med anledning av skr. 1997/98:155 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1997/98:Fi65 av Marie Engström m.fl. (v)

av Marie Engström m.fl. (v)

1 Skrivelsens innehåll 2

2 Utvecklingen inom den kommunala sektorn – en tillbakablick 2

3 Kommunsektorns ekonomi 3

3.1 Kommunerna 3

3.2 Landstingen 3

3.3 Utjämning av intäkter och kostnader 4

3.4 Det föds färre barn – förändrad befolkningsstruktur 4

3.5 Vänsterpartiets förslag 4

4 Hälso- och sjukvård 6

4.1 Sjukvård och omvårdnad 6

4.2 Hälsa, en klass- och könsfråga 7

4.3 Primärvård – folkhälsa 7

4.4 Personal 8

5 Äldreomsorg 8

6 Handikappomsorg 9

7 Individ- och familjeomsorg 10

7.1 Missbrukarvård 10

7.2 Barn- och ungdomsvård 11

7.3 Barnbilaga 11

7.4 Socialbidrag 11

8 Barnomsorg, skola och vuxenutbildning 12

8.1 Barnomsorg 12

8.2 Det offentliga skolväsendet för barn och ungdom 13

8.3 Vuxenutbildning 14

9 Flyktingmottagande 15

10 Kommunerna och sysselsättningen 15

11 Medborgaren i den lokala demokratin 16

11.1 Lokal demokrati 16

12 Hemställan 17

1 Skrivelsens innehåll

Regeringen lämnar i skrivelsen en sammanställning av utvecklingen inom den kommunala sektorn. Det gäller dels den ekonomiska utvecklingen där man redogör för kommunsektorns andel av samhällsekonomin, dels av det finansiella sparandet, resultatutvecklingen och effekter av det nya utjämningssystemet. I avsnittet redovisas preliminära utfall för år 1997.

I skrivelsen görs också en genomgång av i första hand de obligatoriska verksamheterna i kommuner och landsting. Syftet är att göra en avstämning mot de nationella mål som formulerats för respektive verksamhet. Vidare görs en redovisning av sysselsättningsläget och av hur den kommunala demokratin och det internationella samarbetet utvecklats.

Redovisning av verksamheterna avser i första hand förhållandena till och med år 1996. För det ekonomiska avsnittet redovisas även preliminära utfall för år 1997. Det finns därför möjlighet att bedöma effekter av de ökade statsbidragen under 1997. I den mån information om utvecklingen inom de olika verksamheterna under 1997 finns att tillgå, från i första hand Kommunförbundet och Landstingsförbundet, har vi från Vänsterpartiets sida valt att redovisa detta under respektive rubrik.

2 Utvecklingen inom den kommunala sektorn – en tillbakablick

Den kommunala sektorn expanderade kraftigt under 1970-talet. Efterfrågan på kommunala tjänster steg och kvinnor gick från hemarbete och ekonomiskt beroende till lönearbete och ekonomiskt oberoende. Expansionen inom den offentliga sektorn hade stor betydelse för kvinnors möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Under hela 1980-talet ökade antalet anställda i kommuner och landsting med ca 15 000 personer per år. Under 1990-talet har kommunernas och landstingens ekonomi påverkats negativt av massarbetslöshet och en svag ekonomisk utveckling. Den ekonomiska krisen har ökat trycket på utgifterna samtidigt som intäkterna hållits tillbaka. Det har fått till följd att den kommunala verksamheten minskat mellan åren 1991 och 1997. Mätt i antal anställda har det inneburit en minskning med ca 155 000 personer mellan dessa år. När detta skrivs uppgår antalet anställda till ca 993 000 personer, varav 80 procent är kvinnor. Saneringspolitiken har fått direkt inverkan på verksamheterna i kommuner och landsting och därmed också på en för kvinnor viktig arbetsmarknad.

1997 års budget innehöll viss förstärkning till kommuner och landsting. Men de högt ställda förväntningarna förbyttes i besvikelse. De nya jobben uteblev. Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning minskade istället antalet anställda. En vanlig förklaring hos många kommuner och landsting var att det fanns många stora hål att stoppa de nya pengarna i. Även inledningen av 1998 ser dyster ut. SCB redovisar ett färre antal anställda även under januari och februari. Inte heller de s.k. resursarbetena som man ställde stor förhoppning till blev den framgång man väntat.

3 Kommunsektorns ekonomi

Ett avsnitt i skrivelsen behandlar kommunsektorns ekonomi. De flesta uppgifter är hämtade från nationalräkenskaperna.

Kommunsektorn utgör en stor och viktig del av välfärden i Sverige. Den kommunala sektorns andel av bruttonationalprodukten (BNP) minskar dock. Knappt en femtedel av BNP bestod år 1997 av utgifter för kommunal verksamhet. Den är en klar minskning jämfört med 1980-talet.

En hög arbetslöshet innebär att skatteunderlaget minskar. Det förhållandet tillsammans med växande sociala kostnader i kommunerna har försämrat ekonomin. Budgetsaneringen, med bl.a. höjda egenavgifter och lägre nivåer i socialförsäkringarna, har också haft betydelse. De ekonomiska underskotten i kommunsektorn blev stora under åren 1994, 1995 och 1996.

Det finansiella sparandet, förhållandet mellan kommunernas totala inkomster och utgifter, uppgår för år 1997 preliminärt till -7,2 miljarder kr för sektorn som helhet. Uppdelat på kommuner och landsting blir siffrorna
-4,7 miljarder respektive -2,5 miljarder. För år 1997 är det fortfarande drygt 200 kommuner som uppvisar negativt resultat. Det finansiella sparandet har varit negativt de senaste åren undantaget åren 1992–1993 och 1996. Orsakerna går att finna i 1992–1993 års eftersläpning i det gamla utbetalningssystemet för kommunalskattemedel och i låga nettoinvesteringar och avräkningar av tidigare års skatteinkomster 1996.

