Motioner i Andra Kammaren, N:o 175

Motion 1895:175 Andra kammaren

Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.

i

N:o 175.

Af herr T. V. Forsell, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
om vissa förändringar i gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerade spirituösa drycker.

. en under n:o 109 väckt motion beslutade

1898 ars Riksdag för sin del, att 10 § af Kong]. Majrts nådiga förordning
angående försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa ^ drycker af den 31 december 1891 skulle erhålla förändrad
lydelse, så att momentets senare del skulle lyda:

"Kmgl. Maj:ts befallningshafvande kungöre derefter, att sådant förslag
olif vit väckt och förelägge dem eller de kommuner, som hafva något
att erinra mot bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma med påminnelser
samt fatta derefter sitt beslut i ämnet och gifve det ordföranden
i kommunalnämnden inom den kommun, som försäljningsrätten sökt, samt
vederbörande länsman tillkänna.»

Den 11 april 1893 aflat Riksdagen härom skrifvelse till Konungen.
r a%iJna yttranden öfver detta lagförslag hafva Kongl. Mai:ts
befallningshafvande i sexton län tillstyrkt lagändringen eller förklarat
sig icke hafva något att deremot erinra.

Af statsrådsprotokollet för den 8 dennes, sid. 20 uti den kongl
propositionen, inhemtas emellertid, att herr statsrådet och chefen
för kong], finansdepartementet ansett, dels i likhet med Kongl. Makt»
befallningshafvande i Stockholms med flere län, att infordrandet genom
Bäi. till Riksd. Hot. 1895. 1 Samt. 2 Afd. 45 Käft. (Näs 115, 116j.

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.

kungörelse af yttrande från grannkommunerna icke vore behöfligt i det
fall, att vederbörande länsstyrelse ändock finner skäl afslå väckt förslag
om bränvinsförsäljning, dels ock i likhet med Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands och Blekinge län, att grannkommunens yttrande ej
bör ifrågakomma annat än när föreslagna bränvinsförsäljningsstället är
så beläget, att någon verklig olägenhet kan vållas grannkommunen
genom den utöfvade försäljningen.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning är ock senare delen
af 10 § i lagförslaget affattad i den kongl. propositionen och lyder
sålunda:

»Varder framställningen icke genast af Kongl. Maj ds befallningshafvande
af slagen, läte Kongl. Majds befallningshafvande, derest den trakt
inom kommunen, hvarest utskänkningen skulle utöfvas, är så belägen, att
rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom denna kommun
kungöra, att, derest den har något att erinra mot bifall till framställningen
inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att i frågan
vidare höras, till Kongl. Maj ds befallningshafvande inkomma med yttrande.

Sitt beslut i ämnet delgifve Kongl. Maj ds befallningshafvande ordföranden
i kommunalnämnden i den kommun, der frågan om utskänkningen
blifvit väckt, samt vederbörande länsmän.''»

Det kongl. lagförslaget afviker alltså ganska väsentligt från den
af 1893 års Riksdag antagna, ofvan angifna lagtext, och då afvikelsen
är af beskaffenhet att i det närmaste omintetgöra syftet med den af
Riksdagen antagna lagändringen, har jag såsom motionär i frågan ansett
mig böra framhålla detta förhållande för att härutinnan möjligen vinna
rättelse. Villigt medgifves, att, när vederbörande länsstyrelse genast
afslår väckt fråga om bränvinshandel, intet skäl förefinnes att höra
grannkommunerna, för så vidt likväl att frågan härmed vore slutligt afgjord.
Men om sökanden icke åtnöjes med länsstyrelsens beslut,
utan deremot fullföljer besvär, kan det vara åt stor vigt, att, innan
frågan slutligen pröfvas, grannkommunerna sättas i tillfälle att äfven
bjuda sina skäl. Den öfverordnade myndigheten kan visserligen i dylikt
fall genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg medelst
kungörelse infordra yttrande från grannkommunerna, men då lagen
härom ingenting påbjuder och grannkommunerna vid ärendets första
handläggning icke blifvit som parter hörda, kunde nog hända, att ärendet
afgjordes utan grannkommunernas hörande och till deras nackdel.
Utan tvifvel är det förmånligt, att hvarje ärende, innan det afgöres,
utredes så fullständigt som möjligt. Detta kan väl i fall som dessa
knappast anses vara gjordt, då icke alla, som saken rörer, blifvit i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.

3

saken hörda. Ostridigt är, att frågor af ifrågavarande beskaffenhet
kunna, som Riksdagen också i sin ofvannämnda skrifvelse till Konungen
framhållit, äfven röra grannkommunerna. Jag håller derför före, att,
äfven om länsstyrelsen anser sig hafva anledning nog att genast afslå
väckt fråga om bränvinshandel, det ändock af nyss antydda skäl kan
vara för saken gagneligt att, innan beslut gifves, höra grannkommunerna,
och synes det mig, att det ökade besvär, som häraf orsakas länsstyrelsen,
uppväges af fördelarne af ärendets fullständiga utredning, hvilken
åter möjligen kan föra med sig det goda, att kännedomen om grannkommunernas
mening afhölle från besvärs anförande, hvilket ju besparade
vederbörande det arbete, som i annat fall häraf .måste följa.

Det är emellertid mindre denna än den i öfrigt vidtagna omredigeringen
af 10 §, som gifver åt densamma en innebörd, som i det
närmaste tillintetgör syftet med min ofvan antydda motion och Riksdagens
i anledning deraf antagna lagförslag.

