Samarbete med Central- och Östeuropa

Motion 1992/93:U258 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

av Gudrun Schyman m.fl. (v)
Sammanfattning
Vänsterpartiet lägger i denna motion fram idéer och
förslag för en framsynt Östeuropapolitik. Vi måste lära av
den blodiga tragedin i Jugoslavien och sätta in resurser i tid,
så att konflikter kan förebyggas.
Hellre bistånd än krig. Det hade varit bättre om
västländerna gått in med bistånd till Jugoslavien i början på
80-talet i stället för att passivt se på hur den ekonomiska
krisen förstärkte de nationella motsättningarna. Förra
budgetåret betalade vi 12,4 miljarder kronor för att ta emot
flyktingarna från det forna Jugoslavien. Tänk om vi hade
satsat dessa pengar på ekonomisk utveckling i stället! Och
om andra västeuropeiska länder gjort detsamma. Då hade
ett enormt mänskligt lidande i en till synes olöslig konflikt
kunnat undvikas.
Vi måste dra lärdom av misstagen. Vänsterpartiet
föreslår att Sverige tar initiativ till en studie av vilka insatser
som behövs för att undanröja latenta konfliktorsaker i
Östeuropa.
Ett sönderfallande Ryssland riskerar att bli ett hot, även
militärt. Vi måste ta till oss den varning som den ryske
utrikesministern framförde på ESK-mötet i Stockholm. I
motionen lägger vi fram en rad förslag på hur Sverige kan
medverka till en demokratisk utveckling och den
ekonomiska återuppbyggnad som är förutsättningen härför.
Eftersom vi i en annan motion kräver en nerskärning av
försvarsutgifterna skapar vi utrymme för de insatser i
Central- och Östeuropa som vi föreslår. Det är bättre att
avvärja hoten innan de blivit militära.
En framsynt Östeuropapolitik
''Det är som att putsa kristallkronorna på Titanic.'' Så sa
ABB-chefen Percy Barnevik i en uppmärksammad intervju
i Svenska Dagbladet den 3 november 1992 om Västeuropas
oförmåga att ta till sig insikten om Östeuropas gigantiska
problem och ta itu med dem. ''Det verkar inte som om man
i väst har tagit till sig denna kunskap och förstått vidden av
de problem som står framför oss. Debatten i Västeuropa
handlar om detaljer i Maastrichtfördraget och EES-avtalet.
Det är som att putsa kristallkronorna på Titanic.''
Vilka kunskaper är det som Barnevik menar att vi inte
tagit till oss? Det är vidden av underutveckling och
miljöförstöring, ''att de länder som ligger bäst till, t.ex.
Polen, Ungern och Tjeckoslovakien, ligger industriellt 20--
30 år efter oss. Ryssland och Ukraina ligger kanske 40--60
år efter i utvecklingen. Det är en gigantisk avgrund som
skiljer oss, med undantag för vissa spjutspetsar på det
militärindustriella området.''
Men utifrån ABB:s erfarenheter av sina satsningar i
Östeuropa såg Barnevik också stora möjligheter. ''Det går
ganska snabbt att skapa fungerande industriella öar inne i
dessa länder. Det finns 10 miljoner ingenjörer varav en
miljon med doktorsgrad. Det är tekniskt mycket
välutbildade människor. Kan man organisera och motivera
dessa i moderna företagsenheter, se till att de har råvaror
och marknader att sälja till så kan man göra underverk på
ganska kort tid i dessa företagsöar'', var hans bedömning.
ABB har snart 25 000 anställda i de f.d.
Komekonländerna. Om det fanns två hundra
västeuropeiska företag som satsade lika mycket på
Östeuropa, skulle det ge fem miljoner direkt anställda och
dra med sig 10--20 miljoner jobb hos underleverantörer,
transporter m.m., skrev Barnevik.
Vänsterpartiet menar att staten har ett ansvar för att
stimulera sådana satsningar i öst, som även skulle ge jobb i
Sverige. Vi föreslår att regeringen tillsätter en arbetsgrupp
med industri- och fackföreningsfolk för att snabbutreda
förutsättningarna för företagssatsningar i Östeuropa.
