Sexuellt likaberättigande

Motion 2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om partnerskapslagens krav på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sammanförandet av uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och förrättare av partnerskapsregistrering till ett samlat uppdrag.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att ingå partnerskap på Sveriges ambassader.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en internationellt privaträttslig konvention om partnerskap.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny sambolagstiftning som behandlar samkönade och olikkönade sambopar lika.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot folkgrupp.1

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringsformens bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda insatser mot den riktade brottsligheten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.2

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse.2

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sammanhållen lagstiftning mot diskriminering.3

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsgivares skyldighet att förebygga trakasserier.3

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsofrågor för lesbiska kvinnor.4

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hivprevention.4

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolundervisningen om homosexualitet, bisexualitet, transsexualism och transvestism.5

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om högskoleutbildningen för vissa yrken.5

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation m.m.5

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kunskapen om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation hos nyckelgrupper inom den offentliga sektorn.

  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning om situationen för transpersoner.4

  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges arbete inom internationella organisationer för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.6

  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete.6

  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska flyktingpolitiken rörande förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner.7

  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen.7

1 Yrkandena 6 och 7 hänvisade till KU.

2 Yrkandena 8 och 9 hänvisade till JuU.

3 Yrkanden 10 och 11 hänvisade till AU.

4 Yrkandena 12, 13 och 18 hänvisade till SoU.

5 Yrkandena 14–16 hänvisade till UbU.

6 Yrkandena 19 och 20 hänvisade till UU.

7 Yrkandena 21 och 22 hänvisade till SfU.

Liberala utgångspunkter

Den politiska liberalismens historia är historien om kampen för mångfald. Varje människas rätt att forma sitt liv utifrån ens egna förutsättningar, förhoppningar och drömmar förutsätter respekt för olikhet och för andra människors livsval. Detta är den röda tråd som förenar Folkpartiet liberalernas arbete för att öka alla människors makt över sin egen tillvaro och vardag. Det gäller likaväl kampen för religionsfrihet och föreningsfrihet som arbetet för jämställdhet, etniska minoriteter eller sexuellt likaberättigande.

Den liberala visionen om sexuellt likaberättigande bygger på att kärlek och sexualitet mellan människor kan inte mätas och vägas av någon annan. Den ska mötas med samma respekt oavsett om det gäller kärlek mellan människor av samma kön eller mellan människor av olika kön. Människors egen köns­identitet måste också respekteras och accepteras.

Mot den liberala samhällsvisionen står kollektivismen i dess olika tappningar, av såväl konservativt som socialistiskt slag. Både konservatismen och socialismen utgår från att individens intressen är underordnade kollektivets, ibland familjens, ibland klassens eller vad som diffust betecknas som samhällsintresset. Som Sveriges liberala parti har Folkpartiet liberalerna en viktig roll att spela i arbetet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.

I denna motion lägger Folkpartiet liberalerna fram ett antal förslag för att förbättra homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Listan kan säkert göras längre. Människor måste ges samma möjlighet att forma sina liv oavsett könet på den de älskar och oavsett den egna könsidentiteten. Detta är en del av vårt arbete för att göra 2000-talet till en ny frihetstid. Du ska bestämma!

Familjerätt

Förstärk partnerskapslagen

Med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet lade regeringen våren 2000 fram ett förslag om nya, diskriminerande regler för utlänningars ingående av partnerskap. Propositionen innebar en viss uppmjukning av de tidigare reglerna, men det var bara Folkpartiet liberalerna som i riksdagen krävde att diskrimineringen helt skulle upphöra. Propositionen ledde till lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2000.

Enligt de nya reglerna kan partnerskap ingås om en av partnerna har hemvist här i landet sedan minst två år, eller om en av partnerna är medborgare i Sverige, Danmark, Island, Norge eller Nederländerna och har hemvist här i landet. Andra par än dessa tillåts inte ingå partnerskap i Sverige. Någon motsvarande regel finns inte för ingående av äktenskap.

Det har hävdats att anknytningskravet behövs, eftersom det annars skulle uppstå problem med att partner betraktas som gifta i Sverige och ogifta enligt andra länders lagar. Detta problem kvarstår dock även med ett anknytningskrav. Argumentet handlar alltså egentligen inte om anknytningskravet utan visar snarare att det behövs någon form av internationellt privaträttslig konvention om partnerskap. Folkpartiet liberalerna vill ha en sådan konvention.

