Stärkt skydd för brottsoffer

Motion 1998/99:Ju916 av Gun Hellsvik (m)

av Gun Hellsvik (m)
Brottsofferutredningens
förslag
Brottsofferutredningen har i betänkandet Brottsoffer (SOU
1998:40) redovisat ett antal förslag för att stärka
brottsoffrens ställning. Moderata samlingspartiet har en i
huvudsak positiv inställning till utredningens slutsatser och
vill understryka vikten av att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag i ärendet, samt i övrigt tar de initiativ
som behövs för att ytterligare stärka brottsoffrens ställning
generellt. Vi vill emellertid redan nu peka på ett antal
frågeställningar som inte har behandlats av utredningen, där
utredningen enligt vår mening har varit för försiktig i sina
slutsatser eller där ytterligare överväganden knappast är
nödvändiga.
Låt fångarna vara med och
finansiera brottsofferfonden
Under den borgerliga regeringen inrättades brottsofferfonden
i syfte att förbättra brottsoffrens situation. Finansieringen
skulle ske genom att fångarnas ersättning minskades med ett
20-procentigt avdrag samt genom en avgift på 300 kr, som
tas ut av åtalad som döms för brott där fängelse ingår i
straffskalan. Socialdemokraterna motsatte sig detta med
motiveringen att fångarna behövde sina pengar för eget bruk.
Trots sin tidigare inställning bibehölls dock avdraget från fångarnas
ersättning efter den socialdemokratiska regeringens tillträde hösten 1994.
Regeringen gjorde en förändring så att influtna medel ställdes till regeringens
disposition för brottsförebyggande arbete, vilket har varit gällande sedan den
1 juli 1995. Enligt vår uppfattning framstår regeringens omdisposition av de
frigjorda medlen från brottsofferinriktad verksamhet till brottsförebyggande
insatser som missriktad. Brottsförebyggande arbete ligger inom polismyndig-
hetens ansvarsområde varför medlen till detta arbete bör inbegripas i den
budget, som ställs till Rikspolisstyrelsens förfogande.
Brottsförebyggande rådets övergripande mål är att främja brottsföre-
byggande insatser genom att arbeta med utveckling, utvärdering och
information och därigenom bidra till att minska brottsligheten och öka trygg-
heten i samhället. Brottsoffermyndighetens uppgift är däremot att främja
brottsoffrens rättigheter och deras behov och intressen. Myndigheten skall
särskilt pröva ärenden om brottsskadeersättning och ärenden om bidrag från
brottsofferfonden.
Enligt vår bestämda uppfattning bör den ursprungliga finansieringsformen
av brottsofferfonden skyndsamt återställas. Härigenom skulle vi på ett
påtagligt sätt ånyo lyfta fram brottsoffren och tydligt markera att statsmakten
står på brottsoffrens sida, vilket också var det bakomliggande syftet med att
inrätta brottsofferfonden. Vi har tidigare framfört att det är angeläget att
förbättra förutsättningarna för ekonomiskt bidrag till olika ideella organisa-
tioner, t.ex. brottsofferjourer och kvinnojourer, som utgör ett värdefullt
socialt och stödjande arbete på brottsofferområdet. Vi välkomnar därför
Brottsofferutredningens förslag att höja brottsofferavgiften från 300 till 500
kronor i syfte att underlätta finansieringen för bidrag till dessa organisa-
tioners verksamhet.
Vidare välkomnar vi regeringens förslag i 1999 års budgetproposition att
höja Brottsoffermyndighetens anslagsram med 3.000.000 kronor från och
med budgetåret 1999.
Misslyckade delgivningar
och inställda brottmål
drabbar brottsoffren
Ett påtagligt problem inom domstolsväsendet är det stora
antalet inställda brottmålsrättegångar. När den misstänkte
gång på gång kan förhala rättegången genom att inte infinna
sig till utsatt förhandling leder detta inte bara till
resursslöseri för domstolen utan också till negativa
konsekvenser för brottsoffret.
Svårigheten att delge vissa misstänkta gärningsmän innebär inte bara
kostnader och merarbete för rättsväsendet utan orsakar onödigt lidande för
brottsoffren. I vissa fall har det t.o.m. gått så långt att misstänkta brott
hunnit
preskriberas på grund av att gärningsmannen hållit sig undan delgivning. För
brottsoffret innebär detta - förutom oron och frustrationen över att gärnings-
mannen går fri - att möjligheten att få bistånd från åklagare vid talan om
skadestånd på grund av brott går förlorad. Om brottet preskriberas återstår
för brottsoffret att väcka skadeståndstalan enligt reglerna för civilprocess. I
dessa fall får brottsoffret med eller utan ombud själv föra sin
skadeståndstalan mot gärningsmannen. En möjlig åtgärd för att komma till
rätta med detta otillfredsställande förhållande - för både brottsoffer och för
rättsordningen i stort - vore att ändra delgivningsreglerna så att den
misstänkte skulle anses delgiven och preskriptionen därmed bruten redan när
den misstänkte delges förundersökningsprotokollet.
Även om brottet inte hinner preskriberas kan gärningsmannens
förhalningstaktik på grund av nuvarande delgivningsproblem leda till att
brottsoffret förlorar möjlighet att erhålla brottsskadeersättning från Brotts-
offermyndigheten, då brottsskadeersättning som huvudregel inte betalas ut
om mer än två år förflutit från den tidpunkt då brottet begicks.
Även av det skälet är det således angeläget att delgivningsreglerna ändras
enligt ovan angivna förslag. Redan förra året lämnade Moderaterna förslag
till ändrade regler för att komma till rätta med inställda huvudförhandlingar i
brottmål (1997/98:Ju407, av Gun Hellsvik m.fl. (m)). Våra förslag bör nu
ligga till grund för regeringens fortsatta arbete med att skyndsamt åtgärda
problemet med inställda huvudförhandlingar.
