med anledning av skr. 2003/04:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2003/04:Fi35 av Lena Ek m.fl. (c)

av Lena Ek m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om goda förutsättningar att uppnå nationella mål.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om full kostnadstäckning av beslut om verksamhet fattad av regering och riksdag.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undanta hel- eller samägda bolag vid tillämpning av reglerna för offentlig upphandling.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gränsöverskridande samarbete mellan kommuner och landsting uppmuntras så att barns och ungdomars hälsa kan förbättras.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra regionalisering och maktdelning med regionbildning, utan de begränsningar som i dag finns.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underlag till beslut om fördelning och prioritering inom vården.

Sammanfattning

Regeringen har i en skrivelse av den 22 april redovisat sin syn på utvecklingen inom den kommunala sektorn. Skrivelsen får betecknas som en partsinlaga och kan därmed inte ensamt vara underlag för en faktisk analys av rådande läge.

Kommuner och landsting är basen för den svenska välfärden. Med denna ansats som grund är det mycket besvärande med de stora verksamhets- och ekonomiska problem som finns inom denna sektor. Resurstillskottet från staten är otillräckligt relativt de uppdrag som åläggs kommunerna och samarbetet mellan olika offentliga organisationer fungerar bristfälligt.

På sikt blir detta ett ohållbar situation. Regeringen ägnar sig åt historiebeskrivning och önskan om internationell konjunkturuppgång utan vare sig ambitioner eller intresse av att agera inför framtiden. Och framtiden baserad på dagens system ser mycket dyster ut. Brist på kreativitet och nytänkande avsaknanden av visioner och rädsla för förändring stör utvecklingen till den grad att förmågan till ledarskap starkt kan ifrågasättas.

Som av en händelse presenteras dagarna efter regeringens skrivning, Kommun- och Landstingsförbundens prognos inför framtiden. Med historien som grund belyses den förväntade utvecklingen relativt olika scenarier. Framtiden är den intressanta. Det är nämligen den man kan påverka. Historien har varit och är definitiv och oåterkallelig. Ur historien skall man däremot dra lärdom. Är den god bygger man vidare på detta goda, och avskräcker den, är den till varning att undvika i framtida beslutsfattande.

Kommunal ekonomi, personal och organisation

Riksdagens mål vad avser goda förutsättningar att uppnå nationella mål

Den kommunala ekonomins ramar och spelregler formas i kommunallagen. Lagen är kort, specifik och lätt gripbar för många människor, inte minst för våra lokalt arbetande politiker. Inom teorin finns en klar uppfattning att det lokala självstyret som utövas av kommuner och landsting skall värnas. Den praktiska verkligheten är en annan. Regering och riksdagsmajoritet har under åren som gått låtit lagstifta om kommunernas verksamheter i sådan omfattning att uppemot 80 % av innehållet i kommunernas arbete styrs utifrån. Det kommunala självstyret är en chimär. Det är dessutom inte uteslutet utan högst sannolikt att en viktig orsak till kommunernas besvärliga situation är de beslut som fattas på riksnivå. Särskilt de som tillkommer i valrörelsetider när löften med syfte att bibehålla makt utlovas. Löften som blir kvarnstenar i de allt tyngre lastade kommunala ekonomierna. Därutöver förbehåller sig rikspolitiken rätten att uttolka god ekonomisk hushållning genom tvingande lagstiftning om balanskrav. Det skall betonas att kommuner och landsting skall ha en god ekonomisk hushållning. En förutsättning för detta är dock i detta sammanhang som i så många andra att man har kontroll över sin situation. Balanskravet såsom utformningen är idag, kopplad till krav utan medföljande full finansiering, måste förändras. En proposition i detta ärende har aviserats men ännu inte kommit, vilket är besvärande.

De generella och riktade bidragen som staten ger till kommuner och landsting är otillräckliga relativt de åtaganden som åläggs kommunerna. De kan därför bara anses uppfylla målet om likvärdiga förutsättningar, inte goda förutsättningar, för kommuner och landsting att uppnå nationellt uppsatta mål. Det är regeringens uppgift att verkställa riksdagens beslut, vilket man i detta fall inte har gjort.