De gångna årens erfarenheter visar att argumenten för ett anknytningskrav inte har någon bärkraft. Folkpartiet liberalerna vill därför att det särskilda anknytningskravet avskaffas. Det ska alltså inte ställas hårdare krav på hemvist eller medborgarskap i Sverige för personer som vill ingå partnerskap jämfört med personer som vill gifta sig.

Enligt gällande lagstiftning är uppdraget som partnerskapsförrättare ett separat förordnande skilt från uppdraget som vigselförrättare. I dag har endast cirka 60 procent av landets enskilt förordnade förrättare behörighet att förrätta registrering av partnerskap. Folkpartiet liberalerna anser att den som åtar sig detta uppdrag skall vara beredd att ge alla medborgare samma behandling oavsett deras sexuella läggning. Lagstiftningen bör således ändras på denna punkt. Riksdagen gjorde våren 2000 ett principuttalande i denna riktning, och regeringen bör därför inleda ett lagstiftningsarbete i frågan.

Folkpartiet liberalerna anser också att man ska kunna ingå partnerskap på ambassader. Om ambassadens värdland lämnar sitt godkännande måste svenska ambassader erbjuda samma service vad gäller både partnerskap och borgerliga vigslar.

Ny sambolag

I dag finns två sambolagar, en för olikkönade par och en för samkönade par. Det finns också en lång rad lagrum i bl.a. socialförsäkringarna där sambor av samma kön inte ges samma behandling som sambor av olika kön. Först 1998 infördes, efter långvarigt arbete från bl.a. Folkpartiet liberalernas håll, enhetliga regler för bostadsbidrag.

En gemensam sambolagstiftning bör införas så att alla sambopar får lika rättigheter och skyldigheter. Folkpartiet liberalerna har i Samboendekommittén medverkat till att lägga fram en lagteknisk modell för att uppnå denna likställdhet.

Barns ställning i homo- och bisexuella familjer

Familjepolitiken måste utgå från barnens behov. Att barn till homo- och bisexuella ska ha samma rätt till trygga uppväxtvillkor som andra barn är en självklarhet. Diskriminering på grund av sexuell läggning får aldrig accepteras.

Många homo- och bisexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från heterosexuella förhållanden, men det blir också allt vanligare att homo- och bisexuella skaffar sig barn genom insemination eller genom andra former av planerade graviditeter. Heterosexuella gifta par kan adoptera barn. Det kan däremot inte personer som ingått registrerat partnerskap. Vidare kan en ensamstående heterosexuell adoptera barn. Lesbiska kvinnor kan inte få tillgång till assisterad befruktning på klinik i Sverige, till skillnad från läget i flera andra västländer.

Folkpartiet liberalerna uttalade redan 1997 att en parlamentarisk utredning om homosexuella och barn bör komma till stånd. Denna utredning tillsattes 1999 och avgav vid nyåret 2001 sitt slutbetänkande (SOU 2001:10).

Mot bakgrund av de slutsatser som redovisas i utredningsbetänkandet har en majoritet av Folkpartiets partistyrelse föreslagit landsmötet att homosexuella ska få prövas som adoptivföräldrar.

Rättssäkerhet och trygghet

En utsatt grupp

Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot homosexuella, bisexuella och transpersoner är vardagliga företeelser. Förtrycket mot homosexuella, bisexuella och transpersoner tar sig många uttryck, alltifrån nedsättande omdömen till hot, misshandel och t.o.m. mord. På senare år har ett antal personer mördats på grund av sin sexuella läggning. I flera fall har gärningsmännen varit nazister. De mord som begås mot homosexuella, bisexuella och transpersoner är ofta mer brutala än andra mord. Ett uppmärksammat fall är ishockeyspelaren Peter Karlsson som mördades i Västerås av en nazist med 64 knivhugg.

En nyligen framlagd doktorsavhandling i kriminologi av Eva Tiby vid Stockholms universitet Hatbrott?, pekar på att ungefär var fjärde homo- eller bisexuell person vid minst ett tillfälle har utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning. Många föreningar för homosexuella, bisexuella och transpersoner är också måltavlor för riktad brottslighet. Under det senaste året har exempelvis RFSL-avdelningen i Kalmar fått sin lokal nedbränd – ett av de allvarligaste politiska attentaten hittills mot en RFSL-avdelning.