Förbättra situationen för
vittnen och brottsoffer i
domstol
Vittnen spelar en central roll för det svenska rättsväsendet,
vilket blir särskilt påtagligt i brottmål då uppgifterna som
framkommer vid vittnesförhören ofta är av stor vikt för
utgången i målet. Av bl.a. det skälet tog den förra
justitieministern initiativ till en utredning om hur vittnens
och målsäganden situation i domstol skulle kunna förbättras.
Utredningen redovisade sina förslag till
Justitiedepartementet 1995 (Ds 1995:1, Vittnen och
målsägande i domstol). Därefter har regeringen
propositionsvägen endast följt upp ett förslag (prop.
1996/97:135 Skärpning av straff för övergrepp i rättssak). Ett
förslag som enligt bl.a. Moderata samlingspartiet inte var
tillräckligt långtgående, se 1996/97:JuU34.
I en tid då vittnens benägenhet att fullgöra sin vittnesplikt minskar på
grund av rädsla för repressalier från misstänkta gärningsmän, och då
brottsoffrens ställning - trots de initiativ som tagits för att på olika sätt
stärka
brottsoffrens situation - fortfarande är svag är det enligt vår mening
angeläget att regeringen skyndsamt går vidare även med de förslag som
lämnats i ovan nämnda departementspromemoria men inte blivit föremål för
förslag från Brottsofferutredningen. Ett exempel på ett sådant förslag är
möjligheten för domstol att förordna en stödperson för särskilt utsatta
vittnen.
Kränkningsersättning
Ett brottsoffer har enligt skadeståndslagen rätt till
kränkningsersättning, d v s ersättning för det lidande
brottsoffret åsamkats under den tid den brottsliga gärningen
pågår. Kränkningsersättningen utgör brottslingens sonande
av sitt brott gentemot brottsoffret och utgör i många fall en
stor del av det totala skadestånd brottsoffret erhåller.
Kränkningsersättningen är emellertid, liksom ersättning för sveda och
värk, ett ideellt skadestånd. Ideellt skadestånd utgår inte till en person som
är
död, emedan det är tänkt som en personlig ekonomisk kompensation till
brottsoffret för det lidande han har åsamkats. Detta leder till det märkliga
förhållandet att gärningsmannen är skadeståndsskyldig för kränkningen om
brottsoffret överlever, men denna ersättningsskyldighet bortfaller om han tar
livet av sitt offer.
Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att en gärningsman skall
undkomma sin skadeståndsskyldighet genom att förgrova brottet så att
brottsoffret bringas om livet. Mot denna bakgrund bör regeringen få i
uppdrag att se över nuvarande regler med inriktningen att dödsboet i
förekommande fall skall kunna överta kravet gentemot gärningsmannen.
Ersättning för ren
förmögenhetsskada
Offer för ekonomisk brottslighet har många gånger svårt att
få ersättning för den skada de åsamkats. Visserligen skall
även ren förmögenhetsskada ersättas enligt skadeståndslagen
när den tillfogats någon genom brott. Sådana
ersättningsanspråk skall emellertid i första hand riktas mot
brottslingen, som många gånger på ett förslaget sätt har gömt
undan alla sina tillgångar. Ett i domstol utdömt skadestånd är
därför mycket svårt att erhålla direkt från brottslingen.
Ett offer för ekonomisk brottslighet kan heller inte i samma utsträckning
som övriga brottsoffer vända sig till Brottsoffermyndigheten för att få
ersättning enligt brottsskadelagen. Ersättning för ren förmögenhetsskada
utgår nämligen endast i undantagsfall. För att en sådan skada skall ersättas
krävs att den har äventyrat den skadelidandes möjligheter att försörja sig och
sin familj eller att ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.
En ytterligare komplikation inträder för det brottsoffer som har skade-
ståndsanspråk på en gärningsman som avtjänar ett fängelsestraff och därefter
utvisas. Under den tid som gärningsmannen avtjänar sitt fängelsestraff kan
ingen utmätning göras. När utvisningen verkställts saknar kronofogde-
myndigheten möjlighet att verkställa utmätning. Brottsoffret är i sådana fall
beroende av att den stat till vilket gärningsmannen utvisats erkänner
verkställighet av utländsk dom. I annat fall är samtliga möjligheter att få
ersättning för skadan uttömda.
Enligt vår uppfattning bör även den som utsatts för ekonomisk brottslighet
ha möjlighet till ersättning. Mot denna bakgrund anser vi att regeringen
skyndsamt bör återkomma med förslag i denna riktning.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om genomförande av Brottsofferutredningens
förslag,
2. att riksdagen beslutar återställa den ursprungliga ordningen
avseende finansieringen av brottsofferfonden i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en höjning av brottsofferavgiften från 300
till 500 kr i syfte att förbättra förutsättningarna för bidrag till
ideella brottsofferorganisationer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inställda huvudförhandlingar i brottmål,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
delgivningsreglerna i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättringar av
vittnens och målsägandens situation i domstol i enlighet med
vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
kränkningsersättning i enlighet med vad som anförts i
motionen,1
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrade
möjligheter till ersättning för ren förmögenhetsskada på grund
av brott i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 28 oktober 1998
Gun Hellsvik (m)
Anders G Högmark (m)
Maud Ekendahl (m)
Jeppe Johnsson (m)
Anita Sidén (m)
Cecilia Magnusson (m)
Christel Anderberg (m)
Lars Björkman (m)
1 Yrkande 7 hänvisat till LU.
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 1998-10-28 Hänvisning: 1998-11-03 Bordläggning: 1998-11-03
Yrkanden (16)