med anledning av skr. 2003/04:75 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen

Motion 2003/04:K21 av Patrik Norinder m.fl. (m, fp, kd, c)

av Patrik Norinder m.fl. (m, fp, kd, c)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Motivering 2

4 Systemets utgångspunkter och syfte 3

5 Val av sparmodell 4

6 Avsättningsmöjligheter m.m. 4

7 Förvaltning av medel på kompetenssparkonto m.m. 5

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen snarast möjligt lägger fram den sedan flera år tillbaka utlovade propositionen om ett individuellt kompetenssparande i enlighet med vad som anförs i motionen.

3 Motivering

I denna motion framlägger Moderaterna, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet ett gemensamt förslag till riktlinjer för ett system för individuell kompetensutveckling och föreslår att riksdagen begär att regeringen snarast möjligt lägger fram en fullständig proposition i linje med de redovisade förslagen.

År 2002 kom en proposition från regeringen, en halvmesyr. Den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändiga riktlinjer. Ett komplett förslag ut­lova­des till hösten 2002 för att systemet skulle kunna träda i kraft den 1 juli 2003. Men någon sådan proposition kom aldrig.

I regeringens skrivelse 2003/04:75 Redogörelse för behandlingen av riks­dagens skrivelser till regeringen anges på sidan 137 att skrivelsen Ett system för individuell kompetensutveckling inte är slutbehandlad. Regeringen har i klartext struntat i att genomföra sina löften till väljarna och riksdagen.

Av propositionsförteckningen för våren 2004 framgår att regeringen inte heller under detta riksdagsår har för avsikt att lägga fram någon proposition om individuella kompetenskonton. Det framgår däremot av regeringens skri­velse att regeringen lovar att återkomma under mandatperioden. Det är dock ett löfte som är svårt att ta på allvar, av flera skäl.

För det första har regeringen under flera mandatperioder lovat väljarna och riksdagen att återkomma med konkreta, skarpa förslag gällande ett indi­viduellt kompetenskonto. Vi vet vad som har hänt eller rättare sagt inte hänt.

För det andra verkar det nu som om regeringen är på väg att göra en glid­ning i sakfrågan. Av skrivelsen framgår att de finansiella medel som avsatts som en del av den gröna skatteväxlingen kommer att användas för att finansiera de förslag om kompetens-utveckling som regeringen återkommer med under mandatperioden.

Preciseringen individuell kompetensutveckling har utgått i skrivelsen. Regeringen har sagt sig utreda frågan om individuell kompetensutveckling sedan 1999 utan att ha kunnat förmå sig lägga fram ett fullständigt förslag till riksdagen. Riksdagen beslutade i samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 2000 att särskilda medel skulle avsättas för att stimulera individuell kontinuerlig kompetensutveckling. Den ekonomiska ramen för detta angavs till 1,35 miljarder kronor för år 2000 och 1,15 miljarder kronor för år 2001. Medlen skall användas för ett individuellt system för kompetenssparande. I dag uppgår dessa medel som är avsatta för ändamålet till ungefär 6 miljarder kronor som förvaltas av Riksgäldskontoret.

Vi vill därtill påpeka att SACO och TCO i ett gemensamt uttalande redan den 9 maj 2002 uppmanat de politiska partierna att försöka åstadkomma en blocköverskridande överenskommelse om kompetenssparandet. Enligt TCO och SACO är den borgerliga motionens förslag klart bättre än de som återfinns i regeringens proposition från 2001.

Kompetensutveckling är en fråga som har stor betydelse för varje individ och för hela samhället. Den alltmer bekymmersamma utvecklingen på arbets­marknaden förstärker det faktum att det behövs en reform för individuell kompetens­utveckling. Regeringen har gravt misskött denna fråga.

4 Systemets utgångspunkter och syfte

För 30 år sedan var Sverige världens fjärde rikaste land. Sedan dess har vi rasat i välståndsligan. Uppgiften är nu att åter föra vårt land tillbaka till toppen. Det är nödvändigt om vi skall kunna skapa det goda samhället där alla har ett arbete och där sjuka, gamla och behövande får den vård och omsorg de behöver.

