med anledning av skr. 1998/99:61 Framtid med Asien. En svensk Asienstrategi inför 2000-talet.

Motion 1998/99:U6 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
Asien och Sverige - några
perspektiv
Med drygt 1,2 miljarder människor i Folkrepubliken Kina,
snart en miljard i Indien, ca 200 miljoner i Indonesien och
mellan 120 och 130 miljoner i Pakistan, Japan och
Bangladesh sammanlagt drygt tre miljarder människor av
världens ungefär sex miljarder - utgör människorna i Syd-,
Sydost- och Ostasien mer än hälften av jordens befolkning.
13 städer i denna del av Asien har  runt 10 miljoner invånare
eller fler med Tokyo i spetsen med ca 27 miljoner invånare.
Även om hundratals miljoner människor i Asien lever på eller under den
absoluta fattigdomsgränsen är Asien samtidigt en kontinent som fram till den
asiatiska krisen hösten 1997 haft en enastående ekonomisk utveckling. Vid
sidan av giganten Japan har Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore
nått OECD-nivå och hör alla till världens främsta handelsnationer. Och även
om man måste se kritiskt på tillförlitligheten av den kinesiska statistiken, har
Folkrepubliken Kina sedan Deng Xiaopings reformer under 70- och 80-talen
genomgått en oerhörd utveckling. Nio av Sveriges 30 största export-
marknader låg 1997 i Asien.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt, men kanske signifikativt, att
av de samlade forskningsanslagen i Sverige under 1997/98 gick 2,5 procent
till u-landsforskning medan endast 0,8 procent gick till projekt som specifikt
fokuserade på Asien. Av de 17 000 svenska studenter som läsåret 1996/97
tog möjligheten att studera utomlands valde endast en procent att bege sig till
Asien.
Det kan på goda grunder hävdas att det är föga meningsfullt att försöka ge
en samlad bild av en kontinent som t ex Afrika, eller i än högre grad Asien,
där skillnaderna är så stora, eller att formulera en strategi som skall anpassas
till en hel kontinent. Det är ändå talande för det svenska perspektivet att det
första försöket som gjordes i detta avseende gällde just Afrika. När turen till
slut kom till den befolkningsmässiga och ekonomiska jätten Asien, var det
när alla ekonomiska trender tycktes visa på en ohejdbar ekonomisk
frammarsch mot 2000-talet - det asiatiska århundradet. Den s k euroasiatiska
dialogen inleddes 1996 med det första ASEM-(Asia-Europe Meeting)mötet
på stats- och regeringschefsnivå (dock utan någon representant från Sverige)
i Bangkok.
UD:s Asienstudie hann knappt påbörjas förrän den asiatiska krisen till
synes fullständigt chockartat slog till hösten 1997. Icke oväntat sjönk det
nymornade Asien-intresset raskt. UD:s Asienstudie och den nu föreliggande
skrivelsen En svensk Asienstrategi har därför inte mött det intresse, utanför
den närmast berörda kretsen, som det bara för ett par år sedan skulle ha mött.
Den bristande Asienkunskapen förklarar i lika hög grad oförmågan att rätt
analysera de, till för två år sedan, till synes obrutna kurvorna uppåt som
oförmågan att nu se den fortsatta potentialen i den asiatiska utvecklingen
framöver.
Såväl den process som ligger bakom den föreliggande Asienstudien (Asien
minus Väst- respektive Centralasien) som de betänkanden och underlag som
den resulterat i, är av stort värde för Sveriges fortsatta arbete med att
utveckla sina relationer till länderna i Asien. Det finns i det sammanhanget
anledning att påpeka att det faktum att svenskt utvecklingsbistånd och det
biståndssamarbete Sverige bedriver med länder i Sydasien sedan 50-talet och
med länder i Indokina sedan 70-talet, får så stort genomslag i Asienstudien
mer beror på att detta faktiskt dominerat det officiella Sveriges kontakter
med Asien under efterkrigstiden än på studiens uppläggning. Det har t ex
varit relativt sett vanligare med svenska statsrådsbesök i Indokina än i de
asiatiska tungviktarna Japan och Sydkorea.