3.1 Kommunerna

Över flera år har de ekonomiska resultaten varierat kraftigt mellan de enskilda kommunerna. Enligt preliminära siffror gäller det även för 1997. Prognosen visar på en positiv förändring av det egna kapitalet till 5 miljarder kronor som nästan uteslutande beror på stora extraordinära intäkter. Utan dessa skulle resultatet vara negativt. De ekonomiska resultaten har försämrats i kommunerna mellan åren 1995 och 1996. Även år 1997 är det fortfarande drygt 200 kommuner som uppvisar ett negativt resultat. Resultaten varierar dock kraftigt mellan kommunerna. I Kommunförbundets skrift ”Kommuner­nas ekonomiska läge” befästs också bilden av stor variation mellan kommunerna.

3.2 Landstingen

Om man liksom i kommunerna räknar bort effekterna av del- och slutavräkningarna för kommunalskatten, har resultaten i den löpande verksamheten försämrats sedan år 1993. Enligt preliminära beräkningar fortsätter resultatet att försämras. För landstingen handlar det om en förändring av det egna kapitalet med - 3,9 miljarder kronor för år 1997. Precis som i kommunerna finns också här olikheter mellan landstingen. Variationen är dock inte lika stor. För 1997 finns det bara ett landsting som visar ett positivt resultat.

3.3 Utjämning av intäkter och kostnader

Vårt nuvarande utjämningssystem infördes den 1 januari 1996. Syftet var att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsättningar oavsett strukturella förhållanden. För år 1998 är det långt fler kommuner som kommer att erhålla utjämningsbidrag än som betalar. Det visar sig också att bland de 40 kommuner som betalar störst utjämningsavgift är 29 förortskommuner till storstäderna. Samtidigt är drygt 90 procent av de 40 kommuner som erhåller störst utjämningsbidrag gles- och landsbygdskommuner. Det nya utjämningssystemet har hittills inte i någon nämnvärd omfattning lyckats påverka de kraftiga skillnader som är ett faktum bland landets kommuner och landsting. För närvarande sitter en parlamentarisk kommitté som senare under 1998 kommer med en utvärdering och eventuella förslag till förändringar.

3.4 Det föds färre barn – förändrad befolkningsstruktur

Under de närmaste åren beräknas befolkningen öka med 10 000–15 000 personer årligen. Det är en väsentligt lägre ökningstakt jämfört med början av 1990-talet då befolkningen ökade med 50 000–60 000 personer årligen. Minskad nettoinvandring och lägre födelsetal är förklaringen. Under början av 1990-talet skedde en gradvis föryngring av befolkningen. Barnen blev fler jämfört med andra åldersgrupper. En annan grupp som också ökade sin andel av befolkningen var de över 80 år. Den förskjutningen i åldersstrukturen väntas hålla i sig de närmaste åren, med den avgörande skillnaden att det idag föds färre barn, men att åldersgruppen 7–15 år växer kraftigt. Det betyder att behoven inom grundskolan och äldreomsorgen ökar mest de kommande åren. Enligt Kommunförbundet skulle tillfredsställande av dessa behov innebära att den kommunala konsumtionen skulle behöva öka med 0,7–0,8 procent årligen. Det ska jämföras med att befolkningen som helhet växer med 0,1–0,2 procent per år. Man kan med fog säga att de behov som finns i kommunal verksamhet växer snabbare än de resurser som ställs till förfogande.

3.5 Vänsterpartiets förslag

Mot bakgrund av den här utvecklingen och inte minst mot bakgrund av de senaste årens kraftiga besparingar anser Vänsterpartiet att kommuner och landsting är i behov av ytterligare resurser, utöver de s.k. Perssonpengarna. Inför budgeten 1998 föreslog Vänsterpartiet att kommunsektorn skulle tillföras ytterligare resurser. Vi fördelade tillskottet dels genom en riktad sänkning av arbetsgivaravgiften med 5 miljarder kronor, dels genom att föra över a-kassemedel till kommunsektorn. A-kassemedlen, 3,3 miljarder kronor, beräknades ge 25 000 arbetstillfällen under ett år. Det var ett sätt att omvandla passiva bidragsersättningar till aktiva insatser för fler jobb.

Vänsterpartiet välkomnar den ytterligare ökning av statsbidragen som regeringen föreslår i vårpropositionen. Vi ser det som att regeringen till viss del går oss till mötes i de krav vi ställt för år 1998. Vi ser det också som att regeringen delar vår uppfattning att kommunsektorn är i behov av förstärkta resurser. Den viktning av bidraget efter olika åldersgrupper som föreslås i den ekonomiska vårpropositionen tror vi kan vara en bra åtgärd. Mot bakgrund av förändringen i åldersstrukturen och de stora skillnader som råder mellan kommuner, kan detta vara en framkomlig väg att på ett mer precist sätt fördela resurserna.

I konsekvens med vårt tidigare resonemang kommer Vänsterpartiet att i budgeten för år 1999 och kommande år föreslå att kommunsektorn får ytterligare 5 miljarder kronor. Trots ökade statsbidrag fortsatte antalet sysselsatta inom kommunsektorn att minska under 1997, och nedgången i den kommunala konsumtionen blev större det året än vad man trodde då beslutet om 1998 års budget togs. Den kommunala konsumtionens andel av totalkonsumtionen fortsätter också att minska. Vi kommer därför att föreslå en riktad sänkning av arbetsgivaravgiften i kommuner och landsting med 5 miljarder kronor för att stimulera nyanställningar. Vänsterpartiet kommer också att föreslå en omvandling av ca 13–14 000 resursarbeten, ALU-placeringar m.m. inom den offentliga sektorn till anställningar med lönenivåer enligt avtal. Detta möjliggörs genom en överföring av a-kasse­medel till kommunsektorn.

