Nya former för studiefinansiering och studiestöd

Motion 1996/97:Ub701 av Carl Bildt m.fl. (m)

av Carl Bildt m.fl. (m)
En ny framtid med nya
förutsättningar
Sveriges långsiktiga konkurrenskraft kommer att ställa
skärpta krav på kunskap och kompetens; de personliga
kunskaperna blir mer avgörande än hittills för varje
människas möjligheter att utvecklas. Detta kräver att man
med öppna ögon ser på frågor om  utbildning och
kunskapsinhämtning och att man är villig att pröva nya
lösningar och idéer. Många vill dock tämligen ograverat
överföra den svenska modellens gamla materiella
fördelningspolitik till det framtida informationssamhället.
De återkommande resonemangen om "rätt till kompetens" och
"kompetensutveckling" leder tanken till att verkligt kunnande är något som
enkelt och administrativt kan beslutas, skapas och fördelas. Detta är ett
ofruktbart synsätt.
Den ekonomi som Sverige i decennier har byggt sitt välstånd på håller
snabbt på att förändras. Internationalisering och individualisering är två
centrala ingredienser i den nya ekonomin. De politiska möjligheterna att göra
gott har både ökat och minskat. Inom utbildningsområdet påverkar de statliga
regelverken samhällets institutioner och de enskilda människornas intresse
och möjligheter att investera i sitt eget kunnande. Det är här politiken kan
spela en nyckelroll. Däremot har möjligheterna till snabba politiska klipp
dramatiskt minskat.
På lång sikt är utbildningens kvalitet, bredd och spets helt avgörande för
medborgarnas, och därmed Sveriges, möjligheter att hävda sig i den globala
konkurrensen. På kort sikt är möjligheterna att lösa Sveriges sysselsättnings-
och välståndsproblem mycket begränsade. Politiska utbildningsprojekt, höga
specialbidrag och tiotusentals vuxna människor i skolbänkarna förbättrar de
öppna arbetslöshetstalen, men har mycket lite att göra med Sveriges
utveckling som kunskapsnation.
Det är ett kortsiktigt perspektiv som präglar regeringens politik. För
mycket fokus ligger på staten och politiken, för lite på enskilda studenters
vilja och motiv att förkovra sig. För mycket andas en vilja att göra snabba
och ytliga insatser mot den öppna arbetslösheten, för stor tonvikt läggs på
statens möjligheter att med allt högre bidrag locka människor till studier.
Mycket talar för att den svenska ekonomin och arbetsmarknaden behöver
både betydligt fler med mycket hög utbildning. Stora och forskningsintensiva
svenska företag har idag svårt att rekrytera kunnig personal inom landet och
en mycket livaktigare tjänstesektor. Den självklara insikten att många ska
vara välutbildade leder dock lätt tanken fel. Genom att spendera enorma
resurser på "kompetensutveckling" fattar vi lätta och kortsiktiga beslut
istället
för svåra och långsiktiga. När utbildning blir sysselsättning och
"kunskapslyften" manifesteras i ett planlöst utnyttjande av skola, högskola
och universitet, förbrukar vi större resurser än vi skapar. Livslångt lärande är
ett personligt förhållningssätt, inte en livslång promenad genom olika
utbildningssatsningar.
I övergången från jordbrukssamhälle till industrination kunde staten göra
stora insatser genom att tillhandahålla skolor, universitet, lärare och
utbildningsplatser. Framtidens krav på kunskaper kan dock inte mötas på
samma vis genom att läsåren blir fler, dyrare och längre. Undervisning kan
visserligen beslutas och administreras. Inlärning däremot är individuell och
motivberoende. Mycket tyder på att bristerna i svensk utbildning handlar om
otillräckligt utrymme för variationer och svaga motiv för den enskilde att
göra sitt allra bästa.
Många framträdande personer inom svenskt näringsliv har under den
senaste tiden varnat för felgrepp och förfelad välvilja när det gäller
utbildningspolitiken i vid mening. Det finns stor uppslutning kring
nödvändigheten av att stimulera studier genom goda incitament, dvs. tillse att
kompetensutveckling lönar sig för den enskilde individen.
