Motioner i Andra Kammaren, N:o 89

Motion 1891:89 Andra kammaren

Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 89.

15

N:o 89.

Af herr N. Olsson . i After st a, om skrifvelse till Kongl, Maj:t
angående åtgärders vidtagande för inläsande till statsverket
af vissa skatte!rälseräntor.

I anledning af Riksdagens skrifvelse]- den 11 maj 1884 och 12 maj
1885 har Kongl. Maj:t uti en den 11 september 1885 utfärdad förordning
föreskrifvit, att de räntor af skattefrälsehemman, Indika genom köp,
byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets
eller inrättnings ego och icke bti/vit med jordeganderätten förenade,
»skulle i mån som vederbörande egare derom framställde anbud,
sedan behörig utredning om utskyldernas rätta natur och belopp egt
rum, för statsverkets räkning inlösas». \ id granskning af jordeböcker
och andra handlingar, som i följd af inkomna anbud hos kongl. kammarkollegium
egt rum, har det emellertid utrönts, att åtskilliga staten
till inlösen erbjudna skattefrälseräntor tillförene längre eller kortare tid
varit förenade med jordeganderätten, och har kammarkollegium ansett,
att denna förordning icke kunde tillämpas på sådana skattefrälseräntor,
hvilka tillförene någon, om ock kortare tid varit förenade med jordeganderätten,
ehuru såväl rätten till räntan som till jorden nu mer vore
skild, och att så beskaffade frälseräntor icke kunde af statsverket inlösas.
Likaså har kammarkollegium ansett oftanämnda förordnings föreskrifter
icke vara tillämpliga i fråga om sådana skattefrälseräntor, hvilka
nu utgå af hemman, som tillika med samma hemmans räntor under äldre
tider tillhört kronan och af denna blifvit försålda till enskilda personer,
i hvilkas hand jordegande- och ränterätten sålunda varit förenade, enär
så beskaffade räntor ansetts vara likartade med vanliga frälseskatteräntor,
hvilka förordningen af den 11 september 1885 icke afsåge.

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 89.

I fråga om förstnämnda slag af frälseräntor eller sådana, som, ehuru
af skattefrälsenatur, tillförene varit med jordeganderätten förenade,
torde icke böra förbises, att föreningen af jordeganderätten med rätten
till räntan ofta nog uppkommit derigenom^ att räntegifvaren underlåtit
eller icke förmått erlägga räntan, och att ränteegaren för att utbekomma
sin fordran, till hvars gäldande annan tillgång hos räntegifvaren saknats,
måst dels frivilligt och dels efter exekutiva åtgärder inköpa sjelfva
hemmanet, som dock snart åter blifvit till annan person försåldt; vid
hvilket förhållande föreningen af eganderätten till jord och räntan endast
alsett en liqvidationsåtgärd, som ej gerna borde kunna inverka på det
föregående förhållandet mellan rätten till räntan och rätten till jorden.
Hvad beträffar det andra slaget af frälseräntor eller sådana, som nu
utgå af hemman, hvilka tillika med hemmanets ränta blifvit i äldre tider
ai kronan försålda till enskilde och oftast kort efter statens försäljning
af jord och ränta blifvit skilda från jordeganderätten, hvarefter räntan
utgått under många generationer, ofta allt sedan 1600-talet, så hafva räntegifvarne
af denna kategori alltid ansett sig fullkomligt likstälde med
utgifvame af rena skattefrälseräntor och således berättigade att åtnjuta
de förmåner, som beredts dem, hvilkas räntor blifvit till staten inlösta.
Det blef först vid tillämpningen af kongl. förordningen den 11 september
1885, som skilnaden emellan de begge slagen af räntegifvare utröntes.

Att kammarkollegii tolkning af nämnda förordning framkallat mycket,
missnöje, torde en hvar finna helt naturligt, liksom ock att ett dylikt
missnöje är väl befogadt, synnerligast som till följd dels af ofullständiga
anteckningar från äldre tider, dels af otydliga och svårfattliga uttryck
i gamla urkunder, kammarkollegium icke alltid kan med säkerhet afgöra,
huruvida en frälseränta skall hänföras till den ena eller andra kategorien.

Då ju hufvudsyftet med kongl. förordningen den 11 september 1885
var att såvidt möjligt vore bereda egarne af skattefrälsehemman likställighet
med kronoskatte, men sådant genom vederbörandes tolkning
af förordningen (hvarigenom Riksdagens och Regeringens förenade åtgärder
i förevarande ämne till god del förfelats) sålunda icke vunnits,
torde en hvar finna, hurusom det är af nöden att man ofördröjligen
söker undanrödja de hinder, som må förefinnas för inlösande af nu
anförda slag af frälseräntor, hvilka ju alla ursprungligen varit kronooch
för den skull med allt skäl böra anses lika med vanliga skattefrälseräntor.

Ur statsregleringssynpunkt är denna fråga af ringa betydenhet, enär
dels icke så synnerligt många af bär ofvan antydda slag af frälseräntor
torde förefinnas, och dels staten efter skedd inlösen ju eger uppbära

Motioner i Andra Kammaren, N:o 89.

17

räntan; men ur synpunkten af en rättvis och lika beskattning har den
en ingalunda oväsentlig betydelse.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,

det Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för inlösande
till statsverket af

dels sådana skattefrälseräntor, som för närvarande
äro från jordeganderätten skilda utan hinder
deraf att samma räntor tillförene varit med jordeganderätten
förenade, och dels sådana räntor, hvilka
nu utgå af hemman, som tillika med hemmanets ränta
ursprungligen tillhört kronan och af denna blifvit försålda
till enskilde, i hvilkas hand jord och ränta vid
köpet från kronan varit förenade.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1891.

Nils Olsson

från Södermanlands län.

Häruti instämma:

J. August Sjö. P. G. Petersson. Emil Olsson

i Kyrkobok

Bill. till Bitcsd. Prof 1891. 1 Sami. 2 Äfd. 9 Band. i4 Haft.

3