Straff för upprepade brott

Motion 2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas av tydlighet, proportionalitet och medkänsla för såväl gärningsmännens som brottsoffrens livssituation. Ett oavvisligt mål med påföljdssystemet måste dessutom vara att påverka den dömde att bryta med sin kriminalitet och komma tillrätta med de personliga orsaker som ligger bakom den.

Enligt vår uppfattning har dagens påföljdssystem en rad allvarliga brister. Det komplicerade regelverket har till och med fått kritik från verksamma advokater och domare för att vara för svårgreppbart. För allmänheten och de tilltalade är dagens system i det närmaste ogenomträngligt. Förutsägbarheten och tydligheten kan alltså förbättras betydligt.

De flesta är överens om att det är av stor vikt att samhället reagerar snabbt och tydligt på framförallt ungdomars brottslighet. Att så inte sker i dag beror till stor del på att lagstiftaren har lämnat ett stort utrymme för enskilda myndigheter att utforma den lämpligaste reaktionen, vilken i många fall inte blir någon alls.

Enligt vår uppfattning är kanske den största svagheten rättsväsendets slentrianmässiga reaktioner, där upprepade brott inte resulterar i tillräckligt upptrappade straff. Återfallsbrottslingar står för den största delen av brotten och särskilda insatser måste sättas in mot den gruppen om brottsutvecklingen skall kunna vändas.

I motionen för vi fram förslag som syftar till att öka påföljdssystemets betydelse för att minska brottsligheten och öka allmänhetens säkerhet. Samhällets skyddsbehov skall väga tyngre än brottslingars behov av att vara ute i frihet. Brott begångna av utländska medborgare skall i större utsträckning leda till utvisning. Genom våra förslag kommer de straff som döms ut och som verkställs att på ett bättre sätt spegla rättskänslan hos Sveriges medborgare.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Inledning 4

4.1 Proportionalitet och humanism 4

4.2 Straffskalorna 4

4.3 Verkställighet 5

4.4 Vardagsbrotten 5

5 Återfallsbrotten 6

6 Villkorlig frigivning 7

6.1 Permissionsregler 8

6.2 Intensivövervakning under strafftiden 8

7 Mängdrabatterna 9

8 Villkorlig dom 9

9 Fängelse vid artbrott 10

10 Skärpta straff vid brott mot besöksförbud 11

11 Tydliggör domarnas påföljder 11

12 Tydliggör ungdomsrabatterna 12

13 Obligatorisk häktning vid överfallsvåldtäkter 12

14 Anhållande av personer under 18 år 13

15 Utvisning 13

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att straffskalor används i sin helhet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fängelsestraffets allmänpreventiva betydelse.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skärpta straff vid återfall.

  4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att lägga fram förslag till nytt straffsystem med reformerade straffskalor.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utdömd strafftid skall avtjänas fullt ut.

  6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om villkorlig frigivning i enlighet med vad som anförs i motionen.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om strikta permissionsregler.

  8. Riksdagen beslutar att frigivning med elektronisk övervakning endast skall kunna ske när två tredjedelar av strafftiden avtjänats.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om intensivövervakning i samband med permissioner och frigångar.

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mängdrabatter vid flerfaldig brottslighet.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att begränsa användandet av villkorlig dom som påföljd.

  12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att begränsa användningen av samhällstjänsten vid s.k. artbrottslighet.

  13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag på lagstiftning för att tydliggöra ungdomsrabatterna vid utdömandet av fängelsestraff i enlighet med vad som anförs i motionen.

  14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om obligatorisk häktning vid överfallsvåldtäkter i enlighet med vad som anförs i motionen.

  15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att utöka möjligheterna till att häkta personer under 18 år.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändrade regler om utvisning på grund av brott.1

1 Yrkande16 hänvisat till SfU.

4 Inledning

4.1 Proportionalitet och humanism

Varje rättssamhälle måste ha ett fungerande och allmänt accepterat straffsy­stem. Men det svenska straffsystemet uppvisar i dag en rad brister. Många påföljder fungerar varken rehabiliterande eller avskräckande, vilket bidrar till att undergräva allmänhetens förtroende och spä på otryggheten i samhället. I många fall framstår dessutom de utdömda påföljderna som orimligt lindriga i förhållande till de brott och det lidande som drabbat offren.