I det här perspektivet är många av de svenska traditionerna inom
utbildningens område påtagligt omoderna. Skolan och den högre utbildningen
har inte utvecklats tillräckligt snabbt. Studiestödet kan bidra till eller
försvåra
en förändring i riktning mot ökad studiemotivation, mer dynamik och högre
kvalitet. Vi menar att det krävs förändringar utifrån denna insikt i nuvarande
system.
Övergripande problem
Sverige har jämfört med många konkurrentländer uppenbara
brister i den högre utbildningen, både vad avser bredd och
djup. Produktivitetsdelegationen (SOU 1991:82) pekade på
många av dessa problem och landar i slutsatsen att "det har
länge funnits en myt att en av Sveriges konkurrensfördelar
ligger i en väl utbildad arbetskraft. Det är inte längre så."
  Vi har totalt sett för få akademiker i Sverige och framför allt för få med
långa och avancerade akademiska examina.
  Vi har en extrem koncentration av akademiker i den offentlig sektorn.
Sju av tio akademiker arbetar där, mer än i något annat OECD-land,
vilket i sin tur antyder en stor brist på högutbildade i den privata
sektorn.
  Lönebildningstraditionen i Sverige har de senaste decennierna kraftigt
sänkt "utbildningspremien" för akademiker. Många traditionella
akademikeryrken har sett sin reallön försämras med 10, 20 och upp till
30 procent mellan 1970 och 1990.
  Många studenter i Sverige är äldre än motsvarande studenter utomlands
och många drar dessutom ut längre på utbildningarna eller avbryter
dem i förtid. De långa studietiderna skapar ett stort skuldproblem både
för den enskilde och en stor risk för oavsiktliga avskrivningskostnader
för staten.
  I takt med att den seriösa utbildningsdebatten mer och mer har kommit
att handla om behovet av "livslångt lärande" och en mer kontinuerlig
kompetensuppbyggnad, har bristen på system och institutioner för detta
blivit tydlig. Rent företagsintern utbildning räcker inte längre till vid
snabba och omfattande förändringar i arbetslivet.
  Utbildning har alltför ofta setts som en kortsiktig "lösning" på en hög
öppen arbetslöshet. Den rimliga uppfattningen att arbetslösa ska
förbättra sin kompetens har skapat utrymme för mindre meningsfylld
"utbildningsförvaring", med stora paketlösningar och många
administrativa styrmedel. Detta beror på att huvudansvaret för
utbildningen lagts på det offentliga och alltför lite bygger på den
personliga motivationen att tillgodogöra sig och dra nytta av utbildning.
  Koncentrationen på olika former av nya eller höjda bidrag har förvrängt
synen på utbildning som en i första hand personlig investering i
framtida möjligheter.
  Det grundläggande synsättet att utbildning är en fri statlig eller
kommunal resurs dominerar på bekostnad av en mer dynamisk
utbildningsmarknad i ständig förändring. På en sådan marknad skulle
levnadsomkostnaderna bara vara en av flera faktorer. Det offentliga de
facto-monopolet på utbildning har hämmat framväxten av nya former
för skola, undervisning och inlärning.
  Huvudintresset när det gäller att motivera längre studier har lagts för
mycket på själva studiestödet och för lite på andra faktorer som avgör
om ungdomar från alla socialgrupper kommer till sin rätt i högre
utbildning och om utbildningen blir framgångsrik. De sex
studiestödsutredningar som har avverkats sedan 1960 har haft ett
ekonomiskt och materiellt anslag och därmed missat andra faktorer som
kan vara väl så viktiga. Att det finns förändringar som inte kan
åstadkommas genom formella och därmed ganska enkla beslut i
regering eller riksdag har givit en falsk legitimitet åt just sådana beslut
som kan fattas politiskt. En bristande nyfikenhet på grundläggande
orsakssammanhang och på mänskliga drivkrafter har lett till ständiga
regeländringar inom systemen, utan större framgång när det gäller
huvuduppgiften; att höja utbildnings- och kunskapsnivån.
Studiestödsrelaterade
problem
Det är enligt vår uppfattning fel att tro att man kan lösa de
stora och övergripande problemen inom högre utbildning,
med det livslånga lärandet eller med den sociala
snedrekryteringen genom återkommande förändringar i
studiestödssystemet. Studielån och studiebidrag är viktiga,
men långt ifrån de enda faktorer som har betydelse för
rekrytering, kvalitet och resultat.