Regeringens skrivelse utgör dock närmast en sammanfattning, som det i
allt väsentligt återstår att dra konkreta slutsatser av. De s k prioriteringar
som
redovisas i skrivelsen får närmast ses som en maxilista som innehåller allt,
d v s raka motsatsen till vad prioritering står för. Rådande budgetläge
ursäktar på intet sätt att regeringen blir svaret skyldig på frågan om vilka
strategiska satsningar som bör göras för att stärka Sveriges relationer till
giganten Asien. Skrivelsen slutar närmast i "lite mer och lite bättre av samma
sak som hittills", vilket knappast är ett adekvat svar på den strategiska
betydelse studien visar att Asien har och därför borde ha för Sveriges
internationella relationer.
Ekonomiskt samarbete och
handel med Asien
I fokus för Sveriges relationer med länderna i Asien står
ekonomiskt samarbete och handel. Det står i sin tur inte på
något sätt i motsatsställning till svenska ambitioner vare sig
det gäller demokrati och mänskliga rättigheter eller
biståndssamarbete. Erfarenheten visar ofta att demokrati
följer på ekonomisk tillväxt. Exemplet med det ekonomiskt
väldigt framgångsrika Singapore under Lee Kuan Yews och
hans efterföljares ledning visar visserligen att det inte är en
regel utan undantag, men är genom sin speciella
stadsstatsform ett undantag i många bemärkelser.
Ekonomiskt samarbete och handel sköts i allt väsentligt på andra sätt än
genom beslut av regering och riksdag. Det är viktigt att Sverige genom EU
bidrar till att Asiens länder integreras fullt ut i det internationella
samarbetet
för frihandel. Det är viktigt att Folkrepubliken Kina snarast får möjlighet att
gå med i WTO, men det skall ske på samma villkor som för andra WTO-
medlemmar. Taiwan, som är världens fjortonde handelsnation, får inte längre
blockeras från inträde i WTO.
Det är viktigt att öka kunskapen om potentialen för ekonomiskt samarbete
och handel med olika länder i Asien. Länder som Japan, Sydkorea och
Taiwan har av det officiella Sverige på olika sätt inte givits den
uppmärksamhet som de i detta sammanhang förtjänar - inte minst av rent
svenskt egenintresse. Även små marknadsandelar i t ex Japan skulle kunna
betyda många arbetstillfällen i Sverige. Fler svenska högnivåbesök liksom ett
svenskt generalkonsulat i Osakaregionen bör stå högt på prioriteringslistan.
Den svenska uppmärksamheten gentemot Japan står i skarp kontrast mot
den som visats Folkrepubliken Kina. Landet är förvisso världens folkrikaste
stat med en stor marknadspotential, som dock till skillnad från den japanska
fortfarande i allt väsentligt återstår att förverkliga. Det kinesiska ekonomiska
undret kan precis som utvecklingen i de asiatiska tigerekonomierna visa sig
mindre hållfast än vad det förefallit omvärlden. Även från ledande kinesiskt
håll ifrågasätts numera de statistiska tillväxtsiffrorna. Tillväxtens baksida,
både socialt och ekologiskt, kan komma att betinga ett högt pris. Många
utländska investerare har dragit sig ut ur Kina, då lönsamheten visat sig ligga
långt mer fjärran än vad man hoppats.
 Demokrati och mänskliga
rättigheter i Asien
Alldeles för länge framstod demokrati som något väldigt
avlägset för de flesta människorna i Asien. Japan har sedan
efterkrigskonstitutionens införande under den amerikanska
ockupationen under 40-talets senare hälft varit en klar
demokrati. Det var dock först efter parlamentsvalen 1993
som ett regelrätt regeringsskifte verkligen ägde rum. I
världens största demokrati Indien har regeringsmakten bytt
innehavare åtskilliga gånger. I övrigt har demokratins
genomslag i Asien varit av kortvarig karaktär.
Med den nyvunna tillförsikt som följde i spåren på den snabba ekonomiska
utvecklingen i flera stater i särskilt Sydostasien under 80-talet, utvecklade
företrädare för de auktoritära regimerna begreppen asiatiska värden som
motvikt mot västerländska värden. De förra skulle framhålla individens plats
i nationen och individens skyldigheter gentemot kollektivet till skillnad från
den västerländska betoningen av individen och dennes fri- och rättigheter. De
olika synsätten skulle vara förankrade i och framhäva de skilda kulturerna.
