Motioner i Första Kammaren, N:o 25

Motion 1893:25 Första kammaren

Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

1

N:o 25.

Af herr Adelsköld m. fl., angående skrifvelse till Konungen i fråga
om mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen afl enskild
egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

Genom deklarationen i Paris den 15 april 1856 afskaffades kaperiet,
och förklarades fiendtlig egendom under neutral flagga och neutral
egendom under fiendtlig flagga fridlyst så när som på krigskontraband.
Fortfarande är det emellertid af folkrätten medgifvet, att den ena krigförande
magtens krigsfartyg uppbringa motståndarens handelsfartyg, konfiskera
derå befintlig fiendtlig last samt taga i krigsfångenskap deras
befälhafvare och besättningar.

Allt ifrån ett år 1785 afslutadt fördrag mellan Förenta staterna och
Preussen, hvari båda staterna förbundo sig att, i händelse af krig dem
emellan, ej utfärda kaparebref, mognade efter hand inom den allmänna
folkrätten grundsatsen att icke tillåta kaperi. Under Krim-kriget utfärdade
ingen af de krigförande magterna kaparebref, och fullständigt
fastslogs grundsatsen genom den ofvannämnda Paris-deklarationen af
1856, hvari följande fyra punkter uppstäldes:

l:o) Kaperiet är och förblifver afskaffadt.

2:o) Fiendtlig egendom under neutral flagga är fridlyst, med undantag
af krigskontraband.

3:o) Neutral egendom, med undantag af krigskontraband, är fridlyst
äfven under fiendtlig flagga.

4:o) Blockad är bindande endast för så vidt den är effektiv, d. v. s.
uppehälles af en styrka, tillräcklig att verkligen hindra tillträde till fiendens
kust.

Bill. till Riksd. Blot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 9 Käft. fN:o 25).

1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

England och Frankrike afgåfvo i förening denna »förklaring» till
Europas och Amerikas sjömagter. Den vann allas tillslutning med undantag
af Spaniens, Mexikos och Förenta staternas och är sedan dess
att betrakta såsom ingången i den allmänna folkrätten. Spanien och Mexiko
ursäktade sig med den relativa svagheten hos deras örlogsflottor. Förenta
staterna godkände de tre senare punkterna, men ville göra kaperiets
afskaffande beroende af, att icke heller örlogsfartyg Unge under krigstid
bemägtiga sig fiendtlig enskild egendom till sjös. öfriga större sjömagter
(Frankrike, Holland, Italien, Preussen och Ryssland) voro villiga
att godkänna denna partiella tillslutning. Men Storbritannien höll på det
fullständiga godkännandet af deklarationens fyra punkter, hvarför Förenta
staternas tillslutning uteblef. Året efter förklarade sig likväl Förenta
staterna afstå från sina betänkligheter, utan att dock underskrifva sin
anslutning till deklarationen.

Förenta staterna fingo snart skäl att ångra sin förbehållsamhet.
Under det nordamerikanska inbördeskriget 186065 drogo på grund
deraf sydstaterna så mycket mindre i betänkande att utrusta kapare,
hvilka tillfogade nordstaternas handel den största skada.

Under kriget mellan Chile och Peru 1879 utfärdade sistnämnda
magt kaparebref, ehuru den biträdt Paris-deklarationen. I öfrigt har
sedan 1856 kaperiet ej längre förekommit.

Redan under förhandlingarna om Paris-deklarationen 1856 var det
fråga om att med ens taga steget ut och fullständigt fridlysa enskild
egendom till sjös, som ej är krigskontraband. Men detta strandade på
Englands motstånd.

Sedan dess står genomförandet af denna grundsats såsom ett bland
de hufvudsakligare önskemålen på dagordningen inom den mellanfolkliga
rätten.

År 1859 fattade ett möte af 300 köpmän i Bremen en resolution
i detta syfte, och åtskilliga handelskamrar i Tyskland, Frankrike och
England slöto sig dertill. Bland instämmandena märkes äfven ett svenskt,
af handelsföreningen i Göteborg.

I 1866 års krig afstodo alla tre de krigförande magtema, Österrike,
Preussen och Italien, från att låta egna krigsfartyg uppbringa enskild
fiendtlig egendom till sjös.

1868 beslöt nordtyska förbundets parlament anmoda kansleren att
söka utverka den enskilda egendomens fridlysning till sjös under krigstid.
Förbundsrådet slöt sig härtill, och underhandlingar öppnades i
sådant syfte med Förenta staterna.

