Våld mot kvinnor

Motion 2003/04:Ju443 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottslingens frihet skall inskränkas, inte den misshandlade kvinnans.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åtgärder måste vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte läcker ut.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stödperson till den misshandlade kvinnan.

  4. Riksdagen beslutar om boendemöjligheter för misshandlade kvinnor när de flyttar från kvinnojourerna i enlighet med vad som anförs i motionen.1

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om misshandlade kvinnors rätt till förtur i kommunala bostadsbolags köer.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att invandrarkvinnornas situation särskilt skall beaktas.

  7. Riksdagen beslutar om invandrarkvinnors rätt till ”kvarskrivning” i enlighet med vad som anförs i motionen.3

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en stödperson till barn i familjer där kvinnomisshandel förekommer.1

  9. Riksdagen beslutar om att kommunerna åläggs upprätta en handlingsplan för bemötandet av misshandlade kvinnor och barn i enlighet med vad som anförs i motionen.1

  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Rikskvinnocentrum.1

  11. Riksdagen beslutar om stöd till mansjourer i enlighet med vad som anförs i motionen.1

  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattereduktion gällande stöd och bidrag till kvinnojourer och frivilligorganisationer. 3

  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fortbildning och handledning för polisen och det övriga rättsväsendet.

  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning.

  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en myndighet bör få i uppdrag att definiera de fysiska, psykiska och ekonomiska effekterna av misshandel och våldtäkt.

  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skärpa straffen vid överträdelser av besöksförbud.

  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård och behandling för män som misshandlar kvinnor.

1 Yrkandena 4, 8-11 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 5 hänvisat till BoU.

3 Yrkanden 7 och 12 hänvisade till SkU.

Inledning

Kvinnomisshandel är ett samlingsbegrepp för företeelser som har det gemensamt att de är könsrelaterade eller könsspecifika. Mäns våld mot kvinnor består av en mängd olika handlingar av psykiskt, fysiskt och sexuellt våld: incest, sexuella övergrepp, sexuella trakasserier, handel med kvinnor, könsstympning, prostitution, pornografi, våldtäkt, kvinnomord och kvinnomisshandel.

Det mest extrema uttrycket för en maktobalans mellan könen är det våld som män utsätter kvinnor för – kvinnor som de har eller har haft en närstående relation med. Det är väl dokumenterat i forskning och annan litteratur att våldet som männen utsätter kvinnorna för ofta har sitt ursprung i och får näring ur fördomar om mäns överordning och kvinnors underordning. På så vis är våldet strukturellt och utgör ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män. Men inget våld kan ursäktas med strukturer. Våldet utförs av enskilda män. Våldet drabbar enskilda kvinnor.

Kvinnomisshandel är ett aggressivt angrepp med syfte att kontrollera, förödmjuka, skrämma och förtrycka. Våldet är i princip alltid förenat med emotionellt och psykologiskt våld. Kvinnomisshandel är ingen olyckshändelse. Misshandeln inträffar på grund av en människans medvetna beslut att kränka en annan människa.

Åtgärder för att förhindra detta våld måste i väsentligt högre utsträckning än hittills ta sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation. Dessa brott begås till skillnad från annan brottslighet oftast i hemmet av en man som kvinnan har eller har haft en nära relation till.

För att motverka våld mot kvinnor behövs förebyggande åtgärder, skärpt lagstiftning och adekvat bemötande från de myndigheter och andra instanser som misshandlade kvinnor kommer i kontakt med.

Våld mot kvinnor

Misshandeln börjar inte när första slaget faller – processen startar långt tidigare. När den fysiska misshandeln börjar har mannen redan makt över kvinnan. Hon tror sig vara hjälplös utan honom och vill dölja detta för sin omgivning. Hon kan hålla fasaden uppe i många år. En kvinna behöver inte vara inlåst för att vara fånge i ett förhållande. Rädsla, psykisk misshandel och fysisk utmattning gör att hon inte klarar av att fly från terrorn.

Kvinnomisshandel handlar inte bara om det fysiska våldet som kvinnan utsätts för, utan också om att hennes frihet inskränks. Sakta, men säkert, krymper kvinnans livsrum, hennes utrymme för självkänsla och aktiviteter skrumpnar. Mannen blir så småningom den enda hon kan bli bekräftad av, och den bild han har av henne blir även den bild hon får av sig själv.

