Riksbanken

Motion 2000/01:Fi213 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1 Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag så att Riksbankens
ställning och ledningsorganisation återställs till vad som gällde före den 1
januari 1999.
2 Motivering
Vid årsskiftet 1998/99 trädde en nyordning i kraft vad gäller Riksbankens
ställning. Riksbankens politik hade ditintills styrts av dess fullmäktige
som utsedd av riksdagen reflekterade de parlamentariska
styrkeförhållandena. Från detta årsskifte kom arbetet att ledas av en
direktion om sex ledamöter - riksbankschefen jämte fem vice
riksbankschefer. Den inför riksdagen direkt ansvariga instansen,
riksbanksfullmäktige, kom att få sin roll begränsad till att bli
valberedande, kontrollerande och beslutande bara i frågor av begränsad
räckvidd. Riksbanksfullmäktige fattar inga beslut som har med penning-
eller räntepolitik att göra.
Direktionen, som under sin mandatperiod i princip skall vara oavsättlig,
skall fatta de penningpolitiska besluten och detta utan att "ta instruktion"
dvs.
att ta hänsyn till vad de parlamentariska instanserna i landet anser.
Riksbankens verksamhet skall koncentreras kring ett mål nämligen att hålla
inflationen kring 2 % per år.
Dessa förändringar av Riksbanken var en anpassning till EMU och ett led i
förberedelserna för ett eventuellt EMU-medlemskap. Som Vänsterpartiet
konstaterande i den motion där vi yrkade avslag på det nya systemets
införande, behövdes det inte i sak. Sveriges riksbank hade med den ordning
som tidigare gällt fungerat väl. Innebörden av förändringen var att undandra
ett av politikens sakområden från demokratin. En politiskt vald och politiskt
avsättbar instans ersätts med ett kollegium av höga tjänstemän.
Det nya systemet har verkat i drygt halvtannat år. Denna period har
kännetecknats av en gynnsam konjunktur och en stabiliserande ekonomisk
politik. Det nya systemet för Riksbankens ledning har därför inte prövats i en
tid där olika ekonomisk-politiska mål kommit i skarp spänning eller konflikt
med varandra. Det har varit en period där Riksbankens penningpolitik legat
hyggligt i fas med den ekonomiska politiken. Detta har emellertid inte
förändrat sakens konstitutionella eller demokratiska sida.
De diskussioner som redovisats i direktionens protokoll visar med all
tydlighet att det inte heller på penningpolitikens område finns en entydig
expertis, oberoende av värderingar. Olika bedömningar görs och uttrycker
egentligen olika värderingar. Förvisso har dess olika värderingar formats
utifrån sakkunnighet och sakliga argument men reflekterar likväl att det
slutligen är politiska värderingar som måste göras. Även en parlamentarisk
debatt som föregår ställningstaganden präglas av saklighet och insikter. Det är
inte så stor skillnad mellan en politisk diskussion och en förment
expertmässig diskussion där ställningstagandena i komplexa frågor ändå
måste göras utifrån värderingar.
Vi kan därför i punktform slå fast:
- Det finns ingen över politiken stående ekonomisk politik. Denna
reflekterar i alla delar de motstridiga sociala och ekonomiska förhållanden
som finns i samhället. Penningpolitiken är en del av den ekonomiska
politiken.
- Politik skall i en representativ demokrati handhas av inför väljarna
ansvariga, valbara och avsättbara politiker. När politik ersätts med en
ämbetsmannaelit innebär detta en insnävning av demokratin.
- Sveriges författning utgår till stor del från ett tänkande där politik och
lagstiftning sköts via folkvalda. Riksbankens ställning ledd av en förment
överpolitisk direktion strider mot detta. Förvisso kan det hävdas att
inflationsmålet om 2 % är ett politiskt beslut, men detta är av en så
generell natur att det skulle motsvara om politiken skulle ge AMS fria
händer att få ner arbetslösheten till en viss procentsats eller att riksdagen
kvantifierade ett mått för minimerad brottslighet och sedan överlät övrigt
beslutsfattande om lagar till polis och domstolsväsende.
- Dessa starka invändningar mot systemet med en s.k. oberoende dvs. över
politiken stående riksbanksledning gäller i än högre grad EMU-projektet,
varav Riksbankens nuvarande ledningssystem är en del. Att Sveriges röst i
Europeiska centralbanken skulle utövas av en person som sedan han valts
skall stå utanför politisk kontroll och påverkan och från denna position
utöva Sveriges röst inom ett viktigt politikområde är en rent
antidemokratisk och elitistisk tanke.
Att penningpolitiken görs till föremål för ett politiskt beslutsfattande som
överensstämmer med parlamentariska principer innebär inte en försämrad
kvalitet på politiken. Skulle detta ske finns det ett tydligt ansvar att
utkräva. En majoritet kan då inte krypa bakom ett oberoende
tjänstemannaorgan utan måste stå till svars inför väljarna. Riksdagen bör
därför hos regeringen begära förslag om en återgång till en demokratisk
ledning av penningpolitiken i enlighet med det system som gällde före
den 1 januari 1999.

Stockholm den 3 oktober 2000
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Mats Einarsson (v)
Kenneth Kvist (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-10-05 Granskning: 2000-10-11 Hänvisning: 2000-10-11 Bordläggning: 2000-10-11
Yrkanden (2)