Prostitution och människohandel för sexuella ändamål

Motion 2003/04:Ju452 av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v)

av Camilla Sköld Jansson m.fl. (v)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Bakgrund 3

Stöd åt de prostituerade 4

Paradox i lagstiftningen 4

Trafficking och gränsprostitution 5

FN-konventionen om människohandel för sexuella ändamål 6

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till riksdagen om ändring av lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster i enlighet med vad i motionen anförs.

  2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om inrättande av ett nationellt resurscentrum mot prostitution i enlighet med vad i motionen anförs. 1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flyktingstatus för de kvinnor som transporterats hit för sexuell exploatering.2

  4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riksdagen om ratificering av FN-konventionen om gränsöverskridande brottslighet och tillhörande protokoll.

1 Yrkande 1 hänvisat till SoU.

2 Yrkande 3 hänvisat till SfU.

Bakgrund

Frihet från sexualiserat våld är en fråga om mänskliga rättigheter. Sexualiserat våld handlar inte om sexualitet utan om maktövning och kontroll. Det sexualiserade våldet är ett samlingsbegrepp för våld mot kvinnor, könsstympning, sexuella trakasserier, pornografi, prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Prostitution och människohandel är ett problem som rör hela världen. Enligt FN omsätter den globala sexslavhandeln omkring 7 miljarder dollar om året, och 1998 gick den om droghandeln och blev därmed världens tredje mest lönsamma marknad (FN). Tre procent av skatteintäkterna i Amsterdam kommer från det så kallade red-light-distriktet. I Thailand är 14 % av BNP relaterade till inkomster från prostitution. Unicef uppskattar att mellan 20 och 30 % av alla kvinnliga prostituerade är yngre än 18 år. FN har funnit att 2 miljoner flickor mellan 5 och 15 år varje år introduceras i den globala sexindustrin.

Prostitution och trafficking, eller människohandel för sexuella ändamål, är två sidor av samma sak. Arbetet mot trafficking har förstärkts de sista åren. Det tycker Vänsterpartiet är bra, men väldigt mycket återstår att göra. Det är lätt att glömma den inhemska människohandeln, den inhemska prostitutionen när trafficking kommer på dagordningen. Det vägrar vi att göra. Prostitution och människohandel för sexuella ändamål skall bekämpas var än det förekommer. Här väljer vi att lyfta fram situationen för alla de tjejer och kvinnor som utsätts, och vi gör det i kritik mot de män som står för denna maktutövning.

Det faktum att kvinnors kroppar inom prostitutionen är till salu för mäns njutning och maktutövning är ett exempel på att kvinnor är strukturellt och systematiskt underordnade män. Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster som trädde i kraft den 1 januari 1999 är en världsunik lagstiftning i det att den ger köparen straffansvaret. Frågor som berör makt och sexualitet har varit föremål för stor debatt både nationellt och internationellt. De uppföljningar som gjorts visar att den öppna gatuprostitutionen har minskat och att antalet köpare är färre. Stockholmspolisen uppskattar att antalet kvinnor på gatan halverats, samt att 70–80 % av köparna försvunnit. På Prostitutionscentrum i Stockholm anger man att betydligt fler kvinnor söker deras hjälp att komma ur prostitution och att det är en följd av lagen. Uppgifter från riksdagens utredningstjänst visar att antalet registrerade misstänkta har ökat under de år som har gått sedan lagen trädde i kraft. År 1999 var det 91 registrerade misstänkta, och 2003 har det hittills registrerats 166 brott mot lagen. Antalet lagföringar tycks samtidig öka. Lagen har fått kritik för att vara svår att efterleva, men mycket talar för att lagen bör få tid att verka. De registrerade ökningarna tyder på att lagen börjar fungera. Den dom som kom i Stockholms tingsrätt den 22 september 2003, där dataregister räckte som bevis för att döma åtta män för köp av sexuella tjänster, tyder på detsamma och visar också på att det har blivit lättare att fälla för brott mot lagen.

En svaghet i lagstiftningen är dock formuleringen om att den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse, döms – om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken – för köp av sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta gör att man kan hävda sig vara stamkund hos den prostituerade och att köpet därmed inte är olagligt eller att köpet av den sexuella tjänsten inte är olagligt på grund av att någon annan än den som begagnar sig av tjänsten betalar. Det är en orimlig slutsats, och riksdagen bör ge regeringen till känna att lagstiftningen skall ändras på dessa punkter. Det är något som även föreslås av Sexualbrottskommittén.

