med anledning av skr. 2001/02:115 EU:s framtidsfrågor

Motion 2001/02:K87 av Per Unckel m.fl. (m)

av Per Unckel m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkter för Sveriges hållning under EU:s framtidsarbete.

2 Bakgrund

I skrivelse 2001/02:115 redogör regeringen för det konvent om EU:s framtid som skall förbereda nästa regeringskonferens. I skrivelsen redovisas bl.a. vissa av de frågor om EU:s framtid som kan komma att debatteras i konventet. Med anledning av regeringens skrivelse presenterar vi i det följande våra utgångspunkter när det gäller det fortsatta samarbetet i den europeiska unionen.

Den period som nu inleds kommer genom konventet och regeringskonferensen att bli av stor betydelse för EU:s utveckling. Betydelsen understryks av att unionen redan i december skall erbjuda upp till tio kandidatländer medlemskap. Flertalet av dessa kommer genom EU-medlemskapet att ta det slutgiltiga steget in i kretsen av Europas demokratier och definitivt förpassa de kommunistiska diktaturerna till historien.

De uppgifter som nu förestår är av historisk betydelse. Det är av yttersta vikt att framtidsarbetet och utvidgningen lyckas.

3 Våra utgångspunkter

3.1 Utgångspunkter för det fortsatta samarbetet

Den europeiska integrationen har framgångsrikt förvandlat Europa till frihetens och fredens, demokratins och välståndets kontinent. Efter ett halvt sekel är det naturligt att EU nu ser över både sin verksamhet och sina institutionella förhållanden. I takt med att EU växer och utvecklas är det också viktigt att säkerställa att ett utvidgat EU kan fungera effektivt samtidigt som samarbetets centrala delar skyddas. Det är viktigt att de olika medlemsländerna går in i detta arbete med ett öppet sinne och en avsikt att verkligen diskutera med varandra. EU är en angelägenhet för alla medlems- och kandidatländer.

Vid EU:s toppmöte i Nice i december 2000 beslutades att EU-länderna skulle inleda debatten om Europas framtid samt att denna debatt framför allt skulle fokusera fyra frågor:

  • Avgränsningen mellan EU och medlemsstaterna

  • Konsolidering och förenkling av EU:s fördragstexter

  • Stadgan om grundläggande rättigheter

  • De nationella parlamentens roll

Därtill kommer frågor kring hur EU bäst tillvaratar de möjligheter som utvidgningen innebär. Allteftersom EU utvidgas är det viktigt att säkerställa att unionen kan fungera på ett effektivt och ändamålsenligt sätt samtidigt som dess kärnfunktioner skyddas.

3.1.1 Avgränsningen mellan EU och medlemsstaterna

Utgångspunkten när EU:s framtid formas bör vara principen om den begränsade statsmakten. EU skall fokusera de uppgifter som bäst utförs på europeisk nivå, men undvika att ta på sig uppgifter som med fördel utförs av det civila samhället, av marknaden eller på nationell eller lokal politisk nivå. EU bör heller inte ta över eller duplicera uppgifter som Europarådet och Nato eller OSSE har ansvaret för.

Det bör finnas två utgångspunkter för hur EU skall fungera. Den ena är att det inte bör vara lätt att ge EU ny kompetens. Medlemsländerna bör noga tänka sig för innan de överlåter till EU att ta ansvaret för nya uppgifter. Den andra är att när EU väl har fått ett sådant ansvar måste unionen faktiskt ha möjlighet att fullfölja sin uppgift.

Beslutsordningarna bör vara utformade så att EU verkligen kan leverera det som medborgarna förväntar sig. Det är också viktigt att medborgarna tydligt ser var EU:s ansvar ligger och att det finns möjlighet att utkräva det politiska ansvaret från EU:s olika institutioner. I syfte att tydliggöra EU:s ansvarsområden bör EU-länderna upprätta en s.k. kompetenskatalog, som dock måste vara så flexibel att den kan förändras med tiden.

Det är framför allt sex huvuduppgifter som EU bör fokusera.

1. Den inre marknaden

  • Arbetet med att utvidga den inre marknaden till nya områden, som olika former av kommunikationer, bank- och försäkringstjänster m.m., bör drivas vidare.

