Motioner i Första Kammaren, N:o 51

Motion 1895:51 Första kammaren

Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

1

N:o SI.

Af herr Treffdlberg, angående meddelande af föreskrifter i syfte
att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande måtte
tillfogas djuren.

Efter uppmaning af svenska allmänna djurskyddsföreningen, svenska
allmänna qvinnoföreningen till djurens skydd och de flesta i skilda
delar af landet bildade djurskyddsföreningar tillät jag mig att uti en
vid förra riksdagen väckt motion föreslå: »att Riksdagen måtte till
Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med begäran att Kongl. Maj:t
ville taga i nådigt öfvervägande om och till hvilken utsträckning lagbestämmelser
må kunna meddelas i syfte att vid slagt af husdjur minsta
möjliga lidande, medelst föregående bedöfning eller på annat ändamålsenligt
sätt, tillfogas djuren.»

Denna motion, som remitterades till förberedande behandling af
lagutskottet, afstyrktes af utskottet samt afslogs jemväl af Riksdagens
begge kamrar, i den första dock efter omröstning med endast 1 rösts
majoritet, men i den andra utan omröstning.

öfverläggningen i frågan har på mig gjort det intryck, att anledningen
till det motstånd, som sålunda mötte motionen, väsentligen
är att söka i tvenne hvarandra motgående hufvudströmningar i de begge
kamrarna.

Jag hade nemligen, såsom äfven af en talare i Andra Kammaren
särskildt betonades, i motiveringen till motionen förutsett tvenne alternativ:
antingen att Kongl. Maj:t skulle kunna sjelf i kraft af sin ekonomiska
lagstiftningsrätt utfärda bestämmelser eller ock för Riksdagen
i den ordning, som för stiftande af kriminallag är stadgad, framlägga
förslag till sådana lagbestämmelser, och sjelfva klämmen hade jag affattat
så, att utrymme der lemnats för Riksdagen att använda hvilketdera
Bill. till Bilcsd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 19 Käft. (N:o 51.)

2

Motioner i Forsta Kammaren, N:o 51.

af dessa alternativ som Riksdagen kunde finna för godt. Emellertid
och oaktadt jag sålunda anvisat tvenne skilda utvägar för frågans lösning,
synes endast det senare alternativet företrädesvis hafva ådragit
sig uppmärksamhet, i det att man inom Första Kammaren, i likhet med
lagutskottet, tyckes hafva ansett olämpligt att i strafflagen införa nya
bestämmelser i motionens syfte, under det att man åter inom Andra
Kammaren ansåg motionens syfte just på kriminallagstiftningens väg
böra uppnås, hvadan också flere talare inom sistnämnda kammare understödde
ett af herr Hedin derstädes framstäldt yrkande, att kammaren
för sin del måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
ville anhålla, att Kongl. Maj:t »måtte låta utreda om och hvilka lagbestämmelser
böra föreskrifvas i syfte att vid slagt af husdjur minsta
möjliga lidande dem tillfogas samt för Riksdagen framlägga det förslag
i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda».

Utom det nyss antydda formella skälet för motionens afstyrkande
anförde lagutskottet i öfrigt endast det argumentet emot motionen, att,
enligt utskottets förmenande, »motionens syfte säkrare än genom nya
lagbestämmelser skulle vinnas på öfvertygelsens och upplysningens väg»,
en åsigt, som dock icke torde hafva i nämnvärd mån inverkat på frågans
utgång och för öfrigt af åtskilliga talare bemöttes med erinran om den
uppfostrande verkan, som goda och humana lagar medföra, i det att
de utgöra synnerligen kraftiga medel just för spridandet af upplysning
och rigtiga öfvertygelser bland folket, och på samma gång »gifva åt
de tröga och likgiltiga en impuls till eftersinnande, som icke på annat
sätt kan åstadkommas».

Då jag nu vågar besvära Riksdagen med frågans återupptagande,
så eger detta sin förklaringsgrund i flere omständigheter, hvaribland
dels många förnyade från flere håll till mig stälda uppmaningar, dels
den uppmuntran, min motion under förra riksdagen rönte från flere
talare i begge kamrarne, dels sjelfva frågans natur, som kräfver att
densamma, i likhet med så många andra humanitära frågor, icke släppes
efter första motgången, utan åter och åter bearbetas för att efterhand
vinna insteg och erkännande i folkmedvetandet, dels ock ändtligen
förhoppningen att genom den af mig nu vidtagna förändringen i lydelsen
af sjelfva klämmen uti motionen det må kunna lyckas mig att
undvika de stötestenar af formel beskaffenhet, på hvilka motionen
under förra riksdagen synes hafva fallit.

Såsom jag nemligen här ofvan antydt, ansåg å ena sidan lagutskottet
olämpligt att i strafflagen, hvarest i 18 kap. 16 § funnos
allmänna bestämmelser om grymhet mot djur, införa stadganden om

Motioner i Första Kammaren, N:o 51. 3

straff för den särskilda form af grymhet, som i min motion afsågs,
hvaremot å andra sidan man inom Andra Kammaren synes hafva ansett
det vara förenadt med våda att uteslutande till Kongl. Maj:ts
ekonomiska lagstiftningsrätt hänskjuta ordnandet af denna angelägenhet.
Betänkligheterna såväl i ena som andra hänseendet böra dock, så
vill det synas mig, kunna häfvas, om man ville förena sig om ett förmedlingsförslag
i sådan rigtning, att Riksdagen väl förbehåller sig att
pröfva de allmänna grunderna för en eventuel lagstiftning i ämnet,
men tillika öfverlemnar åt Kongl. Maj:t att utfärda en på samma grunder
hvilande och med ytterligare erforderliga reglementariska föreskrifter
kompletterad förordning angående hvad vid slagt af hemdjur
skall iakttagas.

Ett försök till ett dylikt förmedlingsförslag tillåter jag mig härmed
underställa Riksdagens pröfning, i det att jag, under åberopande
af hvad jag här ofvan och i min vid förra riksdagen afgifna motion i
samma ämne anfört, vördsamt föreslår,

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta
underdånig skrifvelse med begäran att Kongl. Maj:t
täcktes dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning
stadganden må kunna meddelas i syfte att vid
slagt af hemdjur minsta möjliga lidande, medelst förutgående
bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt,
tillfogas djuren, dels ock, derest utredningen dertill
föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till de allmänna grunder, på hvilka en eventuel
lagstiftning i ämnet synes böra byggas, samt
derefter, och sedan dessa grunder blifvit af Riksdagen
pröfvade, utfärda föreskrifter om hvad vid hemslagt
af husdjur, till vinnande af ofvan omförmälda
ändamål, skall iakttagas.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles vördsamt.

Stockholm den 2 april 1895.

Curry Treffenberg.