med anledning av skr. 1998/99:61 Framtid med Asien. En svensk Asienstrategi inför 2000-talet.

Motion 1998/99:U4 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

av Göran Lennmarker m.fl. (m)
Regeringsskrivelsen bygger på ett i många avseenden väl
genomarbetat bakgrundsmaterial. Men den presenterar en
svensk strategi byggd på den gamla bilden av Sverige som
en klok, rik och välmenande storebror gentemot världen i
övrigt. Mindre av hybris och mer av realism och ödmjukhet
hade givit ett mera användbart underlag för framtida beslut.
Det är angeläget att inse de svenska möjligheterna och
anpassa ambitionerna till en mera verklighetsnära nivå.
Man kan härvid inte nog understryka det omöjliga i att bygga upp en enda
sammanhållen Asienstrategi. Världsdelen som har 60 % av jordens
befolkning är alldeles för mångfasetterad för detta. Länder som Japan,
Taiwan, Singapore och Sydkorea är i många avseenden mer tekniskt och
vetenskapligt avancerade än Sverige. Indien har både världens mest
avancerade dataprogrammerare och yttersta fattigdom. Här ryms sådana
diskrepanser som Brunei, ett feodalrike med generös välfärdspolitik och
Burma där vanstyret kört ekonomin i botten. Det politiska förtrycket i gamla
svenska biståndsländer som Laos, Vietnam och Kina är, trots alla fromma
förhoppningar om en biståndsburen framgångsrik dialog, oförminskat.
Nordkorea är ett påtagligt exempel för hela världen på vart socialism och
planekonomi kan leda. Och man får inte glömma att i Asien är betydelsen av
Pax Americana - Amerikas fred - utomordentligt påtaglig.
Många länder i Stillahavsasien har visat att de på en generation (20-30 år)
kunnat gå från absolut fattigdom till relativt välstånd - och detta utan
nämnvärda biståndsinsatser. Vad som karakteriserat denna utveckling har
varit kraftfulla satsningar på utbildning och forskning, exportinriktning, ökad
frihandel, marknadsekonomi, rättssamhälle, demokrati och respekt för de
mänskliga rättigheterna. I många stycken har ekonomer därifrån också
inspirerat och förnyat världens utvecklingssamarbete via Bretton
Woodsinstitutionerna.
Större delen av Sydasien karakteriseras numera av tillväxt, även om den
inte på alla håll kan karakteriseras som stabil. I flera länder - exempelvis
Indien - är skillnaden mellan rik och fattig oacceptabelt stor, men frågan är
egentligen om det är västvärlden som medelst bistånd skall försörja de fattiga
- medan de rika samtidigt tillåts öka sina tillgångar. Man kan inte bortse från
folkens grundläggande ansvar för sina regimer. Och det kan också
ifrågasättas om ett internationellt bistånd - som sammantaget ändå bara
uppgår till en halv procent av Indiens BNP - kan göra något effektivt åt de
skillnader som är den egna regimens ansvar. Inriktningen bör nog istället
vara på kunskapsöverföring.
Övergången från socialistisk planekonomi till olika grader av marknads-
ekonomi har förbättrat de materiella levnadsvillkoren i de kvarvarande stora
kommunistländerna. Men förtrycket gentemot den egna befolkningen, bristen
på respekt för mänskliga rättigheter och avsaknaden av demokrati fortsätter.
Detta är, liksom de militära hot som riktats mot grannländerna, helt
oacceptabelt. Förhoppningsvis kommer dock den ekonomiska liberali-
seringen att så småningom skapa en bred medelklass i dessa länder, en
medelklass som kommer att kräva medinflytande och därför fälla de
kvarvarande socialistiska enpartiregimerna.
Svenskt bistånd till Asien bör enligt vår mening inriktas på att utrota
fattigdomen genom att stärka tillväxten. Tillväxtmålet bör i de fattigaste
länderna vara uppemot 10 % årligen. Framför allt bör svenskt bistånd
inriktas mot kunskapsöverföring, stärkande av respekten för de mänskliga
rättigheterna, uppbyggande av demokrati och rättssamhälle samt av
marknadsekonomins institutioner. Biståndet bör också inriktas mot att främja
familjejordbruk och småföretag - inte minst för kvinnor. Med tanke på de
stora behoven, och de relativt små svenska resurserna, är det härvid särskilt
viktigt att ofta utnyttja EU och Bretton Woodsinstitutionerna som kanaler.
Bistånd skall dock inte utgå direkt till regimer som grovt och systematiskt
kränker mänskliga rättigheter, förtrycker sitt eget folk eller befrämjar
korruption. I sådana länder är enskilda organisationer alltid de bästa för-
medlarna av svenska biståndsinsatser. Något som de även i andra samman-
hang ofta är.
Våra synpunkter på MR-frågorna i sammanhanget framgår av det MR-
