Motioner i Andra Kammaren, N.o 168

Motion 1897:168 Andra kammaren

Andra kammaren

16

Motioner i Andra Kammaren, N.o 168..

N:o 168.

Af herr C. Wallis m. fl., om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor
ingår, ej må till riket införas, m. m.

I en motion vid förra årets riksdag föreslog friherre Werner G. von
Schwerin, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, dels att
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida icke tillverkning här i
riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa ingår vanlig (hvit eller gul) fosfor,
må kunna alldeles förbjudas, dels ock att föreskrift må meddelas derom,
att dylika tändstickor ej må till riket införas eller härstädes hållas till salu
eller utbjudas».

Efter en i hög grad sakrik och utredande motivering föreslog Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket motionen remitterats, att
Andra Kammaren måtte på det sätt bifalla motionen, att kammaren för sin
del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ej föreskrift må böra meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul) fosfor
ingår, icke får till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu, samt,
derest dylik föreskrift pröfvas erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet.

Andra Kammaren antog detta förslag. Första Kammarens andra tillfälliga
utskott, till hvilket frågan hemskjutits, förordade detsamma, men
Första Kammaren afslog det.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

17

De skäl, som föranledde Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
hemställan, blefvo i debatterna i kamrarne ej vederlagda, och sedan dess
har intet inträffat, som ej gifvit ökadt stöd åt utskottets mening.

Fosfortändsticksindustrien sysselsätter två till tre tusen arbetare, och
dess produktionsvärde utgör omkring två och en half millioner kronor årligen.
Ett förbud för tillverkning af fosfortändstickor är således en allvarlig sak,
som endast på mycket goda skäl skulle kunna förordas. Sådana skäl föreligga
ej, ty arbetet vid dessa fabriker kan ej kallas synnerligen helsovådligt,
om förordningen af den 18 februari 1870, hvilken reglerar detta arbete
från hygienisk synpunkt, efterlefves, och enligt de upplysningar, som
utskottet meddelar, visar sig helsovårdsförhållandena vid dessa fabriker vara
ej särskilt ogynsamma. Och man har rättighet att vänta ännu ytterligare
förbättringar i detta hänseende, dels emedan Kongl. Maj:ts förordning af
den 9 december 1896 ytterligare skärper den ofvan citerade förordningens
hygieniska bestämmelser, dels också emedan den nyinförda yrkesinspektionen
kommer att göra de kongl. förordningarna mera effektiva.

Om afgörande skäl för ett förbud emot fabrikationen af fosfortändstickor
alltså icke föreligga, finnas deremot så mycket mer talande skäl
för ett förbud emot försäljningen af nämnda tändstickor. Det är nemligen
fosfortändstickornas lätta tillgänglighet, hvilken så godt som uteslutande är
betingelsen för det stora antalet fosforförgiftningar i vårt land. Dessa hafva
under den senaste mansåldern varit stadda i en snabb, hittills ohejdad
och derför allvarliga farhågor ingifvande tillväxt. I början af 1870-talet
förekommo årligen endast bland de dödsfall, hvilka till medicinalstyrelsen
inrapporterats och föranledt medikolegal undersökning, omkring 10, föranledda
af fosforförgiftning, medan nu för tiden fosforförgiftningarnas antal årligen
uppgå till omkring 100 och derutöfver. De drabba så godt som uteslutande
qvinnor, företrädesvis unga qvinnor i deras bästa år, och ändamålet med
dem är så godt som alltid fosterfördrifning. För att belysa de nuvarande
förhållandena, meddela vi de hithörande siffrorna för år 1896.

De medikolegal obduktioner, hvilka påvisat förgiftning som orsak till
dödsfall under år 1896 och som inrapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde
sammanlagdt 173. Deraf framkallades

af fosfor 138 80 7°

» andra gifter 35 20 %

173 100 7>

Bi-h. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 54 Höft. 3

IN Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

Fosforförgiftningarna utgjorde alltså fyra femtedelar af samtliga förgiftningar.
Af dessa fosforförgiftningar drabbades endast 6 män och barn,
deremot 132 qvinnor och af dessa 118 unga, ogifta qvinnor i sina
bästa år.

