Motioner i Andra Kammaren, N:o 218

Motion 1893:218 Andra kammaren

Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 218.

11

N:o 218.

Af lierr J. ÅlltlersSOll i Ölsund, om skrifvelse till Kongl. Magi
med begäran om ändring i gällande bestämmelser rörande
fångars användning till förrättande af handräckningsgöromål
inom fång vårdsan stalterna.

I cirkulär den 20 januari 1871 till Konungens samtlige befallningshafvande
och tillsyningsmännen vid kronohäktena har kongl. fångvårdsstyrelsen
föreskrifvit, bland annat, i mom. 2 »att till sådana handräckningsgöromål,
som med afseende å ordningens upprätthållande inom fängelset ej lämpligen
kunna åt främmande personer uppdragas, såsom exempelvis renhållning inom
fängelselokalen, företrädesvis böra användas fångar, som äro dömda till arbete
för försvarslöshet, eller ock, för så vidt de äro dertill villiga, fängelsefångar,
eller ransakningsfånge, som aflagt bekännelse om det brott, för hvilket han
hålles häktad och som ej för svårare brott är under åtal, samt, först i brist
af nu uppräknade slag af fångar, sådana, som undergå straffarbete, under
noggrann tillsyn derå att de hindras från gemenskap med annan fånge.»

Enligt kongl. fångvårdsstyrelsens förmenande skulle det således i och
för ordningens upprätthållande vara lämpligare att till renhållning och andra
dermed jemförliga arbeten inom fängelserna använda tvångsarbetsfångar, fängelsefångar,
ransakningsfångar, som aflagt bekännelse, eller straffarbetsfångar
än främmande personer. Att så icke är eller kan vara förhållandet ligger i
öppen dag för den, som varit i tillfälle att på nära håll iakttaga, hvilka
följderna kunna blifva utaf användandet af fångar, af hvad slag de vara må,
vid handräckningsgöromål inom fängelserna.

Ehuru i kongl. fångvårdsstyrelsens ifrågavarande cirkulär stadgas, att
fånges begagnande vid handräckningsgöromål skall ske under noggrann tillsyn
derå, att han hindras från gemenskap med annan fånge, finnes deruti
ingalunda någon garanti för att dylik tillsyn eger rum. Och huru skall väl

12

Motioner i Andra kammaren, N:o 218.

äfven vid exempelvis ett kronohäkte, der personalen utgöres af, förutom direktör,
1 vaktmästare samt 2 vaktkonstaplar och 1 extra vaktkonstapel, och
der fångarnes antal stundom uppgår till 30 och derutöfver, sådan tillsyn på
ett tillfredsställande sätt kunna ega rum, då ofta flera celler på en gång rengöras
af flere olika fångar.

Till vidrörande af denna fråga har jag närmast föranledts derutaf, att
jag försport, huru för icke så länge sedan vid ett af våra kronohäkten tilllämpningen
af ifrågavarande kongl. fångvårdsstyrelsens cirkulär för ordningens
upprätthållande inom fängelset samt för rättskipningens gång haft rätt svåra
följder, hvilka, derest icke åtskilliga omständigheter mellankommit, kunnat
blifva synnerligen farliga.

Vid ifrågavarande kronohäkte, der för öfrigt i allmänhet dväljas nästan
uteslutande, jag må säga utstuderade bofvar, de må nu kallas bötes-, ransaknings-
eller straffarbetsfångar, vistades nemligen för någon tid sedan två bröder,
båda åtalade för brott af särdeles grof beskaffenhet. Till rengöring af
deras respektive celler användes jemlikt anförda cirkulär bötesfångar, och
detta som man hoppas under den till huds stående största möjliga tillsyn.
Emellertid visade det sig sedermera, att dessa handräckningsfångar huru
länge vet man ej mot lofvad eller väntad ersättning befordrat en rätt
vidlyftig skriftlig korrespondens mellan nämnda båda bröder, hvarförutom särskilt
en handräckningsfånge, som inom kort skulle utkomma från fängelset,
af en ren tillfällighet upptäcktes innehafva skrivelser af högst skadlig och
samhällsvådlig art insydda i sina kläder för att sedan befordras till brödernas
hemmavarande slägtingar. De ifrågavarande skrifvelserna hade af handräckningsfången
tillvaratagits, fastsätta under nattkärl och dylikt.

Jag vill härmed ingalunda klandra ifrågavarande kronohäktes bevakningspersonal,
som jag tror är fullt pålitlig, men jag har velat påpeka, huru
ödesdigra följderna äro och kunna blifva af användandet af fångar till liandräckningsgöromål
under den tillsyn, som står exempelvis ett mindre kronohäkte
till buds.

Kongl. fångvårdsstyrelsen har i sitt berörda cirkulär föredragit fånges
användande vid handräckningsgöromål framför främmande personer; jag för
min del anser, att hvarken fångar eller främmande personer böra till dylika
göromål så vidt de afse handräckning åt ransaknings-, fängelse- och straffarbetsfångar
användas, utan att de böra och kunna utföras af fängelsets
egen, låt vara fåtaliga, personal, då renhållningsarbete och dylikt hos bötesfångar
och försvarslöse bör utan synnerlig våda kunna verkställas af dem
sj elfva.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamt anhålla,

Motioner i Andra kammaren, N:o 218.

13

att Riksdagen ville uti skrifvelse till Kongl. Maj:t
i underdånighet hemställa, det sådan ändring uti nu gällande
föreskrifter blefve vidtagen, att ransaknings-, fängelse-,
eller straffarbetsfångar icke få tillåtas att vid handräckningsgöromål
inom fängelserna biträda, samt att bötesfångar
och försvarslöse må vid dylika göromål användas
endast under den förutsättning, att de afse biträde åt fånge
af enahanda slag.

Stockholm den 10 mars 1893.

Jonas Andersson

i ölsund.

3

Bill. till Riksd. Prut. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 41 Stift.