Proportionalitetsprincipen – som innebär att ett straff skall stå i proportion till brottet – är en bärande princip vid all rättstillämpning. För ringa brott skall ett mindre ingripande straff följa, grövre brott kräver mer ingripande påföljder.

Allvaret i brottet skall avspeglas i straffet. Straffens inbördes proportionalitet är av betydelse, men straffets proportionalitet till gärningen är det primära. Proportionalitetsprincipen ställer åtminstone två krav på lagstiftaren. Strafflagstiftningen får för det första inte innehålla orättvisa eller grymma straff. För det andra måste straffsatserna på något sätt avspegla det allmänna rättsmedvetandet i samhället. Ett samhälles straffrätt är till viss del kulturellt betingad. Straffnivåerna kan och skall variera från en tid till en annan.

Vad som är ett proportionerligt straff för ett visst brott är inte möjligt att bestämma med vetenskapliga metoder. Ett straff uppfattas som proportionellt om det allmänt sett överensstämmer med samhällsmedborgarnas rättskänsla. Vad som uppfattas som proportionellt blir därmed beroende av sådant som människosyn, ideologier och trosuppfattningar, preventionsbedömningar och humanismens krav.

Enligt vår uppfattning brister dagens svenska påföljdssystem i proportionalitet. De fastlagda straffskalorna i kombination med en rad regler för påföljdsbestämning och straffmätning har lett till en domstolspraxis som inte sällan strider mot medborgarnas uppfattning om lämpliga straffnivåer.

4.2 Straffskalorna

Ett särskilt problem i sig är att de av lagstiftaren fastlagda straffskalorna inte används i sin helhet av domstolarna. Domstolarnas tillämpning av lagen har kommit att innebära att de flesta utdömda straffen hamnar i den lägre tredjedelen i straffskalan, några få fall i den andra tredjedelen medan den övre tredjedelen så gott som aldrig används.

Grov misshandel är ett brott där straffskalan är mellan 1 och 10 år. Den senaste lagföringsstatistiken visade att 1998 dömdes 448 personer till fängelse för grov misshandel. Av dessa dömdes 430 personer till strafftider mellan 0 och 3 år, 17 dömdes till fängelse 4–5 år och endast en person dömdes till ett straff överstigande fem år.

Ett av få brott där strafftiderna i de övre regionerna av straffskalan kommer till användning i nämnvärd omfattning är grovt narkotikabrott. Straffskalan är liknande den för grov misshandel, 2–10 år. 1998 dömdes 243 personer för grovt narkotikabrott. Av dessa dömdes 107 till 0–3 år, 66 till 3–6 år och 47 till strafftider på över sex år, varav hela 32 till 9 år och därutöver.

Det står alltså klart att våldsbrott i Sverige till största delen bestraffas med kortare fängelsestraff, även när det rör sig om upprepad brottslighet eller när straffet är en gemensam påföljd även för andra brott. Till viss del kan detta förklaras med att den lindrigare brottsligheten är vanligare än den grövre. Men tillämpningen av straffskalorna för narkotikabrotten visar att en annan tillämpningsnivå är möjlig inom det rådande systemet.

Orsaken till de olika tillämpningsnivåerna stämmer till eftertanke. Det finns anledning, inte minst i ljuset av den senare tidens våldsutveckling, för lagstiftaren att reagera när de i lag fastlagda straffskalorna för våldsbrott inte används.

Enligt vår uppfattning bör dagens straffskalor i betydligt högre grad komma till användning fullt ut. Särskilt angeläget är det att längre fängelsestraff döms ut till de personer som gång på gång återfaller i brottslighet av samma art. En liten grupp av livsstilskriminella utgör ett konstant hot mot skötsamma medborgares trygghet. Denna lilla grupp bör därför i högre grad än i dag inkapaciteras under längre tidsperioder. Inte minst angeläget är det för att möjliggöra särskilt intensiva rehabiliteringsinsatser under en längre tid för dem som visat benägenhet till återfall.