De behöver marknader att exportera till
EG och EFTA har träffat avtal med ett antal central- och
östeuropeiska länder, och flera håller på och förhandlas
fram. De här avtalen har inte infriat östeuropéernas
förväntningar. De västeuropeiska marknaderna har
visserligen öppnats -- men inte för de produkter där
östeuropéerna är konkurrensmässiga: stål, livsmedel och
textilier. EG har 100 procent pålägg på jordbruksimporten.
Det är massor av icke-tariffära hinder, t.ex. stålkvoter.
Så länge östeuropéerna hindras exportera, kommer
västföretag att vara försiktiga med sina investeringar.
Avtalens andra sida är att de öppnat Central- och
Östeuropa för västexport, som konkurrerar ut den
inhemska produktionen med företagsnedläggningar och
påspädning av arbetslösheten som resultat.
EG och EFTA har träffat separata avtal, vilket fått
följden att varor som EFTA-företag bearbetar i Östeuropa
inte kan säljas fritt i EG. Detta har österrikiska
industriförbundet klagat över och det har uppmanat sin
regering att ta upp problemet i EES-förhandlingarna.
Liknande framstötar har gjorts från svenska företag.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen tar upp frågan om
samordning av EG- och EFTA-avtal med de central- och
östeuropeiska länderna i EES-förhandlingarna.
Östbiståndet måste öka
Förra året lovade regeringen tre miljarder i
Östeuropabistånd, fördelat på tre år. Men det löftet har
redan naggats i kanten när regeringen drev igenom att det
s.k. baltguldet skulle betalas från biståndet. Nu föreslår den
ynkliga 641 miljoner kronor. Samtidigt diskuterar man i
Danmark att höja biståndet till 0,5 % 
av BNI, vilket för Sverige skulle betyda drygt sex
miljarder kronor nästa budgetår.
641 miljoner i Östeuropabistånd ska jämföras med vad
regeringen vill satsa på den västeuropeiska integrationen,
770 miljoner kronor. Den prioriteringen är utomordentligt
kortsynt. Ty om inte övergången till demokrati och
marknadsekonomi lyckas i Östeuropa -- framför allt i
Ryssland -- kommer den västeuropeiska integrationen att
utsättas för svåra påfrestningar. Det är hela Europa som
måste integreras.
Vänsterpartiet kräver att det utlovade
Östeuropabiståndet ska stå fast, dvs. vara en miljard
kronor. På sikt ska det höjas till 0,5 % 
av BNI.
Vänsterpartiet föreslår att medel till detta ställs till
förfogande genom en blandning av AMS-medel och
östbistånd, vilket för övrigt även S-E-Bankens chef krävt.
Insatser för vår gemensamma miljö
Det behövs kraftfulla miljöinsatser både i
Östersjöområdet och på Nordkalotten. I Barents hav har
tusentals ton radioaktivt avfall tippats, en ''tidsinställd
bomb'' som hotar hela Europa. Kolahalvön har världens
största ansamling av atomreaktorer från ytfartyg och
ubåtar.
Kärnkraftverken i Östeuropa måste rustas upp eller
stängas. Det har nämnts kostnader i storleksordningen
120--360 miljarder kronor. Det kommer att kosta 600
miljoner kronor enbart för att avhjälpa de värsta
säkerhetsbristerna i kärnkraftverken i Sosnovyj Bor och
Ignalina.
Det behövs internationell finansiering. De pengar som
finns outnyttjade i Europeiska utvecklingsbanken (EBRD)
måste komma till användning för att rusta upp
kärnkraftverken.
Det nybildade Barentsrådet för samarbetet i de norra
delarna av Norge, Sverige, Finland och, i Ryssland,
Kolahalvön och Archangelskregionen, öster om Vita havet,
kan komma att spela en viktig roll. Det gäller samarbetet
för att utvinna de mycket stora naturresurserna -- gas, olja,
mineraler och skog -- som finns där och behövs för
Rysslands utveckling, men det gäller också miljösamarbete
för att rädda den ryska tajgan, som är attraktiv för
multinationella bolag från väst. Uppenbarligen är man från
svensk sida intresserad av råvaran. Då måste man också
vara med och ta ansvar för miljön.