Stödet för lagen är också stort bland befolkningen. Sifo har genomfört två attitydundersökningar som visar på ett ökat stöd för lagen, från 76 % år 1999 till 81 % år 2001. Andelen som tyckte att lagen bör avskaffas var 15 % respektive 14 %. Sammanlagt visar detta att lagen är värd att försvara. Nu måste den kompletteras med sätt att hitta vägar ut ur prostitutionen.

Stöd åt de prostituerade

Vänsterpartiet ser förbudet mot köp av sexuella tjänster som ett avgörande verktyg för att bekämpa prostitutionen utan att skuldbelägga den prostituerade. Det är dock avgörande att de sociala insatserna nu stärks för att öka kvinnornas möjligheter att ta sig ur prostitutionen. I lagen finns inskrivet att resurser skall sättas in för att stödja och hjälpa dessa kvinnor. Det behövs fler prostitutionsgrupper, och de måste ges en varaktig och kontinuerlig finansiering. De kvinnor som vill sluta att prostituera sig möts ofta av oförståelse, vilket kan leda till att kvinnorna lämnas utan stöd. Det behövs en medveten satsning på de kvinnor som vill sluta med prostitution, där ekonomisk hjälp och bostad är viktiga ingredienser men också professionell hjälp med att bearbeta den misshandel och de sexuella övergrepp som de utsatts för. Det behövs samlade kraftåtgärder för att minska prostitutionen och för att hjälpa de prostituerade, oavsett etniskt ursprung, till ett liv utanför prostitutionen.

Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning om inrättande av ett nationellt resurscentrum mot prostitution, som ska ha i uppgift att stötta dem som söker vägar ut ur prostitutionen. Detta centrum bör även arbeta med information gentemot institutioner och yrkesgrupper som i sin verksamhet möter prostituerade, samt samverka med berörda myndigheter och organisationer. Utredningen bör även beakta vilka riktade anslag som krävs till kommunerna för att stödja de som vill ta sig ur prostitutionen.

Paradox i lagstiftningen

I en dom från 1982 slår Regeringsrätten fast att prostitution är att betrakta som näringsverksamhet och att den som säljer sex därför skall betala skatt. En skattedirektör på Riksskatteverket har i medier uttalat att en prostituerad har rätt att göra avdrag för inköp av verktyg och gör därmed prostitution till ett yrken, vilket legitimerar fortsatt prostitution och utnyttjande. Detta strider mot alla intentioner i den så kallade sexköpslagen, och denna dubbeltydighet i lagstiftningen behöver ses över och ändras.

Trafficking och gränsprostitution

Enligt FN:s beräkningar förflyttas varje år fyra miljoner kvinnor och barn i världen inom eller mellan länder för att tvingas in i sexindustrin. Till Västeuropa smugglas årligen 500 000 kvinnor och barn in från hela världen, men EU och International Organization for Migration har funnit att minst 500 000 säljs varje år enbart i EU-länderna. I Sverige upptäcks mellan 200 och 500 fall av handel med kvinnor per år enligt Rikspolisstyrelsen, som dock framhåller att mörkertalet är stort och att handeln ökar.

Förutsättningen för prostitution är att det finns män som är beredda att utnyttja kvinnor för sina egna sexuella behov och att det finns en inhemsk marknad. Prostitutionsutredningen (SOU 1981:71) uppskattade att cirka 10 % av de svenska männen har erfarenhet av könsköp. Enligt rapporten Sex i Sverige, om sexuallivet i Sverige 1996 (Folkhälsoinstitutet), har 13 % av männen någon gång köpt en sexuell kontakt. Rapporter från de prostituerade själva visar att andelen svenska kvinnor har sjunkit medan andelen utländska kvinnor har ökat.