Slutsatsen av detta är inte att studiestödsfrågorna är ointressanta för att
medverka till långsiktiga lösningar, men att frågorna måste sättas in i sitt
sammanhang. Men även inom ramen för själva studiestödet finns uppenbara
problem. Dagens studiemedel lider av allvarliga brister både för den enskilde
studenten och för staten.
  Många drar idag på sig alltför höga studieskulder för att de skall ha
möjlighet att betala tillbaka dem. Kombinationen av långa studietider,
höga totalnivåer, relativt låga akademikerlöner och spärrsystemen i
återbetalningarna gör att alltför många når upp i skuldnivåer som är för
höga för att bli möjliga att betala tillbaka.
  Detta leder, i sin tur, till skuldspekulation, dvs att den enskilde
studenten inser att lånen redan har nått nivåer där ytterligare lån inte
kommer att påverka återbetalningarna. Vi har i realiteten för många
akademiker infört en "akademikerskatt" om fyra procent av
bruttolönen. Flera utredningar visar att statens avskrivningskostnader
för lån som aldrig, med nuvarande regler, kommer att återbetalas
riskerar att bli mycket höga.
  Dagens studielån är inte för den enskilde studenten överblickbara till
sina konsekvenser och betraktas inte på samma vis som andra lån som
"riktiga". Till skillnad från i andra lånesituationer får studenterna
mycket oklara villkor för sina framtida återbetalningar. Det bidrar till
att förstärka osäkerheten kring frågan om högre utbildning är bra eller
inte.
  Studiestödssystemet uppmuntrar inte till effektiva studier, bl.a.
eftersom en utdragen studietid inte bara genererar större lån utan också
totalt sett mera bidrag.
  Flera akademiska yrken i Sverige är lågt betalda, trots att utbildningen
är förenad med höga totala lånebelopp. Ansvaret för sådana "orimliga
kombinationer" läggs inte där det borde ligga, utan flyttas till en diffus
framtid. Därmed ges inte några signaler till lönebildningen och den
enskilde ser snarare lösningen i politiska beslut om högre bidrag än i en
rimligare uppfattning om vad en utbildningsinvestering måste avkasta
för att vara möjlig.
  Många får med dagens system så långa återbetalningstider att
räntekostnaderna för lånen blir mycket betungande, även om lånen till
slut återbetalas i sin helhet. Långa återbetalningstider ger alltid relativt
sett höga räntekostnader.
  Lapptäcket av SVUX, SVUXA och utbildningsbidrag leder till stor
orättvisa och en osund planering av studier för att maximera den egna
ekonomiska nyttan. Vissa studenter utbildar sig på egen bekostnad,
medan andra utbildar sig på andras. I samma klass kan elever studera
på vitt skilda villkor. Detta skapar både djupt orättvisa och felaktiga
incitament för studier.
  Det viktiga problemet kring social snedrekrytering har urartat i en
seglivad diskussion om den optimala bidragsprocenten. Frågan är
utredd i flera decennier, men har inte lett till någon seriös lösning. Den
rädsla för skulder, "skuldaversion", bland ungdomar från hem utan
studietradition som ofta uppges vara orsaken till att många
studiebegåvade avstår från akademiska studier, har lett till en statisk
och ytlig analys av problemet. Andra, mer djupgående, faktorer utanför
studiestödssystemet har inte uppmärksammats tillräckligt.
  För fullvuxna människor har det blivit ett axiom att man ska kunna vara
ledig från arbetet för att på heltid komplettera sin tidigare/otillräckliga
utbildning. Det har resulterat i en strid ström av olika
specialdestinerade bidrag för vuxna som ska kompensera lönebortfallet
och verka rekryterande för dem som bäst behöver utbildning. Mycket
höga bidrag blir i längden alltför dyrt för staten, utan att de rekryterande
effekterna blir tillräckliga. Ytterligare satsningar av "N/T-karaktär"
fortsätter att överflytta ett i grunden individuellt utbildningsansvar till
det offentliga. Ingenting tyder på att staten har kapacitet att klara av den
sortens planerade utbildning utan väsentliga bieffekter.