Det gäller också att lösa det för Skandinavien kanske
mest akuta problemet -- nickelsmältverket i Nikel, som
årligen släpper ut 170 000 
ton svaveldioxid. Det ska rivas och ersättas av ett
nytt och modernt nickelverk till en kostnad av 3,5 miljarder
kronor. Det innebär också nya arbetstillfällen. I norska
Kirkenes gläds man över de nya kontakterna på den ryska
sidan. I omställningsarbetet kan omskolad, friställd svensk
militär personal delta.
Massiva investeringar i infrastrukturen skulle förbättra
energihushållningen och miljöhänsynen, vilket även gagnar
våra direkta intressen av hållbar utveckling samt stimulerar
svensk industriell kapacitet och sysselsättning. I första hand
gäller det energisektorn där satsade pengar ger mångfalt
tillbaka i form av miljöförbättringar och energibesparingar.
Exempelvis i Estland är per capita-utsläppen av koldioxid
nästan fyra gånger så höga som i Sverige. Stöd bör ges till
alternativa energikällor som t.ex. biobränsle.
Infrastruktursatsningar inom vattenvård, järnvägs- och
vägutbyggnad bör kunna komma till stånd. Projektering av
utbyggnad av snabbtåg runt hela Östersjön bör startas och
prioriteras högt. Den föreslagna Bottniabanan och Norr-
Bottniabanan är en viktig del av ett sådant järnvägssystem
som också måste ha en förbindelse till Kolahalvön via norra
Finland.
Telekommunikationerna måste också byggas upp för att
minska behovet av miljöförstörande transporter.
Även för de nordiska ländernas industri borde det vara
intressant att få i gång sjötrafik via nordostpassagen till
Japan från hamnarna i Archangelsk eller Murmansk.
Rädda Östersjön
Ska Östersjön räddas beräknas kostnaden bli minst 130
miljarder kronor. Sverige har hittills anslagit c:a 130
miljoner kronor till detta, dvs. en promille. Det säger sig
självt att om vi ska undvika en total ekologisk katastrof i
Östersjön måste helt andra resurser till än vad som hittills
satsats.
Vänsterpartiet föreslår bl.a. en Östersjöfond där
nuvarande förorenare får betala proportionellt utifrån sin
belastning på Östersjön. Det betyder avgifter på t.ex.
industrier, kommunala reningsverk, sjöfart och vägtrafik.
Polluters Pay Principle måste gälla även för utsläpp till havs.
USA, Japan och Världsbanken kommer
förhoppningsvis att delta i arbetet med skyddsplanen för
Östersjön för att bl.a. minska skadliga utsläpp från tätorter,
städer, industrier och jordbruk. Den omfattar totalt 132
olika projekt varav 47 betecknats som brådskande, de flesta
i Polen. Den väntas ta tjugo år att genomföra.
Många kommuner har utvecklat ett miljösamarbete med
vänorter i öst -- främst i Östersjöområdet och på
Nordkalotten -- som är mycket viktigt för att förbättra
miljön i dessa regioner. Det finns även samarbete på
länsnivå. Nu i början är det främst en fråga om
kunskapsöverföring. Det handlar om allt från att översätta
lagstiftning till att beskriva vattenvårdsteknik.
Vi beräknar att de svenska kommunerna,
länsstyrelserna, landstingen tillsammans med företag,
forskningsinstitutioner etc. sammanlagt skulle kunna
avsätta 5 000 årsarbeten under 1993 för att genomföra
denna kunskapshandel.
Bevara värdefulla naturområden i öst
I våra östra grannregioner finns en biologisk mångfald
som försvann från Västeuropa för femtio år sedan. Det är
avsaknaden av moderna skogs- och jordbruksmetoder som
bevarat arter, biotoper, natur- och kulturlandskap.
För att skydda dessa helt unika värden måste även
Sverige hjälpa till. Dels bör vi omedelbart anslå resurser till
inventering av dessa områden, dels till deras bevarande.
Regeringen bör komma med förslag om hur detta ska
finansieras. Eftersom många jämförbara områden inte finns
kvar i Sverige bör det undersökas om de som förstört i
Sverige kan bidra till bevarandet i våra östra grannländer.
