Småföretag och arbetsmarknadslagstiftningen

Motion 1998/99:A203 av Carl Erik Hedlund (m)

av Carl Erik Hedlund (m)
I den nyss avslutade valrörelsen var så gott som alla överens
om att den största potentialen för ökade anställningar finns
hos små och mellanstora företag. Skall nya arbetstillfällen
skapas, så är det absolut nödvändigt att detta sker i den
privata sektorn. Sedan 1970 har inte några nya jobb skapats i
den privata sfären. Detta är en direkt följd av hur regelverket
för företagande ser ut. Under decennier har lagar och
förordningar skapats utifrån storföretagens värld.
Invändningar från de mindre företagen har negligerats.
Småföretagandet har därigenom kommit att bli ett
företagande i strykklass.
Svenskt näringsliv har en struktur som märkbart skiljer sig från flera av de
övriga EU-ländernas. Vi har ett litet antal mycket stora företag, varav några
tillhör de 100 största företagen i världen. Det är dessa företag som också
svarar för en ansenlig del av exporten. Sedan länge är emellertid trenden att
en allt större del av produktionen återfinns utanför Sveriges gränser. Detta är
givetvis naturligt. Kundnärhet är ett viktigt konkurrensmedel. Storföretagens
betydelse som stora arbetsgivare reduceras också genom den ständiga jakten
på ökad produktivitet, också den naturlig. Utan ökad produktivitet kommer
man snart att bli utslagen i den internationella konkurrensen. Mot denna
bakgrund blir det av utomordentlig betydelse att företagandet i stort inte
motarbetas genom bestämmelser, skatter och lagar. Det är tillväxten i såväl
nya branscher och nya företag som i etablerade företag i gamla branscher,
som kan skapa en ökad efterfrågan på arbetskraft. Och möjligheter till ökad
ekonomisk tillväxt.
Nya marknadsförutsättningar som ställer kraftigt ökade krav på företagens
specialisering och flexibilitet gynnar i sig småföretagare. Det är inte längre
de långa seriernas standardisering som är allena saliggörande. Det är
emellertid långt ifrån säkert att vi kommer att få uppleva en småföretagens
renässans i Sverige. Det är få av dem som i dag hyllar småföretagen som har
insikten att det i själva verket är högst osannolikt att någon verklig
nytändning kommer till stånd förrän villkoren för ny- och småföretagande
förbättrats. Företagare i gemen vare sig vågar eller vill ikläda sig alla de
risker som ligger i företagande - i synnerhet om det gäller att genom
expansion öka risktagandet.
Egentligen skall vi vara tacksamma för att nuvarande och nya tänkbara
företagare resonerar på detta sätt. Skulle de, livligt påhejade av politiker och
andra, satsa stort så är vinstmöjligheten inte särskilt stor efter kostnader för
skatter, administration av momsredovisningar, inlämnande av olika typer av
uppgifter till myndigheter, förhandlingar med fack etc. Möjligheten att
företagandet i stället skulle resultera i en ordentlig förlust är överhängande.
Och det är inte orealistiska chanstagare som vi har behov av, utan företagare
som kan kalkylera och bedöma risker på ett bra sätt.
Om man frågar en småföretagare vad som är viktigast att förändra för att
han skall kunna tänka sig att expandera är svaret ofta: Avskaffa krånglet!
Med det avses den uppsjö av bestämmelser, undantag, särkrav etc. som finns
i vår lagstiftning, och då inte minst i arbetsmarknadslagstiftningen. För stora
företag som har tillgång till expertis och specialavdelningar är det möjligt att
någorlunda väl kunna hålla sig orienterad om vad som gäller på olika
områden. För en småföretagare är det en omänsklig uppgift. Om man inte
känner till hur regelverket ser ut, och om man samtidigt vet att minsta felsteg
bestraffas hårt, så är det naturligtvis inte underligt att småföretagen inte
expanderar.
Eftersom lagstiftningen i allt väsentligt utgått från storföretagens värld är
bestämmelserna ofta helt artfrämmande för de mindre företagen. Genom att
för dessa mindre företag upprätta en "frizon", innebärande att företagen
undantas från regelverken inom arbetsrätten, som utvecklats under de senaste
decenniernas trepartsdialog mellan stat, fack och de större företagens
företrädare, skulle ögonblickligen möjligheter öppnas för att tillvarata
potentialen för tillväxt och nya jobb som finns bland de minsta företagen.
Småföretagen skulle även ges möjligheten att teckna individuella avtal med
de anställda, om båda parter så önskar. Fackets möjligheter att tillgripa
stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal skulle starkt begränsas. Om
en majoritet av de anställda inte önskar kollektivavtal skall facket inte kunna
förklara företaget i blockad eller vidta andra stridsåtgärder.
Det är svårt att finna någon enskild åtgärd än de här föreslagna som skulle
kunna kraftigt minska arbetslösheten. Riksdagen kan inte skapa några nya
jobb, inte heller regeringen. Men vi kan skapa regler och bestämmelser som
underlättar företagande, och vi kan undanröja sådant som hindrar
utvecklingen. Det är vår skyldighet mot både nuvarande medborgare och
kommande generationer att se till att Sverige åter blir en nation, som har ett
högt välstånd. För att nå detta mål måste företagandet i landet växa.
En invändning mot detta förslag om "time out" skulle kunna vara att det
skapar en tröskeleffekt och att inget företag skulle vilja bli större än tio
anställda. Det är därför viktigt att man samtidigt föranstaltar om en
genomgång av de arbetsmarknadslagar som innebär direkta hinder för en
expansion av sysselsättningen, så att konkurrensneutralitet mellan stora och
små företag i detta avseende inte rubbas. Under en kortare tid bör det
emellertid gå att ha olika regler på arbetsmarknaden för stora och små
företag. Detta inte minst med tanke på att nuvarande regelsystem i allt
väsentligt har skrivits för de större företagen, och ingen eller mycket liten
hänsyn tagits till de mindre företagens situation. De har tvingats anpassa sig
under alltför lång tid, varför en provperiod på tre år inte kan anses vara
särskilt dramatiskt.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett för små företag tidsbegränsat undantag från delar av
arbetsmarknadslagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av arbetsmarknadslagstiftningen.

Stockholm den 12 oktober 1998
Carl Erik Hedlund (m)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03
Yrkanden (4)