med anledning av prop. 2008/09:69 Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Motion 2008/09:U11 av Peter Rådberg m.fl. (mp)

av Peter Rådberg m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen avslår regeringens förslag att skicka fler soldater och militära rådgivare till Afghanistan.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen måste återkomma till riksdagen med en strategi för den svenska civila och militära insatsen i Afghanistan, inklusive en s.k. Exit Strategy.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige och svenska myndigheter ska ha en enhetlig syn på situationen i Afghanistan.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om riskerna med en sammanblandning av ISAF- och OEF-styrkorna.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i kontakter med företrädare för den amerikanska regeringen måste kräva att USA upphör med flygbombningar för att FN ska kunna uppnå målet att bringa fred och säkerhet till Afghanistan.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att öka det civila biståndet till Afghanistan.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av helikopterkapacitet till den svenska insatsen bl.a. för sjukvårdstransporter.

Bakgrund

Regeringen söker riksdagens stöd (proposition 2008/09:69) för att ställa en svensk väpnad styrka om högst 855 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2009, under förutsättning att det även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd.

Skulle riksdagen ge sitt godkännande beräknas den faktiska styrkan att under 2009 uppgå till ca 500 personer vilket innebär en ökning med drygt 100 personer jämfört med 2008.

Miljöpartiet de gröna anser att det har varit riktigt att sända svensk trupp med FN-mandat till Afghanistan. Landet är ett av världens allra fattigaste länder. Det har i snart tre decennier varit drabbat av väpnad konflikt och inbördeskrig, och fortsätter nu att söndras av hot från talibaner och andra regeringskritiska grupperingar, många bestående av rent kriminella element, och utsätter den civila befolkningen för fara. Det afghanska folket har fått utstå svåra umbäranden. Allvarlig fattigdom råder och det är stor brist på mat och rent vatten. Det utländska hjälpbehovet är enormt. Svenskt bistånd, främst i form av Svenska Afghanistankommittén, har under lång tid varit på plats för att bistå med hjälp till det afghanska folket. Behovet av civila hjälpinsatser kommer att kvarstå under överskådlig framtid.

Det aktuella säkerhetsläget

Miljöpartiets bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan är att det har försämrats avsevärt i hela landet under senare tid. I regeringens begäran om att sända svensk trupp om högst 855 personer ryms även en marginal för eventuella evakueringsinsatser. Att regeringen uttrycker sig så explicit om evakuering måste tolkas som att säkerhetsläget är allvarligt. Kanske allvarligare än vad regeringen vill göra sken av. Det här är en brist i regeringens framställan av ärendet där man målar upp en alltför positiv bild av läget, vilket riskerar att vilseleda allmänheten om hur situationen är för de svenska män och kvinnor som tjänstgör i den norra delen av Afghanistan, där den svenska styrkan är lokaliserad.

Situationen i Afghanistan kan beskrivas som att vi går ett steg framåt men två bakåt. Självfallet görs vissa framsteg vad gäller det internationella biståndet för sjukvård och skola, där nu en majoritet av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård och antalet barn som går i skola är större än någonsin tidigare. Detta gäller även flickor. Under 2008 har antalet elever ökat till cirka sex miljoner jämfört med mindre än en miljon under talibantiden.

Röda Korset har tidigare i år gett en mörk bild av landets utveckling. Våldet har ökat och drabbar nu också utländska hjälparbetare. Bara de senaste månaderna har över 30 utländska hjälparbetare dödats. Vi kan bara konstatera att president Karzai inte har lyckats leverera demokrati, fred och stabilitet till landet i den utsträckning befolkningen och världssamfundet hade hoppats på.

Arbetslösheten är mycket hög i Afghanistan. Eftersom det inte finns någon officiell afghansk statistik är arbetslöshetssiffrorna inte helt säkra, men de är höga. Fattigdomen är utbredd även den. Uppskattningsvis lever 40 % av befolkningen på mindre än en halv dollar om dagen. Korruptionen är omfattande och en stor del av ekonomin som inte kommer från utländskt bistånd utgörs av den ökande handeln av opiumvallmo och den illegala framställningen av opium och heroin. Detta är något som inte bidrar till att öka allmänhetens förtroende för president Karzai, eftersom flera av hans ministrar misstänks vara f.d. krigsherrar och drogbaroner.

