Säkerhetspolitik

Motion 2003/04:U329 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Demokratiernas gemensamma säkerhet efter 11/9 2001 2

4 Ryssland i Europa 3

5 Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken 4

6 FN 6

7 Europeisk krishantering 7

8 Natoutvidgningen 7

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige – med tanke på sitt inflytande över Europas säkerhetspolitik och sin långsiktiga säkerhet – under 2003–04 bör söka medlemskap i Nato.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rådande säkerhetspolitiska fyrpartidoktrin är överspelad av verkligheten.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning, och att länders säkerhet i dag bäst uppnås i gemenskap med andra.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga bör ske i nära samarbete med USA och att försök av vissa europeiska länder att konkurrera med USA och Nato i detta avseende bör motverkas.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN:s säkerhetsråd bör reformeras bl.a. genom att ett konvent av oberoende personer med folkligt mandat sammankallas.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Ryssland och EU:s politik gentemot Ryssland.

3 Demokratiernas gemensamma säkerhet efter 11/9 2001

Terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 lyfte på ett skoningslöst sätt fram behovet av omformulerade mål och effektivare mekanismer – globalt genom FN, och i Europa genom Nato och EU – för internationell fred och säkerhet. På det kalla krigets tid utgjorde konfrontationen mellan supermakterna, tillika kärnvapenmakterna, det ojämförligt största hotet mot vår säkerhet. I dag utgör terroristhot, särskilt med tillgång till massförstörelsevapen, ett allvarligt och gemensamt hot inte bara mot USA, Europa och Ryssland utan också mot t.ex. Pakistan, Indien, Indonesien och Saudiarabien. Förebyggande insatser, långsiktiga politiska strategier för att minska riskerna för terrorism och väpnade konflikter bl.a genom krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är sannolikt av största betydelse.

Attentat under senare år visar att nya hot kan utvecklas genom såväl mass-förstörelsevapen, som till helt nyligen ansågs vara stormakternas monopol, som s.k. lätta vapen, som handeldvapen, handgranater m.m. Hoten ligger inte i teknologinivån utan bl.a. i effekterna på enskilda människor och politiska processer av hänsynslösa och dödsföraktande självmordsattentat. De civila trafikflygplan som kallblodigt flögs rakt in i skyskraporna på Manhattan och det amerikanska försvarshögkvarteret visade inte att diskussionen om hur man försvarar sig mot missiler och massförstörelsevapen varit fel. De visade att hotbilden är mer mångfacetterad men kanske också att ett modernt samhälle som präglas av öppenhet, fri rörlighet och högteknologiska kommunikationer och andra system är mycket sårbart.

Framför allt visar terrorattacken mot USA att ingen säkerhet kan uppnås annat än i gemenskap. Den långsiktigt syftande kampen mot terrorismen formas i en allians mellan världens demokratiskt styrda stater. Ansträngningarna för att först få Irak att uppfylla de krav som ställts av FN:s säkerhetsråd vid upprepade tillfällen sedan Kuwaitkriget i början av 1990-talet och att idag skapa stabilitet och demokrati i Irak, pekar på behovet av ett FN som måste bli starkare, mer handlingskraftigt och därigenom mer legitimt och trovärdigt som världssamfundets samlade företrädare för fred, frihet och mänskliga rättigheter.

I Europa söker sig alla demokratiska stater in i ett allt tätare samarbete såväl på det ekonomiska området som när det gäller säkerhet mot inre och yttre hot. EU och Nato är för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa det naturliga målet för gemensam säkerhet. EU och Nato är bålverk i kampen för fred, frihet och demokrati och skall därför stå öppna för varje europeisk demokrati som önskar vara med och delta på organisationernas villkor.

4 Ryssland i Europa

Med kommunismens fall och sovjetväldets upplösning skapades förutsättningar för ett demokratiskt Ryssland att välja en utveckling som leder till att landet intar sin plats som en likaberättigad partner i det europeiska samarbetet. Arven från det tsaristiska enväldet, den totalitära kommunismen och det planekonomiska systemet är enorma handikapp i bl.a. denna process. Kriget i Tjetjenien och konflikterna i Kaukasus har från tid till annan varit hot mot Rysslands demokratiska stabilisering.

Trots dessa kritiska synpunkter har utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi i Ryssland tagit avgörande och stora steg framåt. Vi ser en allt tätare integration av Ryssland i det europeiska och globala samarbetet. Rysslands tydliga uppslutning bakom de ansträngningar som gjorts av EU och Nato i kampen mot den internationella terrorismen är en bekräftelse. Rysslands försiktiga balansgång under Irakkrisen vittnande om en konstruktiv och realistisk inställning till krisen och till Rysslands faktiska påverkansmöjligheter.

