Motioner i Andra Kammaren, IV:o 1 63

Motion 1895:163 Andra kammaren

Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, IV:o 1 63.

N:o 163.

Af herr A, W. Nilson från Lidköping, med förslag till ändrad
lydelse af §§ 60, 65 och 15 riksdagsordningen.

Upprepade gånger efter den nuvarande representationsordningens
genomförande har frågan om användandet af öppen omröstning i
Riksdagens kamrar varit föremål för behandling i Riksdagen. Senast
vid 1889 och 1891 årens riksdagar afgafs motion i sådant syfte af den
framstående, alltför tidigt bortgångne representanten i Andra Kammaren,
P. Andersson i Högkil. Visserligen har detta reformförslag hittills icke
lyckats tillvinna sig Riksdagens eller ens endera kammarens bifall;
men sympatierna för detsamma hafva dock omisskänligt alltmer ökats
både inom och utom Riksdagen, och äfven förslagets motståndare hafva
erkänt det öppna omröstningssättet vara till principen rigtigast. öfvertygad,
att frågan hörer till dem, som icke böra eller kunna falla, utan
tvärtom alltmer närmar sig en tillfredsställande lösning, tillåter jag
mig derför att nu åter draga densamma inför Riksdagen samt föreslå
de ändringar i riksdagsordningen, som för tillämpningen af det öppna
omröstningssättet synas mig nödiga.

Till stöd för denna motion torde bättre skäl knappt kunna framläggas
än de, som så vältaligt anfördes af ofvannämnda motionär i
hans framställning till 1889 års Riksdag, hvarför jag under hänvisning
till hans då afgifna motion (n:o 1, Andra Kammaren) tager mig friheten
att ur densamma här göra följande utdrag.

»Karakteren af Riksdagens förhandlingar är ju den, att de skola
vara offentliga: riksdagstrycket är tillgängligt för allmänheten, diskussionerna
inom kamrarne äro offentliga, och allt, som derunder yttras,
förvaras i protokollen; men vid det slutliga åtgörande! af en stridsfråga

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

5

sjelfva hufvuddrabbningen kan riksdagsmannen dölja sig bakom
den slutna voteringssedeln och insvepa sig i ett hemlighetsmakeri, som
står i uppenbar ''strid med karakteren af en fullständig offentlighet.

Det alltmer ökade intresse, hvarmed allmänheten omfattar Riksdagens
förhandlingar, berättigar den till att kunna erhålla fullständig kännedom
såväl om det sätt, hvarpå besluten inom Riksdagen tillkomma, som
ock hvarje särskild riksdagsmans åsigter i de på dagordningen stående
frågorna. Jag är öfvertygad om att allmänna opinionens kraf på öppen
omröstning inom Riksdagen år från år ökats och fortfarande ökas; och
jag finner det naturligt, ty svenska folket har obestridligen rätt att
kontrollera, huru dess representanter i nationalförsamlingen fullgöra
sitt ansvarsfulla magtpåliggande uppdrag.

Att öppet och ärligt uttala sin öfvertygelse, är kärt för hvarje
sjelfständig, redbar och tänkande man; för riksdagsmannen är det en
skyldighet. Må man derför sätta honom i tillfälle att äfven vid omröstningar
med den »manliga frimodighetens tilltalande karakter» afgifva
sin röst och visa, att det hos honom finnes en man bakom ordet.»

Dessa den ärade representantens för Tössbo och Wedbo domsaga
manliga ord funno på sin tid stark genklang såväl inom som utom
Riksdagen, och de skäl, han åberopat för den af honom föreslagna
reformen, ega ännu alltjemt oförminskad styrka. Vill man ur de senaste
riksdagarnes historia hemta ytterligare stöd för reformens behöflighet,
är det lätt att finna sådana. Särskilt förtjenar det framhållas, hurusom
vid afgörandet af den så utomordentligt vigtiga härordningsfrågan
vid 1892 års urtima riksdag representanter funnos, hvilka icke på något
sätt gåfvo offentligt till känna sin ståndpunkt i frågan, och beträffande
hvilka hvarken då eller efteråt kunnat utrönas, huru de vid detta vigtiga
tillfälle röstat. Här, om någonsin, borde väl dock valmännen och hela
landet haft rättighet att få visshet om hvar de hade sina representanter.
Motivet till detta hemlighetsmakeri må hafva varit hvilket som helst,
så låter det sig icke ur någon synpunkt försvara. Till förekommande
af dylika fall synas mig alla riksdagspartier, oaktadt meningsskiljaktigheter
i öfrigt, böra vara eniga om att göra omröstningen i kamrarne
öppen. Detta omröstningssätt har ju icke heller visat sig vara en sådan
partifråga, der s. k. konservative och liberale stå emot hvarandra, utan,
såsom riksdagsprotokollen upplysa, funnit varma förfäktare från båda sidor.

I likhet med motionären vid 1889 och 1891 årens riksdagar vill
jag således nu föreslå, att omröstning i kamrarne sker öppet efter
namnupprop. Lika med honom skulle jag icke heller hafva någon obenägenhet
för att låta talmannen fälla utslaget i de helt visst mycket

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

sällsynta fall, då vid frågors afgörande rösterna kunna befinnas lika
delade. Men då jag vet, att många, som i öfrigt äro gynsamt stämda
för reformen, finna detta senare stadgande mindre lätnpligt, så länge
talmännen utnämnas af Konungen, så föreslår jag i stället, att, när
rösterna ställa sig lika, talmannen må i rösturnan nedlägga en ja-sedel
och en nej-sedel, af hvilka den sedel, som en af kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen derefter upptager ur urnan, afgör omröstningens
utgång.