Enligt vår bedömning är utvecklingen i Afghanistan långtifrån tillfredsställande. Framför allt har USA:s strategi varit ett misslyckande, vilket påverkat hela situationen på ett negativt sätt. Vår bedömning är därför att biståndsbehovet i Afghanistan är och kommer att vara mycket stort framöver. Internationell väpnad personal, med stöd av ett FN-mandat, kommer även fortsättningsvis att behövas för att ge skydd till civilbefolkningen och för att möjliggöra civil närvaro i form av bistånd och uppbyggnadssatsningar. Stabilitet behövs för att biståndet ska kunna nå ut till den civila befolkningen. Trots alla negativa signaler vi nås av om läget i Afghanistan skulle det kunna bli värre om alla utländska trupper drogs hem från den ena dagen till den andra.

Detta gäller naturligtvis också den svenska truppen, vars nuvarande mandat upphör den 20 december i år. Någon strategi för ett snabbt tillbakadragande, om en förlängning av detta mandat inte skulle få gehör i riksdagen, har regeringen inte presenterat. Miljöpartiet anser att det är en uppenbar brist i hanteringen av detta ärende och anser att en Exit Strategy för att kunna dra tillbaka befintlig trupp under ordnade former ska utarbetas. Det är viktigt att regeringen sätter upp tydliga mål och en tidsplan för ett eventuellt återdragande av Sveriges militära insats i Afghanistan. Detta för att inte hamna i en liknande situation när det är dags att besluta om en eventuell framtida förlängning.

Frågan måste nu allvarligt ställas om det internationella samfundets nuvarande strategi över huvud taget leder åt rätt håll och om det ens är möjligt att vinna kriget mot talibanerna. Finns det ens förutsättningar för att ISAF ska kunna fullfölja sitt fredsfrämjande uppdrag på grund av USA:s politiska och militära haveri? Det finns ingen militär lösning på den afghanska konflikten. Snarare borde dialog inledas med samtliga parter som är involverade i konflikten och även Afghanistans grannländer, som Pakistan, Iran och Ryssland m.fl., för att stabilisera landet och garantera att landet uppnår en varaktig fred.

Miljöpartiet anser med grund i ovanstående att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Vi ger dock inte något oreserverat stöd till svenskt deltagande i ISAF. Inom bara ett par månader kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. Om det någon gång är rätt tid för ett bokslut och möjlighet till kraftigt omtag för den internationella närvaron i Afghanistan, så är det nu vid ett amerikanskt regimskifte. I avvaktan på detta anser således Miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrustning och sjuktransportkapacitet samt att utöka satsningarna på det civila biståndet.

Svenska myndigheters syn på situationen i Afghanistan

Miljöpartiet anser dessutom att regeringens agerande vad gäller Afghanistan inte är logiskt och framför allt inte konsekvent. Den borgerliga regeringen vill nu skicka fler soldater till en relativt lugn del av Afghanistan på grund av försämrat säkerhetsläge, samtidigt som Sverige utvisar afghanska flyktingar från olika delar av landet till huvudstaden Kabul, där säkerhetsläget är allt annat än lugnt – med motiveringen att säkerhetsläget är bra. Framtiden för de flyktingar vi skickar dit är allt annat än ljus. Utvisningarna till Kabul fortsätter trots att UNDP avråder från att göra det. Till bilden hör att Sverige i samband med upprättandet av ambassaden i Kabul beslöt att denna inte skulle handlägga viseringsansökningar och andra migrationsärenden på grund av säkerhetssituationen i Kabul. Detta går naturligtvis inte ihop. Svenska myndigheters tolkning av situationen i Afghanistan bör vara enhetlig. Om regeringen anser att säkerhetsläget i Kabul är så illa att ambassaden inte får ta emot besökare bör detta gälla även andra svenska myndigheters bedömningar. Dessa bör dessutom inte göra någon skillnad på om det handlar om svenska eller afghanska medborgare.

