med anledning av skr. 2004/05:152 Insatser för narkotikabekämpning utifrån regeringens narkotikahandlingsplan

Motion 2004/05:So36 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om narkotikasituationen i Sverige.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om missbruksvården.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om avgiftningsenheter.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kartläggning av de marginaliserade grupperna.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om störsändare.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om narkotikafria anstalter.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om insatser från narkotikabekämpande myndigheter.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om cannabismissbruk och nya kemiska substanser.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förverkandelagstiftningen.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om informations- och underrättelseutbytet på europeisk nivå.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av en mer restriktiv europeisk narkotikapolitik.

Inledning

Regeringen är stolt över sin narkotikapolitik, men vi är inte nöjda. I skrivelsen 2004/05:152 Insatser för narkotikabekämpning utifrån regeringens narkotikahandlingsplan konstaterar regeringen bl a att narkotikafrågan har fått högre prioritet, att samordningen har förbättrats, att information och opinionsbildning har ökat, att de flesta kommuner i ökad grad har prioriterat insatserna mot narkotika, att missbruksvården har utvecklats, att kriminalvården är bättre anpassad för att behandla narkotikamissbrukande klienter och att det är ökad intensitet hos brottsbekämpande myndigheter.

Vi ifrågasätter samtliga dessa påståenden. Regeringen väljer att måla med breda, soliga färger och presentera en ljusare bild än vad verkligheten visar. Som exempel på detta kan nämnas beskrivningen av narkotikasituationen på landets kriminalvårdsanstalter. Regeringen skriver ". narkotika förekommer i många anstalter". En korrekt beskrivning av dagsläget hade enligt vår uppfattning varit att konstatera att den sista narkotikafria anstalten (Österåker) inte längre är narkotikafri, och att Sverige nu saknar anstalter som är helt knarkfria. Samma överslätande sätt att beskriva verkligheten återkommer i hela skrivelsen.

Vi anser att det finns en fara i ett sådant arbetssätt - att inte presentera en saklig bild, utan att i stället skönmåla verkligheten. Om man väljer att ducka, att göra vackra omskrivningar och att presentera en glättad fasad, finns också risken att de åtgärder som är nödvändiga inte blir genomförda.

När regeringen presenterade sin narkotikahandlingsplan riktade vi moderater hård kritik mot denna. Tyvärr har våra farhågor besannats. Avsaknaden av konkreta förslag i den nu genomförda handlingsplanen innebar enligt vår mening att den tillsatta narkotikasamordnaren fick ett omöjligt uppdrag. "Att utan några andra insatser spela upp låtsad aktivitet med en särskild narkotikasamordnare blir utan verkan", skrev vi då. När man nu analyserar utvecklingen i det svenska samhället är det lätt att se att vi hade rätt. Trots allt kan graden av succé för en narkotikapolitisk strategi inte mätas i antalet konferenser som har anordnats. Framgång i narkotikabekämpningen kan däremot mätas i utvecklingen av missbruket på våra skolor, i våra fängelser, bland ungdomar, och inte minst det totala missbruket.

Regeringen själv konstaterar i sin skrivelse:

"I dag är narkotikan lättare att få tag påän någonsin tidigare, och detta till prisnivåer som under de senaste åren har sjunkit kraftigt"

"Det vanligaste narkotikapreparatet i Sverige är cannabis. Därefter följer ecstasy, amfetamin samt illegal användning av narkotikaklassade läkemedel"

"Heroin fortsätter att öka i omfattning"

"Närmare en fjärdedel av unga storstadsbor uppgav år 2003 att de någon gång använt narkotika"

"Antalet tunga missbrukare i Sverige på senare tid har ökat med cirka 2 procent årligen."

I Mobilisering Mot Narkotikas rapport "Organiserad kriminalitet och grov narkotikabrottslighet" skriver författarna att

"Sammantaget befinner vi oss längre från de narkotikapolitiska målen än någonsin."