betänkande som riksdagen nyligen behandlat.
Frihandel är den viktigaste insats som den rika världen kan erbjuda de
fattiga länderna. Det är därför särskilt viktigt att inte acceptera sådana dolda
handelshinder som de miljö- och arbetsmiljöklausuler som konkurrenssvaga
branscher i väst så ofta begär. Det är - med undantag av direkta sanktioner -
inte rimligt att strypa exportmöjligheterna för fattiga länder.
Erfarenheter från den framgångsrika fattigdomsbekämpningen i Stilla-
havsasien borde bättre tas till vara i svenskt biståndssamarbete - exempelvis
i södra Afrika. Trepartssamarbete mellan ett afrikanskt land, ett syd-
ostasiatiskt land och Sverige borde ha stora möjligheter att bli framgångsrikt.
Taiwan framstår härvid som den partner som har de mest värdefulla
erfarenheterna att förmedla.
Samverkan med Asien  inom forskning och utbildning måste
differentieras. På sextiotalet var gästforskarna vid svenska universitet
vanligen kvalificerade postdoktorander från Japan och USA. Numera handlar
det mera om vanliga doktorander från Kina och Bangladesh. Sveriges
position inom spetsteknologin har både kvalitativt och kvantitativt, påtagligt
urholkats i relation till exempelvis Japan och Taiwan. Från svensk sida måste
därför strävan nu vara att skaffa svenskar forskningsmöjligheter och
utbildningsplatser i Stillahavsasien och att erbjuda studieplatser i Sverige åt
studenter från Sydasien. Vissa initialinsatser för uppbyggandet av detta torde
behöva belasta UD.
När det gäller turismen gäller motsvarande - att locka hit välbeställda
turister från Stillahavsasien - och att ge Sydasien del av turistinkomster från
Sverige.
Asienkrisens betydelse skall varken förringas eller övervärderas. En
ekonomisk sanering var nödvändig och den är smärtsam. Den kommer att
vara relativt snabbt övergående. Både Japan och Sydkorea finns bland
världens allra bäst utbildade nationer. Företagsledarna är industrialister i
ordets bästa mening och deras företag är toppmoderna och välkonsoliderade.
De arbetar främst inom den produktkonkurrerande - och därmed
vinstgivande - sektorn. Miljömedvetandet är högt. Länderna är kapitalstarka.
Enbart Japans ekonomi svarar mot halva EU:s.
Asien kommer att spela en allt större roll för Sveriges framtid. Globali-
sering, modern kommunikationsteknik och framväxten av informations-
samhället skapar helt nya möjligheter för - men också krav på - svensk
medvetenhet och svenskt agerande.
UD måste därför finnas på plats med myndigheter i alla Asiens nya viktiga
ekonomiska och politiska centrum. Ambassadernas kompetens måste höjas,
inte minst på det ekonomiska området, och Exportrådet och Investerings-
främjandet integreras i utrikesrepresentationen - något som vi länge krävt,
och anvisat medel till, från moderat håll. Den svenska utrikesrepre-
sentationen måste ta ett vida större ansvar för omvärldsbevakningen även åt
svenska företag och prioritera de s.k. främjandefrågorna.
Att regeringen uppmärksammar behovet av ett genomtänkt förhållningssätt
till de många inbördes så olika länderna i Asien är bra. Men realismen i
förslagen om vad vi skall kunna åstadkomma borde vara större. Och tanken
på att kunna skapa en sammanhållen svensk Asienstrategi inför 2000-talet är
dömd till ett misslyckande. De svenska insatserna måste anpassas till en
kontinuerlig utveckling i ett rikt differentierat och snabbt föränderligt
Asien.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att förstärka den svenska utlandsrepresentationen i
de nya viktiga ekonomiska och politiska centrumen i Asien i enlighet med
vad som anförts i motionen och inom de ramar som Moderaterna föreslagit i
budgetbehandlingen,
2. att riksdagen beslutar att förstärka forsknings- och
utbildningssamarbetet med Stillahavsasien i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen beslutar att uppdra åt regeringen att ta initiativ till
trepartssamarbete i biståndet, där Sverige och Taiwan gemensamt bygger
upp långsiktiga stödinsatser i Afrika.

Stockholm den 23 mars 1999
Göran Lennmarker (m)
Bertil Persson (m)

Liselotte Wågö (m)

Sten Tolgfors (m)

Karin Enström (m)

Roy Hansson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Gustaf von Essen (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Lennart Fridén (m)

Henrik S Järrel (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1999-03-24 Bordläggning: 1999-03-25 Hänvisning: 1999-03-26

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)