Motioner i Första kammaren, Nr 104

Motion 1914:104 Första kammaren - b

Första kammaren - b

Motioner i Första kammaren, Nr 104.

1

Nr 104.

Av friherre Fleming, angående ersättning åt maltdryckstillverkare
m. fl., vilkas utkomstmöjligheter inskränkas genom antagande
av Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående
försäljning av alkoholhaltiga drycker.

Den av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåtna propositionen om förändrade
bestämmelser ifråga om försäljningen av alkoholhaltiga drycker
innebär bl. a., att försäljningen av ölsorter med starkare alkoholhalt än
3.6 volymprocent skall läggas under bolag, medan de friare former, som
nu råda ifråga om försäljningen av svagdricka (innehållande högst 2 7* volymprocent
alkohol) tillämpas ifråga om de maltdrycker, vilkas volymprocent
ej överstiger 3.6 procent. Genom uppdragandet av denna gräns har chefen
för finansdepartementet trott sig kunna möjliggöra för de nuvarande
tillverkarne av skattepliktiga maltdrycker att framdeles fortsätta sin verksamhet.
Enligt finansministern skulle nämligen genom de lagrade drickornas
likställande i försäljningshänseende med svagdrickat, bryggerierna
i de lagrade drickorna »hava en produkt, med vilken de fritt kunde röra
sig, och i hanteringen i denna del finna någon ersättning för sin i övrigt
minskade omsättning», (prop. sid. 48.) I annat sammanhang talar finansministern
om »den utväg att bestå, som den fria handeln med de lättare
maltdryckerna i sin mån kan erbjuda» bryggerierna och alla de små
näringsidkarne, (prop. sid. 48.) I finansministerns yttrande till statsrådsprotokollet
vid avlåtande av propositionen nr 258 om ersättning till
vissa försäljare av brännvin samt vin och Öl i anledning av införandet
av förordningen angående försäljning av alkoholhaltiga drycker framföres
samma uppfattning. Däri uttalas nämligen, att med de i nykterhetskommitténs
förslag till försäljningsordning av Kungl. Maj:t föreslagna
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 3 saml. 54 käft. (Nr 104105.) 1

2

Motioner i Första hammaren, Nr 104.

modifikationer varmed i främsta rummet torde avses höjningen av
den fria försäljningsgränsen tillräckliga skäl ej förefinnas för staten
att ikläda sig skyldighet att utgiva ersättning till de näringsidkare, som
skulle av den ifrågasatta lagstiftningen beröras.

Hela den grund, på vilken det nu anförda resonemanget vilar, är
emellertid ytterst läslig och osäker. Det finnes ingen som helst garanti
för, att de nuvarande öltillverkarne verkligen skola med framgång kunna
upptaga tillverkning av lagrade drickor i eu sådan omfattning, att den
minskade avsättningen av Öl därigenom uppväges. Sannolikheten talar
i stället för att bryggerierna icke skola kunna hålla sig skadeslösa genom
eu dylik omläggning av produktionen.

Enligt nykterhetskommitténs betänkande (del IY sid. 101) utgjorde
under tillverkningsåret 1910 1911 lager- och pilsnerdricka 11.i procent
av de skattepliktiga bryggeriernas hela tillverkning. Undersöker man
vidare dessa så att säga mellanstarka maltdryckers fördelning på landets
olika delar, så finner man att ensamt på Stockholm och Göteborg falla
ej mindre än 71.3 procent av totalsumman för desamma (betänkandet
sid. 302). Det torde av nu anförda siffror vara tydligt, att man icke
kan förutse, i vilken omfattning ölbryggerierna kunna äga förutsättningar
för en övergång till en tillverkning av lättare maltdryckssorter. De nuvarande
svagdricksbryggerierna till antalet c:a 650 mot omkring 190
skattepliktiga bryggerier kunna nämligen med all säkerhet upptaga
en mycket kraftig konkurrens med ölbryggerierna, icke blott genom
utveckling av nuvarande produktionen utan även genom övergång till
tillverkning av lagrade drickor. Det .framgår även av de anförda siffrorna,
att svagdrickstillverkning i nämnvärd omfattning endast bedrives
av ölbryggerierna i Stockholm och Göteborg, vadan det för flertalet övriga
bryggerier skulle innebära en så gott som fullständig produktionsom1
äggning, därest de skulle genom tillverkning av lagrade drickor söka
återvinna vad de måste förlora genom ölhandelns läggande under försäljningsbolag.
Att de härvid måste förlora är nämligen uppenbart.
Alltifrån 1873 hava de skattepliktiga bryggerierna, som bekant, måst
underkasta sig successiva inskränkningar i rätten att försälja sina tillverkningar.
Från att vara en fri näring återstår efter 1905 å,rs lagstiftning
för bryggerierna knappast mer än rätt till försäljning till avhämtning
och genom försändning från bryggeriet samt fri kringföring inom
stads planlagda område och, med särskilt tillstånd, utom detsamma.
Genom den föreslagna lagstiftningen fråntagas dem även dessa möjligheter.
Återförsäljare blir ett bolag, som efter bestämda priser och utan eget
intresse av försäljningen sköter densamma.