Med andra ord; tillgången till narkotika har blivit större och situationen har inte förbättrats.

Regeringens handlingsplan kan inte ses isolerad från andra åtgärder som syftar till att minska missbruket. Det krävs ökade resurser till polis, domstolar, kriminalvård och tullen för att minska narkotikans utbredning. Totalt satsar Moderaterna under en treårsperiod drygt fem miljarder kronor mer än regeringen på dessa områden, varav en del är öronmärkt för just narkotikabekämpning.

Regeringen berömmer sig i skrivelsen för att ha tillskjutit 11 miljoner kronor år 2004 för att stärka kustbevakningen i samband med Schengenöverenskommelsen och 1,5 miljoner kronor för samarbete med kriminalvården inom ramen för Mobilisering mot narkotika. Vi vill i all stillsamhet jämföra detta med att enbart narkotikasamordnarens konferenser för samordning och kommunikation enligt regeringens skrivelse har kostat 15,5 miljoner kronor.

Tillskotten till de narkotikabekämpande myndigheterna är otillräckliga, samtidigt som regeringen satsar resurser på olika träffar och möten för att visa "att det händer något".

Alla konferenser till trots är det svårt att dölja misslyckandet för den svenska narkotikapolitiken. Andelen unga som någon gång har prövat narkotika har ökat oroväckande. Närmare en fjärdedel av unga storstadsbor uppgav 2003 att de någon gång använt narkotika. Antalet tunga missbrukare har under de senaste åren ökat med två procent årligen. Omkring 400 missbrukare årligen avlider till följd av sitt missbruk.

Vård och behandling

Regeringen hävdar i sin skrivelse att "missbrukarvården har utvecklats både när det gäller metoder och tillgänglighet". Vidare skriver man att ett gemensamt synsätt på missbrukarvården håller på att utvecklas genom att mål och insatser formuleras i bred samverkan mellan statliga, regionala och kommunala myndigheter".

Tyvärr har regeringen ännu inte hanterat de problem som har att göra med målens formulering och svårigheterna att följa upp och mäta olika insatsers effekter. Riksrevisionen har tidigare riktat stark kritik mot Statens institutionsstyrelse, och regeringen beskriver i skrivelsen inga åtgärder för att möta den kritik som tidigare framförts. Vår uppfattning är att en strategi för missbruksvården behövs, men regeringen redovisar inte någon sådan.

Regeringen har i det nya greppet "Ett kontrakt för livet" avsatt resurser för ett särskilt statsbidrag till kommunerna gällande utveckling av missbruksvården. Samtidigt har man tillsatt en särskild utredare som har att lämna förslag till hur medlen skall användas. Det ter sig i våra ögon något märkligt att staten avsätter resurser till något, utan att i förväg ange hur dessa resurser skall användas. Vi anser att detta angreppssätt är fel och att en principöverenskommelse om användning av medel bör träffas innan medel anslås.

När det gäller vård och behandling av missbrukare anser vi det viktigt att såväl frivillig vård som tvångsvård alltid föregås av avgiftning på en särskild avgiftningsenhet. Under avgiftningstiden skall en behandlingsplan upprättas, omfattande även eftervården. Hälso- och sjukvården måste se till att det finns ett tillräckligt antal avgiftningsenheter så att ingen missbrukare behöver vänta på avgiftning. Dessa viktiga frågor berörs över huvud taget inte i skrivelsen.

Drogmissbruket går ned i åldrarna. De unga som börjar missbruka har en helt annan inställning till sitt missbruk än äldre. Detta kräver att missbrukande unga som behöver avgiftning och behandling får helt andra insatser. På alldeles för få platser finns särskilda avgiftnings- och behandlingsplatser för unga missbrukare. Det är så illa att inte ens i en så stor stad som Göteborg finns avgiftnings- och behandlingsplatser för barn och ungdomar som fastnat i missbruk.