  En alltför snabb utbyggnad av antalet studieplatser, som inte grundas i
en verklig efterfrågan på seriös utbildning, riskerar att betona kvantitet
på bekostnad av kvalitet. Det är inte bara dålig användning av
offentliga resurser. Låg kvalitet på utbildning gör dessutom den viktiga
investeringen i kunskap mindre värd för den enskilde.
Principiella
ställningstaganden för ett
nytt studiemedelssystem
Bakgrund
Våra principiella synpunkter är indelade efter de
huvudproblem vi anser måste lösas. En grundprincip är att ett
studiestödssystem ska kunna fungera i livets olika skeden
och för människor i olika situationer. Det ska vara långsiktigt
i dubbel bemärkelse: ha fasta och väl kända spelregler för
den enskilde och dessutom medverka till att lösa de
långsiktiga problemen inom svensk kompetensutveckling.
För det första behöver de yngre studenterna på traditionell akademisk nivå
ett väl fungerande, överblickbart studielånesystem som uppmuntrar till låg
skuldsättning och snabb avbetalning. Lönebildning, effektivitet i studierna,
skulduppbyggnad och återbetalning är centrala begrepp.
För det andra kommer vuxna människor med försörjningsansvar som är
etablerade i yrkeslivet att behöva ett helt nytt finansieringssystem som gör det
livslånga lärandet praktiskt möjligt och eftertraktat. Där föreslår vi en modell
med personliga kompetenskonton.
För det tredje finns det ett antal människor som saknar den grundläggande
utbildning som behövs för att vara anställningsbar eller för att förbli
anställningsbar vid förändringar i arbetslivet. Därför måste kompetens-
höjningar i för arbetslivet viktiga kärnämnen uppmuntras, utan att det leder
till att människor lämnar arbete och inkomst för att istället leva på bidrag.
Detta kan delvis lösas inom ramen för kompetenskonton, delvis krävs
beredskap att studera parallellt med ordinarie arbete.
För det fjärde handlar "social snedrekrytering" om för den enskilde, och
hela samhället, betydelsefulla problem som till viss del kan lösas genom
förändringar i studiestödssystemet.
Akademiska studier för unga utan
försörjningsbörda
Sverige måste motivera fler unga människor att söka till
högskola och universitet. Fler måste uppmuntras att ta
avancerade examina (mer än 120 p) och fler måste disputera.
Valen till högre utbildning styrs av många olika faktorer.
Förväntningar på framtida jobb och inkomster, traditioner
hemifrån och omgivningens intresse eller ointresse är några
dominerande förutsättningar. Till viss del handlar det också
om förhållandena under själva studietiden och vilka
alternativa sysselsättningar och inkomster som står till buds.
En viktig grundbult är att studielånen inte ska avskräcka någon från att
studera. De bör tvärtom uppmuntra till studier genom att vara så tydliga att
den enskilde studenten kan överblicka konsekvenserna och därmed se att lån
till utbildningsinvesteringar är en rimlig affär. Vi föreslår därför ett rakt
studielånesystem som uppmuntrar studenterna att låna så lite som möjligt.
Det innebär att varje student inför lånesituationen bör hamna i en så "vanlig"
lånemiljö som möjligt. Istället för att terminsvis kvittera ut maximala
studielån på en blankett bör varje student ställas inför en redovisning där
önskad kortsiktig ekonomisk standard vägs mot framtida återbetalningar och
möjligheter till högre arbetsinkomster.
I ett framtida studiestödssystem bör varje student själv ta ställning till hur
stort lånebelopp, upp till gällande maxbelopp, som behövs under terminen.
Beslutet bör åtföljas av en personlig rådgivning i vilken ingår en redovisning
av vilka konsekvenser lån idag kommer få i form av återbetalning i morgon.
Varje student får därmed ett individuellt motiv och ansvar att planera
standard, lånebehov och arbetsinkomster. Dessa kommer i sin tur naturligtvis
att variera från termin till termin.
Detta förutsätter ett återbetalningssystem med annuitetsprincip. Lånens
storlek ersätter lönens som huvudsakligt kriterium för återbetalning.
Nuvarande system förvrider för övrigt löneutvecklingen för vissa
yrkesgrupper genom att staten "subventionerar" vissa studiekrävande yrken.