Jemte den förändring, jag i nu angifna rigtning föreslår uti riksdagsordningens
60, 65 och 75 §§, synes mig äfven förtjena tagas i
öfvervägande, huruvida icke genom ytterligare tillägg till 60 § ännu
ett steg lämpligen kunde tagas till förenkling af omröstningarne inom
kamrarne och till vinnande af en rätt väsentlig tidsbesparing. Det är
nemligen väl bekant, hurusom votering ofta begäres i skäligen oträngdt
mål samt hurusom omröstningens utgång dervid ej sällan utvisar en
öfverväldigande stor majoritet. Funnes det nu ett grundlagsstadgande,
som tilläte talmannen att först söka utröna ungefärliga skilnaden i
antalet ja- och nej-röstande genom att anmoda ena parten resa sig upp
från sina platser, under det den andra förblifver sittande, skulle helt
visst i ofantligt många fall resultatet så tydligt gifva vid handen, huru
landet läge, att ytterligare omröstning i frågan måste betraktas såsom
gagnlös och derför icke heller af någon påfordras. Det kan väl sägas,
att talmannen och kammarens ledamöter redan erhålla tillräcklig upplysning
i sådant afseende genom de ja- och nej-rop, som följa på den
af talmannen framstälda propositionen. Men dessa äro icke så sällan
missledande. Ty dels är det ett märkligt erfarenhetsrön, att minoritetens
röstorgan ofta vid dylika tillfällen ansträngas mer intensivt
än motpartens, dels är det vanligen många ledamöter, som ej bry sig
om att deltaga i ropen, och dels är det förklarligt och naturligt, att talmannens
öron och dermed äfven hans uppfattning af kammarens
öfvervägande mening mest röner intryck af ropen från de bänkar,
som befinnas i hans närhet.

Då dessutom denna omröstningsform ej komme att upptaga nämnvärd
tid, enär ingen fullständig räkning af rösterna dervid behöfde
ifrågakomma, men oftast vore ensam tillräcklig för utrönande af flertalets
mening i föreliggande frågor;

dä minoriteten tvifvelsutan skulle i de flesta fall låta bero vid
det såmedelst gifna svaret å dess yrkanden, utom, såsom får tänkas, i
frågor af mera framstående vigt, der särskildt intresse förefiunes att
lära känna den exakta röstsiffran för och emot något visst förslag;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163. 7

då slutligen ingens rätt genom detta omröstningssätt kränkes,
alldenstund det står hvar och en fritt att begära ny omröstning medelst
namnupprop, så torde i sammanhang med frågan om öfvergång från
sluten till öppen omröstning i Riksdagens kamrar den af mig här antydda
förenkligen böra anses väl värd att komma under ompröfning.
Att den leder till afsevärd tidsbesparing, anser jag, som sagdt, alldeles
visst. Att ett sådant omröstningssätt förekommer i den tyska riksförsamlingen,
såsom jag tror mig veta, och måhända i ännu flera, bör
ock i mångas ögon göra det acceptabelt äfven hos oss.

Ofvertygad alltså om nyttan af jemväl nu senast omordade reform,
har jag derför tillåtit mig här framlägga alternativt förslag i sådant
syfte till ändrad lydelse af 60 §.

På grund af det nu anförda får jag sålunda föreslå, att nedanstående
tre paragrafer i nu gällande riksdagsordning måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 60. « -

När ärende----- derom tillåtas.

Omröstning skall ske öppet och medelst namnupprop.
Befinnas i mål, der blott enkel pluralitet
erfordras, de afgifna rösterna lika delade, nedlägge
talmannen i en särskild dertill afsedd rösturna en jasedel
och eu nej-sedel, båda lika samt hvar för sig
slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens
utgång genom den sedel, som en af kammarens ledamöter
på anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

Eller alternativt:

När ärende----- derom tillåtas.

Omröstning skall ske öppet och sålunda, att de
ja-röstande resa sig upp från sina platser och de nejröstande
förblifva sittande. Visar sig dervid skilnaden i
röster så ringa, att talmannen förklarar sig ej kunna
med Visshet afgöra, huruvida ja eller nej är öfvervägande,
eller begär någon af kammarens ledamöter ny
omröstning, skall sådan ske medelst namnupprop.
Befinnas dervid i mål, der blott enkel pluralitet erfordras,
do afgifna rösterna lika delade, nedlägge talmannen i en
särskild dertill afsedd rösturna en ja-sedel och en nej -

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade,
och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel,
som en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen
ur rösturnan upptager.

I de fall, 65 § omförmäler, verkställes omröstning
endast medelst namnupprop.

§ 65.

När i fråga --- Riksdagens beslut,

Om vid sammanräkning af de afgifna rösterna
dessa befinnas lika delade, nedlägge Andra Kammarens
talman i en särskild dertill afsedd rösturna en ja-sedel
och eu nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och
hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom
den sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter på
anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna
sedlar, iakttages - erfordras.

Beträffande här angifna paragrafers formulering inser jag nogsamt,
att bättre och mer lyckligt funna uttryckssätt, än de af mig föreslagna,
kunna användas, hvarför jag vördsamt hemställer, att konstitutionsutskottet
vid behandlingen af min motion ville, derest, såsom jag vågar
hoppas, densamma derstädes vinner välvilligt nnderstöd, vidtaga de
redaktionsförändringar, hvilka, med fasthållande af motionens syfte,
kunna anses nödiga.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 23 februari 1895.

Wilh. Nilson.