Misshandlade kvinnor inkluderar även unga kvinnor som blir misshandlade av och utsatta för sexuellt våld av sina pojkvänner. Kvinnojourer har på flera håll i landet öppnat speciella tjejjourer som riktar sig till unga tjejer. Det är viktigt att dessa jourer får samhällets stöd.

Svarta siffror

FN anser mäns våld mot kvinnor vara den mest djupgående formen av kränkning av de mänskliga rättigheterna och uppskattar att 25 till 50 procent av alla kvinnor i världen har blivit utsatta för fysiskt våld av sin partner. (Progress of Nation, FN 1997)

Omfångsundersökningen som publicerades 2001 och innefattar 10 000 svenska kvinnor mellan 18 och 64 år, visar att:

  • 46 procent av alla kvinnor har utsatts för våld av någon man efter sin 15-års dag.

  • 31 procent har utsatts för våld före sin 15-års dag.

  • 56 procent har trakasserats sexuellt.

  • Var fjärde kvinna mellan 18 och 24 har utsatts för våld det senaste året.

  • Var femte kvinna har erfarenhet av att bli hotad av en man någon gång efter sin 15-års dag.

  • Nästan var tredje kvinna har utsatts för våld av en man som hon inte har haft en relation med.

Under första hälften av 1990-talet anmäldes årligen ungefär 18 000 fall av kvinnomisshandel eller våldtäkter till polisen. År 2002 steg siffran till 21 400, vilket är en ökning med 5 procent jämfört med år 2001. Därtill kommer anmälningarna av grov kvinnofridskränkning. År 2002 anmäldes ca 1 600 brott mot kvinnofrid. Brottsförebyggande rådet har konstaterat att ökningen delvis beror på en ökad anmälningsbenägenhet, men att det sannolikt även skett en faktisk ökning. Det antas dessutom att tre av fyra misshandelsfall aldrig blir kända utanför hemmets väggar.

I Sverige är det årligen cirka 30 kvinnor som dödas av sin partner. Andra får så svåra skador att de blir handikappade för livet. De senaste tio åren har inneburit en ökning av misshandelsbrott med mer än 40 procent.

Sexualiserat våld är ett samlingsbegrepp för misshandel, våldtäkt, incest/sexuella övergrepp mot barn, prostitution och pornografi. Allt detta våld är uttryck för kvinnoförtryck.

Under år 2002 noterades de högsta siffrorna någonsin för anmälda sexualbrott. Då polisanmäldes 9 700 sexualbrott, varav 2 165 var våldtäkter. Av dessa var 374 våldtäkter mot barn under 15 år.

Barn som brottsoffer

Barn glöms ofta bort i familjer där det förekommer misshandel. De flesta kvinnor som lever i en familjevåldssituation har barn. Barnen sover inte när en misshandel pågår. Barnen hör att mamman misshandlas – även om det pågår bakom stängda dörrar. Ofta avslutas dessutom misshandeln med våldtäkt.

Det finns ingen säker statistik på hur många barn som blir vittnen till misshandel av mamman eller som själva utsätts för våld i hemmet. Kvinnojourerna uppger att ca 50 procent av barnen blir slagna i samband med att mamman misshandlas. Hemmet som ska vara en trygg plats blir kaotiskt. Barnen utsätts, indirekt eller direkt, för psykisk eller fysisk misshandel.

Enligt FN:s barnkonvention artikel 19 har barnet rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare. Grundprincipen i konventionen är att barnets bästa alltid måste sättas i centrum. Barn som bevittnar våld i sina familjer har rätt att få hjälp. Trots detta brister uppmärksamheten när det gäller barn. Det har visat sig att varken polisen eller hälso- och sjukvården rutinmässigt frågar om det finns minderåriga barn i hemmet när en kvinna misshandlats.

Invandrarkvinnor

Många invandrarkvinnor lever ofta i ett socialt utanförskap. Det finns idag liten eller nästan ingen forskning alls inom detta område i Sverige. Erfarenhet hos polis och kvinnojourer visar dock att anmälningarna om misshandel från invandrarkvinnor ökat.