Vänsterpartiet har tidigare motsatt sig de ingrepp i det kommunala självstyret som regering och riksdag beslutat om. Det gäller bland annat kravet på budget i balans år 2000. Det har i debatten nyligen förts fram krav om att de extra pengar som regeringen nu vill ge till kommunsektorn ska öronmärkas just till vården, skolan och omsorgen. Vi tror att man i de flesta kommuner delar uppfattningen att det är vård, skola och omsorg som är i störst behov av resurstillskott. Det bekräftas också i Kommunförbundets skrift från mars 1998, att kommunerna huvudsakligen använder det ökade statsbidraget till satsning på skolan och vården. Mot bakgrund av detta uppfattar vi att kommunerna kan bedöma vilka behov som ska tillgodoses. Vänsterpartiet är dock villigt att medverka till översyn och vissa justeringar i systemen för att trygga resurser till vård, omsorg och skola. Möjligheten att ”öronmärka” eller styra pengar från statens sida till vissa verksamheter försvåras dock betydligt och kan omöjliggöras genom det av riksdagen lagstadgade balanskravet för kommuner och landsting. Vi menar att detta är ytterligare ett skäl till att ompröva det s.k. balanskravet för kommuner och landsting. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I vårpropositionen föreslår regeringen en förlängning av nuvarande lag för att motverka skattehöjningar ytterligare ett år. Att på detta sätt beslagta hälften av en eventuell skattehöjning anser vi är ett grovt intrång i den kommunala beskattningsrätten. Vi motsätter oss även denna gång ett sådant lagförslag. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ett växande problem i många kommuner är att kommunala bostadsföretag många gånger försämrat kommunernas redan dåliga ekonomi. Av regeringens föreslagna tillskott av medel till kommunsektorn avsätts
400 miljoner kronor för särskilda insatser i kommuner och landsting. Regeringen skriver nu att en betydande del av dessa pengar behövs för att lösa de kommunala bostadsproblemen. Vi befarar att kommunernas åtaganden i bostadsbolag kommer att bli ett växande problem.

Regeringen har i skrivelsen gjort en redovisning av utvecklingen inom de obligatoriska verksamheterna i kommuner och landsting. Syftet är att beskriva hur dessa utvecklats i förhållande till de nationella mål som ställts upp inom respektive område. I följande avsnitt kommenteras och värderas några av resultaten i regeringens redovisning.

4 Hälso- och sjukvård

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar landstinget för att erbjuda en god hälso- och sjukvård som skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen.

Vården ska vara lättillgänglig och bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. En god hälso- och sjukvård ska också främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Sverige har dessutom anslutit sig till de mål som Världshälsoorganisationen (WHO) angivit för hälsoutvecklingen i programmet ”Hälsa för alla år 2000”. I skrivelsen konstateras att hälften av de mål som satts upp av WHO kommer att vara infriade i Sverige år 2000. Men det finns två viktiga mål som med all säkerhet inte kommer att infrias. Det gäller dels minskning av skillnader i hälsotillståndet mellan olika socioekonomiska grupper, dels människors möjlighet att utveckla och använda sin egen hälsopotential.

Antalet anställda inom hälso- och sjukvården minskade under perioden 1985–1996 med 133 000 personer. Ca 70 000 personer hänför sig till Ädelreformen. Antalet landstingsanställda läkare och tandläkare ökade under samma period från 21 200 till 24 500 personer. Den största minskningen har skett av omvårdnadspersonal. Mellan åren 1995 och 1996 minskade antalet anställda med 7 300 personer samtidigt som antalet läkarbesök minskade med 5,3 procent. Mellan dessa år minskade också kostnaderna för den offentliga hälso- och sjukvården med 3,3 procent i fasta priser. Sedan år 1992 har kostnaderna minskat med drygt 9 procent. Både antalet intagningar och antalet vårddagar per invånare har minskat. Primärvårdens andel av läkarbesöken har dock ökat.

4.1 Sjukvård och omvårdnad

Den strukturomvandling – bland annat till följd av besparingar – som sjukvården genomgått har inneburit att omvårdnaden minskat. Kärnverksamheterna har inte reducerats i samma utsträckning. Men även den kapaciteten har minskat vilket inte minst visar sig i de växande vårdköerna.

De minskade satsningarna på omvårdnad har också bidragit till att patienter i äldrevården försummats. Även läkarinsatserna har minskat, delvis som en följd av Ädelreformen. Den senaste Ädelrapporten visar att läkartiden nu minskat till mindre än 4 minuter per vecka och patient.

När det gäller vård i livets slutskede lyfter bland annat Prioriterings­utredningen fram detta som en särskilt viktig angelägenhet för den svenska sjukvården. Vänsterpartiet menar att alla måste ha rätt till ett värdigt slut på livet. I regeringens skrivelse konstateras också att Socialstyrelsen bedömer att landstingen inte fullt ut levt upp till sitt hälso- och sjukvårdsansvar för personer i livets slutskede inom äldreomsorgen. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4.2 Hälsa, en klass- och könsfråga

Ett stort folkhälsoproblem idag är de växande klyftorna mellan olika grupper av människor. Ohälsan följer ett klassmönster. Det är idag belagt att t ex arbetslöshet föder ohälsa. Hälsotillståndet hos befolkningen redovisas bland annat i Socialstyrelsens återkommande folkhälsorapporter. Där konstateras att det finns stora och bestående sociala skillnader i ohälsa som är genomgående oavsett om man mäter sjuklighet eller dödlighet. Hälsa kan också ses ur ett könsperspektiv. Vissa sjukdomar drabbar kvinnor mer än män och tvärtom. Tydligt är också att hälsa och sjukdomstillstånd mäts enligt manlig norm och att kvinnors hälsoproblem inte uppmärksammas tillräckligt. Vid forskning vid Stockholms läns landsting har framkommit att kvinnors hälsa försämrats jämfört med männens. Man drog slutsatsen att kvinnor drabbats hårdare av nedskärningar i välfärdssystemet.