4.3 Verkställighet

Alltför ofta avviker det slutligt utdömda straffet från brottets ursprungliga straffvärde, och inte sällan avviker även detta straffvärde från allmänhetens syn på brottets grovhet. Genom verkställighetsreglernas utformning kan straffvärdet urholkas ytterligare.

Det svenska påföljdssystemet, så som det ser ut i dag, har sina rötter i den förhållandevis begränsade och speciella tidsanda som rådde under 1970-talet. Den tidens släpp fångarna loss det är vår -ideologi var välmenande, naiv och overksam redan då. I en tid med en helt annan typ av brottslighet bidrar denna ideologi till att öka laglydiga medborgares otrygghet. När sjuttiotalets snällism möter 2000-talets välorganiserade och förråade våldsbrottslighet kan direkt farliga situationer uppstå, vilket inte minst upprinnelsen till Malexanderdåden visade.

4.4 Vardagsbrotten

Även den mindre allvarliga brottsligheten har tillåtits få fäste i vårt samhälle. En orsak är regeringens ovilja mot tydliga och ingripande påföljder. Undan för undan har straffskalorna urholkats. I brottsbalken instrueras domstolarna att så långt det går undvika fängelsestraff. I brottsbalkens 30 kap. 4 § uttrycks denna ambition genom att domstolarna vid val av påföljd åläggs att fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Grunden till denna strävan är att fängelse anses ha större skadlig inverkan på den dömde än andra påföljdsformer, ett antagande som är problematiskt i sig självt. Fängelsestraff anses ha skadlig inverkan eftersom en förhållandevis hög andel återfaller i brott.

Men till bilden bör dock läggas fängelsestraffets allmänpreventiva betydelse. Summan av utdömda straff är avgörande för allmänpreventionens genomslag i samhället. Ett faktum som tyvärr kommit i skymundan med nuvarande lagstiftning.

Ett frihetsberövande straff är givetvis inte något eftersträvansvärt i sig självt. Men i avsaknad av andra fungerande alternativ skall dess betydelse och möjligheter heller inte förringas. En frihetsberövande påföljd har till att börja med en direkt brottsavhållande effekt i det att den intagne under tiden rent faktiskt inte kan begå brott. Men med tillräckliga resurser för kriminalvården utgör ett frihetsberövande straff dessutom ett ypperligt tillfälle för samhället att utöva påverkan på den intagne. Fängelsetiden borde användas till meningsfulla och intensiva åtgärdsprogram för att motivera den intagne att bryta med sin kriminella livsstil.

Påföljdssystemet skall präglas av tydlighet och styrka, men också av humanism och tro på att varje människa kan återanpassa sig till samhällets lagar och regler.

5 Återfallsbrotten

Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för en stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Det borde därför vara en självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande myndigheterna.

Dagens påföljdssystem präglas tyvärr av en slentrianmässighet där varje återfall behandlas som det förra. Många korta och innehållslösa straff, i stället för färre och längre men fyllda av påverkansinsatser.

Det finns enligt vår mening ingen anledning att ge personer som begått tre grova våldsbrott ytterligare rabatter. I partimotionen Ett fritt samhälle – en ansvarsfull rättsstat föreslår vi därför att grova våldsbrottslingar skall dömas till maxstraff vid tredje återfallet i grovt våld. Regeln skall användas när brotten begåtts efter att den dömde fyllt 18 år och domstolarna efter en prövning av omständigheterna inte funnit några särskilda skäl som talar mot det. Genom en upprepad grov brottslighet visar dessa personer att de inte allvarligt överväger att upphöra med sin kriminalitet.

Men även vid återfall i brottslighet av normalgraden finns behov av skärpta straff jämfört med vad som döms ut för förstagångsförbrytare. Åtgärderna mot de personer som inte visar någon vilja till att bryta med sin kriminella livsstil måste skärpas från statens sida. Att inte vidta dessa nödvändiga säkerhetsåtgärder leder till att fler och fler brottsoffer drabbas gång på gång.