Syftemålet med så godt som nästan alla dessa förgiftningar framgår
otvetydigt af obduktionsberättelserna, hvilket syftemål också i flertalet fall
synes hafva blifvit uppnådt, fastän i de fall, som i dessa obduktionsberättelser
skildras, modern vid fosterfördrifningen också satt till iifvet. Att ett så
ytterst farligt medel fortfarande så allmänt kan användas, beror tydligen på
det för (ifrigt från bland annat Stockholms sjukhus flera gånger konstaterade
förhållandet, att fosterfördrifningen kan lyckas utan att kosta modern Iifvet.
Under sådana förhållanden drifvas dessa olyckliga unga qvinnor af sin
starka längtan att komma ur sin iråkade olyckliga belägenhet att tillgripa
det lifsfarliga medlet, som ej blott hotar Iifvet, utan hotar detsamma med
en ytterst qvalfull död.

Dessa fosforförgiftningar för fosterfördrifhingsändamålet kunna numera
kallas en verklig landsplåga; statistiken visar, att de förekomma i alla landsändar,
och klart är, att en hel mängd, framför allt nästan alla de, vid
hvilka endast barnet, men icke modern satt till Iifvet genom förgiftningen,
icke komma till vår kännedom.

Emot dessa förgiftningar skulle kunna vidtagas den åtgärden att förbjuda
fosfortändstickornas försäljning, all den stund dessa så godt som alltid
användas till förgiftningen. Dessa tändstickor kunna ersättas af säkerhetständstickor,
och förbud för deras försäljning skulle knappast kunna menligt
inverka på industrien, eftersom det förhållandet föreligger, att fosfortändstickor
till ett värde af två och en qvarts millioner årligen exporteras,
under det hela fabrikationens värde uppgår till två och en half millioner
kronor. Alltså förbrukas inom landet endast 10 procent af tillverkningen,
och den fabrik, Vulkan, som fabricerar mest af varan, exporterar 92 procent
af sin tillverkning.

Då det alltså ej med fog kan sägas, att ett förbud mot dessa stickors
försäljning skulle kunna medföra någon afsevärd skada för industrien, så
gäller det att se till, om ej andra vigtiga skäl tala emot ett sådant förbud.

Hvad då först konsumenterna beträffar, så synes det uppenbart, att
den ringa prisskilnad, som förekommer mellan fosfortändstickor och säkerhetständstickor,
ej bör kunna i en så allvarlig sak anses spela någon roll,
då till följd af den stora konkurrensen båda varorna betinga ett så lågt
pris. Ej heller torde den gjorda invändningen, att skogsbyggarne i Norr -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

19

land och befolkningen vid Sveriges syd- och vestkust skulle af klimatiska
skäl nödgas använda fosfortändstickor, behöfva tillmätas någon betydelse, då
man betänker, att inga klagomål af hörts från Finland och Danmark, hvarest
fosfortändstickors användning i mer än tjugu år varit förbjuden.

Att svenskarne skulle förbjuda forsfortändstickornas försäljning i eget
land, men det oaktadt tillåta deras export, har väckt betänkligheter; men om
man besinnar, att i de länder, dit exporten nu går, icke, såvidt kändt är, samma
missbruk af dessa stickor som för närvarande hos oss i någon som helst
oroväckande grad föreligger och att dessa länders regeringar, om faran af
detta missbruk derstädes en gång skulle komma att yppa sig, när som
helst kunna genom lagbestämmelser skydda sig mot densamma, så tyckas
dessa betänkligheter ej böra utgöra några hinder för ett försök att hos oss
genom försäljningsförbud stäfja detta missbruk.