EBRD-reglerna måste ändras
Västregeringarna lovade 24 miljarder dollar i krediter till
Central- och Östeuropa. Men vad har det blivit? 1,6
miljarder hitintills. Ramarna har inte utnyttjats därför att
det i själva verket bara är en bråkdel som är praktiskt
tillgängliga, eftersom kraven ofta är att det ska vara på
kommersiella villkor. Och det är i dag helt orealistiskt.
EBRD har dessutom villkoret att högst 40 procent skulle få
ges till den statliga sektorn, företrädesvis för investering i
infrastruktur. Hur ska då rustningsindustrierna kunna
ställas om till fredlig produktion?
Vänsterpartiet anser att reglerna måste förändras så att
de utlovade krediterna snabbt kommer till användning.
Sverige bör verka för detta inom EBRD.
Exportkreditramen är för trång
Regeringen vill sätta upp en exportkreditgarantiram på
en miljard kronor och avsätta 230 miljoner kronor till en
säkerhetsreserv för att täcka eventuella förluster. Det är
klart otillräckligt.
Percy Barnevik har föreslagit att det avsätts ett betydligt
större kreditutrymme än den miljard regeringen föreslår.
Han har nämnt siffran 15 miljarder kronor, varav hälften i
form av mjuka krediter för svensk export. Ytterligare 2--3
miljarder anser han bör riktas till projekt i de tre baltiska
staterna och Polen, där svensk industri kan göra en insats.
Detta skulle kunna ge 40 000--50 000 
jobb/år under ett antal år. S-E-Bankschefen Björn
Svedberg vill gå ännu längre och ta 30 miljarder av AMS-
pengar.
När det gäller projekt i Ryssland bör större
ansträngningar göras för samarbete med Japan. Ryssland är
ju inget fattigt land. Det finns stora råvarutillgångar i östra
Sibirien: olja, naturgas, guld, timmer, fisk och vissa
mineraler. Svenska företag har under senare år erhållit
mycket stora order där finansieringen bestått av japanska
biståndsmedel.
Vänsterpartiet anser att regeringen i samråd med
näringslivet och kapitalexporterande länder som Japan och
Sydkorea bör undersöka möjligheterna till betydligt ökade
exportkrediter till Östeuropa. För länder som f.n. inte
bedöms vara kreditvärdiga bör den överväga handels- och
kreditavtal, främst med Estland, Lettland och Litauen.
Ställ inte öst mot syd
Östbiståndet ska inte ställas i motsats till u-
landsbiståndet så som bl.a. Ny demokrati gjort genom att
kräva att biståndet ska flyttas från dem längre bort till dem
i vårt grannskap. Den förra regeringen öppnade portarna
för sådana resonemang genom att börja finansiera
östbistånd från biståndsbudgeten.
Det handlar om helt olika slag av bistånd. I syd gäller det
att få i gång den utveckling som koloniseringen stoppade.
Det handlar om basbehov som mat, rent vatten,
vaccinering, läskunnighet, familjeplanering. U-länderna
måste få bistånd för att ta sig ur sitt koloniala beroende som
leverantörer av billiga råvaror.
I öst handlar det om att reorganisera ekonomierna, ställa
om till marknadsekonomi, modernisera
produktionsapparaten, sanera miljön. Här finns
välutbildade människor, allmän läskunnighet, sjukhus,
vägar och järnvägar. Det finns företag med exportkapacitet
och forskningsinstitutioner. Det handlar om starthjälp som
relativt snabbt kan betala igen kostnaderna.
Det handlar om samarbete
Östeuropabiståndet ska ses som ett samarbete, som
gagnar bägge parter. Det finns högt kvalificerade
människor, vars kunskaper måste tas tillvara. Samarbetet
mellan forskningsinstitutioner måste byggas ut.
Forskningsuppgifter kan läggas ut på institutioner i öst.
Forskningssektorn hotas i hela Östeuropa. Flera
faktorer bidrar till detta. Som flera professorer i Warszawa
uttryckte det: ''Våra bästa studenter flyttar till väst. Om vi
över huvud taget får några studenter, vem vill studera ett
antal år under knapphändiga villkor för att kanske bara
möta arbetslöshet när man istället kan tjäna bra på svarta
affärer om man är driftig?''