Uppenbar risk för sammanblandning mellan ISAF och OEF

Miljöpartiet ser allvarligt på Svenska Afghanistankommitténs varningar att ISAF-styrkan i allt högre grad riskerar att sammanblandas med den amerikanska krigförande koalitionen Operation Enduring Freedom (OEF). Risken har med tiden inte minskat utan snarare ökat. Vi nås ständigt av medieuppgifter om amerikanska övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att markera ett tydligt avståndstagande mot USA:s krig mot terrorismen, som varit mer än kontraproduktivt för de samlande ansträngningarna att skapa fred och social utveckling i regionen. Regeringen skriver i propositionen att under 2007 dödades uppskattningsvis ca 8 000 människor i konfliktrelaterat våld i Afghanistan. Av dessa bedöms ca 1 500 ha varit civila. De amerikanska urskillningslösa flygbombningarna tillskrivs ca 400 av dessa dödade civila. Detta är naturligtvis inte acceptabelt och rent kontraproduktivt för den FN-ledda insatsen.

Det går inte att vinna afghanernas själ och hjärta om man samtidigt för krig mot dem. Det måste därför bli ett slut på USA:s flygbombningar av Afghanistan. OEF:s samverkan med ett antal ökända krigsherrar inom den norra alliansen gör att OEF är starkt ifrågasatt även bland afghanerna.

En av förutsättningarna när Miljöpartiet en gång godkände FN-insatsen var att det var separata organisationer och ledningar för ISAF och OEF-styrkan, vilket uttryckligen framgår av FN-resolutionen. Man kan dock allvarligt ifrågasätta om det råder någon skillnad mellan organisationerna. Enligt då gällande rotationsprincip tog den amerikanske generalen Dan Bomber McNeill den 1 februari 2007 över befälet för styrkan. En position som USA nu inte verkar vilja släppa ifrån sig. Ny befälhavare sedan juni 2008 är den amerikanske generalen David D. McKiernan.

Utöver den uppenbara risken att många afghaner får svårt att skilja mellan de Natoledda FN-insatserna och de amerikanska krigförande styrkorna inom OEF, finns risken att all utländsk närvaro förlorar sin legitimitet om USA inte förmår att hålla sig till folkrättsliga regler i sitt krig mot terrorismen.

Miljöpartiets bedömning är att de amerikanska styrkornas övergrepp i högsta grad har försvårat FN-styrkornas mål: att bringa säkerhet och stoppa våldet i landet. Våldspiralen växer för var dag och låter sig inte stoppas med mera våld. Det krävs därför ett rejält omtag i den internationella Afghanistanpolitiken och framför allt ett nytänkande hos den borgerliga regeringen när det gäller hur vi ska hantera den svenska insatsen, både den civila och den militära. Nu hade det självfallet varit lämpligt att invänta hur den nya amerikanska strategin kommer att se ut innan riksdagen beslutar om ett förlängt svenskt mandat då detta går ut för årsskiftet.

Den 4 oktober 2008 avslöjade Svenska Dagbladet att svenska elitofficerare ur de svenska specialförbanden tjänstgör som militära rådgivare till den afghanska armén, i s.k. OMLT (Operational Mentor and Liasons Teams). I många fall befinner sig dessa officerare nära stridslinjen i operationer mot upprorsmän. Formellt har riksdagen godkänt att Sverige har rådgivare i afghanska armén. Men då framgick det inte att de skulle vara med vid strider. De svenska rådgivarna verkar helt separerade från den svenska huvudstyrkan. De bor på den amerikanska basen, Mike Spann, och arbetar på den närliggande afghanska armébasen Camp Shaheen. Svenska officerare bor och arbetar tillsammans – sida vid sida – med amerikanska soldater. Miljöpartiet har vid upprepade tillfällen varnat för att ISAF-styrkorna riskerar att sammanblandas med de stridsförande amerikanska OEF-styrkorna. För den svenska insatsen är detta olyckligt, och på grund av regeringens bristfälliga agerande med de militära rådgivarna riskerar den svenska huvudstyrkan att utsättas för en ökad risk och hotbild. Detta är naturligtvis inte acceptabelt.