Våld inom familjen är för dessa kvinnor stundtals en fråga fylld av större skuld och skam än i svensk kultur. Inom vissa invandrargrupper har mannen ”rätt” att slå kvinnan om hon inte lyder eller om hon ”skämmer ut” familjen på något sätt. I vissa fall står kvinnorna i den egna gruppen bakom dessa kulturmönster. Av tradition vet kvinnan att hon har liten eller ingen möjlighet att få hjälp. Familjen är dessutom för många invandrarkvinnor den enda trygghet de har i det nya landet. De har ofta inga vänner eller nätverk utanför den privata sfären och kan därför inte diskutera sin situation och vågar inte be om hjälp. Rädslan för att bli ”förskjuten”, att förlora barnen och att tvingas till ett livslångt utanförskap gör att många kvinnor trots allt står ut i omöjliga livssituationer.

Kvinnojourer och brottsofferjourer

Under mer än 20 år har kvinnojourerna kunnat ge en fristad åt kvinnor som har varit utsatta för misshandel. Hos Sveriges kvinnojourer finns en bred samlad kunskap om hur man kan hjälpa dessa kvinnor. Kvinnojourerna arbetar ideellt och är fristående från alla myndigheter. Kvinnor som känner sig ifrågasatta eller misstrodda av myndigheter eller kvinnor som inte vill blanda in myndigheter kan vända sig till jourerna för hjälp och stöd. Kvinnojourerna har en särställning när det gäller att nå ut med information till gruppen invandrarkvinnor, eftersom dessa kvinnors erfarenheter av myndigheter och polisväsende ofta är negativa.

Många kvinnojourer har tagit fram informationsmaterial på en mängd språk och placerat dessa på strategiska platser som barnavårdscentraler, mödravårds- och sjukhusmottagningar.

Medlemmarna i kvinnojourerna konfronteras dagligen med kvinnor som behöver deras stöd och hjälp. De kan vara en kontaktlänk för kvinnan med de berörda myndigheterna och samarbetar bl.a. med polisen, socialtjänsten, BVC, vårdcentraler och advokater. I Sverige finns 120 kvinnojourer – ett skyddat boende för misshandlade och hotade kvinnor.

Förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun; gemensamt för de olika jourerna är dock att de till stor del bygger sin verksamhet på ideellt arbete. Varannan kommun saknar emellertid kvinnojour och/eller skyddat boende. Vissa kommuner anser sig överhuvudtaget ”inte ha några problem med kvinnomisshandel”. En del kommuner bidrar till hyra, telefon, löner och verksamhet, vilket innebär att jourernas arbete kan inriktas på direkt stödverksamhet istället för administration. Många kommuner nöjer sig dock med att betala jourtelefon och hyra för stödboendet.

Brottsofferjouren är en annan ideell organisation som finns på mer än hundra orter i landet. Den erbjuder kostnadsfri hjälp till brottsoffer. Brottsoffer behöver inte bara någon som lyssnar och ger tröst utan också någon som informerar om rättsprocessen och olika myndigheters sätt att arbeta. Den hjälpen kan brottsofferjouren ge. På många håll samarbetar brottsofferjourerna även med kvinnojourerna.

Rikskvinnocentrum

I Sverige inrättades år 1994 Rikskvinnocentrum. RKC har ett nationellt och mycket viktigt uppdrag att vara ett resurs- och kunskapscentrum i frågor som rör våld mot kvinnor. Centret är förlagt till kvinnokliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Centret har en öppen mottagning med tillgänglighet dygnet runt för kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt och/eller kontinuerlig misshandel. Till mottagningen finns knutet två vårdplatser på en gynekologisk vårdavdelning där kvinnor för en kortare tid kan vårdas för sina skador och få en fristad för sig och sina barn. Rikskvinnocentrum arbetar utifrån ett kvinnoperspektiv. Det innebär att den utsatta kvinnan sätts i centrum och att medicinsk och psykosocial expertis – med kunskap om vad sexualiserat våld innebär – utgår från hennes behov.

Polisen och rättsväsendet

Av redovisning från Rikspolisstyrelsen framgår att de olika polismyndigheterna på olika sätt aktivt arbetar med att förändra attityden till våld mot kvinnor och att utveckla rutiner för att tidigt uppmärksamma och förebygga våld mot kvinnor. Det är viktigt att man inom polisen ser till att målsättningarna också förverkligas.

Behovet av fortbildning och handledning inom polisen och övrigt rättsväsende är stort, inte enbart inom lagstiftningen om kvinnofridsbrott och grovt kvinnofridsbrott, utan även om bakomliggande orsaker till våldet.