Det finns redan i dag möjligheter för domstolarna att ta hänsyn till tidigare brottslighet vid straffmätningen. Men mot bakgrund av den alltjämt höga andelen återfall måste lagstiftaren bli tydligare gentemot domstolarna.

Enligt vår uppfattning bör dagens straffskalor i högre utsträckning utnyttjas i sin helhet av domstolarna. Ett sätt att uppnå det är att låta återfall i brottslighet av samma art och svårighet på ett tydligare sätt påverka det utdömda straffet.

Regeringen bör utreda vilka åtgärder som är möjliga för att de lagstadgade straffskalorna i högre grad skall utnyttjas i sin helhet av domstolarna. Samtidigt finns det anledning att göra straffmätningsreglerna vid upprepad brottslighet tydligare och möjliggöra tydligare straffstegringar för de personer som återfallit i brott av samma art.

De nu gällande straffskalorna har tillkommit vid olika tidpunkter under en sextioårsperiod och har därför en rad samordningsbrister. Speciellt överlappningen mellan olika gradindelade brott är ibland svår att motivera och överblicka. En samlad översyn av straffskalorna är därför påkallad, och regeringen bör ta initiativ för att en sådan översyn kommer till stånd.

6 Villkorlig frigivning

Under en tid tillämpades obligatorisk s.k. halvtidsfrigivning. Under en tioårsperiod 1983 till 1993 släpptes fängelsedömda ut efter halva tiden oavsett uppförande under anstaltsvistelsen. 1 juli 1993 avskaffades halvtidsfrigivningen för huvuddelen av alla fängelsedömda. Sedan dess avtjänar notoriska återfallsförbrytare, i den mån de lagförs och grips, längre tid i fängelse. Detta har inneburit att antalet brottsoffer för stöldbrott, bedrägeri, misshandel, rån och biltillgrepp minskat betydligt. Den s.k. halvtidsfrigivningen avskaffades slutligen i och med att en majoritet av riksdagen ställde sig bakom betänkandet 1997/98:JuU21.

Vår grundinställning är att utdömt fängelsestraff skall avtjänas. Efter att två tredjedelar av strafftiden har avtjänats skall det dock vara möjligt att bli villkorligt frigiven. Men det skall ske först efter en prövning där stor hänsyn tas till hur den dömde skött sig under fängelsetiden. Hur han/hon deltagit i den programverksamhet som anses befogad för rehabiliteringen, förekomst av missbruk under fängelsetiden, hur permissionerna skötts m.m. Av största vikt är också att en kvalificerad farlighetsbedömning av den intagne görs. Beslut om villkorlig frigivning bör enligt vår uppfattning prövas av den domstol som utdömt straffet, eller alternativt av en lagfaren domare samt en nämnd enligt den modell som gäller för övervakningsnämnderna vilka i dag prövar misskötsamhetsfall vid vilkorlig frigivning eller vilkorlig dom.

Vi anser dock att unga lagöverträdare bör kunna särbehandlas inom ramen för reglerna för villkorlig frigivning. Villkorlig frigivning bör kunna komma i fråga efter två tredjedelar av strafftiden för den som vid domen inte fyllt 21 år. Även i dessa fall skall den intagnes skötsel under verkställighetstiden vara avgörande och prövningen göras av lagfaren domare samt nämndemän.

Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med lagförslag som beaktar vad vi anfört om senareläggning av villkorlig frigivning och möjlighet till särbehandling av unga lagöverträdare.

6.1 Permissionsregler

Enligt vår mening måste reglerna om permission vara restriktiva i den bemärkelsen att det måste vara den intagnes individuella vårdplan som styr tilldelningen av permissioner. När det är fråga om återfallsförbrytare finns det anledning att vara särskilt återhållsam med permissioner. Vid bedömningen av om en obevakad permission skall beviljas i dessa fall måste den intagnes intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna avvägning.