Utvecklingen i flera asiatiska länder de senaste tio åren, och särskilt i och
med den asiatiska krisen, har emellertid visat att demokrati inte är ett
västerländskt påfund utan något som har universell giltighet för människor
runt om i världen. Allt tal om asiatiska värden när det gäller krav på
demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har avslöjats som
oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt
samhälle. I Sydkorea, Thailand och Taiwan har det visat sig att stater med
fungerande demokratiska institutioner varit bättre rustade att möta och att
hantera följderna av den asiatiska krisen.
De allmänna val som hölls i mars 1996 i Taiwan var t ex ett
mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I det avseendet
borde inte EU och dess medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet
lyftas fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur mycket
regimen i Beijing uttrycker sina hot. Det visar också att det bara är regimen i
Beijing som utgör hindret för en utveckling i demokratisk riktning i
Hongkong efter "återföreningen" sommaren 1997. Hongkongbornas uttalade
stöd för demokraterna under ledning av Martin Lee i valen i maj 1998 visar
att folket vill kunna välja sina ledare.
I december 1997 hölls lokal- och provinsval i Taiwan, i vilka det regerande
Kuomintang-partiet för första gången hamnade i minoritet. I borgmästarvalen
i Taiwans två största städer Taipei och Kaoshiung i december 1998, blev det
maktskifte i båda städernas ledning. I de samtidiga parlamentsvalen var 20
procent av de valda kvinnor, vilket som skrivelsen påpekar, kontrasterar klart
mot den annars låga parlamentariska kvinnorepresentationen i Asiens
demokratier.  I de kommande presidentvalen i mars 2000 är det en öppen
fråga om den hittillsvarande oppositionen på Taiwan skall ta över efter den
avgående presidenten Lee Teng-hui - arkitekten bakom Taiwans remarkabla
transformering till den kanske mest vitala demokratin i Asien på bara tio år.
Med valet av Kim Dae Jung till president i Sydkorea i december 1997,
med den tydliga utvecklingen mot en mer demokratisk regering i Thailand
efter den ekonomiska kraschen i september 1997 och med Suhartos avgång i
Indonesien i maj 1998 verkar utvecklingen gå alltmer i demokratisk riktning
också i Asien. Kanske kan turbulensen i Malaysia efter den auktoritäre
premiärministern Mahathirs arrestering av sin frispråkige rival och tidigare
finansminister Anwar Ibrahim leda i samma riktning. Lee Teng-hui, Martin
Lee och Kim Dae Jung är tre framstående asiatiska demokratiska ledare, som
alla avvisar försvaret av auktoritära styrelsesätt med hänvisning till några
slags asiatiska värden.
EU-dialogen med Kina
Våren 1997 drog sig Frankrike ur EU:s årliga arbete i FN:s
kommission för mänskliga rättigheter för att påtala Kinas
brott. Det har visat sig vara mycket lönsamt i tävlan om
lukrativa affärskontrakt med Kina. Danmark, som tog på sig
att leda EU:arbetet i MR-kommissionen fick däremot betala
dyrt när Kina statuerade exempel. Våren 1998 abdikerade
EU helt i MR-kommissionen och lanserade i stället en
dialogstrategi - d v s att inget skulle sägas offentligt om
Beijings brott mot mänskliga rättigheter. I FN fördömer man
numera bara perifera eller pariastämplade smånationer utan
feta handelsutsikter.
Har då dialogen med Kina gett resultat? Kanske vore det lite väl snabbt att
vänta sig dramatiska förbättringar på bara ett år. Men sedan EU:s dialog
inleddes har vi snarast sett en dramatisk försämring. Strax efter Jiang Zemins
succébetonade besök i USA hösten 1997 släpptes Wei Jingsheng - den mest
kände kinesiske demokratiförespråkaren från väggtidningarnas 1978 till en
exil i USA. Den besvärande internationella uppmärksamheten kring denne
MR-kändis trappades snabbt ned. Den kinesiska handeln med MR-fångar i
utbyte mot världssamfundets tystnad fortsatte med Wang Dan - student-
ledaren från Himmelska fridens torg i juni 1989. Han släpptes iväg inför
Clintons besök i Kina våren 1998.