I november kom en vädjan om bistånd från den ryska
vetenskapsakademin i S:t Petersburg, som vi måste
hörsamma. Annars är risken stor att de ryska
vetenskapsmännens arbete slås i spillror och institutionerna
tvingas sälja sina konst- och kulturskatter för att hålla
forskningen vid liv.
Vi kan också bistå östeuropéerna med att komma ut på
världsmarknaden. De hade tidigare betydande handel med
tredje världen, men den avbröts efter regimskiftena, då de
nya regeringarna trodde sig kunna gå rakt ut på
världsmarknaden och handla i dollar. Det visade sig snart
vara ett gruvligt misstag -- varken de eller u-länderna hade
hårdvalutor att handla med. Sverige bör medverka till att
främja handeln öst--syd.
Vänsterpartiet föreslår ökat samarbete för att tillvarata
de östeuropeiska ländernas forskningskapacitet och
handelsmöjligheter.
Det konkreta samarbetet mellan institutioner, skolor,
universitet, sjukhus, organisationer, församlingar osv. är
oerhört viktigt för en demokratisk utveckling i Central- och
Östeuropa. Insatser för barnhemsbarn, åldringar och
handikappade av exempelvis handikapporganisationerna
och landstingen måste stödjas på alla sätt. Dessa svaga och
undanskuffade människor utnyttjas ju hänsynslöst av röd-
bruna grupper som argument mot demokratiseringen.
Vänorter
Många svenska kommuner har skaffat vänorter i
Östeuropa, främst i Östersjöregionen och på Nordkalotten.
Delar av de 7,5 miljarder som Vänsterpartiet vill återföra
till kommunerna från staten kan användas till att stärka det
kommunala vänortssamarbetet.
Om vi inte medverkar aktivt till demokratisering i de
samhällen som nu byggs upp på diktaturens ruiner, blir
följderna destruktiva för hela Västeuropa. Det absolut
största hotet uppstår om OSS-staterna tappar kontrollen
över sina kärnvapen. Men uranlagren utgör också en stor
fara -- redan har flera försök att smuggla in radioaktivt
material till Västeuropa avslöjats. Ryssland har blivit ett
rufflarnas paradis, inte minst när det gäller smugglingen av
värdefulla legeringsmetaller. Den är av sådan omfattning att
den pressat ner priserna på världsmarknaden. Maffian i f.d.
Sovjetunionen har sökt sig utomlands, och även i Sverige
finns oro för den ökande vapen- och narkotikasmugglingen.
Det sociala sammanbrottet i f.d. Sovjet har sålunda
vittgående konsekvenser även för Västeuropa. Den
ekonomiska och sociala nöden driver människor till
desperation. De behöver vår hjälp för att bygga upp
fungerande rättssystem och demokratiska folkrörelser.
Uppbyggnaden av demokratiska fackföreningar är av
särskild betydelse, både ur demokratisynvinkel och för att
få en fungerande arbetsmarknad. Sådant samarbete bör
prioriteras av SIDA vid fördelningen av bidrag till enskilda
organisationers samarbete i Central- och Östeuropa.
En särskild form av vänortssamarbete sker mellan
handikapporganisationer och systerorganisationer i
exempelvis Rumänien och de baltiska staterna. Även
Landstingsförbundet har genom sin u-landsgrupp på olika
sätt bidragit till att enskilda arbetsplatser och vissa
nämnder/styrelser inom landstingen på ett aktivt sätt skaffat
kontakter i Östeuropa. I flera landsting har kunskapsutbyte
skett genom att anhöriga och anställda besökt Sverige, och
svenskar besökt dessa länder för att därigenom bidra till att
bygga upp en bra handikappvård. Bidrag sker också genom
att begagnade hjälpmedel och sjukvårdsmaterial samlas in
och skickas. Sådana initiativ och kontakter bör uppmuntras
och underlättas.
Vänsterpartiet vill framhålla att detta är en uppgift för
Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS), och vi saknar det i deras
anslagsframställning.