Det är viktigt att komma ihåg att det är män i Sverige som genom sin efterfrågan skapar en marknad för prostitution. Enklare tillgång via modern teknologi som mobiltelefoner och Internet innebär också att marknaden expanderar. Hallickarna flyttar till Internet och andra forum för annonsering och dokumentation. Busslaster med prostituerade från Ryssland förs över gränsen i norra Sverige och fortsätter efter en vecka över till Norge. Det som för några år sedan var ett storstadsfenomen är nu spritt över hela landet. Slutsatsen av detta är att det, som i all marknadsekonomi, inte bara är tillgången utan framför allt efterfrågan som måste angripas, om de samhällsintentioner som sexköpslagen ger uttryck för skall kunna förverkligas. Det är därför viktigt att i första hand fokusera på köparens ansvar i prostitutionen. Det behövs därför ett polissamarbete över gränserna, och det behövs fler specialutbildade poliser i Sverige. Hittills har de män som står bakom människohandeln kunnat operera relativt ostört, och det är inte enbart en resursfråga utan också en fråga om kunskap och utbildning.

Polisen är en central aktör i arbetet. Det är dock av vikt att samtliga aktörer inom rättsväsendet får kunskap för att kunna hantera dessa frågor. Därför behövs utbildning av polisen, åklagare, jurister och domare.

Särskilt utsatta är de kvinnor som transporterats hit för sexuell exploatering. De har ofta fråntagits sina pass, de kan inte språket och är helt utlämnade till transportören. Många har med förfäran sett filmer som Lilja 4-ever och vänt sig bort i avsky. Men detta är verkligheten för tjejer och kvinnor över hela Europa. De lockas med löften om jobb och en väg ut ur fattigdom. De lockas med löftet om ett bättre liv någon annanstans. Sedan bryts de verkningsfullt ner våldtas och misshandlas för att sedan kunna utnyttjas av män här i Sverige. Många gånger låses de in i en lägenhet som de inte får lämna utan hämtas av en hallick och transporteras till en sexköpare. Eftersom de oftast vistas i Sverige illegalt riskerar de också att utvisas till hemlandet med allt vad det innebär. Om de ställer upp och vittnar, skickas de hem i väntan på rättegång, vilket innebär att hallicken i hemlandet utsätter dem för förföljelse. Hallickarna anser att kvinnorna står i skuld för resehandlingar och resekostnader. De kvinnor som utsätts för trafficking befinner sig i en extrem svår position och hamnar ofta i ett vakuum när det gäller samhällets olika stödinsatser. Samhället har ett särskilt ansvar för dessa kvinnor.

Regeringen förbereder en proposition där det, enligt uppgift, föreslås att kvinnor utsatta för människohandel med sexuella ändamål skall få tillfälligt uppehållstillstånd så att de kan bidra till uppklarande av brott och bistå under rättegång. Enligt Vänsterpartiet skulle detta vara ytterligare ett övergreppen – denna gång begången av den svenska staten. Först har dessa kvinnor utnyttjats av hallickar, transportörer och sexköpare. Därefter ska de bistå rättsväsendet genom att vittna mot dessa män, för att därefter skickas tillbaka till hemlandet. Vänsterpartiet anser att den förföljelse och det hot som dessa kvinnor utsätts för av hallickarna i hemlandet är förföljelse på grund av kön och att kvinnor som utsatts för människohandel för sexuella ändamål ska erhålla flyktingstatus. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.

FN-konventionen om människohandel för sexuella ändamål

I december 2000 undertecknade Sverige FN-konventionen om gränsöverskridande organiserad brottslighet, med två tillhörande protokoll om människohandel och om människosmuggling. Syftet med protokollet om människohandel är att förebygga och bekämpa handel med människor, varvid kvinnor och barn särskilt skall uppmärksammas, att skydda och bistå offren för handeln med respekt för deras mänskliga rättigheter samt att främja samarbete mellan konventionsstaterna för att nå de angivna syftena.

För att en stat skall kunna ansluta sig till ett protokoll krävs att den ratificerar konventionen. Sverige har ännu inte ratificerat vare sig konventionen eller tilläggsprotokollen. För att kunna arbeta effektivt mot människohandel för sexuella ändamål anser Vänsterpartiet att en ratificering av både konventionen och de tillhörande protokollen är grundläggande för legitimitet i arbetet. Regeringen bör därför snarast förelägga riksdagen förslag om ratificering. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 3 oktober 2003

Camilla Sköld Jansson (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Rossana Dinamarca (v)

Ulla Hoffmann (v)

Kalle Larsson (v)

Elina Linna (v)

Gunilla Wahlén (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (4)