Samtidigt har hundratals nya politiska fångar spärrats in i Kinas Gulag det
senaste året. Amnesty International redovisar flera hundra kända fångar
sedan massakern den 4 juni 1989. Och de lär få sitta där, till dess att någon
vunnit så stor internationell ryktbarhet att vederbörande i sin tur blir ett
värdefullt handelsobjekt i den demokratiska världens dialog med Beijing.
EU-länderna hänvisar gärna till att Kina undertecknat FN-konventionerna
om politiska och medborgerliga rättigheter, men det har gjorts mycket klart
från kinesisk sida att en ratificering och tillämpning kommer att dröja länge.
Under 1998 och början av 1999 har rader av brott mot innebörden av dessa
konventioner begåtts på direkt order från högsta kinesiska ledning. Därifrån
är det mycket långt till dess att dessa legalt, institutionellt och i praktiken
kommer att tillämpas i Kina. Därefter återstår det avgörande kriteriet på
demokrati, d v s att folket i fria val får möjlighet att själva välja sina
ledare
och om det så önskar avsätta dem.
Inför besöken av Clinton och därefter FN:s nytillträdda högkommissarie
för mänskliga rättigheter Mary Robinson frisläpptes demokratiförespråkare i
Kina. I dialogandan sågs det som ett positivt tecken. Men det är precis dessa
demokratiförespråkare, som runt årsskiftet dömdes till drakoniska
fängelsestraff för just det som de tidigare anklagats för. Xu Wenli, Wang
Youcai och Qing Yongmin dömdes till mellan 11 och 13 års fängelse för att
de öppet i FN-konventionernas anda velat grunda Kinas demokratiska parti.
Kinas högsta politiska ledning har fullt öppet förklarat att det aldrig kan
tolerera något politiskt alternativ till Kinas kommunistiska parti.
Det är inte bara församlingsfriheten som stramats åt det senaste halvåret.
Det gäller också möjligheterna att framställa och sprida tryckt skrift.
Affärsmannen Lin Hai dömdes till två års fängelse för att ha spritt kinesiska
e-postadresser till utlandet. Arbetaraktivisten Zhang Shanguang dömdes till
tio års fängelse för att ha berättat om bondeprotester för utländska
journalister. Den kristna kyrkan växer idag kanske snabbare i Kina än någon
annanstans. Hundratalet kristna ledare sitter fängslade och utsätts för tortyr
och övergrepp.
I såväl Tibet som i Xinjiang utsätts den icke-kinesiska befolkningen för
starkt förtryck. 1999 är det 40 år sedan Beijing krossade motståndet i Tibet
och Dalai Lama gick i landsflykt och tio år sedan militären senast brutalt slog
ned oppositionen i Tibet. Nya fängslanden av buddhistmunkar i Tibet har ägt
rum den senaste tiden. Utrymme för annat än underkastelse tycks egentligen
inte finnas i Beijings dialogberedskap.
Det hävdas ibland att demokrati tar hundra år att genomföra. Det motsägs
redan av exemplet Taiwan men är i grunden en ren spekulation i västerländsk
okunnighet. Demokratidebatten är inte ny i Kina. Den påbörjades i slutet av
1800-talet liksom i Europa. Den kvästes först med det kommunistiska
terrorväldet från 1949. Det utan jämförelse främsta hindret för en utveckling
mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Kina de senaste hundra
åren, är och förblir Kinas kommunistiska parti.
Det hävdas vidare att öppen kritik mot Kina ändå inte får effekt. Det
motsägs emellertid effektivt av den oerhörda känslighet som ledarna i
Beijing ständigt uppvisar inför varje form av internationell uppmärksamhet
av missförhållanden och övergrepp i folkrepubliken. Å andra sidan visar det
senaste årets utveckling inte på något sätt att den tysta dialogen påtagligt
förhindrar en utveckling åt fel håll - om den nu alls förs bakom kulisserna.
Det är inte heller kritikerna av regimen i Beijing som förespråkar antingen
handel/utbyte eller demokrati/mänskliga rättigheter. Det är de som väljer att
vara tysta med kritik och i stället satsa på affärer, som gör det valet.
