Motioner i Andra Kammaren, N:o 241

Motion 1896:241 Andra kammaren

Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 241.

1

N:o 241.

Af herr E. SvenSSOll från Karlskrona, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående undervisningen i geografi
vid de allmänna läroverken m. m.

Ett bland de svåraste missförhållanden, som vidlåda vårt undervisningsväsende,
är helt visst geografiens tillbakaskjutna ställning. Detta är
desto mera anmärkningsvärdt, som geografien ej i vigt står efter något
annat läroämne, utan med fog torde kunna påstås vara ett af de betydelsefullaste.

Med rätta yttrar i Pedagogisk tidskrift för 1886 en författare: »Utom
det att geografiens studium är synnerligen själsodlande och med tillhjelp
af den moderna undervisningsmaterielen kan göras särdeles tilltalande för
lärjungen, är det också mer än de flesta skolämnena fruktbärande i praktiskt
hänseende. Kunskapen om vår jord är ju i och för sig utomordentligt
lärorik, och i än högre grad blir den så genom sina mångfaldiga beröringspunkter
med andra discipliner, exempelvis naturvetenskapens olika grenar,
historien, statskunskapen och statistiken. Endast genom detta studium
förvärfvar lärjungen någon insigt om handelns och industriens oerhörda
utveckling i våra (lagar, om de särskilda rikenas förvärfskällor och materiella
kultur samt om de genom allt detta nyskapade förhållandena i det
menskliga lifvet. Korteligen, detta studium är den enda väg, på hvilken
menniskan erhåller en sann kännedom om den verld, i hvilken hon lefver.
Den geografiska kunskapen är således ingalunda en lyxartikel, som staten
allra minst en liten och fattig som vår kan saklöst undanhålla dem,
hvilka skola blifva dess kulturs bärare eller blott aktiva medborgare, vare
sig de komma att egna sig åt vetenskapen, undervisningen, handeln, industrien
eller jordbruket; den är fastmera en nödvändighetsvara, hvars
saknad måste förnimmas på ett smärtsamt sätt.

Bih. till Riksd. 1rot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 63 Haft. (N:o 241.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 241.

Man kan icke heller såsom skäl för tillbakasättandet af geografien
anföra, att dennas betydelse på sista tiden minskats. Förhållandet är nemligen
rakt motsatt: aldrig bar den spelat en större roll än nu, och ändå
är dess betydelse stadd i ständig tillväxt. De nya, snabba och billiga
kommunikationsmedlen hafva mångfaldigat förbindelserna mellan länderna
och så att säga närmat dem till hvarandra. Emigration, immigration och
konkurrens - för att taga blott ett par detaljer i betraktande deras
vilkor, förlopp och verkningar äro af högsta betydelse för hvarje civiliserad
stat, och obekantskapen med de samma måste lända medborgarne
till men. Geografisk kunskap måste alltså betraktas såsom oumbärlig för
allmänbildningen, och så länge den nu varande sorgliga regimen består,
finnes derför en högst betänklig lucka i abiturienternas bildning.

Denna för geografien så ofördelaktiga skollagstiftning skulle kunna
förklaras, i fall bär vore fråga om ett läroämne, som allmänna meningen
utdömt såsom föråldradt och onyttigt. Men detta är så långt ifrån händelsen,
att denna mening tvärt om öfverljudt fordrar, att detta ämne får
tillgodonjuta sin fulla rätt. Om denna mening bar benägenhet för att ensidigt
fästa sig vid ett läroämnes praktiska betydelse, böra fackmännen
icke göra sig skyldiga till en annan skadlig ytterlighet och ringakta ett
ämne blott derför, att det utom andra förmåner äfven skänker en stor
praktisk nytta.»

Den författare, som jag nu citerat, står emellertid långt ifrån ensam
i sina åsigter om geografiens stora betydelse. Tvärtom hafva på senare
tider mot geografiens missvårdande höjt sig talrika röster såväl från den
stora allmänhetens som i synnerhet från lärarnes sida. Redan vid det
7:de allmänna läraremötet (1872) bragtes denna fråga på tal, och diskussionen
häröfver fortsattes såväl vid det 9:de (1878) som det ll:te all männa

läraremötet (1884), der den resulterade i en kraftig protest mot detta
missförhållande. Det behöfiiga i fråga om förändring i geografiundervisningen
framhölls samtidigt härmed under universitetens förhandlingar af
framlidne professor Hammarstrand i Upsala och dåvarande professor Odhner
i Lund, som hänvisade till förhållandet i andra länder.

En målsman egde geografien äfven i dåvarande ecklesiastikministern
Gunnar Wennerberg, som i sitt andragande i statsrådet den 12 januari
1889 yttrade, att »med hänsyn till den ogynsamma ställningen, hvari

geografien för närvarande onekligen befinner sig vid våra läroverk och

då åtgärder utan tvifvel böra företagas till dess förbättring, helst sedan
denna vetenskap numer vunnit en storartad utveckling, torde i första
rummet böra sörjas för att geografien blir tillbörligt tillgodosedd vid lärarebildningen».
Ej mindre kraftigt betonades detta missförhållande af riks -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.1.

