Motioner i Första Kammaren, N:o 21

Motion 1891:21 Första kammaren

Första kammaren

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 21,

N:o 21.

Af herr Wieselgreil, om förhöjning nf anslaget till högre skolor
för qvinlig ungdom.

I sin nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof af den 14 januari 1891 tiar Kongl. Magt under åttonde
hufvudtiteln föreslagit Riksdagen ett med 30,000 kronor förhöjdt anslag
till understöd åt högre skolor för qvinlig ungdom. I denna nådiga
proposition, till hvilken jag anhåller få i allo hänvisa för motiveringen
af mitt förslag, yttras bland annat: »Om det är en sanning att
samhällets välfärd ytterst hvilar på religion och sedlighet; att familjen
är dessas första och säkrast fruktbara plantskola; att det är qvinnan,
som gifver hemmet dess pregel; så måste man medgifva, att äfven
betydliga offer äro väl försvarade, om en allmännare spridd högre
qvinnobildning genom dem kan vinnas. Detta syfte är långt ifrån att
vara, såsom man ofta hör förebäras, en angelägenhet endast för en viss
samhällsklass ett hela folkets gemensamma lifsintresse». Sedan vidare
i samma nådiga proposition ådagalagts Riksdagens alltifrån år
1862 för denna vigtiga samhällsangelägenhet stigande intresse, visas,
att sedan det af Riksdagen gifna anslaget år 1882 faststäldes till dess
nuvarande belopp, antalet skolor, förtjenta af understöd, småningom
tillväxt så, att deras antal, som vid sistnämnda år utgjorde 38, nu
uppgår till 69, och att Kongl. Maj:t, som ansett ifrågavarande skolor i
allmänhet befinna sig i stort ekonomiskt trångmål, nu ser sig nödgad
att antingen lemna en del skolor utan all hjelp eller ock göra en ytterligare
inknappning utöfver den, som år 1888 vidtogs, å de äldre skolornas
redan förut otillräckliga understödsbelopp. Följden af en dylik
inknappning blir ju tydligen den att skolornas föreståndare, som hittills
nödgats aflöna lärarinnorna illa, nu tvingas, oaktadt de stigande lefnads -

Motioner i Första Kammaren, Ko 21.

7

kostnaderna, att ännu vidare minska de löner, för livilkas ökning alla
rimliga skäl tala. Det är ock alldeles tydligt, att det ringa belopp af

30.000 kronor, hvarmed Kongl. Maj:t, under den uttalan, att »statens
medel för närvarande måste tagas i anspråk för många andra ändamål»,
begärt det äldre anslagets ökning, icke kan i någon väsentlig mån
förbättra de många skolornas ställning. Då nu emellertid »en omfattande
och grundlig utredning blifvit gjord af de högre flickskolornas
tillstånd så väl med afseende på deras organisation och undervisning
som beträffande deras hygieniska och ekonomiska förhållanden»; och då
1885 års Riksdag i särskild skrifvelse anhöll, »att Kongl. Magt täcktes
låta undersöka, huru undervisningen i de enskilda högre skolorna för
qvinlig ungdom för närvarande bedrifves och Indika resultat af densamma
hittills vunnits, samt af de upplysningar, som genom undersökningen
erhållits, gifva Riksdagen del»; så torde Riksdagen, som nu
erhållit del af denna utredning och som länge erkänt dessa skolors
höga betydelse för samhället, nu böra med ett något kraftigare stöd
än förut sätta dem i stånd att bättre än hittills uppfylla sitt vigtiga
ändamål.

Utan att våga utgå ifrån beviljandet af hela det belopp eller

4.000 kronor, hvilket komiterade tillstyrkt för hvar och en af sådana
skolor, som uppfylt stadgade vilkor; anser jag mig, då tvifvels utan
lång tid torde förgå, innan man enats om dessa skolors organisation,
och då motiveringen i den kongl. propositionen tydligen visar, att det
äskade beloppet endast af hänsyn till andra statens kraf satts så lågt,
att det omöjligen kan ens tillnärmelsevis fylla de dock som synnerligen
vigtiga erkända behofven, böra ifrågasätta, huru vida icke hälften af
de af komiterade föreslagna beloppen med i medeltal 2,000 kronor åt
hvardera af de ungefär 70 skolor, livilka Kongl. Maj:t funnit förtjenta
af understöd, må kunna, utan ändring af förut gällande bestämmelser,
få af statsmedel utgå. På grund af det nu anförda får jag sålunda
vördsamt föreslå,

att Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag
till högre skolor för qvinnor må i allo bifallas, dock
med den förändring, att det af Kongl. Maj:t äskade
beloppet af 30,000 kronor höjes till 70,000 kronor.

Stockholm den 27 januari 1891.

Sigfrid Wieselgren.