Regeringen har i satsningen Mobilisering mot narkotika valt att hoppa över ett viktigt led i behandlingskedjan, nämligen den akuta fasen. I exemplet Göteborg har detta inneburit att man valt att delfinansiera ännu en s.k. Minimaria-mottagning där unga öppenvårdsbehandlas. De som är inne i ett allvarligt missbruk och behöver akut avgiftning och inledande slutenvård får där ingen hjälp. Vår uppfattning är att regeringen i stället borde avsätta särskilda medel för fullständiga avgiftnings och behandlingskliniker för barn med pågående missbruk i hela landet. Maria Ungdomsmottagningen i Stockholm kan stå för det goda föredömet i en sådan uppbyggnad.

Regeringen redovisar att två utomstående organisationer har fått medel för att kartlägga de mest marginaliserade grupperna, Convictus och Rainbow Sweden. Den senare organisationen representerar mycket liberala uppfattningar i narkotikapolitiken.

Många argumenterar idag för att narkomani och alkoholism är att betrakta som sjukdomar. Utifrån ett sådant synsätt blir både kriminaliseringen av narkotikakonsumtionen och förvägrandet av den hälsopolitiska insatsen sprutbyte brott mot humanitära principer och medicinsk etik. (Ur remissvar från Rainbow Sweden).

Vi anser det anmärkningsvärt att regeringen valt att understödja organisationer med sådan inställning. Enligt vår uppfattning är detta en linje som ligger nära den så kallade "harm reduction". Där hävdas att det är bättre att minimera skadeverkningarna av narkotikabruk än att arbeta för avskaffandet av själva bruket. Enligt vår uppfattning är denna inställning oacceptabel då den i praktiken innebär en kapitulation inför narkotikamissbruket.

Kriminalvården

Regeringen anger i skrivelsen både det faktum att "varje år passerar ungefär 10 000 av landets ca 27 000 tunga missbrukare kriminalvården" och att "narkotika förekommer på många anstalter".

Detta är en grav underskattning av problemet och tyvärr en glättad bild av verkligheten. Det finns i dag ingen narkotikafri anstalt i Sverige. Även Österåkersanstalten, som länge var den enda helt narkotikafria anstalten, har stora problem med knark.

En annan skönmålning är beskrivningen av installationerna av störsändare. Där skriver regeringen att "installation av störsändare pågår just nu på flera anstalter". Det anmärkningsvärda är att regeringen inte med ett ord berör de stora problem som har omgärdat dessa installationer. Ett exempel är problemen med att installera störningssändare på Hall, utan att störa ut stora delar av Södertälje. Moderaterna ser inga bekymmer med att faktiskt beskriva de problem som finns, men regeringen duckar i sin skrivelse, döljer de problem som finns och agerar som om läget är under kontroll och att alla installationer följer planerad installation - tvärtemot vad som nu sker.

Det är också anmärkningsvärt att regeringen i sin skrivelse kallar den särskilda narkotikasatsningen inom kriminalvården för lyckosam när det inte finns någon narkotikafri anstalt. Det är dessutom så att många intagna som tidigare inte missbrukat narkotika börjar sitt missbruk inne på anstalterna.

Det är naturligtvis lovvärt att inom narkotikaprojektets ram försöka komma åt narkotikan på landets anstalter, men att det sker i projektform under begränsad tid är oroande. Det behövs långsiktiga satsningar för att komma tillrätta med problemen och med hänsyn till kriminalvårdens synnerligen ansträngda ekonomiska läge finns det anledning att befara att situationen snart åter kommer att försämras.

Vi moderater menar att det också behövs mer konkreta praktiska åtgärder för att komma till rätta med problemen. Det skall löna sig att avhålla sig från narkotika och den som missbrukar på anstalten skall naturligtvis få kännbara reaktioner i form av senarelagd frigivning. Vidare måste tillflödet minska och det är hög tid att införa glasruta vid besök för de intagna som missbrukar eller tillhandahåller narkotika på anstalten.