Utbytet måste bli ett verkligt samarbete, där båda sidor
har något att ge och få. Det är alldeles uppenbart på
kulturområdet där vi har mycket att få. Här handlar det om
att återuppta ett månghundraårigt kulturutbyte som Stalin
klippte av.
Vi tar upp dessa frågor mer ingående i vår kulturmotion,
där vi bl.a. föreslår en särskild kulturfond för satsningar på
Baltikum och Ryssland och ett institut för vidareutbildning
av östeuropeiska lärare. Vi stöder också regeringens förslag
om ett Östersjöns författar- och översättarcentrum.
Snålt mot enskilda organisationer
Intresset för bistånd till Östeuropa är stort både hos
allmänheten och inom organisationerna. För denna
verksamhet ska organisationerna kunna få bidrag från
SIDA, framför allt när det gäller kunskapsöverföring och
organisationsuppbyggnad. Under 1991/92 inkom
ansökningar från 121 organisationer, men mindre än
hälften, 56 stycken, beviljades. För nästa budgetår begärde
SIDA 65 miljoner kronor för den här verksamheten -- men
regeringen vill bara ge 45 miljoner.
Svenska institutet har för sin verksamhet, bl.a. expert-
och stipendieutbyte, fått in ansökningar som totalt belöper
sig till 231 miljoner kronor och begär 50 miljoner kronor.
Regeringen vill bara ge 45 miljoner.
Varför denna njugghet? Regeringen ger ingen
motivering. Vänsterpartiet kräver att SIDA och Svenska
institutet får de anslag de begärt, dvs. 65 resp. 50 miljoner
kronor. Det handlar om ett för östeuropéerna synnerligen
viktigt arbete för att lyckas i demokratiseringssträvandena.
Hellre bistånd än krig
Tragedin i det som i drygt sextio år hette Jugoslavien
tvingar till eftertanke. Var det oundvikligt att de nationella
motsättningarna skulle explodera i blodigt krig? Den
ekonomiska krisen blev synlig redan runt 1980, då
utlandsskulden till väst blev ohanterlig. Den av
Internationella valutafonden beordrade
åtstramningspolitiken ledde till att levnadsstandarden sjönk
med 60 procent under 1980-talet. De ekonomiska
problemen -- inte minst den regionala snedfördelningen av
resurser och arbetslöshet -- förstärkte gamla nationella
motsättningar. Först kom sålunda den ekonomiska krisen,
därefter den nationalistiska.
I de blodiga konflikterna i Transkaukasien och
Centralasien får man inte heller bortse från de ekonomiska
och sociala faktorerna. Inlemmandet i Sovjetunionen ledde
till massdeporteringar av hela folkgrupper och en
russifiering. Ryska arbetare flyttades till de nya industrierna
där dvs. till städerna, medan de inhemska befolkningarna
stannade på landsbygden. Därmed uppstod ekonomiska
klyftor, sociala orättvisor och nationella motsättningar. I
Nagorno-Karabach förvärrades motsättningarna mellan
armenier och azerer till följd av den stora vågen av
flyktingar till Azerbajdzjan efter jordbävningen i
Armenien. Azerernas reaktion blev den inte helt ovanliga:
de tar våra bostäder. Så blev konflikten akut.
Nu när vi sitter med facit i hand bör vi dra lärdomar av
det som hänt. För människorna i dessa länder har
konflikterna blivit förödande. För omvärlden har de lett till
en växande ström av flyktingar. EG-länderna tog förra året
emot cirka 730 000 
flyktingar, varav 438 000 kom till Tyskland. 50 000 
flyktingar från f.d. Jugoslavien kom till Schweiz och
70 000 
till Österrike. Det stora flertalet finns emellertid i de
fattiga länderna Kroatien, Ungern och Polen. I Ryssland är
1,3 miljoner människor på flykt från krigsområden, och
ytterligare 800 000 
människor har tvingats lämna sina hem till följd av
de politiska förändringarna i de forna sovjetrepublikerna.
Till Sverige kom förra året över 70 000 
flyktingar från f.d. Jugoslavien. Budgetåret 1991/92
uppgick kostnaderna till 12,4 miljarder kronor för
Jugoslavienflyktingarna.