Motionens syfte var, att alla kommuner, så utom som inom länet,
hvilka ansågo sig lida skada af ifrågasatt bränvinshandel, skulle få gifva
sina skäl härför till känna, innan länsstyrelsen fattade beslut i frågan, och
borde deras förklaringar infordras på för länsstyrelsen beqvämt sätt
genom i länstrycket införd kungörelse, deri de kommuner, som ansågo
sig beröras af frågan, förelädes att inom viss bestämd tid ingifva sina
påminnelser.

H Nu säges uti motiven till kong!, lagförslaget, att endast för den
händelse, att den trakt inom kommunen, hvarest utskänkningen skulle
utöfvas, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan kommun,
skall länsstyrelsen i kyrkan inom denna kommun kungöra, att
sådan framställning blifvit väckt med föreläggande för kommunen, att,
derest den har något att erinra mot bifall till framställningen inom viss
bestämd tid och vid förlust af rättighet att i frågan vidare höras, inkomma
med yttrande. Hvad blifver häraf följden? När handlingarne
alltså inkommit från kommunalordföranden, skall länsstyrelsen först
afgöra, om föreslagna försäljningsplatsen är så belägen, att försäljningen
kan skada grannkommunen, och om länsstyrelsen anser att, sådant fall
föreligger, skall genom kungörelse i kyrkan den lidande kommunen
spörjas, om den har något att i frågan anföra.

Uti det outredda skick, hvari frågan i denna de! alltid under sådana
förhållanden kommer att föreligga, finnes icke något materiel för länsstyrelsen
till stöd för bedömandet af denna för grannkommunerna vigtiga
sida af saken. Sökanden lärer nog härom icke lemna några besked,

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.

och ej heller kan man förutsätta, att länsstyrelsen personligen eger för
frågans rätta bedömande derför nödig lokalkännedom.

På ett eller annat sätt måste ju länsstyrelsen förskaffa sig nödig
kännedom om förhållandet, och knappast finnes väl då någon beqvämare
och säkrare utväg att för ändamålet tillgripa än att genom kungörelse
uti länstrycket uppmana de kommuner, som anse sig beröras af frågan,
att inom viss bestämd tid vid talans förlust ingifva sina påminnelser.
Härigenom gifves ock i fullaste mått åt ärendet den offentlighet, att
ingen kommun med fog kan klaga öfver att ohörd påtrugats olägenheterna
af bränvinsförsäljning uti annan kommun.

Man bör icke, säger Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
län, utan tvingande orsaker låta den ena kommunen blanda sig i den
andras angelägenheter. Detta är nog rätt; men här, om någonsin, föreligga
just tvingande omständigheter.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län befarar, om Riksdagens
lagförslag antoges, att föreningar och sällskap från när och fjerran
skola deraf begagna sig för demonstrativa ändamål. Någon annan vederläggning
af detta påstående torde knappast behöfvas än att hänvisa till
lagtexten, som endast medgifver kommuner, men ej föreningar eller
sällskap yttranderätt, och då det ju alltid är förenadt med både besvär
och kostnad att till vederbörande myndigheter ingifva förklaringar,
torde häruti vara tillräcklig garanti för att förklaringsrätten ej missbrukas.

Förnekas kan ej, att med Kongl. förslaget upphöjdt till lag vinnes
nästan intet i det syfte, Riksdagen afsett, ty då beror det på Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, om och hvilken grannkommun, som får yttra
sig. Härmed tillintetgöres i betänklig grad den rätt att. blifva hörda,
som Riksdagen velat tillförsäkra alla kommuner, som anse sig hafva
något att i saken anföra.

För att denna rätt skall medföra dermed åsyftadt gagn, bör det
väl öfverlemnas åt kommunerna sjelfva att afgöra, i hvad mån de vilja
begagna sig deraf, och om en eller annan kommun möjligen skulle utan
skäl begagna sig af denna rätt, bör väl ej befaradt dylikt missbruk
leda till sådan formulering af lagtexten, att sjelfva hufvudsaken går
förlorad.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län har påpekat,
att uttrycket, ''»som försäljningsrätten sökt,» borde utbytas mot annat, och
har jag intet att erinra mot den omredigering, som i anledning häraf
skett.

Under förhoppning, att Riksdagen vidblifver sitt en gång fattade

Motioner i Andra Kammaren, N:o 175.

5

beslut och med stöd af de skäl jag nu anfört, vågar jag vördsamt
anhålla,

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nådiga
proposition af den 8 sistlidne mars, n:o 41, ehvad den
afser .förändrad lydelse af 10 § af Kongl. Maj:ts nådiga
förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker af den 31 december 1891, måtte besluta för
sin del, att detta lagrum skall erhålla följande förän -

l:o. Vill någon väcka förslag,
till Konungens befallningshafvande in.

Konungens befallningshafvande kungöre derefter, att
sådant förslag blifvit väckt, och förelåg ge den eller de
kommuner, som hafva något att erinra mot bifall dertill,
att inom viss bestämd tid inkomma med påminnelser samt
fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve det ordföranden
i kommunalnämnden inom den kommun, der fråga
om utskänkningen blifvit väckt, samt vederbörande länsman
till känna.

2:o. Der fråga uppstår ----stadgadt är.

drad lydelse:

10.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.
Stockholm den 2 april 1895.

T. V. Forsell.