EU:s politik vad gäller ekonomi och handelspolitik gentemot Ryssland är protektionistisk och präglas för mycket av högtidstalens retoriska flykt till framtiden och har för litet fokus på konkreta åtgärder i närtid. Det gäller framför allt att nedmontera handelshinder av alla slag, inklusive dem för jordbruksprodukter, stål, enklare kemikalier och industrivaror. Som ett led i detta arbete bör EU öka sina ansträngningar att säkra Rysslands medlemskap i WTO.

Att befria sig från den självbild som århundraden av ryskt/sovjetiskt imperiebyggande inpräglat hos den ryska nationen är en gigantisk och plågsam process med återkommande risker för bakslag. Sedan Peter den stores dagar vacklar Ryssland i frågan om man till identiteten är ett europeiskt land eller inte. För omvärlden, och för dem som tidigare under årtionden eller århundraden varit tvångsanslutna till det ryska imperiet, tycks den nu pågående processen förklarligt för osäker och långsam. Det senare gäller inte minst för Estland, Lettland och Litauen. Att de tre baltiska staterna inom några månader inträder som fullvärdiga medlemmar av EU och Nato är en bekräftelse på en för bara tio år sedan ofattbar normalisering av förhållandena i vår egen nära omvärld.

På vägen mot den kommande Natoutvidgningen med ett tiotal tidigare stater inom sovjetväldet har Ryssland och Nato valt att fördjupa sitt ömsesidiga samarbete och formerna för detta. Det understryker betydelsen av det nära samarbete som äger rum såväl inom Natostaber som i militär krishantering på fältet t.ex. på Balkan. Långsiktigt kan det komma att visa sig vara av avgörande betydelse för att bryta ned sekellånga historiska fiende- och hotbilder. I kampen mot den internationella terrorismen har Ryssland också funnit det möjligt att hantera och acceptera närvaron av amerikansk trupp i tidigare sovjetiska Centralasien. De båda nukleära supermakterna från det kalla kriget, USA och Ryssland, har också hittat formler för att hantera det gemensamma arvet från ABM-avtalet.

Även Sverige bär på ett arv av en mörk rysk hotbild – i vårt fall trekvarts millennielångt – även om det funnits ögonblick i historien då Sverige utgjorde ett större hot mot Ryssland än tvärtom. Det är dags för oss att konstatera att förutsättningarna för ett hotfullt Ryssland just nu är svaga. Ryssland utgör idag inte något militärt hot mot Sverige. Vare sig viljan eller förmågan till detta föreligger. Det är inte bara Rysslands militära kapacitet som här åsyftas utan också det faktum att Ryssland inlemmas bland Europas demokratier. Ett demokratiskt och marknadsekonomiskt Ryssland är naturligtvis ett väsentligt mindre hot mot sin omvärld än ett odemokratiskt och ekonomiskt militariserat Ryssland.

5 Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken

De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden ytterst garanterats av samarbetet mellan USA och Europa inom ramen för den transatlantiska försvarsalliansen. Den är viktig också i framtiden.

En svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en europeisk fredsordning i gemenskap. Sverige ska därför, som bl.a. de tre baltiska staterna redan gjort, ansöka om medlemskap i Nato. Det bör ske under 2003/04.

Sverige har viktiga bidrag att ge när Nato vidareutvecklas och ställs inför nya uppgifter och frågor om roll i framtiden. Sverige har självklart också viktiga egenintressen att bevaka, och det kan Sverige på ett effektivt sätt endast göra som fullvärdig Natomedlem. Det som sades om inflytande i eurodebatten gäller lika starkt i fråga om säkerhetspolitiken, Sverige och Natomedlemskap.

Sveriges alltmer intensiva deltagande i internationell krishantering från Balkan över Afghanistan och till Kongo tillsammans med EU:s och Natos nuvarande och kommande medlemmar visar att Sveriges regering i praktiken inser att säkerhet och fred byggs i allianser, inklusive allianser som är under befäl av Natoledning och EU-ledning. Vårt deltagande i dessa uppdrag understryker samtidigt vikten av att Sverige är med på ett fullvärdigt sätt i sammanhang där alla viktiga beslut rörande dessa operationer tas.

Den nya s.k. säkerhetspolitiska doktrin som regeringen och tre borgerliga partier – (m), (kd) och (c) – i februari 2002 överenskom om, ger ingen vägledning för de viktiga avgöranden som vi måste träffa för vårt internationella deltagande för fred och säkerhet i vår omvärld. Å andra sidan kan den inte heller sägas lägga några hinder i vägen för de steg som verkligheten påbjuder. Verkligheten är den att Sverige samarbetar oerhört tätt med Nato i olika krishanteringsuppdrag runt om i världen. Sverige ställer upp i fråga om volym och kvalitet mer än flera Natomedlemmar. En doktrin som saknar relevans för den verklighet Sverige lever i saknar trovärdighet i vår omvärld.