Forskning

Utbildning, fortbildning och handledning är en förutsättning för ett korrekt omhändertagande av en misshandlad kvinna.

Forskning har gett oss kunskap om hur skadligt det är för barn att se när en förälder förnedrar den andra. Sådana upplevelser kan skapa nya förövare och vi får en våldsspiral utan slut.

Våra förslag

Vi lägger fram våra förslag i vetskap om att de allra största förändringarna måste ske genom brottsförebyggande arbete. Normöverföring inom familjen, minskad segregation och en fungerande skola är hörnstenar i detta arbete. Dåliga attityder kan inte lagstiftas bort. Men när brott väl har begåtts måste lagstiftningen fungera.

Skydda offret, inte förövaren

Vi har i dag en absurd situation för kvinnan som behöver skyddas mot hot och våld. Kvinnan och eventuella barn får ofta lämna sin bostad hals över huvud och tvingas ta konsekvenserna av detta. Många gånger tvingas hon till ett skyddat boende och ibland också till byte av identitet. Detta innebär att kvinnan bryter med hela sitt förflutna, med sin familj, vänner och arbetsplats. Kvinnans frihet begränsas. Kvinnan – brottsoffret – tvingas leva som en brottsling. Insatser av detta slag kan vara nödvändiga i enstaka ytterlighetsfall men de innebär egentligen att samhället kapitulerar inför våldet.

Vi menar att det är brottslingens frihet som ska inskränkas och att det är han som ska tvingas att lämna bostaden och även effektivt förhindras att begå nya brott.

I vissa fall måste misshandlade kvinnor få skyddad identitet för att kunna leva sitt liv utan hot om våld från sina tidigare män. Dessvärre förekommer det alltför ofta att olika myndigheter av okunskap röjer adressen för männen, vilket leder till ökad otrygghet och annat lidande samt stora kostnader för ännu en flytt för dessa kvinnor. Åtgärder måste vidtas så att sekretessbelagda uppgifter inte läcker ut från berörda myndigheter. Dessutom bör utrymmet för sekretessmarkering för hotade personer vidgas.

Varje drabbad kvinna ska ha rätt till en stödperson, någon som är speciellt insatt i problemen runt våld mot kvinnor och som kan hjälpa kvinnan i kontakterna med myndigheter och förmedla hjälp. En stödperson skulle genom samverkan bättre kunna informera myndigheterna om bl.a. hotbilden och skyddsbehovet för den drabbade kvinnan.

I London finns fastigheter med smålägenheter dit kvinnor kan flytta in när de lämnar jourerna. Detta förfarande underlättar för misshandlade kvinnor att åter integreras i samhället. En bostad gör det möjligt att komma tillbaka till ett värdigt liv. Denna lösning borde även finnas i Sverige. Vid sidan av detta bör även misshandlade kvinnor ges förtur i de kommunala bostadsbolagens köer.

Invandrarkvinnors situation måste särskilt beaktas. De misshandlade kvinnor som tagit sin tillflykt till kvinnojourerna och som riskerar att visas ut till sina hemländer bör ges rätt att ”kvarskrivas”.

Barn som blir vittne till våld i familjen är att betrakta som brottsoffer. Många gånger är barn inte bara vittne till våldet – de är själva utsatta för våld. Barnets perspektiv måste finnas i centrum så att barnet får hjälp till att bearbeta sina känslor inför vad som hänt i familjen. Vi vill att barn ska få tillgång till en stödperson som kan hjälpa dem att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Det är vanligt att barn i misshandlarfamiljer blir nästa generations förövare. Att hjälpa dessa barn att bearbeta sina upplevelser är därmed en viktig brottsförebyggande insats.

Varje kommun bör ha en handlingsplan för bemötande av misshandlade kvinnor och deras barn. Handlingsplanen ska i korthet bygga på att relevant kunskap och information om kvinnomisshandel ska finnas hos brottsofferjouren, socialtjänsten, polisen, barnpsykiatrin, akutvården, mödravården, frivården och andra berörda instanser.

Kvinnojourer och RKC

Hjälpsökande kvinnor måste kunna nå kvinnojourerna via deras telefonlinjer dygnet runt. Därför bör vid fördelningen av medlen till frivilliga kvinnoorganisationer, kvinnojourerna, få ökad andel, så de på ett bättre sätt kan möta kvinnors och barns behov än vad som sker i dag. Ökade resurser bör även ges till mansjourer.