Våldsbrottslingars möjlighet till permission och frigång bör inskränkas så att allmänhetens säkerhet inte på något sätt hotas vid permissioner. Allmänhetens skyddsintresse skall alltid väga tyngre än gärningsmannens intresse av att få permission. Medborgarna måste kunna lita på staten i detta avseende och det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med permissioner.

6.2 Intensivövervakning under strafftiden

Från den 1 oktober gäller att fångar kan ansöka om att få avtjäna en del av strafftiden utanför anstalt med s.k. elektronisk fotboja. Vi motsatte oss detta när riksdagen fattade beslut i frågan. Enligt vår uppfattning innebär det att straffsystemets tydlighet och förutsägbarhet, både för den dömde och för medborgarna i övrigt, urholkas. Både med hänsyn till samhällets skyddsbehov och allmänhetens förtroende för rättsväsendet är det viktigt att påföljder verkställs i enlighet med domstolarnas domslut.

Avvikelser från utdömda strafftider bör enligt vår uppfattning motiveras i varje enskilt fall, t.ex. genom visad skötsamhet från den intagne eller välgrundade riskbedömningar för att ta till vara allmänhetens skyddsbehov inför ett frisläppande. Dagens lagstiftning, där villkorlig frigiving skall ske när två tredjedelar av strafftiden avtjänats, uppfyller inte de kraven. Straffsatserna urholkas på ett sätt som riskerar trovärdigheten för straffsystemet och de av domstolen utdömda påföljderna.

Syftet med övergången från halvtidsfrigivning till tvåtredjedelsfrigivning var bland annat att stärka domstolarnas auktoritet och skapa ett tydligare påföljdssystem som på ett bättre sätt speglar medborgarnas rättsuppfattning. Möjligheten att avtjäna en del av straffet med elektronisk fotboja bör enligt vår uppfattning ges först under strafftidens sista tredjedel, dvs. under den delen där villkorlig frigivning kan bli aktuell. Under ett fakultativt system för villkorlig frigivning skulle fotbojan utgöra ett naturligt led i en successiv utslussning av den intagne när två tredjedelar av straffet avtjänats.

Intensivövervakning med elektronisk kontroll har annars visat sig fungera effektivt och säkert. Intensivövervakning borde därför prövas som en extra säkerhetsåtgärd till gagn för potentiella brottsoffer vid intagnas permissioner och frigångar.

Regeringen bör ta initiativ och återkomma till riksdagen med förslag till lagstiftning om att påbörja en försöksverksamhet med denna inriktning.

7 Mängdrabatterna

Ett närbesläktat problem till återfall i brottslighet är situationen med flerfaldig brottslighet. Det är mycket vanligt att en person samtidigt döms för mer än ett brott. Sådan flerfaldig brottslighet leder mycket sällan till att den tilltalade döms till ett straff motsvarande den samlade brottslighetens straffvärde. Om en person begår 10 stölder leder det till en kortare sammanlagt utdömd fängelsetid, jämfört med om 10 personer begår en stöld var.

En mycket stor andel av alla brott begås av ett mindre antal av brottslingarna. Vi har en kategori brottslingar som närmast kan klassas som yrkesförbrytare. Ett av skälen till detta anges av polismän vara mängdrabatten vid många brott. Har en brottsling begått ett antal brott som renderar ett visst straff, t.ex. 2 års fängelse, vet han att straffet blir oförändrat eller bara obetydligt längre om han skulle begå ytterligare brott av samma typ. Om ett grovt inbrott normalt leder till ett års fängelse leder fem liknande brott bara till en marginell straffskärpning. Det förekommer att brottslingar begår brott under sin permission och att detta inte föranleder straffskärpning. Det förekommer också att brottslingar begår ytterligare brott i väntan på rättegång och att detta bara resulterar i en mycket liten ytterligare påföljd, om ens någon.

Proportionalitetsprincipen förutsätter att varje ytterligare brott avspeglas i det utdömda straffet, även om den inte kräver en fullständig kumulation. Det är oacceptabelt att antalet brott inte avspeglas i det slutgiltiga straffet. Varje brott måste därför, om än i en fallande skala, få betydelse för straffmätningen. I samband med den översyn av påföljderna som vi föreslår bör regeringen även verka för att de s.k. mängdrabatterna i största möjliga mån utformas så att varje ytterligare brott avspeglas i det utdömda straffet.