Grundlagsskydd mot hets och diskriminering

Folkpartiet liberalerna har under ett antal år arbetat för att bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas till att omfatta hets mot homo- och bisexuella. En lagreform har blockerats av en majoritet av socialdemokrater, moderater och kristdemokrater. Det gör att nazistiska och andra extremistiska grupper kan fortsätta att sprida fullt laglig hatpropaganda som går ut på att homo- och bisexuella inte har rätt att leva och att den som mördar homo- och bisexuella är en hjälte. Homo- och bisexuella har alltid tillhört nazismens främsta måltavlor.

Folkpartiet liberalerna anser att det brådskar med att få en lagändring till stånd som gör det straffbart att utöva hets mot homo- och bisexuella. Vi hälsar med tillfredsställelse att det nu finns bred politisk uppslutning kring ett förslag om kriminalisering av hets mot homosexuella, men det är dock bekymmersamt att den lagtekniska utformningen av detta förslag innebär att bisexuella och transpersoner utestängs från skydd mot politisk hets. Även om detta är otillfredsställande är dock problemet med den nazistiska hetsen så allvarligt att Folkpartiet liberalerna inte kommer att motsätta sig genomförandet av en lagstiftning som, trots sina brister, ändå kommer att vara en väsentlig förbättring jämfört med nuläget. Homosexuella, bisexuella och transpersoner bör även omfattas av regeringsformens förbud mot diskriminerande lagstiftning.

Bekämpa hatbrotten

I dag är det polisen som lokalt utreder riktade brott och våld mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Mycket tyder på att vissa utredningar skulle bli effektivare med speciella utredare som har kännedom om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Den ideologiskt motiverade brottsligheten mot homosexuella, bisexuella och transpersoner kartläggs sedan några år även av säkerhetspolisens författningsskydd, eftersom rasistiska och homofoba brott angriper grunden för det demokratiska samhället. Det är angeläget att Säpo fortsätter att kartlägga och motverka sådana brott.

Efter långvariga påtryckningar från bland annat Folkpartiet liberalerna har regeringen gett rättsväsendets myndigheter i uppdrag att förbättra kunskaperna om och prioritera arbetet mot brottslighet med rasistiska, främlingsfientliga och homofoba inslag. Det är angeläget att detta arbete blir långsiktigt och att de kunskapshöjande insatserna fortsätter såväl inom polisen som inom domstols- och åklagarväsendet.

Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 2000:88) att brottsbalkens bestämmelse om straffskärpning vid ideologiskt motiverade brott (29 kap. 2 § första stycket 7 BrB) ska förtydligas till att uttryckligen nämna att det är en försvårande omständighet om ett motiv för brottet har varit att kränka en person eller befolkningsgrupp på grund av homosexuell läggning. Utredningen inkluderar dock inte bisexuella och transpersoner i sitt förslag. I den fortsatta beredningen av förslaget bör denna aspekt övervägas.

Stärk skyddet mot diskriminering

Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet som infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet liberalerna. De nya lagarna är ett stort steg framåt mot en effektiv och rättssäker lagstiftning mot diskriminering. Samtidigt återstår påtagliga brister. Lagstiftningen har splittrats upp på en lång rad olika lagar, en för varje typ av diskriminering. Dessutom finns många olika ombudsmannamyndigheter som arbetar mot diskriminering.

Grundprincipen ska vara att den framtida ombudsmannen ska ha samma mandat att arbeta mot diskriminering oavsett vilken lag nämnd egenskap diskrimineringen avser. Även lagstiftningen bör ha samma utgångspunkt. De metoder som används ska dock även i framtiden kunna vara olika beroende på vilka uttryck diskrimineringen tar sig.

Folkpartiet liberalerna vill också stärka lagstiftningen mot trakasserier. Till skillnad från vad som gäller för andra former av trakasserier är arbetsgivaren inte skyldig att arbeta förebyggande mot trakasserier på grund av sexuell läggning. Vi anser att det förebyggande arbetet bör avse även trakasserier på grund av sexuell läggning. Några sanktioner mot den arbetsgivare som endast åsidosätter detta åliggande bör inte införas. Arbetsgivarens förebyggande insatser skulle däremot kunna vägas in vid bedömningen av påföljden vid konstaterade fall av trakasserier.