Motioner i Första kammaren, Nr 104. 3

Den ersättning, chefen för finansdepartementet anvisar ölbryggerierna,
är alltså högst problematisk. Av de ordalag, som använts i de
förut återgivna yttrandena, framgår också, att finansministern inser, att
bryggerierna komma att förlora på genomförandet av den försäljningsordning,
Kungl. Maj:t nu föreslagit. Och uppenbart är, att, även med de
av Kungl. Maj:t intagna modifikationerna i kommittéförslaget, vissa mindre
konkurrenskraftiga ölbryggerier helt och hållet måste nedläggas. Under
sådana förhållanden är det ägnat att väcka stor förvåning, att man i
den kungl. propositionen helt och hållet förbigått frågan, huru ersättning
skall beredas de bryggeriägare, som komma att få helt nedlägga sin
verksamhet eller inskränka densamma i väsentligare grad.

Till och med nykterhetskommittén har ju med undantag av en
ledamot erkänt, att en viss ersättning till maltdryckstillverkarna bör
utgå, ehuruväl den ifrågasatta gottgörelsen måste anses alltför knappt
tillmätt. Något rimligt skäl varför ersättningen för värdeminskning å
den för tillverkningen använda egendomen skulle begränsas till 75 procent
av den uppkomna värdeminskningen torde ej kupna uppletas. Också
har en av ledamöterna i kommittén för sin del yrkat, att ersättningen
skulle utgå med högre belopp. Denna reservant har, med utgångspunkt
från motsvarande bestämmelser i det 1911 avgivna betänkandet i tobaksbeskattningsfrågan,
ifrågasatt icke blott att full ersättning för värdeminskning
för fast egendom och material bör lämnas, utan även att
ersättning för s. k. handelsvinst bör medgivas. Flera av de i ärendet
hörda myndigheterna däribland socialstyrelsen och kommerskollegium
hava även uttalat sig i den riktning som angives i nyssberörda reservation.

Likheten mellan spörsmålen om ersättning till tobaksfabrikanterna
för dem frångången vinst m. m. genom införandet av statsmonopol å
tobak samt om gottgörelse till maltdryckstillverkarne för förlust, åsamkad
genom den föreslagna försäljningsförordningen, är uppenbar. Den nya
ordningen för ölhandeln är i verkligheten intet annat än ett förtäckt
statsmonopol. Ty försäljningsprisen å alkoholvarorna bestämmes av
statens organ och vinsten av rörelsen går i större utsträckning än i
fråga om tobaksmonopolet föreslagits huvudsakligen till staten.

I den utredning av ersättningsfrågan, som bifogats nykterhetskommitténs
betänkande, framhålles såsom en väsentlig skiljaktighet i
avseende å ersättningskraven från tobaksfabrikanter och från maltdryckstillverkare,
att tobaksmonopolet avser statens egen vinning, medan intrånget
i rusdryckshanteringen har ett ideellt ändamål. Riktigheten av
detta resonemang kan väl i och för sig vara tvistigt, men det torde
alldeles sakna betydelse då ju staten kommer att erhålla, såsom i den

4 . Motioner i Första kammaren, Nr 104.