4.3 Primärvård – folkhälsa

För att tillgodose människors behov av en god och tillgänglig vård är det viktigt att utvecklingen av primärvården fortsätter. Att utveckla primärvården och folkhälsoarbetet kommer att innebära ekonomiska och mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att förebygga ohälsa, och det är mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på ett tidigt stadium fångas upp av en effektiv primärvård. I sin förlängning bör detta leda till minskade kostnader inom sjukhusvården och att vissa resurser inom denna verksamhet då kan omprioriteras.

Enligt skrivelsen visar den nationella besöksstatistiken just på att besök överförs från sjukhusvård till primärvård, även om skillnaderna är stora mellan olika landsting. Denna utveckling anser vi vara positiv. Det är också viktigt att patienter vårdas på rätt nivå inom sjukvården.

Folkhälsoarbete måste få högre prioritet. Det måste utvecklas inom en rad områden:

  • Områdesbaserad bevakning av ohälsa där man följer hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen som kan ha samband med yttre faktorer.

  • Arbete i syfte att kartlägga riskmiljöer som hälsofarliga arbetsplatser och lokaler, luftföroreningar, buller, miljöer med hög olycksrisk etc.

  • Målinriktade insatser i syfte att förebygga stora folksjukdomar som cancer, allergier, diabetes, beredskap för smittskyddsverksamhet etc.

  • Aktiv hälsoupplysning som vänder sig till alla grupper i samhället

  • Klarare ansvarsfördelning på central nivå när det gäller folkhälsofrågor.

4.4 Personal

Antalet anställda har successivt minskat (se ovan). Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre. Yngre människor får svårare att få arbete inom vårdyrket. Intresset för vårdyrket har därmed minskat, och det är numera svårt att rekrytera till omvårdnadsprogrammet. Arbetslösa sjuksköterskor och undersköterskor har minskat. Inför sommarledigheten väntas det bli stor brist på vårdpersonal. Det är en utveckling som har gått snabbt. Samtidigt som vi står inför en akut brist på vårdpersonal är risken också stor att vi tappar kompetens. Vänsterpartiet ser det som angeläget att regeringen snabbt vidtar åtgärder för att lösa denna för sjukvården så viktiga fråga. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Äldreomsorg

En grundläggande princip för äldreomsorgen handlar enligt 19 § socialtjänstlagen om äldre människors rätt att själva bestämma över sitt liv, att behålla sin integritet och identitet. Äldre människor ska känna trygghet och ha möjlighet att välja på vilket sätt de ska få vård och omsorg. Kommunerna har här ett ansvar för erbjuda en god vård i hemmet, i dagverksamhet eller i särskilda boendeformer.

Med en förändrad åldersstruktur där vi får allt fler äldre ökar också behovet av vård och omsorg. Besparingar har gjort det svårt att möta det ökade vårdbehovet. Inom akutsjukvården har antalet vårdplatser minskat under de senaste åren. Det har dels ställts ökade krav på primärvården men också gett upphov till ökad vårdtyngd i äldreomsorgen.

Vård i livets slutskede har alltmer kommit att bli kommunernas ansvar. Andelen som avlider på sjukhus av alla som avlider under ett år har minskat från 50 procent år 1992 till 43 procent år 1995. Inom hemvården och inom det särskilda boendet saknas resurser och kunskaper för att på ett tryggt och säkert sätt ge en god vård i livets slutskede. Detta har också föranlett kritik från socialstyrelsen. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Antalet platser i särskilt boende ökade under första hälften av 1990-talet. P.g.a. nedskärningar har platserna nu börjat minska. 1996 översteg för första gången antalet personer i särskilt boende antalet personer som får hjälp i ordinärt boende. Det beror på att äldre över 80 år utgör en allt större andel av vårdtagarna men också på att hjälpen i ordinärt boende minskat kraftigt. År 1980 utgjorde andelen över 80 år 50 procent av samtliga omsorgstagare och 67 procent av dem i särskilt boende. År 1996 hade andelen äldre över 80 år av samtliga omsorgstagare stigit till 69 procent, och i det särskilda boendet utgjorde personer över 80 år 74 procent.

Allt färre äldre får hjälp genom hemtjänsten. Besparingar men också avgiftshöjningar har bidragit till detta. Hjälpinsatserna koncentreras oftast till de allra äldsta och mest vårdbehövande. För att få kommunal äldreomsorg krävs allt oftare att man är mycket vårdkrävande, ensamboende och utan närboende anhöriga. När allt färre erhåller hjälp i ordinärt boende innebär det att allt fler blir i behov av kostsamma insatser i särskilt boende. Om denna tendens håller i sig kommer den enskildes möjlighet att själv välja på vilket sätt man ska få sina behov av vård och omsorg tillgodosedda att minska. Därmed rubbas också grundläggande principer för äldre människors möjlighet att själva bestämma över sina liv. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Patientavgifterna har på många håll stigit kraftigt inom den öppna hälso- och sjukvården. För många pensionärer med låga inkomster uppstår ofta ekonomiska problem när kostnaderna för sjukbesök, läkemedel och tandvård skall betalas. Högkostnadsskyddet är uppdelat i två poster – en för medicin där avgiftsbefrielse inträder efter 1 300 kronor och en för sjukvård där avgiftsbefrielse inträder efter 900 kronor. Trots möjlighet att göra avbetalningsplaner på apoteket avstår många äldre av ekonomiska skäl från att hämta ut sin medicin. Vänsterpartiet avsätter 465 miljoner kronor i årets budget för att låginkomstpensionärer skall få frikort för medicindelen i högkostnadsskyddet.

I övrigt hänvisas under detta avsnitt till Vänsterpartiets motion med anledning av regeringens proposition ”Nationell handlingsplan för äldre­politiken”. Som helhet ser vi det som positivt att regeringen föreslår en förstärkning av tillsynsansvaret, att man satsar på forskning och kompetens­höjning, att man ser över regler för avgifter och att man lägger förslag om förebyggande insatser mot ohälsa. Vi tycker dock att kommunsektorn är i behov av ytterligare resurser för att kunna leva upp till de mål vi bland annat ställer upp för en bra äldreomsorg.

