Motioner i Första Kammaren, N:o 14

Motion 1891:14 Första kammaren

Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 14.

1

N:o 14.

Af lierr Unger, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
utsträckning af fridlysning stiden för elg.

Det torde nu mera vara temligen allmänt insedt och erkändt, att den
genom kongl. kungörelsen den 15 februari 1878 bestämda fridlysningstid för
elg bör, om elgstammen skall kunna hållas uppe, ytterligare utsträckas så,
att endast 15, i stället för 30 dagar varder den i lag medgifna tiden för
elgjagt.

De, med Stöd af kongl. kungörelsen den 2 juli 1875, från skilda delar
af landet alltjemt återkommande underdåniga framställningarne om elgjagtens
inskränkning torde få anses såsom ojäfaktiga vittnesbörd att sådan inskränkning
är allmänligen behöflig.

Vid fråga derefter, om hvilka 15 dagar af året, som, med hänsyn till
nödig jagtvård och andra på den frågan inverkande omständigheter, må anses
vara de mest lämpliga för den tillåtna elgjagten, är till en början att
beakta, det elgens parningstid i allmänhet lärer få anses inträffa, enligt
gammal sägen, emellan korsmessan och brittmessan, d. v. s. emellan den 14
september och 7 oktober.

Under sådant förhållande och då elgen väl, liksom annat nyttigt
villebråd, skäligen bör vara fridlyst under sin parningstid, samt hans kött
nyss efter parningen är magert och mindre välsmakande, men jagttiden å
andra sidan, med hänsyn till årskalfvarnes tillväxt och svårigheten att under
den varma årstiden bevara köttet från snar förskämning, icke heller torde
böra utsättas före september månad, synes lämpligaste tiden för elgjagten
vara de 15 första dagarne af september.

Med åberopande af dessa förhållanden, vågar jag härigenom vördsamt
föreslå,

det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes i nåder taga i öfvervägande och
Bill. till Rilcsd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Käft. 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

besluta, huru vida icke fridlysningstiden för elg allmänligen
bör ytterligare utsträckas så, att elgjagt må i hela riket
årligen varda tillåten endast de femton första dagarne af
september månad.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles vördsamligen.

Stockholm den 28 januari 1891.

Magnus Unger.

K:o 15.

Af herr Unger, med förslag till ändrad lydelse af 7 § i kongl.
jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Angående förföljningsrätt, eller rättigheten att å annans jagtmark fullfölja
å egen mark börjad jagt, finnes i 7 § af nu gällande jagtstadga den
21 oktober 1864 stadgadt:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att jaga,
hafve rätt att jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt;
så ock att behålla detsamma, om det der fälles. Är det björn, varg, lo
eller jerf, som jagas, vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit
såradt.»

I kongl. jägeristadgan den 13 april 1808 var förföljningsrätten inskränkt
till såradt villebråd, så att, enligt nämnda stadga, icke heller jagt
efter rofdjur fick, utan tillsägelse hos jagträttsinnehafvaren, å annan mark
fullföljas, med mindre djuret förut var såradt.

Det heter nemligen i 8 § Art. II af 1808 års jägeristadga:

»Reser man å egna egor, eller der man fått tillstånd att jaga Djur
eller Fogel, af hvad namn och egenskap som helst, hafve ej rätt åt utan
lof förfölja det inpå annans mark; utan så är, åt djuret blifvit förut såradt.