Temporära spärregler för maximal andel av lönen bör fortfarande finnas. En
snabb återbetalning bör uppmuntras för att hålla nere räntekostnaderna, men
möjlighet till förlängd annuitetstid bör finnas vid behov. Fribeloppen, dvs
kopplingen mellan extra inkomster och studiemedel, bör avskaffas.
Möjligheterna att arbeta extra utan att försämra sina studieresultat varierar
mycket, dels mellan olika individer, dels mellan olika utbildningar. Det
innebär att andra regler än akademiska prestationskrav för att få studiemedel
riskerar leda till en märklig planering av ekonomin.
Grundprincipen att alla lån alltid ska betalas tillbaka ska etableras och
efterlevas med två centrala undantag. Det ena gäller dödsfall. Det är rimligt
att staten som kreditgivare står kreditrisken om låntagaren avlider och därmed
aldrig får de inkomster som utbildningen skulle leda till. Det andra gäller vid
samma situationer som för andra lån, där låntagarens liv av olika skäl inte
leder till betalningsförmåga. Det är inte unikt för just studielån att människor
misslyckas ordentligt och för mycket lång tid, ibland för hela livet, saknar
betalningsförmåga. Även där bör staten stå för kreditrisken. Rätten till
avskrivning vid 65 avskaffas.
För att skapa flexibilitet vad gäller antalet terminer som olika studenter
behöver för att slutföra sin utbildning bör studielånen, men inte
studiebidragen, kunna utbetalas under en längre tid än den stipulerade. Det
innebär att bidragen följer en "peng-per-poäng"-princip så att en låg
studietakt en termin ger mindre andel bidrag och möjlighet till en högre andel
lån, medan en hög studietakt ger högre andel bidrag och lägre lån. Tar man en
treårig examen på sex terminer får man 100 procent av bidraget på den tiden,
tar man den snabbare får man samma bidragsbelopp på en kortare tid och drar
man ut på tiden, inom ramar som måste preciseras, får man motsvarande
belopp utslaget på det antal terminer man studerat. Det innebär att den som
inte är effektiv i sina studier inte begränsas att studera, men att han inte får
mer bidrag i kronor än den som tagit examen på stipulerad tid utan istället får
komplettera med högre lån.
Lönebildningen för akademiker är intimt sammankopplad med själva
lånesituationen och återbetalningsförmågan. Grunden måste vara att en
flerårig akademisk examen resulterar i ett arbete som gör återbetalningen av
studiemedel fullt rimlig. En löneutveckling i sådan riktning avgörs genom
förhandlingar på arbetsmarknaden. Uppenbart är emellertid att hittillsvarande
principer för studiefinansiering inte lett till att "studiepremien" ansetts
rimlig.
Vad ett tydligare och rakare studielånesystem kan bidra till är att blottlägga
lönebildningens betydelse istället för att, som idag, dölja den i politiska
bidragsdiskussioner och oavsedda, men förutsägbara, avskrivningar. På sikt
måste varje yrke kunna "stå på egna ben". Kan de inte det i ekonomisk
mening, kommer studenterna att dra slutsatserna av detta och framtvinga nya
principer i lönebildningen. Detta kommer att få nödvändiga konsekvenser
både för privata och offentliga arbetsgivare.
Individuella kompetenskonton
Verklighetens krav på snabb föränderlighet och anpassning
till nya tekniska lösningar har sprungit förbi de politiska
lösningarna för att erbjuda människor nödvändig kompetens.
Det är alltför lätt att koncentrera politiken på det mycket
konkreta, procent, bidrag och kronor, istället för på de
svårare frågorna om vad som motiverar den enskilde att då
och då återinvestera i sin egen kunskap.
Alltmer har insikten spritts att en utbildning en gång i livet inte längre
räcker. Fler måste vara beredda att lära nytt och lära om, att varva arbete med
modernisering av kunskaperna. Redan idag hävdar många att en
civilingenjörsexamen börjar bli omodern efter fem år i yrkeslivet och några år
senare måste uppdateras om man vill kunna hänga med i teknikutvecklingen.
Kunskapens omsättningshastighet har ökat i många viktiga branscher.
