Utrotning av jättebjörnlokan

Motion 2000/01:MJ737 av Tuve Skånberg (kd)

av Tuve Skånberg (kd)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en aktionsplan för att utrota den kraftigt giftiga
jättebjörnlokan i Sverige.
Motivering
Årligen rapporterar tidningarna om svåra frätolyckor, inte
minst hos barn, förorsakade av jättebjörnlokan (Heracleum
Mantagazzianum). Växtsaften innehåller det starkt
fototoxiska giftet furocoumarin, som vid beröring med
huden i kombination med solljus orsakar svårartade eksem,
blåsbildningar samt smärtsamma och svårläkta hudutslag,
liksom ljusa hudpartier med pigmentförändringar.
Jättebjörnlokan förekommer inte naturligt i Sverige, utan
blev introducerad från Asien för 150 år sedan som
prydnadsväxt, dels växande i trädgårdar och parker, dels
torkad som inomhusdekoration. Från dessa trädgårdar har
jättebjörnlokan nu förvildats och finns numera även i
bestånd längs vägar, diken och åar inte minst i södra
Sverige.
Jättebjörnlokan är uppseendeväckande stor, 2-3 meter hög, och drar
genom sitt utseende och sina stora bestånd lekande barn till sig, som då löper
stor risk att skadas av växtsaften. Dessutom orsakar växtens förmåga till
expansion stora problem eftersom annan vegetation trängs undan, och stora
växande bestånd med enbart jättebjörnloka breder ut sig. Jättebjörnlokan kan
relativt enkelt bekämpas genom att man i juli strax efter blomningen, men
före fröbildningen, hugger av blomställningen. Dessutom stryker man
bekämpningsmedel direkt på stjälken, som orsakar att växten vissnar och
försvinner. Jättebjörnlokan har med viss framgång bekämpats lokalt genom
hembygdsföreningar, lokala aktionsgrupper och enskilda, engagerade
människor. Någon påverkan på den nationella förekomsten har dessa aktioner
dock inte haft. Om man betänker växtens giftighet, att särskilt barn drabbas,
att växten har kraftig förmåga till expansion men saknar någon naturlig
fiende, och att den dessutom inte har någon naturlig hemortsrätt i landet
måste slutsatsen bli att den bör utrotas.
Att utarbeta en nationell och heltäckande aktionsplan borde vara en uppgift
för länsstyrelserna. Den kan sedan effektueras genom exempelvis byalag,
kommuner, hembygdsföreningar, beredskapsarbeten. Genom information till
allmänheten om faran med jättebjörnlokan skulle helt säkert en stor del av
utrotningsarbetet kunna ske ideellt, dock med nödvändiga säkerhetsåtgärder.

Stockholm den 26 september 2000
Tuve Skånberg (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Miljö- och jordbruksutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-10-05 Granskning: 2000-10-11 Hänvisning: 2000-10-11 Bordläggning: 2000-10-11
Yrkanden (2)