Motioner i Första Kammaren, N:o 50

Motion 1890:50 Första kammaren

Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 50.

1

N:o 50.

Af herr Borg, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
afgörande genom skiljedomstol af tvister, som kunna uppkomma
mellan Sverige och främmande magter.

Den 21 sistlidne februari inlemnades till Norges storting en så
lydande skrifvelse:

»Undertecknade tillåta sig härmed föreslå för stortinget att ingå
med följande adress.

Till Konungen!

Stortinget ingår härmed i underdånighet till Eders Majestät med
anmodan att begagna den Eders Majestät enligt grundlagens § 26 tillkommande
myndighet att söka afsluta överenskommelser med främmande
magter om afgörande medelst skiljedomstol af alla tvistigheter,
som kunna uppstå mellan Norge och dessa magter.

I det inbördes förhållandet folken emellan börjar skiljedomstanken
att vinna insteg. I mer än 50 fall hafva i vårt århundrade krig
hindrats genom de tvistande parternas öfverenskommelse om strids°
fragans hänskjutande till skiljemäns dom, och man har intet exempel
på, att någon af parterna sedan frångått ett dylikt aftal eller nekat
efterkomma domen. Den vidare utvecklingen häraf är traktater om
skiljedom i alla tvistigheter, som kunna uppstå. Heller icke denna
tanke är främmande för det civiliserade Europa, Sålunda stiftades den
29:de och 30:de juni i fjor i Paris ett förbund mellan medlemmar af
så godt som alla Europas nationalförsamlingar med det uttryckliga
Bill. till Biksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 17 Raft.

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 50.

ändamål att understödja hvarandra i sträfvandena för denna saks genomförande.
Stortinget är öfvertygadt om, att tanken också eger tillslutning
hos den öfvervägande delen af vårt folk. På samma sätt som
för länge sedan lag och dom trädt i stället för näfrätten till att slita
tvist man och man emellan, tränger sig i förhållandet folken emellan
tanken om stridigheters afgörande genom skiljedom fram med oemotståndlig
magt. Mer och mer står krig inför det allmänna medvetandet
som en lemning af forntidens barbari och en förbannelse för menniskoslägtet.
I synnerhet hos oss, som haft lyckan att i trefjerdedels århundrade
lefva i ostörd fred, bär öfvertygelsen härom genomträngt
alla folklager.

Fullt förvissade om, att hvad stortinget anmodar Eders Majestät
om skall vara till obetingad lycka för vårt folk, hänskjuter det till
Eders Majestät att härutinnan taga erforderliga steg.

V. Ullmann. Paul Koht. V. A. Vexelsen. K. Moursund.

W. Konow. Sigurd Blekastad. N. Skaar. Peder Rinde.

Andreas Lavik. Nils Melhuus.»

Den 6 sistlidne mars blef detta förslag till adress af stortinget
antaget med den öfverväldigande majoriteten af 89 röster mot 24.

Redan år 1887 undertecknade 233 medlemmar af engelska underhuset
och 36 af öfverhuset en adress till presidenten i Nordamerikas
Förenta Stater om hans medverkan till afslutande af en fortfarande
skiljedomstraktat mellan nämnda stater och England. Bland undertecknarne
syntes namnen Gladstone, John Bright, Spurgeon, kardinal
Mtinning, Newman Hall och Londons lordmayor. En deputation af 12
engelska parlamentsmedlemmar aflemnade denna adress i Washington,
hvarest såväl deputationen som adressen mycket välvilligt mottogos.
Sherman, ordföranden i senatens utskott för utrikes ärendena, framlade
ett betänkande, hvari senaten tillstyrktes lemna presidenten bemyndigande
att antaga adressförslaget. Den af kongressens båda hus antagna
s. k. »Sherman resolution» lyder sålunda:

»Att presidenten må, och härmed uppmanas han dertill, tid efter
annan, så snart tillfälle erbjudes, inleda underhandlingar med hvarje
styrelse, med hvilken Förenta Staterna hafva eller böra hafva diplomatiska
förbindelser, i ändamål att alla stridigheter och oenigheter mellan tvenne
styrelser, hvilka icke kunna biläggas på diplomatisk väg, måtte hänskjuta
till skiljedomstol och på detta sätt fredligt biläggas.»

Den 21 april 1888 inlemnade herr Frédéric Passy och 44 andra
deputerade i franska deputeradekammaren ett förslag om afslutande af
skiljedomstolstraktater mellan Frankrike, England och Nordamerika.

Motioner i Första Kammaren, N:o 50.

3

Ett liknande förslag har i spanska riksdagen blifvit under senaste
session väckt af senatorn och granden af Spanien Marcoartou.

Uti italienska parlamentet har nyligen bildats en komité för att
behandla frågan om en parlamentarisk fredsförening.

Vid den andra interparlamentariska kongressen, i Paris i juni
1889, deltogo 42 deputerade och 14 senatorer i de fattade besluten, af
hvilka det första hade följande lydelse:

»Den interparlamentariska konferensens medlemmar anbefalla
ånyo och inträngande alla civiliserade regeringar afslutning af traktater,
hvarigenom de förpligta sig att medelst skiljedomstol afgöra alla stridigheter,
som ibland dem kunna uppstå, dock utan att derigenom staternas
sjelfständighet kränkes eller någon inblandning sker i deras inre
författning.»

I den permanenta interparlamentariska komité, som vid samma
tillfälle valdes, befinnas bland andre den ryktbare franske senatorn
Jules Simon, den italienske deputeraden Ruggiero Bonghi (undervisningsminister
18741876), den nordamerikanske senatorn Sherman (finansminister
1877), den belgiske deputeraden Ch. Bula (borgmästare i Bruxelles).

Denna lilla historik visar åtminstone, att meningsströmningen för
internationella skiljedomstolar och skiljedomstraktater är ganska stark
äfven i lagstiftarnes led i de förnämsta kulturlanden.

På de af vårt broderlands representation godkända motiv, förstärkta
af det varma intresse, vårt broderfolks lagstiftare uttalat för
saken, och enär det svenska folket tvifvels utan, likaväl som Norges
folk, hyser den innerliga önskan, att alla tvister med främmande
magter, så vidt ske kan, fredligt biläggas, föreslår undertecknad, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t, med den magt, som § 11 i regeringsformen
tillerkänner honom, ville söka uppgöra sådana
överenskommelser med främmande magter, hvarigenom
alla tvister, som emellan nämnda magter och
Sverige kunna uppkomma, skola afgöras genom skiljedomstol.

Stockholm den 16 april 1890.

F. T. Borg.