Politik kan aldrig ersätta företagens och de enskilda människornas egen
vilja att vidareutbilda sig för att få det bättre. Ett livslångt lärande och en
kontinuerlig ökning av den enskildes kunskap och kompetens kan bara uppstå
om den enskildes drivkraft, motivation och önskningar tas till vara. Ett sådant
synsätt är en grundförutsättning för riktiga beslut och en klok politik som kan
stödja en för landet viktig utveckling och göra det än naturligare att se
kunskap som något man återkommande förvärvar.
Bakgrunden till vårt förslag om "personliga kompetenskonton" är enkel.
För det första är det viktigt att medverka till former för fort- och
vidareutbildning som gör den individuella lusten att lära nytt praktiskt möjlig.
För det andra har Sverige andra ekonomiska förutsättningar än tidigare.
Ingen har råd att ensam ta ansvaret för det livslånga lärandet. Staten kan inte
som enda part stå för de investeringar som krävs. Enskilda företag klarar inte
av investeringar i mer generella kunskaper, framför allt som mycket tyder på
att allt fler kommer att vilja byta arbete och arbetsgivare oftare i framtiden.
För vuxna med familj, hus och försörjningsansvar går det inte att leva på
studielån anpassade för 20-åriga studenter.
En förutsättning för att det livslånga lärandet skall kunna utvecklas på bred
front är att företag och enskilda tar ett ökat ansvar för kompetensutveck-
lingen. Finansieringen av sådan utbildning kan möjliggöras genom att ett eget
sparande för utbildning underlättas. Praktiskt bör detta ske genom att den
enskilde erbjuds att sätta av en del av lönen till ett personligt kompetens-
konto. Arbetsgivaren skall kunna göra motsvarande avsättningar.
Kompetenskontot kan användas på olika sätt. Planerar medarbetaren att
stanna kvar vid företaget, men vill avancera, uppdatera eller bredda sin kom-
petens, kan det användas till fort- och vidareutbildning. Planerar medarbe-
taren att byta arbete kan kontot bli en språngbräda för en ny inriktning och ett
nytt arbete. Kompetenskonton kan alltså fungera för både utveckling och
"avveckling". Detta bidrar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden och
undvika inlåsningseffekter. Stor tonvikt måste läggas vid att utbildning och
förkovran främst ska bygga på ett personligt engagemang om satsningen ska
bli meningsfull. Genom ett system med kompetenskonton flyttas en del av
ansvaret för fort- och vidareutbildningen från staten och dess administrativa
styrmedel till enskilda människors och företags vilja till och behov av
modernisering av kunskaperna.
Kompetenskonton är relativt enkla att införa, även om det naturligtvis
krävs betydande arbete med den konkreta utformningen. Väl införda kan de
komma snabbt i bruk.
 Grundläggande
utbildningskomplettering för vuxna
De vuxna som aldrig fått eller tagit chansen till utbildning
som motsvarar dagens gymnasieprogram är extra utsatta vid
omställningar i ett företag eller inom en bransch. Brist på
kunskap i centrala kärnämnen minskar anställningsbarheten
om man blivit arbetslös. Det finns därför skäl att uppmuntra
dem som vill skaffa sig ytterligare grundläggande kunskaper
inom gymnasieprogrammens kärnområden.
Vi invänder dock mot resonemangen att detta i huvudsak bör ske istället för
arbete. Skälen för detta är dels att det kostar oerhörda summor att ersätta
arbete med studier, dels att det trots dessa kostnader knappast kan bli fråga
om fullgod ekonomisk ersättning för den enskilde. Tvärtom bör de som är
motiverade till studier i vissa ämnen uppmuntras att studera parallellt med
arbetet. Detta kan dels ske med hjälp av kompetenskontot för att ersätta en
mindre del av arbetsinkomsten, dels helt bredvid arbetet och då med
bibehållen arbetsinkomst. Man bör överväga om staten istället för generella
bidrag till heltidsstudenter bör införa premier för äldres examina i kärnämnen
de inte tidigare har haft chans att ta.
Enligt vår mening är erfarenheterna från de s k N/T-platserna inte positiva,
utan visar att framgångsrika studier i grund och botten måste bygga på ett
mycket stort engagemang hos den enskilde. Att bara höja bidragen för alla
fullvuxna som vill studera på en viss nivå löser inte problemen med
motivationens betydelse för framgångsrika studier eller problemet med att
kostnaderna för staten blir större än den önskade rekryteringseffekten
motiverar.