Motioner i Första Kammaren, N:o 25. 3

Vid utbrottet af 187071 års krig förbjöd konungen af Preussen
i nordtyska förbundets namn uppbringande af franska handelsfartyg
genom tyska örlogsman, och detta beslut delgafs franska regeringen.
Frankrike som 1859 i kriget mot Österrike och 1860 i kriget mot
Kina hade afstått från denna rätt gick emellertid nu tillbaka till 1856
års deklaration och svarade med en order till sina krigsfartyg att angripa
och uppbringa alla fiendtliga handelsfartyg, man mötte, jemte
deras last. Då äfven befälhafvarne och besättningarna fördes till Frankrike
som krigsfångar, svarades från tysk sida med att häkta och
föra som fångar till Tyskland fyratio ansedde borgare i Gray, Vesoul
och Dij on.

Den tyska handeln led ingen synnerlig skada af åtgärden. Alla
tyska hamnar liöllos blockerade; men varuutbytet fortgick medelst jernväg
och öfver neutrala hamnar. 75 tyska handelsfartyg jemte laster
uppbringades dock, hvilka Frankrike efter fredsslutet fick betala med 17
millioner francs.

1872 ingingo Förenta staterna och Italien ett handels- och sjöfartsfördrag,
hvari de betryggade hvarandra fridlysning af den enskilda egendomen
till lands och till sjös; dock med den begränsningen, att om
endera af de kontraherande magterna råkar i krig med en tredje magt,
hvilken icke erkänner grundsatsen, skyddar ej den andre kontrahentens
flagga den fiendtliga egendomen.

I rysk-turkiska kriget 187778 höll man sig vid Paris-deldarationens
ståndpunkt. Turkiska flottan, som var den starkare, uppbringade
ryska handelsfartyg, men skördade deraf endast obetydlig fördel.

De fleste folkrättsförfattare erkänna och framhålla, somliga med
mycken skärpa, det oegentliga i att, sedan det gamla plundringssystemet
nu blifvit aflyst. i krigen till lands och den fiendtliga enskilda
egendomen der är fridlyst samt, der man nödgas tillegna sig densamma,
såsom lifsmedel o. s. v., värdet af det tagna ersättes, föråldrade grundsatser
ännu fortlefva på sjökrigets område. Syftemålet är att skada
fiendens sjöfart och handel och derigenom tvinga honom att fortare
göra fred. Men erfarenheten från senare tiders krig har visat, att
detta syfte föga eller alls icke ernås numera, sedan ett utveckladt jernvägsnät
möjliggjort varuutbytets nära nog ostörda fortgång, om också
transporterna sjöledes hämmas genom faran för uppbringning, äfvensom
sedan neutralt lastrum med stor lätthet kan öfvertaga den krigförande
statens handelsflottas funktioner. Sagda tvångsmedel hade också
ur den synpunkten större skäl för sig förr än nu, att krigen då drogos

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

ut på längden, medan man nu söker koncentrera dem på så kort tid
som möjligt; men då hinner ej förstöringen af fiendens sjöfart öfva
sin fulla verkan.

Bland talrika yttranden i detta ämne af olika folkrättslärde må bär
utväljas följande af den aflidne Emile de Laveleye. Han säger bland
annat:

»För uppbringningen af enskild egendom till sjös kan man icke
göra gällande det skälet, att den föranledes af allmän nödvändighet.
Uppbringningen sker endast och allenast för att skada fienden och förstöra
handeln. Det är som om man till lands skulle systematiskt
bränna fabrikerna, emedan de äro en källa till rikedom för fienden.

»Man säger också, att fartyget är en del af den stats område, som
det tillhör, och att man följaktligen kan bemägtiga sig fartyget med
samma rätt som man eröfrar landet. Låtom oss gå ut från dessa båda
förutsättningar; men af dem bärflyter ingalunda uppbringningsrätten.
Den stat, som bemägtigar sig ett område, förvärfva!- der öfverhögbetsrätt,
men ingalunda någon eganderätt till enskild egendom derstädes.
Derför kan den krigförande på sin böjd taga de fiendtliga handelsfartygen
i besittning, men icke konfiskera dem jemte deras besättningar.

