Motioner i Andra Kammaren, N:o 158

Motion 1893:158 Andra kammaren

Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

I förestående motions

syfte instämma:

Emil Hammarlund.

Anton Halm.

J. Bromée.

J. P. Jansson.

N. Nilsson

i Vrängebol.

Adolf Aulin.

J. Nordin.

J. Persson.

S. J. Kardell.

J. A. Fjällbäck.

Fridtjuv Berg.

Olof Olsson.

J. Mankell.

Magnus Höjer.

V. Vahlin.

E. Norman.

D. Persson.

John Olsson.

N:o 158.

Joh. Johansson

i Stockholm.

Af herr M. Dalin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till bankväsendets omorganisation.

Det har länge varit ett önskningsmål, att vårt bankväsende borde
omorganiseras så, att riksbanken blefve ett verkligt centrum för detsamma
och öfvertoge hela sedelutgifningsrätten; men de enskilda sedelbankerna,
hvilkas storartade och i allmänhet gagnande verksamhet man ej må förneka,
hafva egt så starka försänkningar i de inflytelserika samhällslagren,
att man ej hittills kunnat komma till någon uppgörelse om samarbete eller
fördelning af bankverksamheten mellan dem och riksbanken. Tydligt är,
att de enskilda bankerna med de djupa rötter, de hafva i vår nationalekonomiska
utveckling och de insatser, de dagligen göra i densamma, ej

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

11

utan vidare kunna slopas, lika litet som riksbanken är i stånd att öfvertaga
deras verksamhet på de omkring 200 platser, der allmänhetens behof
framkallat sådan. Man måste derföre, enligt min uppfattning, först och
främst se till, huru med riksbankens öfvertagande af hela sedelutgifningsrätten
ett samarbete mellan nämnda bank och de privata bankinrättningarne
kan ordnas, så att allmänheten icke blir lidande. Möjligheten för
de enskilda bankerna att till denna allmänhets beqvämlighet hafva kunnat
inrätta afdelningskontor på äfven jemförelsevis mindre platser beror naturligtvis
på, att bankerna i sin obegagnade sedelutgifningsrätt eg a en kassareserv,
som medgifver det. Skulle nu dessa banker mista sin sedelutgifningsrätt,
måste nämnda medel för afdelningskontörens upprätthållande ersättas
på annat sätt, så vida ej flertalet af dem, till skada för den allmänna
i*örelsen, skall komma att indragas. (Riksbanken bör ej lämpligen inrätta
mer än ett afdelningskontor i hvarje län). Det har derför förut inom
Riksdagen varit föreslaget, att, till förekommande af svårare rubbningar
inom affärslifvet, i fall den enskilda sedelutgifningen indroges, de enskilda
bankerna då skulle få i riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna vexlar,
genom hvilken procedurs ständiga förnyande de före förfallotiden kunde
förvandla en del af sina inneliggande vexlar i kontanter och derigenom erhålla
en säker och stabel kassareserv. Denna lösning af frågan om sedelutgifningen
såsom ett riksbankens monopol synes äfven mig som den lättast
realiserbara och för alla parter möjligast fördelaktigaste. Riksbanken skulle i
de privata bankinrättningarne finna spridare af sina sedlar, på samma gång
den i sin vexelportfölj finge de lämpligaste papper med privatbankens ansvarighet
och dessutom kornme den, så att säga, att vara med. De enskilda
bankerna blefve qvitt deras solidariska ansvarighet, med detsamma
de gingo förlustiga sedelutgifningsrätten, men genom rätten att ^diskontera
i riksbanken sattes de i stånd att upprätthålla sina afdelningskontor och
hela det nuvarande privata bankmaskineriet; och allmänheten: ja, den skulle
i lyckligaste fall hela reformen gå obemärkt förbi, tills den fann, att de
många brokiga papperslappar, som i vårt land representera mynt, försvunnit
och lemnat rum för endast riksbankens sedlar. De enskilda bankernas rediskonteringsrätt
finge naturligtvis bestämmas till så väl omfång som beträffande
diskontot, framför allt under öfvergångstiden, då det förra borde
vara mera begränsadt och det sednare jemförelsevis lägre. Sedan riksbanken
så väl som de enskilda bankerna hunnit växa in i de nya förhållandena,
föreställer jag mig, att deraf blefve en naturlig följd, att den förra
diskonterade och de senare rediskonterade, utan andra bestämmelser än
det gemensamma intresset, som naturligtvis äfven då från riksbankens sida
borde medföra ett lägre diskonto för så stora och säkra kunder, som privatBih.
till Riksd. Prot. 1 Sami. 2 Band. 2 Afd. 24 Höft. 3