Fokus bör ligga på det civila biståndet

Som tidigare nämnts är den svenska truppens uppdrag att främja fred och säkerhet samt att skapa förutsättningar för återuppbyggnad och utveckling. Fred och återuppbyggnad är grundläggande för en fredlig utveckling i regionen och därför bidrar Sverige också med medel för civilt utvecklingssamarbete utöver den militära insatsen. För år 2008 ger Sverige ca 425 miljoner kronor. Regeringen planerar att utöka det civila biståndet till 500 miljoner kronor till 2011. Samtidigt beräknas den militära insatsen för 2009 att kosta 1 095 miljoner kronor. Att satsa så mycket mer på den militära insatsen än på utvecklingssamarbete är inte rimligt.

I förra årets riksdagsmotion (2006/07:U6) skrev Miljöpartiet att vi anser att summan för militära insatser bör ligga i paritet med den summa som anslås för utvecklings­samarbete. Den uppfattningen står vi fast vid. Vi ser att regeringen ökar ambitionen på det civila biståndet men att det inte är till en tillräcklig nivå. Trots ökningen kommer den militära insatsen kosta dubbelt så mycket som regeringen är beredd att satsa på det civila biståndet.

En grundförutsättning för fred är återuppbyggnaden av landet och stärkande av civilsamhället samt att sociala, ekonomiska och medmänskliga åtgärder vidtas. Därför är bistånd huvudingrediensen i skapandet av fred. Det är Miljöpartiets åsikt att denna obalans mellan insatserna inte är rimlig. Det är därför viktigt att vi kan skapa en bättre balans genom att ge mer resurser på det civila biståndet.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med en tydlig målformulering där det tydligt specificeras vilka mål som ska uppnås för att den svenska styrkans arbete i Afghanistan ska anses vara utfört. Utan en tydlig målbild är det svårt att se hur effektiv styrkan är. Det är också av vikt att vi preciserar vilken tidsram insatsen har. Det räcker inte som regeringen skriver i sin proposition. Vad som krävs är att regeringen tar ett helhetsgrepp för både den militära och den civila sidan av Afghanistaninsatsen. Detta helt i enlighet med den strategi för Sveriges internationella insatser som riksdagen har antagit.

Tanken är att regeringen genom strategin ska knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt ska bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt, menar regeringen.

Miljöpartiet noterar också att regeringen slår ett slag för FN-resolutionen 1325 och att Försvarsmakten har en genderrådgivare på det svenska militära förbandet vid den regionala enheten för säkerhet och återuppbyggnad. Detta är bra. Däremot oroas vi över att vi skickar militära rådgivare som verkar utanför den svenska huvudstyrkans ramar, och som vistas i miljöer och i sammanhang som ur den svenska styrkans perspektiv inte är så lämpligt. Miljöpartiet efterlyser därför att Försvarsmakten noggrant följer upp arbetet med den svenska värdegrunden bland samtliga svenska soldater och officerare på plats i Afghanistan.

Civila insatser viktiga

Det krävs under överskådlig tid ett omfattande och uthålligt bistånd för att få det afghanska samhället att fungera. Miljöpartiet anser att det råder en kraftig obalans i resurser mellan den militära och den civila insatsen i Afghanistan. Bistånd till återuppbyggnad utgör bara en bråkdel av militärutgifterna. Om inte denna obalans bryts kommer missnöjet hos civilbefolkningen att öka och situationen riskerar att försämras ytterligare. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden, enligt Svenska Afghanistankommittén. Sedan 2001 har 25 miljarder dollar spenderats på säkerhetsrelaterad hjälp bl.a. i form av uppbyggnad av en afghansk säkerhetsstyrka.