Vad som här anförs om riksdagens beslutade mål vad avser goda förutsättningar att uppnå nationella mål bör ges regeringen till känna.

Om finansiering av verksamhet som beslutas av regering och riksdag

Den kommunala konsumtionen har under 1990-talt ökat. Rikspolitikens vilja att forma den lokala politiken har varit påtaglig. Krav på reformer som inte fullt ut finansierats och statliga riktade bidrag och generella bidrag vilka utformas efter ett nominellt bidragssystem, orsakar en smygande urholkning av ekonomin. Detta är inte acceptabelt och måste upphöra. De reformer som hittills beslutats måste i fortsättningen finansieras fullt ut samt ersättningen indexregleras för att följa kostnadsutvecklingen. Detta gäller inte minst reformer inom LSS och olika former av maxtaxor.

Vikande skatteunderlag genom arbetslöshet och sjukskrivningar påverkar kommunernas ekonomi då givetvis även skatteintäkterna är viktiga. Ansvaret för arbetslöshet och sjukskrivningar åvilar regeringen och blir därmed också en återspegling av hur väl eller hur illa regeringen leder och förvaltar vårt lands ekonomi och resurser. Framtidens lösning är inte höjd kommunalskatt. Särskilt inte i ett land som är världsledande just inom området höga skatter och bristande resursanvändning.

Det är uppenbart för många, inte minst kopplat till den egna privata ekonomin, att utgifterna måste anpassas till inkomsterna. Det är också lika uppenbart för många att hur väl man än önskar och vill kan man inte konsumera mer än vad man har råd med och att det alltid måste finnas en sparad resurs för oförutsedda händelser.

Vad som här anförs om full kostnadstäckning av beslut om verksamhet fattad av regering och riksdag samt om indexuppräkning bör ges regeringen till känna.

Kommunerna och regler om offentlig upphandling

Som en uttolkning och precisering av kommunallagens föreskrifter om god hushållning och effektivitet i ekonomisk förvaltning har lagen om offentlig upphandling tillkommit.

De flesta kommuner och landsting har av organisatoriska och administrativa skäl valt att placera delar av den kommunala verksamheten i hel- eller delägda aktiebolag. Detta får till följd att dessa bolag i relation till kommunen anses å ena sidan vara en del och ett ansvar för kommunen som helhet, medan den i ett upphandlingsförfarande kommer att betraktas som en handelspart som i konkurrens med andra fristående aktörer skall avlämna anbud. Denna situation är inte acceptabel och kan orsaka kommuner ekonomisk skada i stället för ekonomisk vinst. Många av de verksamheter som idag bedrivs i bolagsform inom den kommunala sfären är verksamheter som lika bra eller bättre passar inom det privata näringslivet. Kommuner och landsting skall därför uppmuntras att avyttra och konkurrensutsätta dessa verksamheter mer än idag. Det är även orimligt att genom lagstiftning hindra kommuner från förändring. Rätten att bedriva verksamhet, att välja form för denna och att avyttra skall ligga inom kommunens kompetensområde. Detta är en viktig del av det kommunala självstyret. Kommunallagens regler om god och effektiv ekonomisk hushållning skall givetvis i alla dessa beslut vara vägledande och grund för prövning.

Med det ansvar som kommuner och landsting har för hela den verksamhet som bedrivs samt att bolagsformen enbart är ett sätt av flera att administrativt avskilja verksamheter är det rimligt att undanta hel- eller samägda bolag vid tillämpning av reglerna för offentlig upphandling. Detta bör ges regeringen till känna.