8 Villkorlig dom

Högsta domstolen har slagit fast att villkorlig dom är utesluten som möjlig påföljd endast om det finns särskild anledning att anta att dem dömde kommer att återfalla i brott.

Bestämmelserna om villkorlig dom finns i 30 kap. 7 § första stycket. Enligt bestämmelsens lydelse skall domstolen som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Följden blir, enligt Högsta domstolen, att det i många fall föreligger förutsättningar för att döma till villkorlig dom.

Med regler som i så hög utsträckning medger att bestämma påföljden till villkorlig dom leder det oundvikligen till domar som för det allmänna rättsmedvetandet framstår som märkliga, och i vissa fall stötande. Det är sällan man kan säga något säkert om framtida händelser, ännu mindre om hur enskilda människor kommer att uppträda i framtiden. Det kan därför inte vara särskilt vanligt förekommande att domstolen kan konstatera att det finns särskild anledning att befara vidare brottslighet.

Tillämpningsområdet för villkorlig dom är enligt vår uppfattning allt för väl tilltaget. Villkorlig dom har under den rådande ordningen karaktären av en normal påföljd, som kan aktualiseras vid ett stort antal brott. Detta framstår som utmanande för det allmänna rättsmedvetandet. Villkorlig dom borde bara kunna komma i fråga då det rör sig om förstagångsbrottslighet eller annan tillfällighetsbrottslighet där det saknas anledning att befara återfall. Villkorlig dom borde inte heller komma ifråga då det gäller t.ex. upprepade inbrott i bil eller i bostad. Upprepningen i sig visar att det inte rör sig om tillfällighetsbrott utan snarare om väl planerad brottslighet.

Villkorlig dom skall alltså tillämpas med viss restriktivitet, och vi anser att regeringen till riksdagen skall återkomma med lagstiftningsförslag som syftar till att strama upp tillämpningsområdet för påföljden villkorlig dom. Villkorlig dom bör endast komma ifråga för de fall då det finns särskild anledning att anta att den tilltalade inte kommer att fortsätta begå brott.

9 Fängelse vid artbrott

Tidigare fanns en väl etablerad praxis att personer som gjort sig skyldiga till vissa s.k. artbrott i regel dömdes till ett fängelsestraff, även när straffvärdet i sig inte talade för en frihetsberövande påföljd. Det ansågs betydelsefullt med hänsyn till allmän laglydnad att fängelse alltid följde efter en viss typ av brottslighet.

I samband med införandet av samhällstjänst som ett alternativ till fängelse har denna praxis luckrats upp på ett oroväckande sätt. I några uppmärksammade fall har samhällstjänst valts som påföljd även för s.k. artbrottslighet. Enligt vår uppfattning är det en farlig och djupt olycklig utveckling som är särskilt allvarlig när det gäller våldsbrott.

Exempelvis har praxis visat att en man som misshandlar en kvinna i hemmet kan dömas till villkorlig dom och samhällstjänst i stället för fängelse. Detta kan bli påföljden även vid allvarlig misshandel, vilket uppmärksammats av Riksåklagaren i ett överklagande till Högsta domstolen.

Högsta domstolen gick inte på Riksåklagarens linje, och någon ny straffskärpande praxisändring uppnåddes därmed inte. Det är därför viktigt att regeringen snarast tar initiativ till erforderlig lagändring. Inte minst skulle det vara en markering från statsmakternas sida att samhället ser mycket allvarligt på denna typ av brott.

Lagändringen bör utformas så att samhällstjänst inte skall vara en tillämplig påföljd vid s.k. artbrottslighet som grovt rattfylleri, misshandel av normalgraden eller våld mot tjänstemän.

10 Skärpta straff vid brott mot besöksförbud

Den som bryter mot ett besöksförbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall utdöms inget straff. Vi anser att straff skall kunna dömas ut även i det ringa fallet och att straffmaximum för normalfallet skall höjas till fängelse i två år. Brott mot besöksförbud bör i de allra flesta fall följas av ett fängelsestraff.