Från Beijing hävdas ofta att kritik är uttryck för rädsla för eller ogillande
av ett starkt Kina. Kina är en av mänsklighetens och historiens främsta
kulturer. Ett Kina, där folket har full frihet att välja och välja bort sina
politiska ledare, har en självklar plats som politisk och ekonomisk ledare i
det demokratiska världssamfundet. Tystnad, däremot, lär inte påskynda
möjligheterna för Kina att inta denna plats i världen. Sverige bör, också inom
ramen för EU, öka ansträngningarna för att få Kina att nu också efterleva
anda och bokstav i de av Kina undertecknade FN-konventionerna.
Fred och säkerhet i Asien
Fokus i den globala säkerhetspolitiska utvecklingen
förflyttas alltmer till Asien-Stillahavsregionen.
Folkrepubliken Kina spelar här med sin geografiska
belägenhet, sina verkliga eller befarade ambitioner och sitt
agerande en central roll i praktiskt taget varje delproblem i
området. De kinesiska ledarnas oro efter Sovjetunionens
upplösning och de amerikanska militära framgångarna i
kriget med Irak, har övertygat dem om behovet av en snabb
modernisering av den kinesiska försvarsmakten. Till detta
kommer en alltmer påtaglig utbyggnad av de marina
högsjöstyrkorna. I kombination med den utpräglade
slutenheten i det kinesiska politiska systemet accentuerar
detta den stora osäkerhet som länderna i folkrepublikens
närområde upplever.
Man måste övertyga USA, Japan och sina grannar om att man inte är
inriktad på expansion samtidigt som locket hålls nere på de nationalistiska
strävandena inom de egna gränserna, främst i Tibet och Xinjiang. Och man
måste hantera Taiwan på ett sätt som inte oroar omvärlden och som får
ölandets befolkning att inte också i handling överge tanken på att en
återförening är att föredra. Kinas vägran att förklara sig avstå från militära
medel för att uppnå sina syften gör relationerna över Taiwansundet till en av
de säkerhetspolitiskt mest laddade.
Folkrepubliken Kina har fjorton landgränser, varav åtminstone fyra -
Ryssland, Nordkorea, Tadjikistan och Indien - delvis är omstridda.
Inkluderas kraven till sjöss - främst i Sydkinesiska sjön och då inte minst
rörande Spratleyöarna - har fastlands-Kina territoriella konflikter med
tjugotalet andra stater. Under detta sekel har Kina varit i konflikt med sju av
dessa - Ryssland, Indien, Japan, Vietnam, Sydkorea, Taiwan och USA.
De indiska kärnvapenprovsprängningarna våren 1998 har i första hand
setts i relation till den indisk-pakistanska konflikten kring Kashmir, men
torde i minst lika hög grad från indisk sida vara avsedd som en kraftfull
markering inför Folkrepubliken Kinas militära och nukleära upprustning och
utplacering. På samma gång som världssamfundet måste markera det
fullständigt oacceptabla i den kärnvapenspridning som utvecklingen i
Sydasien visar på, finns det anledning att påminna de fem "traditionella"
kärnvapenmakterna om att de fortfarande i allt väsentligt inte svarat upp mot
sina utfästelser om kärnvapennedrustning gentemot icke-kärnvapenstaterna.
Den säkerhetspolitiska oron i Ostasien har i hög grad påverkats av den till
synes helt oförutsägbara serie av militära provokationer som Nordkorea
ägnar sig åt gentemot i första hand Sydkorea men i förlängningen också alla
andra stater med egna intressen i Nordostasien. Det understryks särskilt av de
nordkoreanska missilproven, som satt fart på debatten om införandet av
Theatre Missile Defence i USA, Japan, Sydkorea och Taiwan.
Beijing varnar ständigt för att Japan på nytt skall utvecklas till en militär
stormakt. Av detta skäl torde Folkrepubliken Kina, trots den verbala
retoriken, i praktiken acceptera USA:s fortsatta närvaro, samtidigt som man
noggrant följer eventuella förändringar i den amerikansk-japanska
försvarsalliansen.
Inom ramen för ASEAN Regional Forum bedrivs det enda
institutionaliserade samarbetet för fred och säkerhet i Ost- och Sydostasien.
Arbetet har i allt väsentligt fokuserats på en förtroendeskapande dialog
mellan de inblandade staterna. Det går givetvis inte att bara kopiera en
lyckosam modell från ett sammanhang och överföra den direkt till ett annat
sammanhang. Det borde ändå finnas utrymme för EU och inte minst Sverige
att i den fortsatta euro-asiatiska dialogen bistå med värdefulla erfarenheter
från ESK-samarbetet.