Hvad effektiviteten af det föreslagna förbudet vidkommer, så visar statistiken
från Danmark, der, såsom redan nämdt är, ett sådant förbud redan
verkat mer än tjugu år, att fosforförgiftningarna derstädes ej förekomma.
Mot anmärkningen, att ett förbud mot försäljningen skulle, om ej fabrikationen
äfvenledes blefve förbjuden, blifva kringgånget, derigenom att varan
af arbetarne skulle smugglas ut ur fabrikerna och blifva försåld bland allmänheten,
torde med rätta kunna anmärkas, att detta ej i nämnvärd grad
bör kunna komma i fråga dels till följd af varans skrymmande beskaffenhet,
dels också derför att densamma så lätt förråder sin närvaro genom lukten.

Det har invändts, att äfven om vi sålunda blefve qvitt fosterfördrifningarna
genom fosfor alldeles som i Danmark, skulle detta ej minska fosterfördrifningarnas
antal, tv andra medel skulle i stället tillgripas. Häremot
bör erinras derom, att i första rummet ett sådant påstående är obevisadt
och i det andra, att fosterfördrifningarna genom fosfor intaga en alldeles
särskild! olycksdiger ställning genom fosforns stora giftighet på samma gång
som dess stora lättillgänglighet. Andra gifter, hvilka användts som fosterfördrifvande
medel, äro i hög grad svåråtkomliga, i det de endast mot läkares
recept erhållas från apotek, och öfriga medel äro ej ens tillnärmelsevis lika
farliga för moderns lif som fosforn.

Slutligen har sagts, att man skulle kunna vinna samma mål, som man
vill vinna genom förbud mot försäljning af fosfortändstickor, derigenom att
man i populära skrifter underrättade allmänheten om fosforns faror. Att
detta enkla medel ej användts af de läkare och myndigheter (t. ex. medicinalstyrelsen),
hvilka haft kunskap om fosfortändstickornas farliga betydelse,
beror uppenbarligen derpå, att det ansetts otillständigt att i än vidare kretsar
sprida kunskapen om ett fosterfördrifningsmedol, om än ett farligt så -

20

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

dant den kunskapen är redan tillräckligt spridd och att allmänheten
ej skulle känna till fosforns farlighet sjnes föga antagligt; trots kunskapen
härom användes den för meranämnda ändamål, tydligen emedan motiven
för att använda fosterfördrifningsmedel ofta äro så starka, att äfven
mycket farliga medel icke skys.

Det har äfven påpekats, att förbud mot försäljningen af fosfortändstickor
ej skulle hindra åtkomsten af fosfor, alldenstund den såsom fosformos
får utan recept försäljas å apoteken. Hittills har fosforn i sällsynta
undantagsfall i denna form användts till förgiftning, men skulle förbud mot
fosforstickornas försäljning antagas, så torde Kong! Maj:t ej töfva att förbjuda
fosformosets försäljning å apoteken utan recept.

Att en samhällslära i dessa fosforförgiftningar föreligger, har betviflats,
emedan fosforgiftet under perioden 18731892 endast åstadkommit i
medeltal 30 till 40 dödsfall årligen. Äfven om man bortser från att dessa
dödsfall i allmänhet utgjort dubbeldödsfall, i det en moder och hennes barn
samtidigt aflidit, så måste dock betonas, att den verkligt stora faran för
samhället ligger deri, att dessa förgiftningar på mindre än en mansålder
tiodubblats, och att det synes, som om de alltjemt vore stadda i tilltagande.

Under sådana förhållanden, och då vi visat,

att man icke med skäl kan påstå, att producenter eller konsumenter
af fosfortändstickor här i landet genom ett förbud mot dessa stickors försäljning
skulle lida någon nämnvärd skada, och

att det föreslagna lagstadgandet har alla utsigter att blifva fullt effektivt
och lägga hinder i vägen för dessa förgiftningar, hemställa vi,

att Eiksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vilja taga i öfvervägande,
huruvida ej föreskrift må böra meddelas derom,
att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller
gul) fosfor ingår, icke få till riket införas eller der utbjudas
eller hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift
pröfvas erforderlig, för Eiksdagen framlägga förslag till
lag i ämnet.

Stockholm den 20 mars 1897.

Curt. Wallis.
Carl H. Björck.

Werner O. von Schwerin.
Christian Loven.

Stockholm, Victor Pettersons boktr., 1897.