I ett läge där Sverige måste prioritera mellan olika utbildningsändamål
ställer vi oss skeptiska till massiva utbildningssatsningar som snarare har
karaktären av akut arbetsmarknadspolitik än långsiktiga utbildnings-
investeringar.
 Social snedrekrytering
Social snedrekrytering innebär att begåvade ungdomar från
hem utan studietradition låter bli att läsa vidare efter
gymnasiet. Problemet har berörts i flera tidigare
studiestödsutredningar och är centralt i debatten om att höja
utbildningsnivån generellt. Det var en av orsakerna till att
Sverige införde studielån och studiebidrag, vilka till en
början hade en tydlig effekt. Fler ungdomar utan akademiska
traditioner och god familjeekonomi kunde fortsätta sina
studier på en högre nivå när det fanns chans till statliga
studielån.
Problemet är att den sociala snedrekryteringen inte nämnvärt har påverkats
sedan 1970-talet, trots flera ändringar av reglerna i just detta syfte. Mycket
tyder på att det inte längre är den exakta utformningen av relationen mellan
lån och bidrag som löser problemet, utan att detta ligger djupare än så.
Enligt vår uppfattning är den sociala snedrekryteringen både ett individuellt
problem, begåvningar kommer inte till sin rätt, och ett problem för Sverige
som kunskapsnation. Det är därför värt att ta på större allvar och kräver mer
genomtänkta insatser än ännu något högre bidrag.
Undersökningar visar att problemet med social snedrekrytering uppkommer
mycket tidigt, framför allt mycket tidigare än på akademisk nivå. Redan i
grundskolan, inom ramen för elevens val, syns dessa tendenser och därefter i
val av gymnasieprogram. Här handlar valen inte om pengar, lån och lön.
Effekterna förstärks sedan i valet mellan att studera vidare eller att avstå,
men
också i valet mellan olika akademiska utbildningar. Den rimliga slutsatsen är
att social snedrekrytering är något svårare och djupare än de enkla frågorna
om procent och kronor i studiebidragen.
Centralt i diskussionen om social snedrekrytering är begreppet skuld-
aversion, dvs tanken att många av dem som idag väljer att avstå från högre
studier i första hand är rädda för skuldsättning.
Vi är skeptiska till det resonemanget. För det första är rädslan för skuld ett
alltför tillgängligt skäl, såväl för den enskilde som för politiker, för att
vara
helt trovärdigt. Det döljer sannolikt många djupare och minst lika verkliga
uppfattningar om osäkerheten i nyttan med fortsatta studier. För det andra är
det i sak ofta felaktigt.
Sanningen är att redan idag, trots Sveriges internationellt sett låga
akademikerlöner, är högre utbildning lönsamt. Man får oftast ett "bättre" jobb
och högre lön med utbildning än utan. Man går så att säga med vinst rent
ekonomiskt, trots studieskulder. Det handlar alltså snarare om att visa att det
är en klok investering i kunskap att skaffa sig en högre utbildning och att
svårigheterna att klara högre studier för flertalet är överkomliga. En
intressant
iakttagelse är att studerande inom ramen för det s.k. basåret som skäl för att
de inte tidigare valt naturvetenskapligt eller tekniskt inriktade studier ofta
angav att de tvivlat på sin studieförmåga eller trott att sådana studier varit
för
svåra. Oftast visar dessa elevers studieresultat att oron varit helt ogrundad.
Rädslan för skuld och/eller bristande självförtroende är naturligtvis till en
del kulturella och svåra för politiska beslut att rå på. Det är problem som bör
leda till helt andra förändringar än enkla grepp i studiemedelssystemet.
Studiestödssystemet måste dock utformas så att det blir tydligt för potentiella
studenter att utbildning och rimliga lån inte är något att rädas för.
Ett steg framåt för den centrala politiken borde vara att erkänna att denna
fråga inte primärt handlar om bidragsnivåer, och istället diskutera andra
tänkbara åtgärder för att uppmuntra studiebegåvade ungdomar att satsa på
skolan och ta steget till universiteten. Det politiska ansvaret bör bli att
försöka hjälpa dem som inte naturligt får hjälp hemifrån. Grundskolan,
gymnasieskolan, lärarna och alla andra som träffar ungdomar i den åldern har
ett stort ansvar. Framför allt gymnasiet, dit nästan alla kommer, måste
förändras och mot slutet bli mer likt universiteten för att avdramatisera
självständiga studier, tentamina och föreläsningar.