Hälso- och sjukvård

Lesbiska och bisexuella kvinnor i vården

För att anpassa hälso- och sjukvården så att den tillgodoser både kvinnors och mäns särskilda behov behövs kunskap om könsskillnader i ohälsa, behandling, rehabilitering, vårdutnyttjande etc. Utredningen om bemötandet av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården tar i betänkandet Jämställd vård – olika vård på lika villkor (SOU 1996:133) upp många problem men förbigår de lesbiska och bisexuella kvinnorna med tystnad. Det vi i dag vet, bl.a. genom en enkätundersökning gjord bland lesbiska och bisexuella kvinnor i Stockholm, är att hälso- och sjukvården ofta har mycket dålig kunskap om lesbiska och bisexuella kvinnors situation och att lesbiska och bisexuella kvinnor har mycket små kunskaper om sexuell överföring av sjukdomar. Kvinnor skyddar sig mycket sällan när de har sex med kvinnor. Endast hälften av kvinnorna i undersökningen berättar för gynekolog om sin homo- eller bisexualitet. De kommer också i lägre utsträckning till mammografi och cellprovtagningar än andra kvinnor.

Det finns således behov av mer kunskap om lesbiska och bisexuella kvinnors hälsa och deras behov av information samt hälso- och sjukvård. Kunskaperna hos hälso- och sjukvårdspersonalen – särskilt personal inom kvinnohälsovård – om homosexualitet, bisexualitet och transfrågor måste höjas. Stockholm har gått före med att skapa en kvinnomottagning med särskild HBT-kompetens. Initiativet bör få efterföljare på fler håll i landet.

Hiv och aids

Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige, men antalet fall sett i ett internationellt perspektiv är mycket lågt. Från det att larmen kom i början av 1980-talet har hivpreventionen förbättrats. I dag sker mycket av preventionen för män som har sex med män i samarbete med homosexuellas, bisexuellas och transpersoners organisationer. Det har lett till att inriktning, kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta.

Inte minst viktigt är att de ekonomiska förutsättningarna för hivpreventionen inte försämras. Den socialdemokratiska regeringen har vid flera tillfällen aviserat att de specialdestinerade statsbidragen för hivprevention i storstadsregionerna – där förekomsten av hiv är som störst – kommer att dras in. Statsbidragen har också minskat i omfattning. Folkpartiet liberalerna säger nej till socialdemokraternas nedrustning av hivpreventionen och vill att öronmärkta statsbidrag ska finnas också i fortsättningen.

Kunskap och forskning

Förbättra utbildningen och forskningen

Skolan har en viktig roll för att skapa acceptans för homosexualitet, bisexualitet, transsexualism och transvestism, vilket är viktigt inte minst för ungdomar som själva är homosexuella, bisexuella eller transpersoner. Enligt kartläggningar av bl.a. Skolverket uppmärksammas frågor som rör homo- och bisexualitet mycket mer än för tio år sedan. Men det finns fortfarande brister, främst eftersom många skolor inte har en välutvecklad sex- och samlevnadsundervisning. Särskilt i gymnasieskolan, men också i grundskolan, finns det många klasser som inte får någon undervisning över huvud taget. Detta är oacceptabelt. Alla elever har rätt till bra sex- och samlevnadsundervisning – inklusive undervisning om homosexualitet, bisexualitet, transsexualism och transvestism. Det förekommer också att det används läromedel som sprider fördomar. Dessa läromedel skall naturligtvis ersättas med läromedel präglade av respekt och acceptans.

Också högskolan har en viktig roll att spela i arbetet att förändra attityderna gentemot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Framför allt gäller det högskoleutbildningar för yrken i vilka man kommer i kontakt med homosexuella, bisexuella och transpersoner som behöver stöd. Av en kartläggning som redovisades av Folkhälsoinstitutet 1997 framgår att undervisning vid högskolor om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation förekommer endast i begränsad omfattning. Högskoleverket bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall kunna förbättras på denna punkt. Det gäller t.ex. utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister och poliser.

Forskning om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation är ett brett och växande fält, inte minst inom tvärvetenskapliga discipliner som gender studies och de nya forskningsperspektiv som ges av den s.k. queer-teorin där det är heterosexualitetens ställning som problematiseras. Folkpartiet liberalerna vill att Sverige satsar mer på forskning om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation, heterosexualitetens ställning i samhället m.m. Självklart bör dessa projekt, liksom all annan forskning, bedömas med forskningsorganens sedvanliga kvalitets- och relevanskriterier.

