Motioner i Andra Kammaren, N:o 231

Motion 1896:231 Andra kammaren

Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 231.

1

N:o 231.

Af herr J. Andersson i Öhrstorp, med förslag till ändrad
lydelse af § 17 regeringsformen.

Det lärer icke kunna förnekas, att rättsskipningen, som inom samhället
har till ändamål att utgöra säkerhet för person och egendom, är
en af statens förnämsta uppgifter. Lika obestridligt torde det vara, att
bland de kraf, som uppställas på en god rättsskipning, intager fordran
på dess snabbhet ett af de främsta rummen. Det ligger tydligtvis för
den rättssökande stor vigt derpå, att han snarast möjligt får sitt lagligen
grundade anspråk pröfvadt., samt att han ej så länge behöfver
vänta på den dom, som ger honom hans rätt, att resultatet slutligen
är honom till ingen eller ringa båtnad. Och staten måste ju anses
hafva skyldighet att sörja för att den rubbning, rättskränkningen förorsakat,
inom kortast möjliga tid varder åter upphäfd och rättstillståndet
återstäldt.

Emellertid hafva under de senare åren bland allmänheten försports
mer och mer högljudda klagomål öfver rättsskipningens långsamhet
i högsta domstolen. Och, hvad värre är, befogenheten af dessa
klagomål synes mig icke kunna bestridas. Eu person har också, efter
hvad allmänt kändt är, helt nyligen hos justitieombudsmannen anhållit
om medverkan för att få ett redan den 16 augusti 1894 till högsta
domstolen ingifvet fordringsmål afdömdt, men justitieombudsmannen
har, sedan han gjort sig förvissad om att der funnes »ett icke obetydligt
antal äldre mål, som ännu ej blifvit föredragna», lemnat denna
anhållan utan afseende. Och som ytterligare bevis för att slutliga beBih.
till Jliksd. Prof. 1396. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 61 Käft. (Näs 231, 232.)

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 231.

handlingen af rättstvister i högsta domstolen låter vänta på sig längre,
än som tyckes mig vara öfverensstämmande med en god och tidsenlig
rättsskipning, skall jag tillåta mig att påpeka ett par af högsta domstolen
under detta år afkunnade beslut.

Uti ett af Torps tingslags egodelningsrätt den 19 juni 1893 afdömdt
mål afsade högsta domstolen först den 20 januari detta år utslag,
hvarigenom dock förklarades, att hvad sökanden anfört icke kunde
komma under pröfning, enär den af sökanden gifna fullmagt icke blifvit
i hufvudskrift företedd. För slutliga pröfningen af detta mål eller rättare
denna fullmagt hade sålunda inom högsta domstolen åtgått eu tid
af 2 år och 5 månader.

Och den 5 sistlidne februari faststälde högsta domstolen en af
kongl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge den 16 mars 1894 afkunnad
dom, hvarigenom värjemålsed blifvit sökanden ådömd. Denna sak hade
sålunda legat under högsta domstolens behandling omkring ett år och
sju månader, och då domen slutligen föll, hade sökanden, såsom jag
har mig bekant, för ett par eller tre månader sedan aflidit, hvadan
resultatet för sökandens vinnande motparter, som voro hans medborgenärer
i en konkurs, hvars afslutning i följd af rättegången under åratal
fördröjts, medförde, så vidt jag kan se, alls ingen båtnad.

Den långa tid, som åtgått för pröfningen i högsta domstolen af
dessa båda, såsom det förefaller mig, icke svårlösta rättstvister, tyder
gifvetvis derpå, att deras behandling fördröjts af andra rättssaker, som
varit i tur att först afgöras. Riksdagen sväfvar för öfrigt icke i okunnighet
derom, att under de senare åren en betydlig balans af oafgjorda
mål och ärenden förefunnits i justitierevisionsexpeditionen.

Upprepade gånger har för denna olägenhets afhjelpande inom
Riksdagen väckts motion, afseende vidtagandet af sådan ändring af
ursprungliga lydelsen af 49 § af kongl. förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården, att fattigvårdsmål ej finge underställas högsta
domstolens pröfning. Såsom resultat häraf har också, som bekant,
detta lagrum slutligen, enligt lag den 18 maj 1894, fått det innehåll,
att öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden får ej klagan föras.

Men trots denna lagförändring, som ju redan haft åtminstone den
följden, att inga fattigvårdsmål under 1895 inkommit till högsta domstolen,
och oaktadt högsta domstolens ledamöter ej tvekat att för nedbringandet
af berörda balans underkasta sig eftermiddagstjenstgöring,
visa likväl revisionssekreterarnes uti åtskilliga tidningar för kort tid
sedan bekantgjorda arbetsredogörelser för år 1895, att balansen, som
vid 1,894 års slut utgjorde 1,258 mål och ärenden, under år 1895 ökats

v,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 231. 3

med 47 sådana och vid sistnämnda års slut uppgått till 1,305 mål och
ärenden.

Denna sista höga balanssiffra tyder derpå, att förhållandet inom
högsta domstolen i afseende på balanserade mål och ärenden börjar
nu snart att blifva detsamma som det var före utfärdandet af Kongl.
Maj:ts nådiga stadga af den 23 oktober 1860, hvarigenom förordnades,
att högsta domstolen, som tidigare utgjorts af en afdelning med tolf
ledamöter, skulle, intill dess annorlunda förordnades, arbeta på två afdelningar
och utgöras af sexton justitieråd.