Det grundläggande problemet med att det finns för få platser på landets fängelser gör att de resurser som trots allt tillförts kriminalvårdens narkotikasatsning till stora delar omintetgjorts. Med över 60 % av de intagna som missbrukar narkotika kan man i dag inte, på grund av platsbristen, skilja dem som "ännu" inte har ett missbruk och dem som önskar sluta med droger från dem som är aktiva missbrukare. Detta är helt oacceptabelt och regeringen tar inte ens upp problemet i skrivelsen.

Insatser mot utbudet av narkotika

Narkotikan flödar i samhället och regeringens insatser är uppenbart otillräckliga. De ekonomiska satsningar som har gjorts avseende de brottsbekämpande myndigheterna har endast fått till följd att myndigheternas underskott har kunnat minskas något. Rättsväsendet behöver betydande resurstillskott för att förbättringar skall kunna ske. Moderaternas satsningar inom rättsväsendet är mer än 1,6 miljarder kronor större än regeringens. Som regeringen påpekar är det fler personer som lagförs för narkotikabrott, men trots detta sjunker priserna på narkotika, vilket är mycket bekymmersamt. Regeringen bör varken vara nöjd eller stolt.

I statistiken framgår att de som lagförs för ringa narkotikabrott blir allt yngre. År 2002 var en fjärdedel (25 %) av dem som lagfördes för ringa narkotikabrott i åldern 15-20 år, tio år tidigare var denna åldersgrupp 8 % av dem som lagfördes.

Vi vill i detta sammanhang varna för en mer tillåtande attityd till så kallade "lätta droger", som cannabis och marijuana. Enligt en nyligen publicerad forskningsrapport från Karolinska Institutet visar forskning att cannabismissbruk under ungdomsåren ger långvariga förändringar i hjärnan och kan leda till ökad risk för tyngre missbruk (Maria Ellgren, doktorand).

Ett stort problem när det gäller insatser mot inflödet av narkotika är den långa tid som det tar att narkotikaklassa olika former av "nya droger". De nya drogerna, av vilka många produceras inom EU:s gränser, flödar i allt större utsträckning in över vår gräns i takt med att uppfinningsrikedomen utvecklas. Det måste till ett bättre regelverk, där snabbhet prioriteras för att kunna möta denna anstormning. Vissa av de nya drogerna är varianter av redan narkotikaklassade droger, där någon del av den kemiska strukturen har förändrats för att undgå kriminalisering, medan andra i grunden har ett helt annat användningsområde, såsom starka rengöringsmedel.

Tidigare har det handlat om GBL och butandiol som polisen inte haft rätt att beslagta då de inte varit narkotikaklassade. Nu är folkhälsoministern visserligen på väg att åtminstone klassa dessa som hälsofarliga ämnen så att de beläggs med vissa restriktioner. Men det har tagit lång tid och människor har skadats under tiden. Dessutom är det otillräckligt då det egna bruket inte är kriminaliserat. På tur står nu substansen ketamin, en hallucinogen med stark effekt, som missbrukas. Eftersom substansen enligt svensk lagstiftning är tillåten kan den missbrukas helt öppet, utan juridiska konsekvenser för den som köper och brukar. Att en substans inte är klassad som narkotika i strafflagen riskerar även att göra den extra attraktiv bland ungdomar eftersom den med andra ord är legal.

Problemet med en lagstiftning som ständigt hamnar på efterkälken när det gäller droger måste rättas till. Det är inte hållbart att regeringen skall förhala i månader, ibland år, innan nya farliga preparat kan klassas som narkotika. Denna brist måste åtgärdas genom ändring av narkotikalagstiftningen, vilket vi påtalat länge, men som regeringen inte berör i skrivelsen.