  • EU måste åstadkomma snabbare avregleringar vad gäller nationella el- och gasmarknader, men även i fråga om telekommunikation, post och järnvägstrafik.

  • EU måste bli en öppen marknad gentemot omvärlden i enlighet med WTO:s principer. Tullar och andra gränshinder skall tas bort. Arbetet med att avveckla subventioner till industri och jordbruk måste fortsätta.

  • Överdrivna regleringar inom EU måste tas bort. En generell regelrevision bör genomföras i detta syfte.

  • Konkurrensreglerna bör skärpas så att de skapar goda förutsättningar för ett dynamiskt och konkurrenskraftigt Europa.

2. Euron, den gemensamma valutan

  • Euron är EU:s gemensamma valuta. För att hävda dess värde krävs det att medlemsstaterna för en sådan politik att den ekonomiska stabiliteten i hela euroområdet kan upprätthållas.

  • Den gemensamma valutan gör det angeläget att konkurrensen skärps på andra områden. Euron bör inte tillåtas leda till en harmonisering av all annan politik.

3. Den fria rörligheten

  • Det är en grundläggande rättighet att kunna resa fritt och bosätta sig var som helst inom EU. Det finns ingen anledning att ha enhetliga försäkringssystem inom EU, dock bör det ske en samordning av de offentliga försäkringssystemen så att EU-medborgarnas möjlighet att arbeta och bosätta sig fritt i unionen inte försvåras.

  • Det är också naturligt att EU tar på sig ansvaret för att utforma gemensamma invandringsregler och en gemensam flykting- och asylpolitik.

4.Kampen mot den organiserade och internationella brottsligheten och mot terrorism.

  • Det är angeläget att EU får större kompetens på det rättsliga området så att kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorismen kan förstärkas.

  • Besluten vad gäller rättsliga frågor bör tas på samma sätt som övriga EU-beslut. Den särskilda konstruktionen med en tredje pelare bör successivt avvecklas.

5. Gränsöverskridande miljöföroreningar

  • Det är viktigt att medlemsländerna följer den överenskommelse om neddragning av koldioxidutsläpp som har gjorts (Kyoto-protokollet). Europas miljöproblem hanteras bäst genom ett utvidgat EU.

6. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken

  • Det är viktigt att stärka EU:s röst på den internationella scenen. I det längre perspektivet är det rimligt att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik växer samman till en enda. Därmed kan samma mekanismer för de gemensamma besluten användas också på utrikes- och säkerhetspolitikens område.

  • EU måste förbättra sin förmåga att hantera kriser. De närmaste åren är det viktigt att säkerställa att EU:s krishanteringsstyrka kan bli verklighet. Detta förutsätter att medlemsländerna avsätter tillräckliga civila och militära resurser. Det är oroande att många medlemsländer, inklusive Sverige, drar ner sina satsningar på försvaret och därmed får allt svårare att fullgöra förpliktelserna gentemot EU.

Utöver dessa sex centrala områden fyller det europeiska samarbetet en viktig funktion inom vissa begränsade områden i de fall då dessa har en gränsöverskridande eller internationell karaktär. Det rör sig bl.a. om infrastruktur, forskning och folkhälsa.

Lika viktigt som det är att EU fokuserar dessa sex huvuduppgifter är det att organisationen inte överlastas med uppgifter. Det finns ingen anledning att sociala transfereringar skall gå via EU. Det finns därför heller inget skäl till att EU skall ha en egen beskattningsrätt. Finansieringen av EU:s verksamhet bör som hittills ske via medlemsavgifter av i stort sett samma storleksordning (en procent av BNP) som nu.

EU ger stöd till ekonomiskt svaga regioner. Detta stöd bör reformeras så att medlemsländerna i stället får avdrag på medlemsavgiften i motsvarande omfattning. Om länderna själva vill ge regionalt stöd måste det vara förenligt med EU:s konkurrensregler. Dock bör EU kunna stödja gränsöverskridande regionalt samarbete, något som är särskilt viktigt om det råder historiska spänningar över gränserna.

Det får inte bli så att medlemsländerna överför viktig kompetens till EU som unionen sedan inte förmår förvalta beroende på beslutsförlamning. Beslut i frågor som EU har att hantera skall i princip tas med kvalificerad majoritet. Har EU fått kompetensen måste EU också få beslutsförmågan.