Dagens situation framstår som mycket bekymmersam. I många kommuner är en tredjedel av den arbetsföra befolkningen antingen arbetslös, i AMS-åtgärder eller förtidspensionerad. Särskilt prekär är situationen i de delar av landet som traditionellt styrts av Socialdemokraterna under lång tid. Där har enskilda initiativ, konkurrens till den offentliga sektorn och entreprenörsanda sällan eller aldrig uppmuntrats.

Arbetslivet förändras nu i snabb takt. Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Inom det privata näringslivet omsätts 25–30 procent av alla arbetstillfällen varje år. Några arbetsplatser läggs ned eller minskar sin personal, andra nygrundas eller anställer fler. Det blir allt vanligare med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling mellan utbildning och arbete, företag som expanderar och som avvecklar.

Utbildning blir alltmer en färskvara. Många gamla yrken är på tillbakagång och nya yrken tillkommer i en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den internationella konkurrensen måste anpassa sina utbildningssystem till denna utveckling. De länder som inte förmår detta hänvisas till hög arbetslöshet och till att konkurrera om låglönejobben.

Om Sverige skall vara en nation som kämpar om att ligga bland de främsta i välfärdsligan krävs det att vi understödjer det livslånga lärandet och ökar människors möjligheter att förkovras och utvecklas. Utbildning och kom­petens är nyckelorden för framtidens arbetsmarknad. Därför skall ett system införas för sparande till kompetensutveckling. Systemet skall vara individuellt och frivilligt.

Individuellt kompetenssparande främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på arbetsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kompetenssparande är därför en viktig del i en strategi för långsiktig tillväxt i Sverige.

Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed till att begränsa arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi råd med mer kompetensutveckling, men då finns inte tiden. Under lågkonjunktur finns det tid, men då har vi inte råd.

5 Val av sparmodell

Systemet skall bygga på en möjlighet för fysiska personer att med skattemässig verkan göra insättningar på individuella kompetenssparkonton. Det skall inte bara gälla för anställda, utan det är också viktigt att egenföretagare ges möjlighet att kompetensspara.

Avkastningen på sparandet skall inte beskattas som kapitalinkomst, såsom regeringen har föreslagit. I stället bör den skattemässiga behandlingen likställas med vad som gäller för det individuella pensionssparandet (IPS). Det innebär för närvarande att avkastningen beskattas med 15 procent avkastningsskatt i stället för med 30 procent kapitalinkomstskatt.

Medlen på kompetenssparkontot är individens egna och skall kunna användas till sådan kompetensutveckling som den enskilde själv bestämmer. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompetensutveckling är det vår uppfattning att de vid arbetslivets slut skall kunna användas för att förstärka pensionen.

Några remissinstanser – däribland Riksgäldskontoret – har kritiserat IKS-utredningens förslag på den grunden att systemet snarare stimulerar medlet (sparandet) än målet (kompetensutvecklingen). Vi menar dock att farhågorna för att systemet skulle få dålig träffsäkerhet och samhällsekonomisk effektivitet är överdrivna.

6 Avsättningsmöjligheter m.m.

Vi föreslår en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år.

För statens del handlar detta inte om att ge bidrag. Snarare handlar det om att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man i dag ger skattekredit för sparande i pensionsförsäkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kompetensutveckling betalas inkomstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna investering genom de högre skatteintäkter och lägre arbetslöshet som modellen bidrar till.

Regeringens förslag om en maximal årlig avsättning på endast en fjärdedels prisbasbelopp är helt otillräckligt för att nå reformens syfte. I propositionen motiveras detta med att personer med höga inkomster har möjlighet att spara i större utsträckning. Enligt vår mening bör låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme dock inte föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös.

I stället förordar vi någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar att kompetensspara. Sänkta skatter för i första hand låg- och medelinkomsttagare skulle också öka deras självbestämmande. Det ökade ekonomiska utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett riktat sparande såsom kompetenskontosparande.