Beträffande narkotikaprekursorer bör lagstiftning snarast läggas på riksdagens bord. Problemet har varit känt länge och är väl utrett. Vi förutsätter att regeringen håller den nu angivna tidsplanen vad gäller narkotikastrafflagen.

Ytterligare exempel pååtgärder som för länge sedan borde ha vidtagits är förändringar av Förverkandelagstiftningen. Den har visserligen varit föremål för viss reformering, vilket vi välkomnar. Emellertid har regeringen underlåtit att genomföra den del av lagstiftningen som rör utvidgat förverkande. Detta trots att fullgott underlag varit tillgängligt under lång tid. Regeringen berör inte behovet i skrivelsen, och vi anser att man snarast bör återkomma i denna fråga.

Internationellt samarbete

År 2003 gjorde EU en utvärdering av informations- och underrättelseutbytet mellan Sverige och Europol, mellan Sverige och andra stater, samt inom Sverige. Man var i denna utvärdering mycket kritisk mot Sveriges samverkan och samarbete myndigheter emellan. Som ett exempel kan nämnas att polisens brottsanmälningssystem (RAR) inte är nationellt, utan lokalt i vart och ett av de 21 polismyndigheterna. Som en följd av kritiken fick de brottsbekämpande myndigheterna i uppdrag av regeringen att se över hur informationsutbytet skulle kunna förbättras. Uppdraget har redovisats den 30 juni 2004 enligt regeringens skrivelse. Dock saknas förslag till konkreta åtgärder för att komma tillrätta med bristerna. De borde ha varit redovisade i denna skrivelse, men är troligen - ett år senare - fortfarande föremål för behandling i något departement.

Av regeringens skrivelse framgår att arbetet mot narkotika fortsätter på europeisk nivå. Emellertid finns det tyvärr fortfarande vissa medlemsländer som har en överslätande attityd mot lättare droger för eget bruk. Regeringen har enligt vårt förmenande inte i tillräcklig grad fört fram Sveriges restriktiva hållning avseende narkotika, vilket bl.a. kommit till uttryck i det rambeslut om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel. Detta rambeslut borde också ha innehållit förbud mot innehav för eget bruk för att markera unionens syn på narkotika.

Vidare nämns inte det arbete som bedrivs under benämningen Harm reduction. En vanlig narkotikapolitisk linje i flera europeiska länder som också tyvärr finns representerad i den narkotikastrategi som antagits av Europeiska rådet. Där hävdas att det är bättre att minimera skadeverkningarna av narkotikabruk än att arbeta för avskaffandet av själva bruket. Enligt vårt förmenande är denna inställning oacceptabel då den i praktiken innebär en kapitulation inför narkotikamissbruket.

Ett sätt att mäta resultatet av internationellt samarbete är antalet lagföringar. Endast tre procent av lagföringarna är ett resultat av samarbete mellan svenska myndigheter och utländsk tull eller polis. Detta nedslående faktum berörs inte alls i regeringens skrivelse.

Övrigt

Avslutningsvis vill vi instämma i Mobilisering mot narkotikas egen skrivelse: Kegö (skriver i sin rapport (Mobilisering mot narkotika 2004) att "[L]agstiftningsmässigt och politiskt borde Sverige kunna visa upp världens kanske starkaste och tydligaste motstånd mot narkotika och drogliberalism".

För att den svenska narkotikapolitiken skall kunna omsättas i praktisk handling behövs, inom samtliga narkotikapolitiska områden, en gemensam och praktiskt tillämpbar strategi som tydligt beskriver vad som skall åstadkommas och i huvudsak hur detta skall gå till.

Någon sådan inställning andas tyvärr inte regeringens skrivelse.

Stockholm den 12 maj 2005

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Anne Marie Brodén (m)

Magdalena Andersson (m)

Maud Ekendahl (m)

Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Stefan Hagfeldt (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2005-05-12 Bordläggning: 2005-05-13 Hänvisning: 2005-05-17
Yrkanden (11)