Problemet att, som Sveriges regering gör retoriskt, hålla fast vid alliansfriheten underströks när Sverige och Finland i mars 2002 av egenintresse tvingades föreslå att Natoländerna skulle ge Sverige och Finland en närmare påverkansmöjlighet gentemot Nato efter Natoutvidgningen. Om inte skulle stater som, likt Sverige och Finland, valt att stå utanför komma att hamna ännu mera utanför än tidigare eftersom bl.a. de baltiska staterna springer förbi Sverige i fråga om säkerhetspolitiskt samarbete. Allteftersom fler länder blir Natomedlemmar kommer de länder som står kvar med en oförändrad politik vis-à-vis Nato att halka längre ned i rang för Nato att samarbeta med. Så är det idag: Ryssland har formellt sett en närmare relation till Nato, genom att Ryssland sitter i Nato–Russia-rådet, än Sverige har.

Kärnfrågan i formuleringen av det som kallas svensk säkerhetspolitisk doktrin är betoningen av att Sverige är militärt alliansfritt och att denna alliansfrihet skulle ha gett Sverige möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde.

Kommunismens fall i Östeuropa och sovjetväldets upplösning för mer än ett decennium sedan, de baltiska staternas återkomst som fria självständiga stater likaså för mer än tio år sedan, och deras medlemskap i både EU och Nato, liksom Rysslands demokratiska utveckling sedan flera år och dess stadiga närmande till EU, Rysslands säte i Nato–Russia-rådet med närmare formell relation till Nato än vad Sverige har, gör doktrinens text om möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde till en lätt bisarr anakronism. Doktrinens formuleringar väcker allvarliga trovärdighetsfrågor om doktrinpartiernas förmåga till klarsynthet när det gäller verkligheten. Ytterligare år med doktrinens egenartade beskrivning av Sveriges säkerhetspolitik, gör att Sverige riskerar att andra länder börjar fråga sig vem det egentligen är som försöker lura vem. Eftersom det knappast går att lura andra länders säkerhetsintresserade politiker och militärer någon längre stund, måste svaret bli att doktrinens författare – i upplevd förvissning om att säkerhetsläget inte kommer att testa dem – hukar inför en nödvändig, om än opinionsmässigt smärtsam, omprövning av den egna säkerhetspolitiken. Den militära alliansfriheten förefaller användas som ett skalkeskjul. Istället för att ta debatten om en säkerhetspolitik utformad i gemenskap och solidaritet med grannländerna, föredrar doktrinpartierna att huka bakom en enligt vår mening nonchalant verklighetsbild av Nato, liksom av övriga Europas säkerhetspolitiska överväganden och framtidsbilder.

6 FN

Fredlig konfliktlösning genom Förenta nationerna är grundläggande i svensk säkerhetspolitik. Det är glädjande att generalsekreteraren Annan kraftfullt uppmanat medlemsländernas ledare att ta större ansvar för reformer och effektivisering av FN:s mål och arbetsformer.

Säkerhetsrådet kunde sanktionera Koreakriget enbart därför att Sovjetunionen valde att vara frånvarande. Under kalla kriget stod USA och Sovjet emot varandra och blockerade mycket i FN genom att utnyttja möjligheten till veto. Efter kalla krigets slut inträffade det exceptionella att FN auktoriserade en intervention, nämligen i Kuwait. Nato ingrep i Kosovo, men utan FN-mandat på grund av kinesiskt och ryskt motstånd. USA och Storbritannien upprätthöll flygförbudszonerna i södra och norra Irak, utan FN-mandat. I båda fallen räddades ett mycket stort antal liv och folkfördrivning och flyktingkatastrofer undveks genom ingripanden som alltså saknade FN-mandat. Självklart är detta problematiskt och reser frågan om reformer av säkerhetsrådet. Sammansättningen återspeglar inte utgången av andra världskriget, men väl den maktbalans som segermakterna hoppades skulle råda efter kriget.

Säkerhetsrådet utestänger som permanenta medlemmar inte bara Tyskland, EU och Japan utan även hela Latinamerika, Afrika och Mellersta Östern. Vetorätten i säkerhetsrådet bör inskränkas. Det kan ske genom att vetorätten innehas av färre länder, att dess användning omfattar färre typer av beslut samt kringskärs genom regler för när den kan överröstas av t ex fler icke-permanenta medlemmar av säkerhetsrådet.