18

Motioner i Andra Kammaren. N:o 159.

bankerna och deras gelikar. Jag anser nemligen, att riksbanken borde utsträcka
sitt lägre diskonto äfven till större affärshus och exportfirmor, hvarigenom
banken kunde hoppas få de utländska vexlarne i sin portfölj i god
tid; något som (med minne af senhösten 1890) torde vara af synnerlig vigt.
Gifvet är, att riksbanken ej finge diskontera andra vexlar, än af den beskaffenhet,
lag och reglemente bestämma. Med afseende på riksbankens
lånerörelse i öfrigt synes mig, att något direkt förbud för banken att lemna
räntegodtgörelse på inlånta medel ej bör (lika litet som i Nationalbanken
och Norges bank) bestämmas, utan omsorgen härom öfverlemnas åt bankofullmägtige,
liksom naturligtvis den traditionella, från bankens öfriga tillgångar
afsöndrade fonden för afbetalningslån bör bibehållas för sitt ändamål.

Hvad metalliska kassan och sedelstocken beträffar, tyckes 1889 års
komitéförslag vara väl afpassadt, helst om man tänker sig utbildandet äfven
hos oss af ett s. k. checksystem och qvittningsförfarande, då sedelbehofvet
minskas. Hvad riksbankssedelns egenskap af betalningsmedel angår, anser
jag, att den bör under hvarje förhållande vara lagligt betalningsmedel,
d. v. s. liksom för närvarande hafva tvångskurs. Att upphäfva tvångskursen
vore till platt intet gagn under lugna förhållanden, men deremot
till oberäknelig olycka under svårare tider, såsom vid krigstillfällen, då värdet
på sedlarne skulle sjunka mycket hastigare, än om tvångskurs funnes. Dessutom
blefve tvångskursens påbjudande vid sådana tillfällen en nödvändighet,
och man skulle då förorsaka mera oro, än om den existerade förut. Då
den således under vanliga förhållanden är hvarken till gagn eller skada,
men i nödens stund måste införas, synes mig vara bäst att behålla densamma,
då den redan finnes. Frankrike har ej upphäft den tvångskurs,
det pålade franska bankens sedlar i juli 1870, oaktadt dessa nästan hafva
fullständig metallisk betäckning.

Beträffande riksbanksstyrelsen tyckes det inom Riksdagen vara en
allmän uppfattning, att den, så att säga, hvilar på alltför lösa boliner för
att kunna utveckla den handlingskraft, som stundom kräfves. Också härunder
senare åren en hel hop förslag framkommit för att åstadkomma förbättring
i detta hänseende, men alla blifvit af Riksdagen förkastade, hufvudsakligen
derför, att man väntat från regeringen ett fullständigt förslag till
omorganisation af vårt bankväsende i hvad det rör riksbanken och de enskilda
sedelbankerna. Emellertid vill jag här endast antydningsvis uttrycka
den önskan, att en större, lagbestämd kontinuitet måtte snart komma att
ega rum inom riksbankens styrelse; och vågar jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes, hufvudsakligen på de grunder,

Motioner i Andra Kammaren, N:o löd.

19

som i ofvanstående motivering äro framhållna, till nästa
riksdag framlägga förslag till omorganisation af vårt bankväsende
med afseende på riksbanken och de enskilda
sedelutgifvande bankerna.

Stockholm den 27 januari 1893.

M. Dahn.

I motionens syfte instämma:

Lasse Jönsson. J Bengtsson. Axel Vilh. Ljungnian.

N:o 159.

Af herr A. Hedin, om afslag ä Kongl. Maj:ts proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.

Medan i andra konstitutionella stater beviljandet af koncession å jernvägsanläggningar
antingen är beroende af folkrepresentationens beslut
vare sig så, att koncessionen i hvarje fall beviljas genom lag (Belgien),
eller så, att expropriationsrätt för jernvägsbolag kan meddelas först efter
det representationen förklarat ett ifrågasatt jernvägsföretag för »allmännyttigt»
(Italien), eller så, att koncessionens meddelande beror af representationens
bifall till det monopol (»Eneret»), som den förutsätter (Danmark),
o. s. v. eller ock af regeringen endast kan beslutas med iakttagande
af en allmän koncessionslags föreskrifter (såsom förhållandet är i
Norge, der regeringen icke dess mindre fann sig föranlåten att till stortingets
pröfning hänskjuta begärd koncession å Ofotenbanan), har deremot
i Sverige Kongl. Maj:t tillegnat sig befogenhet att meddela koncession med