Dialog är alltid en viktig utgångspunkt för förtroendeskapande stater
emellan. ESK-samarbetet hade knappast varit så framgångsrikt om inte alla
för säkerheten relevanta stater varit deltagare. I ARF deltar inte Nordkorea,
och Taiwan tillåts inte delta. ESK-samarbetet hade inte heller varit så
framgångsrikt om man uteslutit de hetaste konfliktområdena i Europa. I ARF
har man hittills undvikit frågor rörande situationen på Koreahalvön, i
Taiwansundet och i Sydkinesiska sjön.
ESK-samarbetet hade inte heller så framgångsrikt kunnat bidra till
förtroendeskapandet om det inte byggt på ett omfattande regelverk för
redovisning och begränsningar inom det militära området, vilka i sin tur
byggde på ett omfattande system för inspektion och verifikation och därmed
ökad grad av transparens. Sådana åtgärder har hittills undvikits inom ramen
för ARF-samarbetet.
Forskning och högre
utbildning med inriktning
på Asien
Såväl Asienstudien som regeringens skrivelse lyfter på ett
föredömligt sätt fram den strategiska betydelsen av
kunskapen i Sverige om Asien och de olika asiatiska
länderna och deras kultur och samhällsliv. Den gjorda
inventeringen visar på rader av önskvärda åtgärder för att
förstärka Sveriges möjligheter på detta område, men de
återstår att förverkliga i form av beslut och allokerade
resurser. Regeringen bör snarast gå vidare med ett
åtgärdsprogram och vid behov återkomma till riksdagen med
nödvändiga förslag och prioriteringar. En bra utgångspunkt
för detta kan vara vad som framförts i det remissvar som
Centrum för Stillahavsasienstudier vid Stockholms
universitet avgivit över Asienstudien.
Språk- och kulturkunskap är givetvis basen för ett framtida svenskt
Asienkunnande. Språkutbildningen bör i första hand utvecklas där kunnande
redan finns etablerat vid svenska universitet och högskolor. För andra
asiatiska, i Sverige s k "små språk" men i Asien ibland mycket, mycket stora
språk bör prioriteringen snarare vara att öka möjligheterna för svenska
studenter att studera vid andra europeiska universitet. Inom humaniora och
samhällsvetenskap/ekonomi bör utrymmet för studier och forskning med
inriktning på asiatiska förhållanden mer medvetet prioriteras.
Bristen på samordning av befintliga resurser för utbildning och forskning
med avseende på asiatiska förhållanden minskar i sig slagkraften i det arbete
som redan i dag utförs. Ett bättre och mer genomtänkt utnyttjande av
befintliga resurser är ett viktigt första steg. Centrum för Stillahavsasien-
studier visar i sitt remissvar t ex på behovet av en samordning av de asiatiska
biblioteksresurserna i Stockholm. Nästa steg kan vara en ytterligare
koncentration av resurser för forskning och forskarutbildning med inriktning
på Asien.
Efterfrågan på studieplatser i Sverige för studenter från asiatiska länder är
glädjande stort. Den kunskap om och det intresse för Sverige som därvid
skapas, utgör en ovärderlig tillgång för Sveriges framtida relationer med
länderna i Asien. Detta område bör kunna utvecklas väsentligt. Än mer
angeläget är det att öka förutsättningarna för svenska studenter att kunna
utbilda sig och forska vid universitet i Asien. Det svenska Linneaus-
programmet är ett välkommet steg i rätt riktning. Finansiering via
biståndsmedel utgör emellertid en mycket olycklig begränsning till att gälla
länder med vilka Sverige har biståndssamarbete. Därmed utesluts i detta
sammanhang viktiga länder som Japan, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och
Singapore. Svensk politik för ett utökat samarbete med Asien inom
utbildning och forskning får inte inskränkas av valet av biståndsländer.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomiskt samarbete och handel med Asien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokrati och mänskliga rättigheter i Asien,
3.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fred och säkerhet i Asien,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning och högre utbildning med inriktning på Asien.

Stockholm den 24 mars 1999
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Siw Persson (fp)

Elver Jonsson (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1999-03-24 Bordläggning: 1999-03-25 Hänvisning: 1999-03-26

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (8)