Sverige sörjer i dessa dagar en af sina ädlaste söner. Läkaren,
vetenskapsmannen, fosterlands- och menniskovännen Magnus Huss har
efter ett långt, välsignelserikt lif gått till hvila. Allas vördnad och
tacksamhet hägna minnet af hvad han varit för sitt folk, liksom ock
för menskligheten.
I fyratiosex år tjenade han staten. Då han afgick ur statens
tjenst, der han särskildt för hospitalsvårdens utveckling utöfvat. en
epokgörande verksamhet, hvarken begärde eller erhöll han någon statspension;
endast de 1,000 kronor, hvilka han såsom öfverinspektor för
lasaretten uppburit, åtnjöt han fortfarande, enär han såsom sådan
försatts på indragningsstat. Oegennyttig och uppoffrande, hade lian
dock i följd af sitt stora anseende såsom läkare kommit i en ekonomiskt
oberoende ställning.
Men stora förluster minskade hans tillgångar så ansenligt, att han
på sin dödsbädd blott med oro kunde tänka på de förhållanden, hvilka
skulle komma att möta henne, som sedan tre och trettio år tillbaka
stod hans hjerta närmast.
Under sådana omständigheter torde det knappast kunna för Sveriges
folk erbjuda sig ett bättre tillfälle att visa, huru högt det skattar
den aflidnes minne, än genom att såsom en gärd af aktning och vördnad
derför, omhändertaga den fråga, som för honom egde en så djupt