Detta bekräftar att krig är det i särklass dyraste sättet att
lösa konflikter. Sverige har ett medansvar genom
vapenexporten till Jugoslavien.
Om de 12,4 miljarderna hade satsats på ekonomisk
utveckling i Jugoslavien hade inte miljoner människor där
hungrat, frusit och drivits på flykt. Då hade inte en hel
generation av barn skadats för livet.
Det pågår krig på 26 ställen i världen, och i minst 23
andra områden kan motsättningarna när som helst utlösa
regelrätta strider enligt tidskriften Jane's Defence Weekly.
Andra bedömare räknar med ett hundratal konflikthärdar i
Europa, flertalet i f.d. Sovjet.
Krigen måste förebyggas. Varken FN-systemet eller de
enskilda staterna förmår bära kostnaderna som krigen
medför.
Vänsterpartiet föreslår att Sverige tar initiativ till en
studie av vilka insatser som behövs för att undanröja de
latenta konfliktorsakerna. En sådan studie bör kunna
genomföras snabbt, eftersom omfattande forskning bedrivs
på många håll i världen, och den bör leda till någon form av
konfliktförebyggande givarmöte.
Hjälp dem ställa om till fred
Försvarsindustrin måste ställas om till civil produktion --
inte minst för att stoppa den hämningslösa exporten av
krigsmaterial från Ryssland och Slovakien till
konflikthärdar i Tredje världen. Och det är möjligt.
''Stridsvagnsfabriker kan konverteras till
lokomotivverkstäder, raketmotorfabriker till
kraftturbintillverkning'', förklarade ABB-chefen i SvD-
intervjun.
Men det är en gigantisk uppgift. Enbart i Ryssland
handlar det om att ställa om produktionen på fem tusen
industriföretag, som sysselsatte sexton miljoner arbetare.
Det militärindustriella komplexet svarade för 52 procent av
Sovjetunionens BNI. Mer än sjuttio städer byggdes helt upp
kring försvarsindustrier. Kostnaderna för omställning av
dessa företag har beräknats till tio miljarder dollar om året
i femton år, dvs. runt ett tusen miljarder kronor i krediter.
Men de här industrierna har en stor andel civil
produktion, fyrtio procent, och utgör därför en tillgång.
Vänsterpartiet anser att Sverige aktivt måste medverka
till omställning av de östeuropeiska militärindustrierna till
fredlig produktion.
Gäller Baltikum
Om konverteringen inte sker, behåller det
militärindustriella komplexet sin makt -- med de politiska
konsekvenser det kan få, inte minst i vårt närområde.
Ryssland måste verkställa hemtagningen av trupperna från
Baltikum enligt utfästelsen i ESK. Men då måste också
bostadsfrågan lösas för de 30 000 
officerare som nu finns i Baltikum. Här bör Sverige
hjälpa till.
Vänsterpartiet föreslår att ett specialdestinerat bidrag på
150 miljoner kronor avsätts till trähus för att underlätta den
ryska trupphemtagningen från Baltikum. Det skulle
samtidigt ge yrkesutbildning och öka kompetensen inom en
sektor, där rysk export tidigare hävdat sig bra. I Sverige
skulle det ge bortåt 150 jobb under ett år.
En varning från Ryssland
På ESK-mötet i Stockholm i december gjorde den ryske
utrikesministern Andrej Kozyrev ett utspel, som sände
kalla kårar utefter de närvarandes ryggrader. Han skrämde
dem med ett tänkbart scenario för den utrikespolitik som
skulle följa av ett maktskifte i Moskva. ''Det stora
Ryssland'' skulle försvara serberna. Det f.d. Sovjetunionen
talade han om som ett ''postimperialt område, där Ryssland
kommer att bevaka sina intressen med alla tillgängliga
medel''.
Och den ryske Stockholmsambassadören vädjade:
''ESK måste blanda sig i Rysslands affärer'', sa han.
Ryssland ''behöver er hjälp''. ESK måste handla ''innan vi i
Ryssland får en upprepning av vad som redan sker i
Jugoslavien''.
Men varningen tycks inte ha tagits på allvar att döma av
de krigiska uttalanden som gjorts från den svenska högern.
