Svenskt fiske

Motion 2002/03:MJ269 av Per Westerberg m.fl. (m)

av Per Westerberg m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 25

2 Förslag till riksdagsbeslut 26

3 Fiskevatten som uthållig resurs 27

4 Marin miljö 28

5 Torskbeståndet 28

6 Vindkraft till havs 29

7 Utsättning av ål 30

8 Säl och skarv 30

2 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till kalkning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vattenägarnas ansvar för nyttjandet av fisket och fiskevattnen.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en allmän fiskevårdsavgift inte bör införas.

  4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag som gör det möjligt att sälja lokala fiskekort där det i dag råder fritt handredskapsfiske.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den marina miljön.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begränsning av torskfisket.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om storskalig vindkraft.1

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utsättning av ål.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jakt på säl och allmän jakt på skarv.

1Yrkande 7 hänvisad tillBoU.

3 Fiskevatten som uthållig resurs

Fiske och fiskevatten är en resurs och ett produktionsmedel som kan nyttjas på olika sätt. Liksom för andra areella näringar finns ett delat ansvar mellan staten och de enskilda ägarna för att resursen skall kunna nyttjas långsiktigt och uthålligt.

Staten har bland annat ansvar för den övergripande miljövården genom att se till att det finns resurser för till exempel kalkning mot försurningen.

När det gäller drift och skötsel måste fiskevattnet dock en gång för alla jämställas med andra produktionsmedel. Det betyder att ansvaret för nyttjande av fisket och fiskevattnet skall ligga på dess ägare, inom ramen för lagar och regler som förhindrar rovdrift och annat missbruk.

1994 års lag om fiske var ett steg i rätt riktning mot ökat ägaransvar för fiskeresursen. För enskilt ägda inlandsvatten kan staten inte längre införa minimimått för fångad fisk eller påbjuda andra fiskeregler. Lagen var på så sätt ett myndigförklarande av fiskerättsägarna.

Att införa en allmän fiskevårdsavgift vore att ta ett stort steg bakåt igen. I stället för att utveckla ett direkt och rakt konsument–producentförhållande för nyttjandet av fiskeresursen inrättas en institution som skall samla in pengar från alla fiskekonsumenter och genom politiska beslut sedan dela ut pengarna till ”korrekta” eller politiskt önskvärda projekt. Även om staten tillsätter partssammansatta beslutsgrupper som skall fördela medlen blir det olika intressen och åsikter som bestämmer över hur medlen skall användas. En allmän fiskevårdsavgift kommer att omfördela pengar från vissa fiskevatten till andra fiskevatten och på så sätt i praktiken fungera som en skatt. Alla sjöar och vatten är med och bidrar till avgiften och fonden, men bara de utvalda vattnen får något tillbaka. En allmän fiskevårdsavgift är en planekonomisk omfördelning av resurser. I vilken annan näringsgren eller bransch vore detta möjligt?

Ända sedan 1994, när dåvarande jordbruksminister Annika Åhnberg slog fast att fisket och fisketurismen är en naturlig näring, har det rått politisk enighet kring att betrakta fiskevattnet som en ekonomisk resurs och fisket och fisketurismen som en riktig och viktig näring. Då är det både inkonsekvent och ologiskt att införa nya avgifter och skatter på nyttjandet av resursen. För att näringen skall utvecklas måste rollerna och aktörerna få samma förutsättningar som i andra näringar. Precis som i andra näringar skall priset på fisket göras upp mellan konsumenter och producenter genom försäljning av fiskekort eller andra avtal. Köparen skall inte betala en del av sitt pris till en fond som omfördelar pengar och förskjuter konkurrensförhållandet mellan olika producenter. Vissa producenter av fiske skall inte gynnas på andras bekostnad. Därför bör en allmän fiskevårdsavgift inte införas.

Av samma skäl bör det fria handredskapsfisket förändras så att producenterna och ägarna av fiskeresursen i skärgården och i de stora sjöarna får möjlighet att ta betalt för nyttjandet av fisket. En enhetlig men flexibel modell för samtliga Sveriges fiskevatten bör eftersträvas.