För nämnda stadgas utfärdande hade vid riksdagen 18591860
erfordrats en ändring af den tidigare lydelsen af 17 § regeringsformen,
som vid nämnda riksdag erhöll sin nuvarande lydelse. Nästföregående
Riksdags konstitutionsutskott, som haft att meddela utlåtande öfver förslaget
till samma ändring, hade i anseende till den betydande balans
af mål och ärenden i justitierevisionen och den deraf följande långsamheten
i rättsskipningen inom högsta domstolen, hvaröfver klagomål då
förspordes, i sitt memorial n:r 34 den 26 augusti 1857 bland annat yttrat:
»Om det nuvarande förhållandet skulle få någon tid fortfara, skall
ett tillstånd af en slags rättslöshet inom svenska samhället uppstå. En
sen rättvisa är mången gång föga bättre än ingen; tvistens föremål
förlorar för parten ofta genom tidsutdrägten sitt värde; en tredskande,
som i rättegången endast söker uppskof uti fullgörandet af en honom
åliggande skyldighet, skall på det beqvämaste sätt vinna sitt mål;
och en icke häktad förbrytare skall under en icke obetydlig del af sin
lefnad kunna undandraga sig lagens näpst. En verksam rättsskipning
är dock en af de vigtigaste beståndsdelarna af den borgerliga samhällsinrättningen
och ett af de oundvikligaste vilkoren för ett folks
odling och välstånd.»

Detta yttrande torde, efter hvad ofvan blifvit visadt, kunna med
skäl af mig åberopas, då jag nu föreslår Riksdagen att vidtaga en åtgärd,
hvilken skulle utgöra första steget i den rigtning, som enligt mitt
förmenande är den enda rätta och ändamålsenliga för vinnandet af
mera snabbhet i rättsskipningen i högsta domstolen. Det synes vara
alltför tydligt, att så länge den nuvarande stora balansen af oafgjorda
mål och ärenden förefinnes i justitierevisionen, kommer den långsamhet,
hvarmed rättvisan under de senare åren skipats i högsta domstolen
och hvaröfver, i synnerhet från sådana parter, hvilkas hela ekonomiska
existens i rättegången står på spel, berättigade klagomål ständigt
höras, att äfven hädanefter fortfara. Och att ofvanberörda år 1894
företagna förändring af 49 § fattigvårdslagen icke kommer att medföra

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 231.

nedbringandet af sagde balans, torde alltför uppenbart framgå af revisionssekreterarnes
ofvan omförmälda arbetsredogörelser, och synas följaktligen
andra åtgärder vara erforderliga.

Denna balans lärer icke kunna lämpligen afarbeta^ på annat sätt,
än att högsta domstolen för någon kortare eller längre tid förstärkes
med en ny afdelning, och i följd häraf torde, om balansens afarbetande
och dermed tillika mera snabbhet i rättsskipningen åstundas, i första
rummet 17 § regeringsformen böra erhålla sådan lydelse, att densamma
icke lägger hinder i vägen för upprättandet af en tredje afdelning inom
högsta domstolen.

Ett hinder härför torde nemligen vid det förhållande, att de tolf
justitieråd, hvaraf högsta domstolen bestod då 1860 års kongl. stadga
utfärdades, ansågos icke vara ett tillräckligt stort antal för att fördelas
på två afdelningar med sex på hvarje afdelning, ligga uti nuvarande
lydelsen af nyss sagda grundlagsparagraf, enär denna oeftergifligen föreskrifver,
att Konungens domsrätt skall uppdragas högst aderton justitieråd,
hvilket antal väl ej kan enligt den med utfärdandet af nämnda
kongl. stadga följda princip anses tillräckligt stort för en fördelning på
tre afdelningar inom högsta domstolen. Visserligen synes det mig,
som skulle, då enligt 88 § i Norges Grundlov Höjeste Ret i Norge kan
bestå af endast sju ledamöter en justitiarius och sex tillförordnade
en förökning af ledamotsantalet inom högsta domstolen till 21 justitieråd
kunna för bildande af en ny afdelning inom högsta domstolen
vara tillräcklig, men jag vill ej tillmäta min subjektiva mening i afseende
på möjligheten af minskning af antalet ledamöter af de båda nuvarande
afdelningarna inom högsta domstolen någon vidare betydelse.

Emellertid vågar jag på grund af hvad jag sålunda anfört vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag
till ändring af 17 § regeringsformen att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 17.

Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf,
högst tjugufyra af honom utnämnda, lagkunniga män,

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 231.

hvilka fullgjort hvad författningarna föreskrifva dem,
som uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana
värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De
kallas justitieråd och utgöra Konungens högsta domstol.
Deras antal må ej ökas öfver tolf, så vida ej
Konungen och Riksdagen i den ordning, 87 § 1 mom.
stadgar, besluta att högsta domstolen skall på afdelningar
arbeta; och varde, i sådant fall, såväl justitierådens
antal inom ofvan föreskrifna gränser som ärendenas
fördelning emellan afdelningarna i samma ordning
bestämda.

Stockholm den 16 mars 1896.

Jöns Andersson.