Oavsett hur tydligt fördragen skrivs kommer det att finnas gränsområden där EU kan utvidga sin kompetens genom en extensiv tolkning av bestämmelserna. Detta bör undvikas genom att i fråga om kompetensavgränsning kräva enhällighet. Ett exempel gäller harmonisering av nationella skatter. Det handlar alltså om nationella beslutsfrågor men där en viss harmonisering kan vara önskvärd, t.ex. för den inre marknadens funktion. I sådana fall är det rimligt att ha ett enhällighetskrav eftersom det i praktiken kan handla om en kompetensutvidgning.

3.1.2 EU:s stadga om grundläggande rättigheter

EU behöver stärka rättsskyddet för EU-medborgare när det gäller EU:s lagstiftning och institutioner. Medborgarnas rättigheter bör tydliggöras och instrumenten för att tillgodose att de verkligen respekteras bör utvecklas.

EU behöver en stadga som reglerar dessa rättigheter. Samtidigt måste det göras tydligt att huvudansvaret för mänskliga rättigheter och demokrati i Europa förblir hos Europarådet. EU bör därför ansluta sig till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter på samma sätt som medlemsländerna är anslutna.

3.1.3 Konsolidering och förenkling av EU:s fördragstexter

EU grundas på fördrag mellan medlemsländerna. EU är ingen självständig statsbildning, utan makten över EU ligger hos medlemsländerna. EU:s fördragstexter kan kallas för en konstitution, men det är inte fråga om någon grundlag för ett Europas förenta stater, utan just fördrag mellan suveräna stater.

I syfte att lättare nå ut till medborgarna är det viktigt att konsolidera och förenkla EU:s fördragstexter. Det är logiskt att i ett konstitutionellt fördrag tydligt klargöra de grundläggande frågor där länderna enhälligt måste fatta beslut. Huvudregeln bör dock vara att EU fattar beslut med kvalificerad majoritet när det handlar om att tillämpa en redan given kompetens.

3.1.4 De nationella parlamentens roll

Det förs nu en debatt kring de nationella parlamentens roll och om möjligheten att på olika sätt förstärka deras deltagande i EU-arbetet.

En del menar att det bör införas någon form av andra kammare med ledamöter från de nationella parlamenten. Det finns också tankar på en mera senatsliknande konstruktion med personer utsedda av nationella parlament som skulle delta i en mer rådgivande roll. Ett tredje förslag är att man skall förstärka det existerande COSAC-samarbetet och ge det en mer institutionellt utbyggd roll. Det finns också idéer om att VEU:s parlamentariska församling skulle få en roll vad det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken inom ramen för andra pelaren.

De nationella parlamentens viktigaste uppgift är att samråda med och kontrollera de nationella företrädarna i ministerrådet. De svenska och nordiska parlamenten har utvecklat en praxis med insyn och kontroll som kan behöva genomföras även i åtskilliga andra medlemsländer.

När detta är sagt kan det också finnas behov för andra organ där de nationella parlamenten kan utbyta åsikter. Dock bör det understrykas att det är svårt att ha en ordning där nationella parlamentariker faktiskt deltar i det löpande arbetet inom EU. Detta låter sig inte göras av det enkla skälet att arbetet i de nationella parlamenten tar så mycket tid att det inte går att vara aktiv på båda ställena samtidigt.

3.2 EU-institutionernas roll

EU bygger på maktbalans och inte på parlamentarism. EU:s institutioner skall vara starka och självständiga och därmed kunna balansera varandra. Det måste finnas en välfungerande kommission som med hög kvalitet och integritet förmår agera på de områden som EU har ansvar för. Kommissionen behöver effektiviseras och det kan bli nödvändigt att begränsa antalet kommissionärer.

Ministerrådet utgör medlemsländernas organ. Rådsorganisationen bör bättre återspegla EU:s faktiska verksamhetsområden. Antalet ministerråd bör kunna minskas till hälften.

Det bör övervägas om ett i verklig mening allmänt ministerråd behöver införas med ansvar för EU:s sammanhållna utveckling. I dag är allmänna rådet i praktiken mer ett utrikesministerråd än ett i verklig mening allmänt ministerråd.