Mer kopplad till själva studiestödssystemet är frågan om tydliga lån. Den
dubbla tydlighet vi efterlyser innebär dels att staten måste uppmuntra dem
som studerar med lån att låna så lite som möjligt, eftersom det är lånens
storlek som i ett bättre system än dagens kommer att avgöra
återbetalningarnas storlek. Dels, och här viktigare, måste tydligheten bevisa
att måttfulla skulder och en snabb återbetalning är en god investering för
livet. Vi ser här möjligheten att etablera ett nytt studiefinansieringssystem
med kapacitet att lösa två viktiga problem samtidigt.
Även lönebildningen har betydelse för den sociala snedrekryteringen.
Forskningen visar att det i första hand är ungdomar från familjer med relativt
höga löner som har höga lönepretentioner, vare sig de är akademiker eller
inte. Det förefaller rimligt, men förminskar inte frågan om lönebildningen.
Ska akademiska studier framstå som en bra investering för dem som inte ser
högre utbildning som självklart eller som ett egenvärde, måste naturligtvis
den framtida avkastningen framstå som tillräckligt god för att motivera flera
års studier istället för jobb och lön under de åren.
Slutsatser
Ett nytt system för studiestöd och studiefinansiering är
nödvändigt om Sverige skall kunna genomföra en
kunskapsökning med både bredd och djup. De förslag som
nyligen presenterades av studiemedelsutredningen
kännetecknas enligt vår uppfattning mer av lappande och
lagande än av nya idéer om hur framtidens krav skall kunna
mötas. Det skall dock inte förnekas att utredningen i vissa
frågor tagit några steg mot ett tydligare och enklare system.
I de förslag som vi framfört ovan har tre begrepp spelat en huvudroll:
tydlighet, flexibilitet och respekt för enskilda människors behov och
önskemål.
Ett nytt system för studiestöd och studiefinansiering skall vara enkelt och
överblickbart i motsats till dagens snåriga regler som styr vuxnas möjligheter
att studera vidare. Det skall inte förutsätta att människor med låg formell
utbildning vill bli placerade på skolbänken på heltid - om än mot höga
bidrag.
Hur ett nytt system för studiestöd och studiefinansiering ser ut är inte bara
en utbildningspolitisk fråga. Det föreligger ett nära samband mellan hur
arbets- och lönemarknaden fungerar och vilka stöd som behövs under
studietiden.
Tydligheten och enkelheten syns även i hur återbetalningssystemet är
organiserat. Ett mer renodlat annuitetsbaserat återbetalningssystem skulle
göra studenternas situation tryggare och förbättra deras möjligheter att
planera sin ekonomi. Spekulation blir meningslöst, skuldrädslan kan
blottläggas och lönestrukturerna förändras.
Många studenter kan och vill kombinera studier med arbete. Ett
avskaffande av fribeloppen leder till att den enskilde studenten ges möjlighet
att ta ansvar för sin egen ekonomi.
Studiestödssystemet skall även möjliggöra utlandsstudier. De är en oerhört
viktig del av "svenskt" utbildningsväsende och släpper in impulser utifrån
som det annars alltför konkurrensfria svenska universitetsväsendet behöver.
Att det i konsekvens med det gamla studiemedelssystemet har skapats
orimliga skuldstockar för vissa utlandsstudenter är inte ett tecken på att
sådana studier är ett problem, utan på att studiemedelssystemet har problem.
Ansvaret för studierna bör i framtiden ligga på den enskilde studenten.
Detta ansvar tydliggörs om ett "peng-per-poäng"-system genomförs fullt ut.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny studiefinansiering och
studiestöd i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 25 september 1996
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)

Sonja Rembo (m)

Anders Björck (m)

Knut Billing (m)

Birger Hagård (m)

Gun Hellsvik (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Inger René (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Per Unckel (m)

Per Westerberg (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utbildningsutskottet

Händelser

Inlämning: 1996-10-07 Hänvisning: 1996-10-11 Bordläggning: 1996-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)