6 Handikappomsorg

Vägledande principer i det handikappolitiska arbetet är alla människors lika värde och lika rätt. Målet är full delaktighet och jämlikhet i levnadsvillkor. I en tidigare skrivelse från regeringen framhåller man att handikappaspekterna skall beaktas inom varje samhällsområde och att inriktningen ska vara den att ge stat, kommuner, organisationer m.fl. förutsättningar att utveckla tillgängligheten inom olika samhällssektorer och verksamheter. I denna skrivelse konstaterar nu regeringen att olika levnadsnivåundersökningar visar att vuxna personer med funktionshinder har sämre levnadsförhållanden än befolkningen i övrigt vad gäller t.ex. boende, fritid, arbete, utbildning, ekonomi, hälsa och sociala relationer. Detta gäller speciellt personer med psykiska funktionshinder.

I Handikappombudsmannens rapporter har tillgängligheten i kommunerna kartlagts. 1996 kunde man påvisa brister både i tillgänglighet till byggnader som i möjlighet att erhålla information.

För fem år sedan föreslog en enig parlamentarisk kommitté (Handikapp­utredningen) en lag mot diskriminering av funktionshindrade. Vänsterpartiet är också av den uppfattningen att åtgärder, exempelvis genom lagstiftning, måste vidtas för att förhindra diskriminering av funktionshindrade. Det gäller många områden t.ex. samfärdsel, ekonomi, arbete, tillgång till varor och tjänster, till ny teknik och teknikutveckling, bostäder, offentliga miljöer och deltagande i arvoderad verksamhet så som ideella eller fritidspolitiska uppdrag. Enligt FN:s standardregel 15 sägs att all diskriminering av människor med funktionshinder måste undanröjas. Regeringen bör därför snarast förelägga riksdagen förslag till förändringar som skall förhindra diskriminering av funktionshindrade. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Individ- och familjeomsorg

Detta avsnitt i skrivelsen inleds med att understryka vad som sägs i 1 § socialtjänstlagen där det slås fast att verksamheten under hänsyn till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskilda och gruppers egna resurser.

Genom förändringar i socialtjänstlagen har man försvårat för människor att få rätt till vård, omvårdnad eller behandling. Vi vill ge exempel på detta.

7.1 Missbrukarvård

När det gäller att upphöra med ett missbruk är det viktigaste att missbrukaren själv kommer till insikt och vill sluta med droger. Även efter ett sådant beslut krävs stora ansträngningar och stöd för att lyckas. En lyckad rehabilitering grundar sig oftast på den enskildes erfarenheter där önskemålet av behandlingsform är avgörande. Framgången ligger i att detta respekteras.

Socialtjänsten arbetar med ett stort mått av frivillighet. Tvång tillhör en förfluten tid utom när det gäller missbrukare. Med det perspektivet är det rimligt att ta hänsyn till missbrukarens val och vilja. Denna rättighet måste kunna överklagas om socialtjänsten ställer sig negativ och avslår önskemålet om vård- och behandlingsinsats. Vi anser också att det strider mot socialtjänstlagens portalparagraf om att ”Verksamheten ska bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet”. Regeringen bör alltså för framtiden se till att missbrukaren har möjlighet att styra mot den vård och behandling som gagnar dennes rehabilitering. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet anser att socialtjänstlagen har en allvarlig brist när den inte tar upp stöd åt anhöriga till missbrukare. Det kan vara genom ett aktivt stöd från personkretsen kring en missbrukare som gör att rehabiliteringen blir framgångsrik. Särskilt gäller detta efter en behandlingsinsats. Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att den utredning som nu gör en översyn av social­tjänstlagen får till uppgift att se över möjligheten att ålägga socialnämnderna att aktivt stödja den närmaste personkretsen till en missbrukare. Vi håller fast vid detta förslag. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det finns en klar brist i utvärdering, uppföljning och dokumentation av missbrukarvården. Detta har uppmärksammats vid ett flertal tillfällen. Det gäller både kostnaden för vården och resultaten. Kommunerna kan i låg grad svara på hur effektiv vården är. Kunskapen om invandrare i missbrukar­vården är också bristfällig.

7.2 Barn- och ungdomsvård

Kommunerna ska enligt socialtjänstlagen sörja för att barn och ungdomar växer upp under trygga förhållanden. Kommunernas socialnämnder ska också erbjuda hjälp vid frågor kring vårdnad, umgänge och fastställande av faderskap i de fall där föräldrarna inte är gifta. I regeringens brottsförebyggande program betonas vikten av att minska nyrekryteringen till kriminalitet.

Det är svårt att få fram en samlad bild av barnens situation. Antalet utredningar inom socialtjänsten som rör barn har ökat i större kommuner men om det beror på en faktisk ökning av antal barn som far illa är oklart. Samarbetet mellan socialtjänst och skola har ökat och arbetet med att stödja barnen har förbättrats. Institutionsvården av barn minskar till förmån för öppen vård i olika former. Vi konstaterar att kommunerna är i stort behov att utveckla sin dokumentation för att bättre kunna följa upp och utvärdera sitt arbete med barn.

7.3 Barnbilaga

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet” (artikel 3 i barnkonventionen).

Vänsterpartiet har i flera år krävt att den svenska regeringen skall följa den norska regeringens exempel vad gäller presentation av budgeten i ett avseende – nämligen en barnbilaga. Vi menar att det är av stort värde att budgeten granskas ur ett barnperspektiv. I en nyutkommen bok av ekonomen Stefan de Vylder, publicerad av Rädda Barnen i oktober 1997, Barn och Ekonomisk Politik – för en alternativ statsbudget presenteras exempel på vad som borde ingå i en barnvänlig budget. Han skriver vidare:

”Sambanden mellan barn och makroekonomi är ofta svåra att iaktta både teoretiskt och empiriskt. Att till exempel försöka isolera och mäta effekterna på våra barns välbefinnande av en förändring av Riksbankens så kallade styrränta med en halv procentenhet vore minst sagt våghalsigt.”