Vi anser vidare att besöksförbud skall kunna kombineras med elektronisk övervakning. Härigenom tydliggörs att det är mannens rörelsefrihet som skall begränsas, inte kvinnans. I debatten har från vissa hävdats att en sådan ordning riskerar att invagga kvinnan i falsk trygghet eftersom den man som vill bryta mot besöksförbudet bara har att avlägsna elbojan. Vad man då emellertid bortser från är att även den informationen, dvs. registreringen av att fotbojan avlägsnats från den dömdes kropp, kan vara mycket värdefull för kvinnan och för polisen. Dessutom kan vetskapen om ett sådant avlägsnande utgöra ett viktigt moment i bevisningen mot den man som brutit mot besöksförbudet.

11 Tydliggör domarnas påföljder

Domstolarnas auktoritet förutsätter att de avkunnade domarna verkställs i enlighet med domarnas lydelse. Till dess att domstolens dom verkställts i sin helhet, skall inga beslut fattas av andra myndigheter i de angelägenheter som domstolen i en laga kraft vunnen dom slutligt reglerat.

Under senare tid har en rad reformer i påföljdssystemet lett till att domstolens dom inte blir sista ordet. När domstolen dömer till fängelse i upp till tre månader kan den tilltalade efter ansökan hos kriminalvården få möjlighet att avtjäna straffet utanför anstalt med s.k. elektronisk fotboja.

Likaså kommer det oroväckande signaler från rättsväsendets aktörer som tyder på att de domar som innehåller en fastställd vårdplan inte alltid fullt ut verkställs i enlighet med domens lydelse.

En sådan ordning är förödande för domstolarnas auktoritet och regeringen bör omgående undersöka hur verkställigheten av påföljder utanför kriminalvården fungerar. Det kan finnas anledning att inrätta en återrapporteringsskyldighet för t.ex. socialtjänstemän som är ansvariga för vårdplaners genomförande, kombinerad med en övervakningsnämnd där avvikelser från den fastlagda vårdplanen kan tas upp och bli föremål för åtgärder.

12 Tydliggör ungdomsrabatterna

Riksåklagaren försökte genom ett överklagande till Högsta domstolen etablera en praxis som syftade till att på ett tydligare sätt markera de straffnedsättningar som lagöverträdare kan förvänta sig med anledning av bestämmelsen i 29 kap. 7 § brottsbalken, som stadgar att ungdom särskilt skall beaktas vid straffmätningen.

Den modell Riksåklagaren föreslog att Högsta domstolen skulle slå fast var en modell där en viss ålder skulle leda till en viss procentuell nedsättning av straffet. Modellen skulle t.ex. innebära att ett brott med ett straffvärde av fängelse i fyra år för en 15-åring skulle sättas ned med 50 procent, för en 18-åring med 40 procent och för en 20-åring med 10 procent.

Högsta domstolen biföll inte Riksåklagarens yrkande och därmed är det för överskådlig framtid inte möjligt att driva igenom ett sådant förtydligande genom domstolspraxis. Enligt vår uppfattning är en modell med i förväg fastlagda rabatter för unga lagöverträdare eftersträvansvärda. För såväl de unga berörda som för allmänheten skulle det innebära en förenkling och ett förtydligande av ett komplicerat system. Vi anser att fördelen med att ha fasta tabeller för straffnedsättningen med råge skulle uppväga de problem som Högsta domstolen i sin dom gav uttryck för.

För att förbättra förutsägbarheten och tydligheten anser vi det därför påkallat att införa en sådan schematisk regel där nedsättning av straff görs avhängigt den unges ålder.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ändring av 29 kap. 7 § brottsbalken och eventuellt andra paragrafer i nämnda kapitel i syfte att etablera en regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning för ungdomar under 21 år.