Hur säkerhetsrådet skall kunna dels utvidgas och göras mer representativt, dels mer effektivt är inga nya frågor. Kofi Annan efterlyste dessutom hösten 2003 i sitt linjetal inför FN:s generalförsamling att säkerhetsrådet bör söka utforma kriterier för utfärdande av ett tidigt mandat för tvångsåtgärder mot till exempel terroristgrupper beväpnade med massförstörelsevapen. Vi vill föra fram tanken att de nya diskussioner som rör reformer av FN:s säkerhetsråd bör ske i konventets form med öppenhet i sakframställningar och debatt. Öppenhet gynnar sannolikt rationalitet, globala snarare än nationella perspektiv och kan väntas missgynna naken maktpolitik. Deltagarna bör vara självständiga personer från medlemsländerna med personliga mandat som är ut-sedda av medlemsländers regeringar och parlament (som bekant är inte alla länder i FN demokratiska).

7 Europeisk krishantering

Krigen i f.d. Jugoslavien avslöjade tydligt frånvaron av verkningsfulla instrument för att hantera kriser med militära inslag i Europa. Det blev startskottet för både den mer gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och en europeisk, EU-ledd, krishanteringsförmåga. Europa kommer genom bl.a. det nya fördraget i högre grad att samla sig till åtgärder av såväl civil som militär karaktär för att hantera kriser och konflikter i vårt närområde. Däremot är det viktigt att se att denna utveckling av en europeisk krishanteringsförmåga sker – och även fortsättningsvis bör ske – i nära samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet. Varje försök att se dessa ansträngningar som ett sätt för Europa att konkurrera med USA bör motverkas.

Både EU och Nato har en fortsatt viktig roll att upprätthålla fred och därmed skapa förutsättningar för en hållbar fredlig samlevnad och utveckling på Balkan. Närvaron i Bosnien, Kosovo och Makedonien kommer att behöva fortgå under betydande tid.

Vi återkommer i fp:s motion med anledning av regeringens skrivelse om förslaget till ny EU-grundlag till frågan om europeisk krishantering.

8 Natoutvidgningen

EU:s och Natos successiva utvidgningar till att omfatta alltfler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främjar fred och säkerhet i Europa. De bidrar till att förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom som mellan stater i Europa. Institutionaliserade säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka transparens och förutsägbarhet. Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato bygger på att nya medlemmar uppfyller de kriterier som de båda organisationerna ställt upp. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna utvidgning.

Att Estland, Lettland och Litauen är medlemmar av både EU och Nato befäster det gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet. Det gagnar också Sveriges säkerhet.

För varje år som går blir svensk säkerhetspolitik allt mer politisk schizofreni: Å ena sidan vilar den på en officiell doktrin som hyllar militär alliansfrihet och militärt och säkerhetspolitiskt utanförstående som det bästa för Sverige. Å andra sidan har den en praktisk inriktning präglad av ett nära samarbete i viktigare säkerhetspolitiska frågor, med Nato, EU:s militära ledningsstrukturer, Natoländer som köper/säljer försvarsmateriel, m.m. Bristen på svenskt inflytande karaktäriserar båda alternativen.

Genom att Ryssland under 2002 än tydligare institutionaliserat sitt samarbete med Nato och nu sitter i Nato–Russia-rådet, är Sverige i fråga om formellt inflytande lägre placerat i hierarkin över Natos samarbetsländer än vad Ryssland är. Självklart är detta en nackdel och strider mot Sveriges intressen av att kunna utöva inflytande och kunna påverka säkerhetspolitiken i vårt närområde. Argumenten för svenskt Natomedlemskap växer för varje ny Natomedlem, varje nytt samengagemang med Nato, varje nytt vapensystem som gjorts kompatibelt med Natos system, varje nytt gemensamt system för stridsledning och samband, etc.

I år hittades vraket av den år 1952 nedskjutna DC3-an. Det var ett spionplan, som spionerade för både Sverige och Nato, och det var utrustat med mycket hemlig brittisk spaningsutrustning. Sverige hade också under det kalla kriget hemlig försvarsplanering med Natoländerna Danmark och Norge. Nära kontakter på hög nivå mellan Sverige och USA känner vi numera till. Flygfält byggdes ut för potentiell användning av Natoplan. Det hävdas att Sverige hade kärnvapengarantier av USA, dvs. vi var skyddade av USA:s kärnvapenparaply. Frågan som inställer sig är: Om nu Sverige aldrig var riktigt neutralt, eller är riktigt alliansfritt, vad är det som skulle gå förlorat om Sverige blir medlem av Nato? Gåtan kvarstår kanske ännu en tid, men snart söker förhoppningsvis Sverige Natomedlemskap och sluter därigenom förtroendegapet mellan vad Sverige gör och vad Sverige säger i säkerhetspolitiken.

Stockholm den 6 oktober 2003

Carl B Hamilton (fp)

Cecilia Wigström (fp)

Birgitta Ohlsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Gabriel Romanus (fp)

Gunnar Nordmark (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (6)