Det är viktigt att kvinnan får ett respektfullt bemötande vid kontakten med hälso- och sjukvården. De kunskaper och erfarenheter om våld mot kvinnor som RKC erhållit bör på olika sätt spridas till sjukvården i hela landet.

Ekonomiskt stöd och bidrag till jourer och andra frivilligorganisationer bör vara avdragsgilla.

Polis

Med dagens kamera- eller videoteknik är det lätt att ge en bilddokumentation av skador en kvinna förorsakats. Detta innebär att fotografier eller videoband kan användas som bevis i rätten. Vi anser att samtliga polisbilar och jourbilar måste utrustas med lämplig kamera- och videoutrustning. Polisen saknar i dag pengar till kliniska utredningar av rättsmedicinska undersökningar vilket gör att säkrandet av bevis försvåras. Ett problem är att blåmärken och svullnader ibland uppträder först en eller två dagar efter misshandeln. Öronmärkta resurser inom utrednings- och undersökningsområdet är nödvändiga.

När det gäller en man som dömts till besöksförbud är det viktigt att det kombineras med elektronisk övervakning. Härigenom tydliggör man också att det är mannens frihet som ska begränsas, inte kvinnans. Om mannen skulle avlägsna fotbojan ska kvinnan få veta detta omedelbart genom att det då också larmas hos kvinnan. Denna information är av stort värde för både kvinnan och polisen. Dessutom kan vetskapen om ett sådant avlägsnande utgöra ett viktigt moment i bevisningen mot den man som brutit mot besöksförbudet.

Skärpta straff

Vi vill ha ett rättssystem som koncentrerar sig på brottsoffrets behov i stället för gärningsmannens. Varje individs ansvar för sina gärningar utgör den moraliska grunden för statens rätt att utdöma straff. Straffen för brott mot kvinnor behöver ses över. Samhället måste ge en tydlig signal att våld, framförallt mot kvinnor, inte accepteras. Skärpta straff bör kunna bidra till ökad trygghet för de kvinnor som lever under ständiga hot.

Fängelsestraff borde vara det lägsta straffet för grov misshandel. Denna typ av brott är en mycket grov handling och därför ska förövaren inte dömas till samhällstjänst. Vi anser att det måste vara en försvårande omständighet när en kvinna misshandlas i barnens åsyn. Minimistraffsatsen för grov kvinnofridskränkning måste höjas. Straffsatsen för detta brott är lägst 6 månader och högst 6 år. Den genomsnittliga fängelsetiden är drygt 14 månader. Stundtals kan det förefalla som om de straff som utdöms är alltför lindriga.

Forskning

Män som misshandlar kvinnor är i stor omfattning i behov av vård och behandling. De måste motiveras till att bearbeta sitt aggressiva beteende gentemot kvinnor. Det har visat sig att mönstret kan överföras från far till son. Dessa män måste lära sig ta ansvar för sina handlingar. De måste komma till insikt om sina problem och förstå att ingen kan äga en annan människa. Det finns i dag metoder för behandling – men dessa behöver utvecklas. Forskning behövs inom detta område.

Forskning behövs i synnerhet gällande invandrarkvinnors situation. De olika myndigheterna måste se till att utarbeta rutiner och handlingsplaner som inkluderar kvinnor inklusive invandrarkvinnor och deras behov. Om detta förhållande råder i dag bristande kunskap hos polis, åklagare, domstolar, socialtjänst och sjukvård. Viktigt är att någon myndighet, förslagsvis Socialstyrelsen, får i uppdrag att definiera de fysiska, psykiska och ekonomiska effekterna av våldtäkt och misshandel.

Slutord

Kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för det kvinnoförakt som får näring av fördomar om mäns naturliga dominans över kvinnor. De attityder och strukturer som finns i samhället utgör ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män.

Inget våld kan ursäktas med strukturer. Våldet utförs av enskilda män. Våldet drabbar enskilda kvinnor. Kvinnor och barn måste ges ett bättre skydd av rättssamhället än vad de har i dag.

Stockholm den 7 oktober 2003

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Inger René (m)

Ewa Björling (m)

Anne Marie Brodén (m)

Anna Lilliehöök (m)

Ulla Löfgren (m)

Margareta Pålsson (m)

Cecilia Magnusson (m)

Hillevi Engström (m)

Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Elizabeth Nyström (m)

Cecilia Widegren (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Justitieutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (17)