EU:s toppmöten bör återgå till att bli en samlingspunkt för stats- och regeringschefer för att i bred mening ange utvecklingsriktning. Som det nu är har toppmötena överlastats med beslut som borde kunnat fattas på lägre nivå. Det har dessutom visat sig finnas en risk för att oöverlagda och otillräckligt beredda beslut har fattats. Detta måste undvikas då det på lång sikt riskerar att minska Europeiska rådets effektivitet och trovärdighet.

Europaparlamentet spelar i dag en allt viktigare roll i den europeiska integrationen, och den processen fortsätter. Förutom att vara ett forum för debatt och kontroll ökar dess inflytande i det lagstiftande arbetet.

3.3 Effekterna av EU:s utvidgning

Genom utvidgningen österut kommer EU att som medlemmar få länder med betydligt lägre levnadsstandard än de nuvarande västliga medlemsländerna. Det är viktigt att de nya medlemsländerna får möjlighet att växa snabbare och därmed komma i kapp. Det sker bäst genom tillträde till den gemensamma marknaden och EU:s övriga verksamheter. Det förmedlemskapsstöd som nu utgår och det regionalstöd som nya medlemmar kommer att få hjälper de nya medlemsländerna att få en snabbare utveckling. Likväl är det viktigt att dessa stödformer är av begränsad omfattning. De kan nu högst utgöra fyra procent av mottagarlandets BNP.

De nya medlemsländerna kan komma i kapp genom en snabb tillväxt, men inte genom att EU blir en transfereringsunion där stora summor skall föras mellan olika länder. Erfarenheterna från såväl u-länder som östra Tyskland pekar på att det är tillväxten som är det avgörande för att nå en god levnadsstandard. Stora transfereringar löser inte denna uppgift.

Det är viktigt att säkerställa att ett utvidgat EU inte bygger nya murar och därmed skapar nya skiljelinjer i Europa.

4 Konventets arbete/Det fortsatta framtidsarbetet

I skrivelsen presenterar regeringen ett antal svenska utgångspunkter i förhållande till frågor i EU:s framtidsdebatt. Detta får förstås så att regeringen härigenom underställer riksdagen den hållning den önskar inta under det just inledda konventet och den efterföljande regeringskonferensen.

EU:s grundvalar. Regeringen anser att medlemsstaterna skall förbli fördragens herrar. Samarbetet skall fortfarande vila på mellanstatlig grund.

Vi noterar att regeringen delar vår uppfattning. Nya uppgifter tilldelas EU genom överenskommelser mellan medlemsländerna. När detta väl har skett kan emellertid frågorna lösas genom överstatliga beslut.

Reformering av politikområden. Regeringen menar att utgångspunkten för konventets arbete bör vara vilka uppgifter som EU skall utföra samt vilka politikområden som bör utvecklas.

Konventets viktigaste uppgifter angavs vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000. Vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001 utvecklades uppgifterna ytterligare.

För vår del vill vi särskilt peka på vikten av att utveckla EU:s institutioner så att de kan fungera väl också i ett EU med ett 30-tal medlemsstater. Därutöver är det av stor betydelse att konventet söker definiera vilka huvuduppgifter EU bör anförtros. Mindre vidkommande frågor bör inte onödigtvis tillåtas tynga konventets arbete.

Kompetensfördelningen mellan EU och medlemsstaterna. Regeringens ståndpunkt är att kompetensfördelningen även fortsättningsvis skall utgå från EG:s målsättningar och överensstämma med subsidiaritetsprincipen. Dynamiken i EU-samarbetet får inte gå förlorad.

Vi har tidigare i motionen utförligt redovisat de uppgifter vi anser att EU skall anförtros. Dessa bör på ett lämpligt sätt infogas i det resultat konventet skall redovisa.

Maktbalansen mellan EU:s institutioner. Regeringen anser att den nuvarande strukturen i huvudsak har fungerat väl och att den bör utgöra en bra bas även för framtiden. Den ser inget behov av en grundläggande förändring i maktbalansen.