Trots frikostiga löften om civilt bistånd för återuppbyggnad och utveckling når inte pengarna fram. Enligt en rapport från paraplyorganisationen Agency Coordinating Body For Afghan Relief (Acbar) har västvärlden inte levererat utlovat civilt bistånd på tio miljarder dollar, och enligt den afghanska regeringen har EU-kommissionen och Tyskland levererat knappt två tredjedelar av det utlovade biståndet. Det finns många anledningar till detta. Den officiella förklaringen är oftast att majoriteten av pengarna försvinner på grund av korruption. Men enligt en rapport från ActionAid är endast 40 % av de utlovade pengarna verkligt bistånd. 60 % kommer aldrig afghanerna till del. Enligt rapporten från Acbar försvinner omkring 40 % av det bistånd som kommer fram genast tillbaka till de rika länderna i form av företagsvinster och höga konsultarvoden. Ett exempel på detta är Usaid, den amerikanska statens bistånds­organisation, som kritiseras för att ge biståndskontrakt till kommersiella bolag, som tar en stor del av biståndet till sina egna vinster och sedan låter underleverantörer utföra själva jobbet. 10 % av den ursprungliga biståndssumman når fram till det afghanska folket. En bjärt kontrast till detta som förtjänar att omnämnas är att en fjärdedel av skolorna i Afghanistan är uppbyggda med hjälp av Svenska Afghanistan-kommittén.

Många internationella biståndsorgan kritiseras också för att ge pengar till bistånd till mottagarlandet för att köpa produkter i givarlandet. På den här punkten skiljer sig återigen det amerikanska biståndet från det skandinaviska, som i många kretsar hyllas som väldigt effektivt. 47 % av det amerikanska biståndet går till att betala löner till tekniskt stöd medan motsvarande siffra för det norska biståndet är en bråkdel. Norge lyfts i dessa sammanhang fram som ett föredöme. Norge har höjt sitt bistånd till Afghanistan så att det ska ligga på samma nivå som de militära insatserna. Det är en rimlig målsättning och en viktig signal till omvärlden. I det sammanhanget är det viktigt att lyfta fram vikten av att det är till utvecklingsinsatser som biståndspengarna ska gå, inte till nya ambassader, som den svenska regeringen har gjort i Kabul.

Nej till truppökning

Miljöpartiet anser att det i alla avseenden vore lämpligare att vänta med några avgörande beslut om den svenska insatsen i Afghanistan tills den nya amerikanska administrationen har tillträtt och presenterat sin nya strategi. Vi vet inte vilken väg den nya administrationen väljer att ta. Vi får hoppas att den tillträdande amerikanska presidenten Obama tar avstånd från fortsatt ensidig militär upptrappning i Afghanistan och väljer en politiskt hållbar lösning. Afghanistan är ett land som varit i krig under ca 30 år. Ingen utländsk makt har någonsin med militära medel lyckats ta makten eller slå ned olika krigsherrar mer än under mycket korta perioder. Inget tyder på att talibanerna kan besegras militärt, och den afghanske president Karzai talar nu om att föra samtal även med talibanerna. Detta initiativ borde uppmuntras. Problemet i dag är inte för mycket dialog med de olika aktörerna i den afghanska konflikten utan snarare för mycket våld.

Miljöpartiet kan inte godkänna en ökning av antalet rådgivare och soldater. Däremot anser vi att helikopterkapacitet, Medevac, är nödvändig om olyckan skulle vara framme. På grund av det stora avståndet inom det svenska Provincial Reconstruction Team (PRT) måste det finnas tillgång till ambulanshelikoptrar. En sådan möjliggör också att den svenska truppen får möjlighet att vara mer operativ och synlig inom sitt område.

Miljöpartiet kan däremot inte godkänna regeringens begäran att sända en transportflygenhet till Afghanistan. Skulle säkerhetsläget dramatiskt förändras till det sämre och behovet uppstår för en akut evakuering av den svenska personalen, måste det självfallet finnas resurser för att styrkan på ett snabbt och effektivt sätt kan evakueras. I händelse av en sådan står flygtransportenheten stationerad i Förenade arabemiraten och borde inom ett par timmar kunna komma till den svenska styrkans undsättning.

Stockholm den 3 december 2008

Peter Rådberg (mp)

Bodil Ceballos (mp)

Lage Rahm (mp)

Max Andersson (mp)

Ulf Holm (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2008-12-03 Bordläggning: 2008-12-04 Hänvisning: 2008-12-05
Yrkanden (7)