemokraterna är positiva till den ökning av utvecklingssamarbetet med Afghanistan som beskrivs i propositionen, där biståndet planeras att uppgå till 500 miljoner kronor år 2011. Men vi konstaterar också att den militära insatsen kommer att kosta dubbelt så mycket även efter biståndsökningen. Det är inte rimligt att ha en sådan obalans mellan insatserna. Vi vill därför se en mer rimlig balans mellan de civila och de militära insatserna.

Vi vill också peka på vikten av att hålla åtskillnad mellan civila och militära insatser. Militärens uppgift och kompetens är totalt annorlunda än biståndsorganisationernas. För oss socialdemokrater är det viktigt att rollerna hålls isär. Det vore förödande för det svenska biståndets trovärdighet om militären delvis går in i biståndsarbetarens roll. Det skulle dessutom hota biståndsarbetarnas säkerhet.

Under den socialdemokratiska regeringen beslutades att de svenska insatserna med stöd till andra länders säkerhetssektorsreformer, SSR, skulle utökas. Det har bl.a. inneburit att svenska försvarsmyndigheter i dag sysslar med SSR-verksamhet i länder som Ukraina, Liberia och Afghanistan. I Afghanistan stöder svensk PRT-personal utbildningen av afghansk polis och militär. Det är viktigt att stödet till den militära delen av säkerhetssektorn fortsätter och utökas. Mer behöver också göras inom den civila delen av säkerhetssektorn.

Ju bättre det afghanska rättsväsendet och samhällsstyrningen kan fungera desto bättre blir också förutsättningarna för att på sikt fasa ut den militära delen av stödet till Afghanistan. En ökad polisiär närvaro, utbildning av afghansk polis och annat stöd kan tillsammans bidra till ett fungerande afghanskt rättsväsende och därmed större säkerhet och stabilitet.

Det internationella samfundets engagemang i Afghanistan måste sättas i ett större sammanhang för att nå framgång. Här vill vi betona vikten av att ytterligare stärka FN:s roll och av ökad samordning av de olika insatserna till stöd för Afghanistan samt vikten av en regional strategi där inte minst Pakistan ingår. I strategin måste också rymmas möjligheter till dialog med olika parter i konflikten.

Vi socialdemokrater vill att regeringen presenterar en långsiktig och bred strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan. I en sådan strategi bör rymmas ökat civilt stöd för upprättande och förstärkningar av institutioner och strukturer för att möjliggöra byggandet av ett fungerande samhälle, en rättsstat som vilar på demokrati och kulturell förankring. Den afghanska befolkningens tilltro till den politiska och demokratiska processen och tron på att denna ger ökad trygghet och ekonomisk utveckling är den enda framkomliga vägen mot en framtid i fred och säkerhet. Detta är viktigt inte minst med tanke på de kommande valen i Afghanistan som ska ske under 2009 och 2010.

Problemen är komplexa och stora. Narkotikans stora betydelse för landets ekonomi, bönderna som har få alternativ till vallmoodlingen för sin försörjning, den utbredda korruptionen, talibanernas attacker mot skolor och mot Afghanistans regering, stridigheter mellan olika krigsherrar, brist på respekt för mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter, underutvecklingen och den svaga samhällsstyrningen är exempel som visar behovet av en långsiktig och sammanhållande strategi för stödet till Afghanistan.

Den svåra situationen i Afghanistan kan bara uthålligt lösas genom mer humanitär hjälp och långsiktigt bistånd och inte med ständigt ökad militär närvaro. Regeringen bör ta fram en långsiktig och bred strategi som lägger tonvikten på en framtida ökad civil närvaro och en minskad militär närvaro.

Stockholm den 2 december 2008

Urban Ahlin (s)

Anders Karlsson (s)

Carina Hägg (s)

Peter Jonsson (s)

Kent Härstedt (s)

Åsa Lindestam (s)

Kenneth G Forslund (s)

Peter Jeppsson (s)

Kerstin Engle (s)

Inger Jarl Beck (s)

Carin Runeson (s)

Mats Berglind (s)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2008-12-03 Bordläggning: 2008-12-04 Hänvisning: 2008-12-05
Yrkanden (5)