HBT-kompetens

En vanlig term för kunskap och insikt om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livsvillkor är HBT-kompetens. HBT-kompetensen måste höjas i samhället, särskilt hos vissa nyckelgrupper inom den offentliga sektorn. Det gäller främst rättsväsendet, utbildningen, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

I dag känner många homosexuella, bisexuella och transpersoner tvekan inför att ta kontakt med rättsväsendet när de utsatts för brott eftersom de är rädda för ett negativt bemötande. Bristande kunskaper om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation kan också leda till en sämre kvalitet på brottsutredningar. En ökad HBT-kompetens i rättsväsendets myndigheter kan stärka homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättssäkerhet och öka benägenheten att anmäla brott mot homosexuella, bisexuella och transpersoner. Kompetensen inom polisväsendet, åklagarväsendet, domstols­väsendet och kriminalvården om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners livssituation behöver därför höjas.

Grundskolan, gymnasieskolan samt universitets- och högskoleväsendet spelar en viktig roll som förmedlare av normer och värderingar. Därför anser Folkpartiet liberalerna att Skolverket och Högskoleverket måste agera för att få till stånd en höjning av HBT-kompetensen bland de anställda inom utbildningsväsendet.

De människor som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården har rätt att förvänta sig att inte bli fördomsfullt behandlade. Speciellt sårbara är människor i psykisk kris. Yrkesgrupper som arbetar med människor i psykisk kris, t.ex. kuratorer, psykologer, psykiatrer och psykoterapeuter, bör därför vara måna om att ha HBT-kompetens. Om deras bedömningar grundas på fördomar kan de annars mer eller mindre medvetet skada en patient som är homosexuell, bisexuell eller transperson. Samma principiella frågeställning gäller socialtjänsten. Folkpartiet liberalerna vill att HBT-kompetensen ökar bland de anställda.

År 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Det är ett beslut som för de allra flesta i dag framstår som självklart. Men tyvärr förekommer det undantag, och det händer rentav att läkare är inblandade i försök att bota homosexuella. Läkares, sjuksköterskors, psykologers, psykoterapeuters och liknande gruppers yrkesutövning skall bedrivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning kan det inte anses förenligt med vetenskap och beprövad erfarenhet att arbeta för omvändelse av homosexuella.

Transpersoner

Transsexualism och transvestism

Till de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga identiteten hör uppfattningen om könstillhörighet. Att den enskilda människans egen köns­identitet ska respekteras låter som en självklarhet. En grupp människor utsätts dock för osynliggörande, diskriminering och i många fall förakt enbart på grund av sin uppfattning om den egna könstillhörigheten eller på grund av den könsroll de väljer att leva efter.

Transsexualism är upplevelsen av en motsättning mellan individens biologiska kön och uppfattning om den egna könstillhörigheten. Transsexuella beskriver det ofta som att ett naturens misstag blivit begånget. Ofta – men inte alltid – känner transsexuella en stark önskan att genom kirurgiska eller hormonella åtgärder få till stånd en anatomisk förändring i syfte att få den egna kroppens utseende att stämma överens med det psykiska könet. Transsexuella finns av båda könen, och könsbyten kan alltså ske i båda riktningarna. Ingen kan med säkerhet säga hur många transsexuella det finns i Sverige, men det torde handla om några tusen personer.

Transsexualism skall inte förväxlas med transvestism, där individen vill klä sig i det motsatta könets kläder men är tillfreds med sitt fysiska kön. Transsexualism har inte med den sexuella identiteten att göra, transsexuella kan vara både homo-, bi- och heterosexuella. Vissa anser att personer som vill byta kön bara kan anses transsexuella före operationen. Det är dock inte alls ovanligt att personer efter fullbordat könsbyte fortsätter att t.ex. vara aktiva i föreningar och nätverk för transsexuella. Transpersoner, slutligen, är en relativt ny samlingsterm för transsexuella, transvestiter och andra med könsöverskridande eller könsrollsöverskridande levnadssätt.

Dagens lagstiftning måste ses över

De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen (1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall. Transsexuella har riktat kritik mot denna lag på flera punkter och menar att den i vissa avseenden försvårar deras situation i stället för att underlätta den.

Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå könsbyte skall vara ogift, något som i praktiken tvingar många transsexuella till familjesplittring för att kunna genomgå det efterlängtade könsbytet. Det gifta par som vill fortsätta att leva tillsammans efter att ena parten bytt kön måste alltså först genomgå äktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat partnerskap. Man kan alltså säga att lagen tvingar transsexuella till familjesplittring.

Den som, å andra sidan, väljer att leva vardagen i enlighet med sin upplevda könstillhörighet utan att genomgå kirurgisk behandling stöter på andra problem. Ett sådant problem är namnfrågor. Enligt praxis tillåts inte personer som juridiskt sett är män att byta till kvinnliga förnamn och vice versa. Denna begränsning i reglerna för förnamnsbyte upplevs av många transpersoner som ett stort problem.

Lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning ger inget skydd mot diskriminering på grund av transsexualism eller transvestism. Inte heller brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering skyddar transpersoner. Utredningen om diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning hävdade att diskriminering på grund av transsexualism omfattas av jämställdhetslagens förbud mot diskriminering på grund av könstillhörighet, men frågan har inte prövats i något rättsfall.

En utredning om transpersoners situation

Det behövs alltså en utredning som ur ett helhetsperspektiv belyser transpersoners situation i det svenska samhället. Utredningen bör omfatta både lagstiftningsfrågor, behandlingsfrågor – t.ex. hälso- och sjukvårdens bemötande och proceduren kring könsbytesoperation – och sociala frågor – t.ex. diskriminering, attityder och stöd till transpersoners organisationer. Utredningen skall ha tät kontakt såväl med transpersoners organisationer som med övrig expertis på området och bör ha ett allmänt hållet mandat att lägga fram de förslag som anses behövliga för att förbättra transpersoners situation i samhället.

Internationell solidaritet

Homosexualitet är förbjudet i många länder. Det finns länder som utdömer dödsstraff för homosexuella handlingar, till exempel Iran och Afghanistan. Situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner i de tidigare kommunistiskt styrda staterna i Öst- och Centraleuropa är på många håll mycket svår. Från Rumänien, Vitryssland och Ryssland kommer regelbundet rapporter om förföljelser av homosexuella, bisexuella och transpersoner från myndigheternas sida.

Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna, bl.a. vad avser rätten till privatliv, åsiktsfrihet och organisationsfrihet. Sverige bör i alla internationella sammanhang, t.ex. i FN eller EU, arbeta för att homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter inte kränks. Folkpartiet liberalerna anser att de länder som söker medlemskap i EU också skall ge homosexuella, bisexuella och transpersoner grundläggande rättigheter.

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. I kraven om mänskliga fri- och rättigheter för fortsatt bilateralt samarbete måste Sverige bättre uppmärksamma och ställa högre krav också på grundläggande rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning. Att så inte är fallet torde till stora delar hänga samman med den bristande insikt om kvinnors utsatthet och den fördömande attityd till homosexuella, bisexuella och transpersoner som präglade världen då konventionen utarbetades. Folkpartiet liberalerna vill att Sverige i internationella forum verkar för ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt personer som förföljs på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning.

Men Sverige måste också sopa rent framför egen dörr. Den allt hårdare flyktingpolitiken gör att förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner nekas en fristad i vårt land även när de riskerar svår förföljelse i sina hemländer, till exempel Iran och andra länder där det råder dödsstraff för homosexualitet. Trots att utlänningslagen utpekar personer som förföljs på grund av sitt kön eller sin homosexualitet som en skyddsbehövande grupp är dagens praxis ytterligt hård. Under hösten 2001 har det också kommit upprörande tecken på att Utlänningsnämnden självsvåldigt försöker skärpa flyktingpolitiken ytterligare genom att öppet nonchalera regeringspraxis när tillämpningen av praxis skulle ha lett till att förföljda homosexuella fick stanna i Sverige.

Ur humanitär och demokratisk synvinkel är det fullkomligt oacceptabelt att förföljda människor inte kan känna sig säkra på att få sin sak prövad på ett lagenligt och objektivt sätt av svenska myndigheter. En flyktingpolitik byggd på humanitet och öppenhet är en hjärtefråga för Folkpartiet liberalerna. En liberalare flyktingpolitik i Sverige och EU kommer också att hjälpa fler förföljda homosexuella, bisexuella och transpersoner till en fristad.

Stockholm den 5 oktober 2001

Ana Maria Narti (fp)

Helena Bargholtz (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Lagutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (22)