Utvecklingen inom socialomsorg samt barn och ungdomsvård

Samhällets vilja att reglera och begränsa egen initiativkraft ställer motsvarande återkrav från medborgaren att leverera mer av omsorg och annan samhällsnytta. I brist på ekonomiska resurser uppstår bl.a. sociala problem. Många funktioner som tidigare stöttades med ideella insatser har under åren raderats ut och ersatts av krav på offentlig verksamhet. Ett stort ansvar för denna utveckling vilar på dem som driver samhällsutvecklingen. Allra störst är bekymren för barn och ungdomar som i brist på framtidstro och omgivningens engagemang bryts ned, mår psykiskt dåligt, och hamnar i en situation av depression och utanförskap. Uppgiften att hantera detta angelägna område är delat mellan kommuner och landsting. Dessa saknar resurser beroende av den brist som orsakats av riktade åtgärder inom olika kommunala områden kopplat till oviljan att skicka med tillräckligt med medel. Här får inte rigida regler och revirpinkande sätta stopp för praktiska lösningar och ett gränslöst samarbete med människan i centrum. Det är därför angeläget att staten tillför och inte drar in medel till den kommunala verksamheten samt att ett gränsöverskridande samarbete uppmuntras så att barns och ungdomars hälsa kan förbättras. Detta bör ges regeringen till känna.

Kommunal samverkan

Kommunerna har flera tunga områden som skall hanteras, bl.a. LVU där bristen på alternativa vårdformer och otillräckliga analyser leder till höga kostnader. Här har regeringen ett direkt ansvar att ta initiativ för att finna lösningar på problemen. De kommunala verksamheterna kan inte effektiviseras på samma sätt som inom industrin. Produktion kan där genom tekniska lösningar ske med mindre personal alternativt höjas. Inom kommunal verksamhet är detta svårt och i många fall omöjligt. Patienter med behov av social och mänsklig kontakt kan inte kontaktas snabbare, elever i skolan kan inte lära snabbare eller kulturella evenemang och musikstycken utföras på kortare tid. Samverkan mellan kommuner och landsting blir en allt vanligare lösning för att söka kostnadsminskningar. Bland annat genom regionala samverkansorgan. De försöksverksamheter som finns med ändrad regional ansvarsfördelning bör byggas ut i full skala och kunna permanentas i de fall kommuner och landsting så önskar. Det är då även viktigt att reducera statens inblandning på ett sådant sätt att det kommunala och regionala självstyret blir reellt. Beslut skall fattas enligt subsidiaritetsprincipen och därmed enligt federalismens principer. En omfördelning av uppgifter sker mellan kommuner och regioner för att uppnå effektivitet och koppling mellan beslutandenivå och beskattningsrätt. Länsstyrelserna kan i sin nuvarande form avvecklas. Vad som här anförs om att genomföra regionalisering och maktdelning med regionbildning, utan de begränsningar som idag finns bör ges regeringen till känna.

Hälsa och sjukvård

Finansiering och prioritering inom vård och omsorg

Inom vårdområdet råder en situation där patienten/medborgarens förväntan och teknikens möjligheter omräknat i kostnader vida överstiger samhällets nuvarande förmåga att betala kostnaden. Detta gap mellan å ena sidan förväntan och utbud och å andra sidan de resurser vi idag bestämt skall tillskjutas utgör en av grunderna till kostnadsutvecklingen och resultatbekymren i kommuner och landsting. Relativt OECD-snitt har Sveriges valt att satsa 30 miljarder mer på sjukvård relativt antal innevånare. I jämförelse med Finland och Nya Zeeland ytterligare ca 5 miljarder. Det är dags att lyfta debatten om hur mycket vård och vilken nivå på basvård som samhället skall bekosta.

En prioritering finns redan idag där samhället genom fördelning av den offentliga budgeten anger resursmängden till området hälsa och sjukvård i konkurrens med annan offentlig verksamhet. Denna fördelning av de samlade offentliga resurserna är långtifrån klar och tydlig. Det är enbart genom en öppen dialog och debatt som beslut kan förankras och få legitimitet och det är därför viktigt att föra upp denna prioriteringsdiskussion med väl dokumenterat underlag på dagordningen. Vad som i detta avsnitt framförts om ett underlag till beslut om fördelning till och prioritering inom vården bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 19 maj 2004

Lena Ek (c)

Jörgen Johansson (c)

Sven Bergström (c)

Rigmor Stenmark (c)

Åsa Torstensson (c)

Håkan Larsson (c)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-05-21 Bordläggning: 2004-05-24 Hänvisning: 2004-05-25

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)