Motioner i Andra Kammaren, N:o 173

Motion 1895:173 Andra kammaren

Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

5

N:o 173.

Af herr C. Wallis, om skrifvelse till Kom/l. Maj:t med begäran
om omarbetning af kungörelsen angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid
länens lasarett och kurhus den 21 oktober 1864.

Lasarettsväsendet har i Sverige på de senaste 30 åren utvecklats
på ett storslaget sätt, tack vare landstingens behjertande af behofvet
utaf eu väsentligt förbättrad sjukvård. I stället för de små, ofta mörka
lokaler, i livilka de sjuka fordom voro inhysta, hafva nu uppstått prydligt
byggnader med god tillgång på luft, ljus och vatten. Den obenägenhet,
som förut af helt naturliga skäl funnits för inträde på lasarett,
har gifvit vika, och patientantalet har under nämnde period tredubblats.
Mindre bemedlade sjuka, bosatta på längre afstånd från
läkare, exempelvis en stor del af landtbefolkningen, hafva funnit, att
endast inom ett sjukhus kan erhållas noggrann och daglig skötsel, der
sådan behöfves. De hafva likaledes erfarit, att helsa och arbetsförmåga,
hvilka ju äro deras enda kapital, å våra nutida sjukvårdsanstalter
hastigare återvinnas än i deras torftiga hem. Vetenskapens
raska utveckling har skaffat nya områden för kirurgisk behandling, som
i allmänhet och bäst kan erhållas å ett välordnadt sjukhus. Anspråken
på både läkare och lasarett hafva derför ock ökats högst betydligt.
Men om lasarettsväsendet under nämnda tid hastigt utvecklats, äro
deremot de instruktioner, som lända till efterrättelse beträffande dessa
lasaretts administrativa och ekonomiska skötsel, oförändrade eller väsentligen
desamma som de voro för mer än trettio år sedan. Hithörande
föreskrifter innehållas i Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse angående förändrade
instruktioner för direktioner, läkare och sysslomäu vid länens
lasarett och kurhus af den 21 oktober 1864. Bland sakkunnige torde
den meningon vara allmän, att ett stort antal af de 6tadganden, denna

tj Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

kungörelse innefattar, ingalunda motsvarar tidens kraf. Att några föreskrifter
i denna kungörelse visa sig föråldrade, under det att andra
nödvändiga saknas, derpå må anföras endast några exempel.

I momentet 12 af § 6 af nämnde instruktion för läkare vid
länens lasarett och kurhus föreskrifves »att, såvida ej anhörig bestämdt
förbjuder liköppning, skall sådan förrättas å hvarje inom inrättningen
afliden sjuk». Lasarettsläkarne böra framför allt vara och äro äfven
den operativa kirurgiens målsmän i sina respektive landsändar. Den
nutida vetenskapens utveckling och de antiseptiska och aseptiska metodernas
tillämpning fordra med bjudande nödvändighet, att kirurgens
arbete på obduktionsrummet. inskränkes till det minsta möjliga.

På de kirurgiska klinikerna är sed, att den från obduktionen
kommande medicine kandidaten ej ens såsom åskådare har tillträde
till operationssalen, men lasarettsläkaren är skyldig att, sedan han
varit sysselsatt med obduktion, kanske af i sårfebersjukdom afliden,
eventuelt omedelbart derefter utföra operationer, t. ex. buksnitt, bråckoperationer
m. m., som kräfva den allra strängaste antisept.ik. Att
nämnda föreskrifts efterlefnad kan medföra lifsfara för den sjuke är
klart, att föreskriften tinnes inryckt i vår lasarett sstadga är förklarligt,
alldenstund denna är så gammal, att den är skrifven före upptäckten
af den antiseptiska behandlingsmetoden.

1 § 8 af instruktionen för direktionerna för länens lasarett och
kurhus föreskrifves, Datt obotlige ej skola intagas utan direktionens
pröfning i hvarje särskild t fall».

Insändes från landsbygden en obotligt sjuk t. ex. eu inoperabel
lifmoderkräfta, för hvilken mycket kan göras till lindrande af smärtor,
stillande af blödningar m. m. har lasarettsläkaren efter författningen
intet annat att göra än att återsända henne till hemorten eller skaffa
henne tillfällig bostad, till dess direktionen, af hvars medlemmar vanligen
några bo på landet, hunnit sammanträda. Att hemskicka henne
vore grymt, och anspråken att läkaren skulle anskaffa bostad äro obilliga.

I fråga om intagning på lasarett af barnaföderskor finnas inga
föreskrifter, ehuru dylika äro alldeles nödvändiga, för att läkaren må
veta, hvilka förlcssningsfall han är skyldig vårda på lasarettet och
hvilka skola skötas i hemmen.

Numera äro på flere sjukhus anstälda underläkare och komma
säkerligen att allt mera blifva nödvändiga för sjukvården; dock finnas
inga allmänna bestämmelser om deras ställning.

I fråga om medicinska rättsfall är läkaren skyldig att lemna
journalutdrag, som dock för domaren är otillfredsställande, men huru -

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 173.

vida läkaren har rättighet till lösen för ett vidlyftigare intyg, som
domaren äskar, är ej bestämdt.

Likaledes är obestämdt, huruvida läkaren har ersättningsrätt för
formenligt betyg för sinnessjuk, intagen på lasarett, när sådant förut ej
är afgifvet för inträde å hospital.

I 5 § mom. 3 af Instruktion för direktionerna säges, att direktionen
»eger att hos landstinget föreslå de pensionsbelopp för återstående
lifstid, som i mån af förtjenst och behof pröfvas skäligt», och
ehuru pension sällan nekats, har dock erfarenheten visat, att landstingen
ej alltid varit hågade att pensionera sina lasarettsläkare, hvilka då ofta
nödgats qvarstå i sin tjenst, ehuru de af ålder varit oförmögna att på
ett tillfredsställande sätt sköta sina åligganden, hvarpå åter i sista hand
just de sjuka blifva lidande. Genom införande af rättighet till pension
för läkaren skulle lasaretten tillförsäkras arbetsduglige läkare och dessa
erhålla en fastare ställning med större lugn för framtida bergning.
Att pensionering af lasarettsläkare är behöflig, är ock erkändt af de
flesta lasarettsdirektioner och landsting, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och medicinalstyrelsen, ehuru man ej kunnat enas om pensionens förhållande
till lönen och sättet, på hvilket densamma bör utgå.

Då denna fråga rör hela vårt land, bör den i sammanhang med
afhjelpande af ofvan anförda brister i gällande stadga utredas af sakkunnige
män, representerande olika delar af vårt land.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa omarbetning af kongl. kungörelsen angående
förändrade instruktioner för direktioner, läkare och
sysslomän vid länens lasarett och kurhus af den 21
oktober 1864 och att dervid hänsyn tages till den
erfarenhet, som efter 1864 vunnits, och de behof, som
uppstått med afseende på anordnandet af en tillfredsställande
lasarettsvård.

Om remiss till utskott anhålles.

Stockholm den 27 mars 1895.

Curt Wallis.