»De, som försvara uppbringningsrätten, åberopa emellertid ett allvarsammare
skäl. Handelsflottan är säga de i sjelfva verket
en bundsförvandt till örlogsflottan. Ett handelsfartyg förvandlas lätt
till örlogsfartyg, och matroserna kunna omedelbart användas till att fylla
luckorna i örlogsflottans manskap under krig. Hela flottan bör alltså
betraktas som en armékår, hvilken deltager i fiendtligheterna. Deraf
skulle följa, att, då man bemägtigar sig ett handelsfartyg, man i sjelfva
verket icke kränker den enskilda egendomens helgd. Detta resonnement,
som förr måhända egde grund, har numera förlorat allt värde.
Efter pansarfartygens och de grofva kanonernas uppkomst är ett handelsfartyg
ej längre till någon nytta i en sjöstrid. Utan tvifvel kunna
handelsfartygen göra gagn som kapare; men kaperiets afskaffande hindrar
åtminstone de magter, som undertecknat Paris-deklarationen, att
göra bruk deraf.

»Hvad matroserna vidkommer, så, om man har rätt att gripa och
hålla dem i fångenskap derför, att de kunna lemna förstärkning åt örlogsflottans
manskap, följer deraf, att man äfven har rätt att till lands
tillfångataga fredliga medborgare, blott de äro vapenföra och kunna
införlifvas med hären.»

Den 1 mars 1892 framlade herrar Dr Barth, Dr Baumbach från Berlin,
vicepresident i tyska riksdagen, m. fl. medlemmar af samma riksdag,

5

Motioner i Första Kammaren, N:o 25,

följande förslag till resolution, lika lydande med det, som 1868 antogs
af nordtyska förbundets parlament:

»att riksdagen ville besluta anmoda herr rikskansleren att vidtaga åtgärder
för att, under nu rådande fredliga förhållande till de utländska magterna,
underhandlingar måtte inledas, hvilka hafva till syfte att genom öfverenskommelse
mellan stat och stat upphöja den enskilda egendomens
till sjös frihet i krigstid till en fördragsenlig! erkänd grundsats i folkrätten».

Förslaget förekom till behandling i riksdagen den 4 mars, men
togs tillbaka af förslagsställarne, sedan rikskansleren Caprivi uttalat sig
deremot.

Den fjerde mellanfolkliga riksdagsmannakonferensen, hvilken i augusti
sistlidet år sammanträdde i Bern, uttalade bland annat önskvärdheten
af att denna fråga skulle bringas å bane i de olika landens riksdagar,
och i enlighet härmed framlade samma medlemmar af tyska riksdagen
den 30 sistlidne november följande förslag:

»att riksdagen ville besluta anmoda rikskansleren att på en mellanfolklig
konferens skaffa erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms
otänkbarhet till sjös under krigstid».

Detta förslag har ännu icke kommit under behandling.

Den 30 sistlidne januari fördes denna fråga på tal i rumäniska
senaten genom eu interpellation. Utrikesministern Lahovary svarade,
att han vore färdig deltaga i hvarje europeisk kongress, som komme
att sammanträda för att inskrifva denna grundsats i folkrätten. Liknande
frågor hafva framstälts i Nederländernas första och andra kammare
och fått gynsamt svar.

Då frågan om det fullständiga genomförandet af grundsatsen, att
enskild egendom till sjös skall vara fridlyst under krigstid på samma
sätt som enskild egendom till lands, sålunda synes komma att föras på
tal inom flera af Europas riksförsamlingar, torde det vara påkalladt,
att så sker äfven inom den svenska representationen. Häremot synes
så mycket mindre vara att invända, som det för de skandinaviska rikena
med deras hafomflutna läge, hvithet omöjliggör varmitbyte med utlandet
medelst jernväg, med deras vidsträckta kuster och deras ansenliga
handelsflottor är angelägnare än för de flesta andra magter att
få denna grundsats erkänd.

I det i tyska riksdagen framlagda resolutionsförslaget antydes som
medel att nå målet: sammanträdandet af en internationel konferens. Eu
annan väg är underhandlingar mellan stat och stat, såsom exempelvis
de, hvilka ledde till den ofvan omtalade öfverenskommelsen mellan Förenta
staterna och Italien.

Bill. till Itiksd. Prat. 1 Sami. 2 Afd. I Band. U Haft.

2

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 35.

På grund af det anförda hemställes,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes när och på sätt sådant
lämpligen kan ske medverka till att bereda mellanfolkligt
erkännande åt grundsatsen af enskild egendoms
okränkbarhet till sjös under krigstid.

Stockholm den 8 mars 1893.

Cl. Adelsköld.

Carl Nyström.

R. Klinckow ström.

Ernst Stridsberg.

J. N. Sanne.

C. P. af Buren.

Stockholm, K. L. Beckman, 1893.