Tillgång till rent vatten som mänsklig rättighet

Motion 2002/03:U306 av Lotta N Hedström m.fl. (mp)

av Lotta N Hedström m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillgång till vatten skall betraktas som en grundläggande mänsklig rättighet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige skall verka pådrivande inom IMF och Världsbanken mot privatiseringar av vatten och för satsningar på offentligt ägda vattentjänster.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för att vatten skall betraktas som en gemensam global nyttighet internationellt.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom FN bör prioritera arbetet med att få fram resurser till fattiga länder för offentliga satsningar som syftar till att öka tillgången till rent vatten enligt FN:s målsättningar.

Bakgrund

Rent vatten, vårt viktigaste livsmedel, är en bristvara på många håll i världen. Enligt FN saknar redan idag en miljard människor tillgång till rent dricksvatten. Upp till 15 000 människor dör varje dag på grund av vattenbrist eller förorenat vatten. FN:s beräkningar visar att tre miljarder människor, eller två tredjedelar av världens befolkning, kommer att bo i områden med vattenbrist år 2025. Om nuvarande trend håller i sig kommer efterfrågan på rent vatten om 25 år att vara 56 procent större än tillgången. Orsakerna till att de användbara vattenresurserna minskar dramatiskt är bland annat ineffektiv användning, utsläpp av orenat avloppsvatten och ökat befolkningstryck.

Vattenbristen ökar också risken för konflikter om vattenresurserna, och på många håll betraktas vattenfrågan redan idag som en del av säkerhetspolitiken. På det FN-toppmöte som föregick millennieförsamlingen vädjade FN:s generalsekreterare om tillgång till rent vatten till ett rimligt pris år 2015 för hälften av dem som i dag saknar det.

Trots FN:s varningar om de ohållbara trenderna vad gäller tillgången till rent vatten för världens befolkning driver flera regeringar, i internationella institutioner, på för att liberalisera och möjliggöra att vattentillgångar och vattendistributionssystem privatiseras. En genomgång av IMF:s (Internationella valutafonden) låneprogram för 40 afrikanska länder år 2000 visar att IMF ställde krav på vattenprivatiseringar i 12 länder. En stor del människorna i dessa länder har idag inte tillgång till vatten och än mindre har de fått det efter det att privata monopol tagit över verksamheten och höjt priserna. De flesta privatiseringar av vattendistributionssystemen som genomförts har resulterat i att människor med låga inkomster fått minskad tillgänglighet till rent vatten. Även Världsbanken har verkat för att vattenkrisen måste mötas med vattenprivatiseringar och full prissättning på tillgång till vatten. 1998 vägrade Världsbanken att låna ut 25 miljoner dollar till staden Cochabamba i Bolivia för investeringar i vattentjänster om inte regeringen sålde ut det offentliga vattendistributionssystemet. Detta ledde till att ett enda privat multinationellt företag, Bachtel, tog över och fördubblade vattenpriserna 1999. För Cochabambas invånare betydde detta att tillgång till vatten nu skulle kosta mer än mat och att de med särskilt låga inkomster inte kunde betala sin vattenräkning. Den 10 april fick Cochabambas invånare nog och tusentals demonstrerade mot Bachtel tills regeringen fick ta tillbaka sitt lagförslag om privatiseringar och beordra Bachtel att lämna landet.

Liknande program för privatiseringar av vatten har genomförts i t.ex. Argentina, Colombia, Mexiko, Bangladesh, Indonesien, Nepal, Filippinerna, Elfenbenskusten, Marocko, Niger och Ungern. I många fall har det faktum att kontrollen över vattnet hamnat i enskilda företags händer fått förödande konsekvenser för fattiga människor. De länder som väljer att privatisera sina vattendistributionssystem måste naturligtvis kunna göra det. Men det ska inte ske som ett resultat av att internationella organisationer som Världsbanken eller IMF ställt det som villkor för långivning.

Tillgång till vatten ska vara en mänsklig rättighet och inte betraktas som vilken handelsvara som helst. Regeringen bör inom IMF och Världsbanken agera mot vattenprivatiseringar och för satsningar på offentligt ägda vattentjänster. Regeringen bör verka för att vatten ska betraktas som en gemensam global nyttighet internationellt. Regeringen bör inom FN prioritera arbetet med att få fram resurser till fattiga länder för offentliga satsningar som syftar till att öka tillgången till rent vatten enligt FN:s målsättningar.

Stockholm den 23 oktober 2002

Lotta N Hedström (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Gustav Fridolin (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30
Yrkanden (4)