Det är självklart svårt att prissätta olika kostnader vad gäller just barn. Likväl är det en viktig signal när seriösa försök till sådana bedömningar görs. I flera kommuner, exempelvis Kristinehamn, görs numera barnbokslut, och i alltfler kommuner, exempelvis samtliga stadsdelsnämnder i Stockholm, skall en särskild bilaga till budgeten redovisa konsekvensbeskrivningar för barn och ungdomar. Vänsterpartiet har förlitat sig på tidigare löften från regeringen att en sådan bilaga till statsbudgeten skulle komma. Hittills har så inte skett. Vi anser att lagen om statsbudgeten skall innehålla krav på att barnbilaga införs. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7.4 Socialbidrag

Från och med 1 januari 1998 genomfördes ändringar i socialtjänstlagen. Den viktigaste förändringen var införandet av riksnorm. Vänsterpartiet ställde sig bakom en lagreglering av biståndet som vi ansåg vara nödvändigt för att garantera ett ekonomiskt skyddsnät för medborgarna. Vi var dock inte odelat positiva. Vi tyckte att det fanns skäl att lägga in ytterligare poster i försörjningsstödet och därmed bland annat ge möjlighet att överklaga med förvaltningsbesvär. Det handlar om skäliga kostnader för möbler, husgeråd, TV m.m. och kostnader för tandvård, psykologisk behandling och psykoterapi.

Kostnader för socialbidrag har ökat under hela 1990-talet. Under 1997 utbetalades 12,4 miljarder kronor. I fasta priser innebär det en ökning med 4 procent sedan år 1996. Det var drygt 403 000 hushåll eller drygt 753 000 socialbidragsmottagare under år 1996. Motsvarande siffra för 1997 har ännu ej gått att få. Bidragsbeloppen skiljer sig avsevärt mellan kommunerna. Lägst var bidraget i glesbygdskommunerna och störst i storstadskommuner. Två förklaringar kan vara att den genomsnittliga bidragstiden är längre i storstäderna liksom att hyrorna är högre.

Bidragstidens längd har ökat på 1990-talet från i medeltal 4,1 månader år 1990 till 5,5 månader år 1996. Samtidigt har socialbidragen utvecklats till att mer bli en källa till försörjning än att vara det yttersta ekonomiska skyddsnät som är den egentliga avsikten. Det finns flera förklaringar till detta. I första hand den höga arbetslösheten, men även besparingar i transfereringarna som bland annat inneburit sänkta nivåer i socialförsäkringarna. Besparingar i syfte att sanera statens finanser har även på detta sätt fått betydelse för kommunernas ekonomi.

Vänsterpartiet vill att kostnadsansvaret för socialbidragen skall delas av stat och kommun. En del av ansvaret skulle i så fall flyttas från kommunerna till staten. På så sätt får både stat och kommun ekonomiska motiv att få ut socialbidragstagare i arbete. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen hos regeringen begär en utredning av hur kostnader och eventuell organisation av socialbidragen kan delas på detta sätt. Oavsett grad av statligt övertagande av kostnadsansvaret är det angeläget att finansieringsprincipen upprätthålls. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 Barnomsorg, skola och vuxenutbildning

8.1 Barnomsorg

1995 infördes nya bestämmelser om barnomsorgen i socialtjänstlagen. Bestämmelserna innebär en skyldighet för kommunerna att tillhandahålla barnomsorgsplats under vissa förutsättningar. Däremot innebär de inte en rättighet för den enskilde medborgaren att få barnomsorgsplats.

Allt fler kommuner närmar sig full behovstäckning men detta har skett på bekostnad av barngruppernas storlek. Andelen barn inskrivna i förskola, fritidshem och familjedaghem har stigit samtidigt som antalet årsarbetare inte har ökat i motsvarande grad. Barnantalet per årsarbetare på daghemmen har ökat från 4,5 till 5,4 mellan 1991 och 1996. Det motsvarar en ökning med 20 procent!

Kvaliteten i barnomsorgen är enligt vår uppfattning i hög grad relaterad till personaltätheten. Det finns stor risk att uttunningen av personal gör det omöjligt att bedriva en god pedagogisk verksamhet och att barnen därmed kommer i kläm.

I hälften av landets kommuner har barn till arbetslösa föräldrar ingen möjlighet att få barnomsorg. I andra kommuner får barn med arbetslösa föräldrar sin närvaro i barnomsorgen starkt begränsad. Om föräldrarnas situation förändras, t.ex. till följd av arbetslöshet, mister alltså många barn sin plats i barnomsorgen idag. Med hänsyn till hur viktigt det är att barn har möjlighet att få kontinuitet i omsorgen, tycker vi att det är angeläget att barn till arbetslösa föräldrar inte stängs ute från barnomsorg vid föräldrars arbetslöshet. Vad som ovan anförts om barnomsorg vid arbetslöshet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I diskussionerna om kommunernas behov av ytterligare statsbidrag framhålls att nya resurser behövs till skola, vård och omsorg. Nedskärningar och problem inom såväl skolan som vården och äldreomsorgen har också, ofta med rätta, uppmärksammats det senaste året. Däremot har det varit förvånansvärt tyst om barnomsorgen, trots att det troligen inte finns något område inom vare sig kommunal eller annan verksamhet som fått bära så stor del av 1990-talets besparingar och försämrade ekonomi som just barnomsorgen.

Vänsterpartiet anser att den läroplan för förskolan som riksdagen ska fatta beslut om senare i vår kommer att kunna användas som ett verksamt redskap i arbetet att höja kvaliteten i barnomsorgen.