4 Marin miljö

Under senare år har ett stort antal rapporter presenterat fakta om allvarliga störningar i de marina miljöernas ekosystem. Detta gäller såväl Östersjön som Västerhavet (Nordsjön, Skagerrak samt Kattegatt). Det finns anledning att känna stark oro inför detta.

Stora biologiska och ekonomiska värden står på spel. Omfattande insatser måste göras för att restaurera och säkerställa dessa värden för framtiden.

Insatser kommer att krävas på såväl nationell, EU- som internationell nivå. Det kan i detta sammanhang inte nog understrykas hur viktigt det internationella samarbetet är. Ett framgångsrikt sådant är ju i själva verket helt avgörande för om vi skall lyckas.Ett utvidgat EU borde ge oss unika möjligheter att under de kommande åren formulera och – inte minst viktigt – genomföra en kraftfull politik för insatser i Östersjön och Västerhavet.

Få insatser inom miljöområdet torde vara viktigare. Vaktslåendet om en levande långsiktigt uthållig marin miljö inom ett utvidgat EU och dess angränsande hav och vattensystem borde enligt vår mening vara en central fråga på EU:s dagordning framöver. Den svenska regeringen bör vara kraftfullt pådrivande i dessa frågor.

För att ytterligare öka trovärdigheten i det internationella arbetet krävs program, resurser och genomförande av väl genomtänkta forsknings- och utvecklingsinsatser på den nationella nivån inom det marinbiologiska området. Det forsknings- och utvecklingsarbete av hög internationell klass som pågår i Sverige måste tillförsäkras rimliga ekonomiska resurser över statsbudgeten.

I regeringens budgetproposition presenteras dessa frågor som ovan berörts på ett alltför knapphändigt sätt.Detta är beklagligt och speglar inte på ett rättvisande sätt det svenska folkets engagemang och intresse för den marina miljön.

Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med en mer sammanhållen och heltäckande politik och strategi för dessa frågor, på såväl nationell som internationell nivå.

5 Torskbeståndet

Rapporter om torskbeståndens utveckling i såväl Östersjön som Västerhavet inger oro.

Ett flertal åtgärder är nödvändiga. Glädjande nog stöder fiskerinäringen många av dem. Det handlar om att flytta ut trålgränsen, höja torskfångstens minimimått, utöka fredningsområdena och begränsa antalet trålfiskedagar. Vissa beslut kan fattas på nationell nivå, andra på EU-nivå.

Till det senare hör förslaget om torskfiskestopp. Stoppet utgör en yttersta åtgärd, varför vi nu vänder oss emot detta innan de övriga försöken som nämns ovan har prövats. Under alla omständigheter bör inte ett sådant beslut vara ensidigt. Detsamma menade jordbruksministern i en debattartikel i GP den 17 mars i år, när hon skrev att ”det krävs samarbete över gränserna för att lösa krisen för torsken i Östersjön. Vi har inget annat val. Den som påstår något annat talar mot bättre vetande.” Denna bedömning borde gälla även oktober 2002, menar vi. Att helt stoppa torskfisket är inte någon lämplig långsiktig politik.

Ett ensidigt torskstopp kostar statskassan omkring en miljard kronor per år. Endast en tredjedel av kostnaden går till yrkesfiskarna; återstoden handlar om kompensation till beredningsindustrin m.fl. Enligt Sveriges fiskares riksförbund går det tre till fyra jobb på landbacken på varje fiskare. Detta får inte gå förlorat på grund av politisk maktkamp i anslutning till regeringsförhandlingarna. Det småskaliga fisket är det som drabbas först. Det hänger samman med att det småskaliga fisket inte kan ställa om sitt fiske till annat bestånd utan kostsamma investeringar.

I stället för att införa ett ensidigt torskstopp bör regeringen för riksdagen snarast presentera en alternativ strategi, som syftar till att säkerställa förutsättningarna för ett långsiktigt uthålligt torskfiske. Denna strategi bör sedan bli Sveriges position i de förhandlingar med övriga EU-stater som måste till för att finna en rimlig avvägning mellan fiskerinäringens ekonomiska intressen och de biologiska förutsättningarna för ett uthålligt fiske, som självfallet sätter en ram för detta.