Arbetsgivarnas medverkan är viktig för att stödja och utveckla individernas kontinuerliga vidareutbildning. För det enskilda företaget är det av avgörande betydelse för dess överlevnad att ge anställda kontinuerlig utbildning. Denna typ av mer verksamhetsrelaterad kompetensutveckling är ett naturligt led i företagens vardag. Den är inte föremål för några särskilda insatser från skattebetalarnas sida men här finns i många fall ett gemensamt intresse mellan arbetsgivare och arbetstagare att öka individens kvalifikationer och samlade kunskap inom sitt yrkesområde.

Det är angeläget att få arbetsgivarnas medverkan i ett system för individuell kompetensutveckling bl.a. därför att kapitalet i systemet då kan byggas upp i en snabbare takt. Redan i dag tar företagen ett betydande ansvar för de anställdas kompetensutveckling. Här är det emellertid ofta fråga om en mer direkt verksamhetsrelaterad personalutbildning där företaget också har ett avgörande inflytande. Det är inte lika självklart med en aktiv arbetsgivarmedverkan i ett kompetenssparande där medlen helt disponeras av den enskilde.

För att stimulera arbetsgivare att bidra till den anställdes eget utbildningssparande anser vi därför att det bör införas en rätt till avdrag för sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes kompetenskonto. Detta kan jämföras med de villkor som gäller för arbetsgivares avsättningar till pensionssparande för anställda.

7 Förvaltning av medel på kompetenssparkonto m.m.

Vi avvisar regeringens förslag om att sparandet skall ske hos en statlig myndighet i stället för – såsom föreslogs i IKS-utredningens betänkande – hos banker och andra finansiella institut. Regeringen hävdar att det dels finns problem i relation till EG-rätten, dels att det går fortare om man väljer en myndighetslösning i stället för en marknadslösning.

Den begränsade EG-rättsliga analys som regeringen presenterar visar att det finns osäkerhet om förenligheten med EG-rätten både vad beträffar en marknadslösning och vad beträffar en myndighetslösning. Frågan måste analyseras vidare men det finns naturligtvis inget skäl att välja den modell som långsiktigt blir sämst för spararna genom att ingen konkurrens överhuvudtaget tillåts förekomma.

Det är vidare helt orimligt att tro att utnyttjandet av en myndighet skulle innebära en snab­bare introduktion av det individuella kompetenssparandet än om man utnyttjar den befintliga infra­strukturen hos banker och andra finansiella institut. Erfarenheterna från den nya Premiepensions­myndigheten talar sitt tydliga språk och illustrerar hur lång tid det kan ta och hur kostsamt det kan bli att etablera en myndighetslösning.

Kostnaderna för att bygga upp en sparandeförvaltning inom ramen för en statlig myndighet är mycket stora i jämförelse med kostnaden för att använda dagens infrastruktur – försäkringsbolag, banker, värdepappersbolag etc.

Det är viktigt att det individuella kompetenssparandet blir attraktivt i förhållande till andra sparformer. Därför är det viktigt att det råder stor valfrihet för spararna både vad avser olika typer av sparande och vad avser olika sparinstitut. Konkurrens och valfrihet måste vara vägledande även för denna sparform.

De banker, fondbolag och andra finansiella institut som finns på den svenska marknaden kan erbjuda ett betydligt större och mer varierat utbud av olika sparprodukter än vad som är möjligt att bygga upp hos en statlig myndighet. Eftersom kompetenssparandet är ett långsiktigt sparande är det av stor vikt att det finns möjlighet att placera kapitalet i t.ex. värdepappersfonder som för långsiktigt sparande normalt ger en bättre avkastning än sparande på vanliga sparkonton.

Som vi tidigare har anfört skall räntan på kompetenssparkonto inte beskattas med 30 procent kapitalinkomstskatt.

Stockholm den 29 mars 2004

Patrik Norinder (m)

Tina Acketoft (fp)

Stefan Attefall (kd)

Margareta Andersson (c)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 2004-03-29 Bordläggning: 2004-03-30 Hänvisning: 2004-03-31

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (1)