Det är inte givet att neutralitet är det självklara svaret på
varje konflikt i vårt närområde, förklarade statsminister
Carl Bildt i riksdagen den 12 januari. Neutraliteten är inte
självklar i händelse av att de baltiska staternas överlevnad
hotas.
Och folkpartiets programgrupp för EG-frågor säger i en
rapport att Sverige inte ska stå vid sidan om eller åka
snålskjuts på andra när det gäller att försvara den
europeiska gemenskapen. Det gäller också när ett sådant
försvar måste ske med vapen i hand, konstaterar gruppen
under ledning av riksdagsman Carl B Hamilton.
Vi vill inte skrota neutraliteten
Detta är den sämsta tänkbara svenska
säkerhetspolitiken, eftersom den kommer att leda till total
osäkerhet i andra stater om hur Sverige kommer att förhålla
sig i ett krig i vårt närområde. Risken för att Sverige dras in
redan i ett eventuellt krigs inledningsskede ökar.
Vänsterpartiet upprepar enträget kravet att
neutralitetspolitiken ska upprätthållas med alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig. Därmed bevarar vi våra
möjligheter att förebygga konflikter och -- om det värsta
skulle hända -- bistå de krigsdrabbade, exempelvis genom
att ge flyktingar en fristad.
Neutralitetspolitiken kan inte ersättas med medlemskap
i Europeiska unionen. Endast ett kollektivt
säkerhetssystem omfattande hela Europa kan ge stabilitet i
det nya Europa. Det vill säga ESK.
1989 när diktaturerna störtades, var demokratirörelsens
slagord ''Tillbaka till Europa''. Nu är de besvikna. Det
verkar som om Västeuropa tappat intresset. Ingen vill satsa
på Östeuropa, sa S-E-Bankschefen på Älvsjömässan i
november och pläderade för att Sverige och andra länder
måste satsa pengar i stor skala på att utveckla Östeuropa.
Industrifolket inser att det är meningslöst att putsa
kristallkronorna på Titanic. Om fartyget går under, följer
även förstaklasspassagerarna med i djupet. Men om vi
handlar framsynt, kan Östeuropa utvecklas till en dynamisk
region till hela Europas båtnad.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en arbetsgrupp med industri- och
fackföreningsfolk för att snabbutreda förutsättningarna för
företagssatsningar i Östeuropa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta upp frågan om samordning
av EG- och EFTA-avtal med de central- och östeuropeiska
länderna i EES-förhand- lingarna,1
3. att riksdagen till Samarbete med Central- och
Östeuropa för budgetåret 1993/94 anvisar 359
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 1
000
000
000 kr,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insats av AMS-medel för
krediter och bistånd i Central- och Östeuropa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att på sikt höja biståndet till
Central- och Östeuropa till 0,5
% av BNI,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöinriktning av lån och
bidragsverksamhet,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till insatser
för inventering och bevarande av den biologiska
mångfalden i våra östra grannområden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändrade regler för
kreditgivning till Central- och Östeuropa i EBRD,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter till betydligt ökade
krediter till Central- och Östeuropa,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handels- och kreditavtal med
Estland, Lettland och Litauen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det kommunala vänortsutbytet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om BITS-stöd till samarbete i
Östeuropa för att bygga upp en bra handikappvård,
13. att riksdagen till enskilda organisationers samarbete
med Central- och Östeuropa genom SIDA för budgetåret
1993/94 anvisar 20 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 65 000 000 kr,
14. att riksdagen till Samarbete med Central- och
Östeuropa genom Svenska institutet för budgetåret 1993/94
anvisar 5
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 50
000
000 kr,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ till en studie av
vilka insatser som behövs för att undanröja latenta
konfliktorsaker,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk medverkan för att ställa
om krigsmaterielindustrier i Östeuropa till produktion för
fredliga ändamål,
17. att riksdagen till trähus för återvändande ryska
officersfamiljer för budgetåret 1993/94 anvisar 150
000
000 kr enligt vad i motionen anförts,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om neutralitetspolitiken med
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Stockholm den 19 januari 1993

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)

Berith Eriksson (v)

1 Yrkande 2 hänvisat till EU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10
Yrkanden (36)