kungl. propositionen angives, »betydande belopp» genom Öl- och vinhandelns
förläggande under bolag. Och då kommitténs juridiska expert
hänvisar till lagen om skyddsskogar den 24 juli 1903, § 1, till stöd
för sin uppfattning att någon ersättning från statens sida i allmänhet
ej är påkallad, om staten med åsidosättande av enskildes intressen inför
en lag till skydd mot en viss fara, så må genmälas, att enligt samma
lag § 2 markägare, som hellre än att tåla av Kungl. Maj:t ålagd inskränkning
i förfoganderätten över skogen, vill avstå marken, äger
erhålla lösen för marken jämlikt expropriationsförordningen. Då vidare
utredningens författare i nyss angivet syfte hänvisar till den numera
upphävda lagen om skydd mot yrkesfara av år 1889, så må framhållas
att det är bruket av de yrkesfariiga maskinerna m. m., som är olagligt,
medan bruket av alkoholhaltiga drycker icke är olagligt. Och det torde
vara tydligt att öltillverkarne icke hora göras ansvariga för missbruk
av de varor, som de tillverka.

Men icke blott öltillverkarne utan även deras återförsäljare maste
bli lidande på den« egentliga ölhandelns förläggande under bolag. Och
uppenbart är att, i mån som bryggerier måste nedläggas, kommer ett
stort antal arbetare att bli utan sysselsättning.

Såsom av den kungl. propositionens bilaga sid. 129 framgår, hava
också tjänstemän och arbetare vid bryggerierna i riket anhållit, att ersättning
måtte beredas dem för berövade utkomstmöjligheter.

I åtskilliga främmande länder har lagstiftaren vid särskilda tillfällen
erkänt sin skyldighet att bereda ersättning lör intrång i enskildes
näringsfång på grund av förändrad lagstiftning. Så. har exempelvis
skett i Norge vid utfärdande av förbud mot valfångst i Finnmarken, i
Schweiz vid antagande av lag om förbud mot tillverkning av absint,
i Tyskland vid genomförande av 1902 års sackarinlag.

Att här framlägga förslag till definitivt ordnande av ersättningsfrågan
har givetvis ej varit möjligt. Huru exempelvis uppskattningen
av bryggerifastighets värdeminskning skall ske, torde redan i och för
sig vara ett ganska tveksamt spörsmål. Det kan ej vara rimligt att
låta staten den ena parten ensam bestämma om ersättnings
storlek. Däremot synes med skäl expropriationslörfarandet i dylika fall
böra komma till användning. Möjligen skulle man även kunna tillämpa
något tillvägagångssätt med särskilda kommissioner, i vilka inginge
representanter jämväl för tillverkarne.

I detta sammanhang må jämväl framhållas, att, då kommun genom
sina beslutande organ äger avgörande inflytande på frågan om alkoholhaltiga
dryckers försäljning inom sitt område, det rättvisligen bör åligga

5

Motioner i Första kammaren, Nr 104.

kommun att åtminstone till en del fullgöra den ersättningsskyldighet,
som enligt vad ovan framhållits annars uteslutande skulle åligga staten.

Med det ovan sagda torde jag hava påvisat nödvändigheten att
bereda skadestånd åt alla dem, som genom den nya ordningens införande
skulle komma att lida ekonomisk förlust. Blir ej sådan ersättning dem
beredd, synes det kungl. förslaget icke böra antagas åtminstone i avseende
å vin- och ölhandelns förläggande under bolag.

Från nykterhetssynpunkt sett är det naturligtvis mest att föredraga,
att inlösen sker av de ölbryggerier, vilka icke kunna bära sig, på grund
av den nya försäljningsförordningens införande, ävensom att gottgörelse
lämnas för den förlust, som tillverkare tillskyndats, genom att han av
samma anledning måst nedlägga eller inskränka sin öltillverkning. Detta
alternativ synes även vara att förorda, även om väsentliga kostnader
därigenom skulle uppkomma. Men skulle det ej befinnas möjligt att
genomföra en dylik ersättningsplikt, så återstode endast det andra
alternativet, att ölförsäljningen lämnas utanför den föreslagna förordningens
område.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får jag hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse hos Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
i syfte att bereda full ersättning ej mindre
åt tillverkare av skattepliktiga maltdrycker på grund
av den förlust, som för dem uppkommer genom antagande
av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 242 framlagda
förslag till förordning angående försäljning av
alkoholhaltiga drycker, än även åt övriga personer,
vilkas utkomstmöjligheter genom den föreslagna lagstiftningen
inskränkas, samt därefter för riksdagen i
god tid före den nya förordningens ikraftträdande
framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 5 augusti 1914.

Herman Fleming.