8.2 Det offentliga skolväsendet för barn och ungdom

Det offentliga skolväsendet för barn och ungdom ska enligt skollagen ge alla, oberoende av kön, geografisk hemvist samt sociala och ekonomiska förhållanden, lika tillgång till utbildning. Utbildningen ska inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas inom landet. Utbildningen ska ta hänsyn till elever med särskilda behov.

Även grundskolan har fått göra kraftiga besparingar. Undervisningens andel av de totala kostnaderna har därtill minskat. Antalet lärare per 100 elever har på tre år minskat från 8,3 till 7,6. Det redovisas inte i skrivelsen, men i andra rapporter framkommer att särskilt antalet speciallärare har minskat. För övriga personalkategorier har resurserna för kuratorer och elevassistenter blivit mindre. I många kommuner bedömer man dessutom att antalet elever med behov av särskilt stöd har blivit fler.

En undersökning presenterad av Skolverket, där en jämförelse gjorts mellan åren 1986 respektive 1995, visar att kommunerna numera fördelar resurser mer efter elevantal och mindre efter elevernas behov.

Skollagen poängterar som vi tidigare nämnt att man inom utbildnings­väsendet ska ta hänsyn till elever med särskilda behov. Mot bakgrund av detta och mot bakgrund av att man i ett flertal kommuner bedömer att elever med behov av särskilt stöd växer i antal, anser Vänsterpartiet att det är djupt oroande att grundskolans besparingar i så hög utsträckning drabbat just dessa elever. Vad som ovan anförts om elever med särskilda behov bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8.3 Vuxenutbildning

Den kommunala vuxenutbildningen har tre utbildningsnivåer:

  • den grundläggande vuxenutbildningen som kommunerna är skyldiga att anordna för de kommuninvånare som inte har utbildning motsvarande grundskolebehörighet,

  • gymnasial vuxenutbildning, som kommunerna ska erbjuda men som inte på samma sätt som grundläggande vuxenutbildning är en utbildning som kommuninvånaren har rätt till men som de flesta kommuner anordnar,

  • påbyggnadsutbildning som syftar till att ge vuxna vidaraeutbildning eller ny yrkesutbildning.

Anordnare av kommunal vuxenutbildning är skolenheten komvux, men komvux kan ge andra utbildningsanordnare i uppdrag att anordna utbildningen. Den kommunala vuxenutbildningen är kommunalt finansierad.

Kunskapslyftet inleddes 1 juli 1997. Det är vuxenutbildning som finansieras av staten med kommunerna som anordnare. Organiseringen av kunskapslyftet varierar från kommun till kommun. För att extra medel till vuxenutbildning inom kunskapslyftet ska utgå måste kommunen upprätthålla sin tidigare volym på vuxenutbildning.

Kommunal vuxenutbildning sker i kursform. En elev kan alltså läsa allt från en enstaka kurs till att vara heltidsstuderande i komvux. Undervisningen anordnas också på kvällstid.

Studieavbrotten är ett stort problem. En fjärdedel av kursdeltagarna i den grundläggande vuxenutbildningen och en sjättedel av de studerande i gymnasial vuxenutbildning avbryter påbörjad kurs.

Skälen till kursavbrotten redovisas inte i skrivelsen. Andra rapporter ger vid handen att en orsak kan vara svårigheter med studiefinansieringen. En annan att de studerande behöver mer stöd för att anpassa sig till studierna än komvux kan ge.

Studieavbrotten är ett problem såväl för utbildningsanordnaren som för den enskilde. Kraftfulla insatser måste göras för att i möjligaste mån motverka studieavbrott.

Ett nytt och rättvist studiestödssystem behövs för att det ska vara möjligt att som vuxen satsa på utbildning.

Kunskapslyftet innebär en stor kraftsamling på vuxenutbildning. Vänsterpartiet är mycket positivt till detta, och vi menar att erfarenheter från kunskapslyftet kan bli en grund för en reformerad vuxenutbildning för framtiden. Kunskapslyftets resurser går till kommunerna som ansvarar för utbildningarna, vilka kan upphandlas från andra utbildningsanordnare. För kommunernas del borde kunskapslyftet få till följd att man i större utsträckning än hittills ser på vuxenutbildningssektorn med dess olika nivåer, anordnare och studerande som en kommunal angelägenhet med stor potential för kommunens utveckling. I dag förstärks ofta konkurrensen mellan exempelvis komvux, folkbildningen och AMUGruppen AB. I stället borde samarbete och samverkan mellan olika utbildningsanordnare förstärkas och utbildningen för vuxna ses som en viktig utvecklingsresurs. Inte minst när det gäller undervisning och undervisningsmetoder har folkbildningen erfarenheter som är viktiga att ta till vara.

Behovet av utbildning för vuxna kommer troligen aldrig att kunna utbildas bort av ungdomsskolan. Samhälls- och arbetslivet ställer hela tiden nya och högre utbildningskrav på människor. Omkring en miljon människor mellan 25 och 55 år saknar gymnasiekompetens eller motsvarande utbildning. Vuxenutbildning kommer även de närmaste decennierna att vara viktig, om idéerna om ett livslångt lärande ska kunna bli en realitet för alla.

9 Flyktingmottagande

I rapporten ”Individuell mångfald” har en utvärdering gjorts av det svenska flyktingmottagandet åren 1991–1996. Det visar sig att flyktingarna haft svårigheter att bli självförsörjande efter introduktionstiden. Vidare har det framkommit att kommunerna inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till de nyanländas individuella förutsättningar och behov. Barns och ungdomars behov har kommit i skymundan liksom att man inte i tillräckligt hög grad uppmärksammat hälsofrågorna.