På denna punkt är osäkerheten om vad regeringen avser betydande. Vi har ovan presenterat den hållning som vi anser att regeringen bör inta. Av uttalanden av främst statsministern framgår det dock att regeringen vill utveckla EU i en mer mellanstatlig riktning. Vid ett anförande inför Klubb Norden den 5 oktober 2000 framförde statsministern sin uppfattning om EU:s framtida utveckling: Vi förespråkar därför att rådet får en starkare roll. Det är där den bästa och närmaste kopplingen till medborgarna i medlemsstaterna finns, eftersom det är där de nationella regeringarna är representerade. – – – I ett längre perspektiv kanske rådssekretariatet och kommissionens funktioner kan växa samman. Det skulle underlätta utkrävandet av ansvar.

Riskerna med detta för mindre länder har med stor kraft understrukits av Finlands statsminister Paavo Lipponen i en intervju i Helsingin Sanomat den 25 februari 2002: I hope that people in Finland would gradually start to
understand that inter-governmentalism is not in our interests. If the EU is pushed in the inter-governmental direction, it means that power will move away from the common table and go somewhere else. Vidare anförde Lipponen att han anser att till frågan om gemenskapsaspekten borde fogas att det ligger i Finlands och de andra mindre staternas intresse att EU är funktionellt och effektivt. If the large countries want to break the rules, it is much easier for them to do so if there is no institution ready to intervene, as the Commission has done.

Vi menar att Paavo Lipponen har rätt. EU-komissionen blir i ett sådant perspektiv en central institution vars ställning inte får undermineras av regeringars benägenhet att slå vakt om sina särintressen.

Öppenhet. Regeringen anser att Sverige skall verka för en stärkt öppenhetskultur inom EU.

Vi har i denna fråga samma uppfattning.

De nationella parlamentens roll. Regeringen menar att de nationella parlamenten skall ges bästa möjliga förutsättningar för att utföra granskning av regeringarnas agerande i rådet.

Regeringens uppfattning överensstämmer med vår. Att de nationella parlamenten har en central kontrollfunktion gentemot den egna regeringen innebär ett viktigt demokratiskt skydd och en tydlig ansvarsfördelning. En utveckling mot någon form av de nationella parlamentens beslutande forum inom EU skulle försvåra ansvarsutkrävandet. Ministerråden bör vara offentliga i sin lagstiftande funktion.

Förenkling av fördragen. Regeringen framhåller att enkelt uppställda fördrag och rättsakter är en fördel för EU:s sätt att fungera.

Regeringen har i fråga om de framtida fördragens karaktär en defensiv hållning. Det måste enligt vår mening slås fast att EU:s grundfördrag bör utvecklas så att de grundläggande reglerna om EU:s uppgifter, öppenheten och institutionerna samlas i ett grundfördrag. Detta fördrag skall vara tydligt och möjligt för Europas folk att förstå. En sådan reform skulle bidra till en ökad tydlighet om EU:s roll och sätt att verka.

Stadgan om grundläggande rättigheter. Regeringen uppger att den avser att verka för att EU ansluts till Europakonventionen.

Vi är ense med regeringen om denna uppfattning.

5 En ny regeringskonferens

När konventet lagt fram sitt förslag bör det, tillsammans med andra idéer som kommer fram under förberedelseprocessen, ge underlag för den formella regeringskonferens som enligt EU-fördragen måste enas om ett förslag till slutliga fördragsförändringar som medlemsländerna senare skall ratificera. Regeringskonferensen bör vara klar 2004.

För Sveriges del innebär det att det finns god tid att överväga de eventuella grundlagsändringar som de nya fördragen kan aktualisera för att beslut skall kunna tas i anslutning till valet 2006.

Stockholm den 27 mars 2002

Per Unckel (m)

Bertil Persson (m)

Inger René (m)

Göran Lennmarker (m)

Lars Hjertén (m)

Liselotte Wågö (m)

Nils Fredrik Aurelius (m)

Sten Tolgfors (m)

Margareta Nachmanson (m)

Karin Enström (m)

Carl-Erik Skårman (m)

Roy Hansson (m)

Ola Karlsson (m)

Birgitta Wistrand (m)

Carl-Axel Johansson (m)

Gustaf von Essen (m)

Anders Björck (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Per-Samuel Nisser (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-03-28 Bordläggning: 2002-04-02 Hänvisning: 2002-04-03
Yrkanden (1)