3

dagsmannen A. Y. Ljungman i hans motion den 27 januari samma år,
der det på tal om den statsvetenskapliga ämnesgruppens försummande vid
undervisningen heter: »att det medfört en betänklig brist i den nationella
bildningen, som till följd af förbiseendet af en så vigtig grupp af vetenskaper
icke erhållit den harmoniska utveckling, som vederbort. Detta
förhållande har menligt inverkat icke blott på den nationella litteraturen
och tidningspressen, utan äfven på statslifvet och näringarne, då det medfört
en betänklig brist inom landet på personer med tillräcklig statsvetenskaplig
bildning och en nog allmän missuppfattning eller ringaktning af
de för landets näringslif vigtiga ekonomiska spörsmålen». Efter alla
dessa yrkanden från skilda håll synas undervisningens vänner med skäl
kunnat hoppas, att geografien, som visat sig ega så stort allmänt intresse,
på bästa sätt skulle tillgodoses af den 1890 tillsatta läroverkskomitén,
men har dess arbete lika litet i detta som i andra hänseenden motsvarat
allmänhetens förväntningar.

De förändringar, som af förutnämnda komité föreslagits i fråga om
geografiundervisningen och genom förlidet år utfärdade skollag fastslagits,
inskränka sig nästan uteslutande dertill, att sammanlagda timtalet i historia
och geografi i 4:de klassen minskats och i 3:dje klassen ökats med en
timme, samt att i do fem lägre klasserna geografien numera skilts från
historien. Den förstnämnda åtgärden är naturligtvis utan all praktisk
betydelse, och äfven den sistnämnda synes vara fullständigt problematisk,
då vederbörande uraktlåtit draga fulla konseqvensen deraf, nemligen att
äfven vid lärareplatsers tillsättning förklara geografien såsom ett särskildt
undervisningsämne. Denna uraktlåtenhet är desto mera besynnerlig, som
komiterade just motiverat geografiens skiljande från historien hufvudsakligen
dermed, att undervisningen i förstnämnda ämne i så fall kunde
anförtros åt läraren i naturkunnighet och sålunda tydligt visat, att de
insett, att geografien ej står i någon närmare frändskap till historien än
till något annat skolämne. Ty att i allmänhet förutsätta några större
historiska insigter hos läraren i naturkunnighet strider ju fullständigt
mot planen för universitetsstudierna.

Att för öfrigt undervisningen i geografi vid läroverken mycket väl
behöfver genom föregående studier fullt utbildade personer, framgår bland
annat deraf, att denna vetenskap, såsom också herr A. Y. Ljungman i
sin motion den 27 januari 1893 framhöll, numera vunnit den omfattning,
att den, för att vid universiteten rätt tillgodoses, fordrar upprättandet af ej
mindre än fyra särskilda professurer. Såsom undervisningsväsendet redan
nu vid våra universitet är ordnadt, kräfves emellertid för att erhålla full
kompetens till undervisningsskicklighet i skolämnet historia med geografi

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 241.

studier och examina i ej mindre än tre ganska svåra universitetsämnen,
nemligen historia, statskunskap och geografi. En fullständig licentiatexamen
i dessa ämnen lemnar dock, såsom förhållandet nu är stäldt, ej i
och för sig några utsigter till befordran på lärarebanan, hvarför naturligtvis
personer endast sällan komma att egna sig åt dessa studier, och
sålunda det allmänna gagnet af redan upprättade professurer i dessa ämnen
torde visa sig vara ganska illusoriskt. I fråga om läroverken blir också
följden i allmänhet den, att undervisningen i historia med geografi måste
anförtros åt lärare, som aflagt examen endast i ett af förstnämnda examensämnen
och sålunda endast delvis äro kompetenta. Skulle åter någon person,
som aflagt fullständig examen i ämnesgruppen historia med geografi,
egna sig åt lärarebanan, så måste denne i brist på andra undervisningsämnen
antingen blifva obefordrad eller ock befordras i läroämnen, som ej
vid universitetet varit föremål för hans studier. I begge fallen måste naturligtvis
dessa nödfallsåtgärder högst ofördelaktigt återverka på skolundervisningen
i dess helhet.

Såsom tungt vägande skäl för åtgärder inom undervisningsväsendet,
som gå stick i stäf mot den allmänna önskan inom landet, framhålles
nästan alltid förhållandet inom andra länder. Ehuru ett dylikt ängsligt
aktgifvande på främmande stater långt ifrån torde vara förmånligt för vårt
folks nationella utveckling, synes det dock i detta fall ej hafva varit ur
vägen att taga någon hänsyn till utlandet. I vårt lilla grannland Danmark
har, såsom jag fått mig meddeladt, geografien under de senare 20
åren varit fullständigt skild från historien, hvarjemte åtgärder vidtagits
för att erhålla fullt kompetenta undervisare i begge dessa läroämnen. I
öfriga kulturstater, såsom Tyskland, Frankrike och England, m. fl., har
äfven på bästa sätt härför blifvit sörj dt.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, tillåter jag mig vördsamt
hemställa:

att Eiksdagen må i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes påbjuda, att större timtal inrymmes åt
geografiundervisningen vid de allmänna läroverken ;

att geografien äfven i de högre klasserna måtte
skiljas från historien; samt

att vid tillsättandet af lärarebefattningar geografien
måtte förklaras för särkildt undervisningsämne.

Stockholm den 16 april 1896.

Ed v. Svensson.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1896.