En sådan strategi bör enligt vår mening också innehålla förslag om ökade insatser för forsknings- och utvecklingsarbete samt till övervakning av efterlevnaden av det regelsystem fiskerinäringen lever under.

6 Vindkraft till havs

En storskalig vindkraftsutbyggnad längs den svenska kusten kan få katastrofala konsekvenser för svenskt yrkesfiske. Utbyggnadstakten efter den svenska ostkusten har intensifierats under senare år utan att konsekvenserna fullt ut har dokumenterats. Klimatmålet har överskuggat både försiktighetsprincipen och kravet på bevarande av den biologiska mångfalden. För att ev. konsekvenser skall kunna beläggas måste undersökningar av de biologiska värdena dokumenteras innan en etablering kommer till stånd. I annat fall finns inget referensmaterial att tillgå. Hittills har endast bristfälliga undersökningar genomförts innan byggnationerna har startats.

De risker med utbyggnaderna som har framförts gäller framför allt de infraljud som uppstår omkring ett vindkraftverk. En dansk undersökning från ett landbaserat vindkraftverk har dokumenterat att t.ex. daggmask minskade i antal kring kraftverket. Dessa infraljud kan likaväl befaras påverka fisk kring havs- och kustbaserade verk. Om detta är en realitet kommer det att få långsiktiga effekter på fiskproduktionen. Samtliga föreslagna platser för nyetablering är grunda områden, kända som lek- och uppväxtområden för fisk.

Erforderliga medel måste ställas till förfogande för att kunna genomföra de fiskeribiologiska undersökningar som hittills inte har genomförts både vid planerade områden och i anslutning till redan etablerade verksamheter.

7 Utsättning av ål

Enligt beräkningar utförda av Fiskeriverkets sötvattenslaboratorium är de ålutsättningar som sker mycket kostnadseffektiva. Ett problem i sammanhanget är dock att ålen inte enbart fångas av dem som bedriver näringsmässigt fiske. Därmed finns ingen ekonomisk lönsamhet i att utsättningarna bekostas av de licensierade yrkesfiskarna.

Ålutsättningarna finansierades till en början genom avgifter som inkom i prisregleringssystemet. I och med systemets avskaffande upphörde möjligheten att finansiera ålutsättningarna. Utsättningarna har därför under senare år bekostats via budgetmedel i kombination med EU-medel. Det är i dagsläget viktigt att nationella medel ställs till förfogande för dessa åtgärder. Enligt vår bedömning skulle det näringsmässiga fisket både i kustområdet och i länets insjöar få mycket svårt att överleva om inte de nationella utsättningsprogrammen kunde genomföras i minst lika stor utsträckning som hittills. Det föreligger i annat fall en uppenbar risk att ett flertal fiskeföretag slås ut, eftersom ålfångsterna är en så viktig del av intäkterna.

8 Säl och skarv

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen diskuterat utbredningen av såväl skarvkolonierna som sälstammen. Vid riksmötet 1999/2000 beslutade riksdagen om att förorda jakt på säl. Regeringen har sedermera genom Naturvårdsverket beslutat tillåta en begränsad jakt på den svenska ostkusten norr om Stockholm. Eftersom olägenheterna för yrkesfisket förorsakade av säl är mycket stora även på den södra ostkusten måste enligt vår uppfattning jakt tillåtas också där.

Beträffande skarven och dess utbredning har riksdagen vid flera tillfällen uppmanat regeringen att verka för att allmän jakt blir tillåten på denna art. Vi vill med kraft påtala att denna fråga brådskar.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 18 oktober 2002

Per Westerberg (m)

Lars Lindblad (m)

Bengt-Anders Johansson (m)

Cecilia Widegren (m)

Jan-Evert Rådhström (m)

Anders G Högmark (m)

Patrik Norinder (m)

Ola Sundell (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Miljö- och jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (9)