13 Obligatorisk häktning vid överfallsvåldtäkter

Enligt 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken skall häktning ske om det för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas (s.k. obligatorisk häktning). Vid så grova brott finns det således en presumtion för häktning även om ingen av de i första stycket angivna häktningsgrunderna föreligger. Skälet är att det i stort sett alltid föreligger en risk för flykt eller att den misstänkte försöker undanröja bevis vid sådana brott, samt att det vore stötande för allmänheten att personer som gärningsmannen lämnades på fri fot efter att ha begått så svåra brott.

Vid försök till brott som, om det fullbordats, skulle ha ett straffminimum på två år kan regel om obligatorisk häktning inte tillämpas, trots att det i praxis och i doktrinen påpekas att straff för försök till ett grovt brott inte bör sättas under straffminimum för det fullbordade brottet.

För våldtäkter får denna brist ytterst olyckliga konsekvenser. Om en man efter ett försök till en överfallsvåldtäkt inte anses uppfylla något av de särskilda häktningsskälen i häktningsparagrafens första stycke kan han inte häktas för det aktuella försöket. För den drabbade kvinnan måste det te sig ytterst obehagligt att en man som inte lyckats i sitt uppsåt tillåts vara på fri fot i väntan på en dom. Det finns heller ingen anledning att från samhällets sida på något sätt privilegiera män som haft uppsåt att begå en våldtäkt, men som dock inte lyckats sätta sitt uppsåt i verket.

Reglerna om obligatorisk häktning bör ändras så att häktning skall ske även vid försök till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

14 Anhållande av personer under 18 år

Under de senaste åren har ett antal grova våldshandlingar begåtts av ungdomar under 18 år. Många gånger skulle möjligheten till anhållande något eller några dygn kunnat säkra den tekniska bevisföringen. Dessutom skulle ett anhållande ha kunnat förhindra att de inblandade hann prata sig samman så att bevisföringen går om intet.

Möjligheten att anhålla hänger ihop med åklagarens syn på möjligheten att efter ett anhållande kunna häkta den misstänkte. Men när det gäller personer under 18 år skall man också beakta synnerliga skäl för ett sådant ställningstagande. Detta i sin tur får till följd att man ofta förhindras att fatta beslut om ett anhållande.

Det är inte alltid man genom ett icke-agerande bäst hjälper en ung lagöverträdare till ett bättre liv. Vi menar därför att dagens lagstiftning vad gäller anhållande av personer under 18 år – där rättegångsbalkens anhållanderegler och häktningsbegränsningen i lagen om unga lagöverträdare samverkar – i allt för stor utsträckning hindrar nödvändiga anhållningsbeslut.

15 Utvisning

Sverige skall vara ett öppet samhälle. En tydligare syn på människors rättigheter, skyldigheter och möjligheter lägger grunden för detta. En grundläggande skyldighet utgörs av att inte bryta mot lagen.

För invandrares och flyktingars del och naturligtvis även för svenska medborgare är det viktigt att klart markera att vi inte accepterar ett kriminellt beteende vare sig av svenskar eller av dem som av olika anledningar vill bosätta sig i vårt land.

Vår uppfattning är att utvisning skall kunna ske oberoende av risk för fortsatt brottslig verksamhet då en icke svensk medborgare döms för ett brott där fängelse i mer än sex månader ingår i straffskalan.

När en domstol fattat beslut om utvisning av en icke svensk medborgare till följd av brott menar vi att utvisningen skall kunna ske innan det utdömda fängelsestraffet avtjänats, så att en icke svensk medborgare som dömts för brott i Sverige får avtjäna straffet i hemlandet. Detta område är kringgärdat av ett antal konventioner och internationella överenskommelser. Det är vår uppfattning att en total kartläggning behöver göras i syfte att åstadkomma internationella överenskommelser som medger överförande av lagföring till de länder där det i dag inte är möjligt.

Stockholm den 5 oktober 2001

Fredrik Reinfeldt (m)

Anders G Högmark (m)

Maud Ekendahl (m)

Jeppe Johnsson (m)

Anita Sidén (m)

Cecilia Magnusson (m)

Karin Enström (m)

Lars Björkman (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11
Yrkanden (16)