Vänsterpartiet är kritiskt till och kan inte godta den asylpolitik som förs idag. Sverige måste leva upp till sina internationella åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet är av den uppfattningen att alla som söker fristad här har asylskäl. Det är därför viktigt att integrationen börjar första dagen en flykting kommer till Sverige. Vi vill därför att flyktingbarn ska ha rätt till samma utbildning som svenska barn, både på grundskole- och gymnasial nivå. Vi anser att flyktingbarn inte ska bo i s.k. korridor­förläggningar.

Kommunförbundet visar i sina undersökningar att det statsbidrag som går till kommunerna för flyktingmottangandet inte fullt ut kompenserar kommunerna för deras kostnader. Detta kan vara en orsak till att kommuner som tidigare tagit emot flyktingar nu tvekar. Vänsterpartiet avsätter i budgetmotionen ytterligare medel till kommuner för att täcka kostnader i samband med flyktingmottagande och för insatser för flyktingbarn enligt ovan. Vad som ovan avförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Kommunerna och sysselsättningen

Kommunerna har under de senaste åren getts en ökad roll i arbetsmarknadspolitiken. Budgetåret 1994–95 var i genomsnitt drygt 229 000 personer per månad i konjunkturberoende åtgärder. Under år 1995 var 60 000 av dem som var i åtgärder sysselsatta inom kommunerna. I november 1997 hade antalet personer i åtgärder i kommunerna ökat till drygt 90 000. Sedan hösten 1996 har kommunerna svarat för fler åtgärdsplatser än övriga anordnare.

För innevarande år har Vänsterpartiet lagt förslag om att frigöra resurser från a-kassemedlen för att finansiera avtalsenliga anställningar inom kommuner och landsting. Vi har varit kritiska till att arbetsmarknadspolitik i många fall egentligen handlar om att ersätta personalminskningar i den offentliga sektorn med lågavlönade tjänster som finansierats över a-kassa och arbetsmarknadspolitiska medel.

För år 1999 innebär vårt förslag en möjlighet till omvandling av ca 13–14 000 resursarbeten, ALU-placeringar m.m. inom den kommunala sektorn för tidsbegränsade anställningar med lönenivåer enligt avtal. För kommun­sektorns del handlar det då bara om att själv finansiera en mindre del av den ökade kostnaden. Större delen handlar om en överflyttning av a-kassemedel. För att ytterligare stärka kommunernas ekonomi och möjligheter att trygga bra kvalitet i vård, skola och omsorg och för att ge möjlighet till kommuner­na att anställa mer personal föreslår Vänsterpartiet också en riktad arbets­givaravgiftssänkning till kommuner och landsting motsvarande 5 miljarder kronor 1999.

11 Medborgaren i den lokala demokratin

Regeringsformens 1 kap. 1 § säger: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunalt självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Vi värnar demokratin som den definieras i vår regeringsform och i Förenta Nationernas konventioner. Konventionen om de mänskliga rättigheterna antogs enhälligt den 16 december 1966. Den innefattar bland annat rätten till arbete, rätten för envar att åtnjuta rättvisa, gynnsamma arbetsvillkor och en tillfredsställande levnadsstandard, tillräckligt med mat och kläder samt en lämplig bostad. Den innefattar även allas rätt till att såväl fysiskt som psykiskt åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till utbildning samt rätt till frihet, personlig säkerhet, tankefrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet och föreningsfrihet. Till de mänskliga rättigheterna hör även kvinnofriden.

11.1 Lokal demokrati

Kommun betyder gemensam. Den kommunala självstyrelsen bygger på att medborgarna gemensamt sköter sina angelägenheter utan onödig inblandning av staten. Närhetsprincipen ska styra. Detta kräver juridisk och ekonomisk handlingsfrihet. Utifrån målsättningen om jämlika levnadsförhållanden anser vi att staten ska garantera likvärdiga ekonomiska förutsättningar över hela landet. Detta fördelningspolitiska ansvar får inte innebära att staten begränsar kommunernas självstyre. En ömsesidig respekt för varandras olika ansvarsområden underlättar den svåra balansakten att kombinera jämlika levnadsförhållanden i hela landet med ett decentraliserat ansvar. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Antalet fritidspolitiker minskar. Fullmäktiges roll som besluts- och debattforum har minskat. Ungdomar och personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade i de kommunala valen. Var femte kommun saknar helt representation i fullmäktige av personer med utländsk bakgrund.

Den lokala demokratin och medborgarnas möjlighet till medverkan och påvekan måste hela tiden vidareutvecklas. Det finns i Sverige idag ett stort intresse för politiska frågor men inte för medlemskap i politiska partier. Det är därför viktigt att de politiska partierna eftersträvar en bred förankring i sitt arbete. Fler människor måste få möjlighet att påverka politiska beslut. Därför måste det representativa systemet kompletteras med olika former av direkt inflytande. Agenda 21-arbetet kan med sitt underifrånperspektiv tjäna som ett bra exempel på hur man kan förena lokal demokrati med långsiktigt miljöarbete.

12 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas balanskrav (3.5),

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens förslag om en förlängning av nuvarande lag för att motverka kommunala skattehöjningar ytterligare ett år (3.5),

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvård och omvårdnad (4.1),

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalen inom vården (4.4),

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård i livets slutskede (5),

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre människors valmöjligheter till vård (5),

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminering av funktionshindrade (6),

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om missbrukares möjlighet att välja vård och behandling (7.1),

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd åt anhöriga till missbrukare (7.1),

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnbilaga i statsbudgeten (7.3),

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialbidraget (7.4),

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnomsorg vid arbetslöshet (avsnitt 8.1),

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elever med särskilda behov (avsnitt 8.2),

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingmottagandet (9),

  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kommunala självstyret (11.1).

den 29 april 1998

Marie Engström (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Lars Bäckström (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Ulla Hoffmann (v)

Tanja Linderborg (v)

Johan Lönnroth (v)

Stig Sandström (v)

Alice Åström (v)

Eva Flyborg (fp)

Lennart Fremling (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-04-29 Bordläggning: 1998-05-04 Hänvisning: 1998-05-05

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (30)