Valsystemet

Motion 2001/02:K323 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i vallagen så att personvalsspärren i valet till riksdagen 2002 blir 5 % i likhet med övriga val.

  2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av vallagen så att den s.k. dubbellvalsavvecklingen får en utformning enligt vad i motionen anförs.

  3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om ett förändrat personvalssystem, där väljarna har möjlighet att göra en rangordning av kandidater med syfte att ett nytt personvalssystem införs 2006.

  4. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om mandatfördelningstekniken vid val till riksdagen med syfte att fatta ett första beslut under mandatperioden 2002–2006.

  5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag så att utjämningsmandat införs i valkretsindelade kommuner inför valet 2002.

Samhällsgemenskap

En verklig samhällsgemenskap kan inte skapas utan demokrati och en verklig demokrati kan inte byggas upp om den inte byggs utifrån målet om en samhällsgemenskap. Demokrati handlar inte om majoritetsstyrelse utan om något vida mer. Helt grundläggande är människovärdesprincipen och därmed också hänsyn till minoriteter.

Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross, som ju är en av efterkrigstidens mest framstående analytiker av demokratin, har definierat demokratin på följande sätt:

Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på parla­ment­a­risk nivå.

Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta i omröstningar och val. I praktiken handlar det om rösträtten och dess verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan utöva över sina representanter, vilket bl a är beroende av valperiodernas längd och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om omfattningen vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden av verklig styrelse.

Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha en inneboende tendens att söka konservera den egna strukturen. Även i Sverige har sådana tendenser utvecklat sig. En levande demokrati förutsätter en politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinioner bland folket ta sig nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit fram har inneburit en vitaliserad demokrati. Det är därför viktigt att debatten och initia­tiven kring vår författning hålls levande. Valsystemet är en viktig komponent i en god författning.

Personvalsspärren till riksdagsvalet 2002

Rådet för utvärdering av 1998 års val har granskat det svenska personvalssystemet. Därav kan man dra slutsatsen att det inte finns något som motiverar skillnader i spärrnivå mellan de olika valen. Det finns därför skäl att justera ner spärrnivån i riksdagsvalet till 5 procent, i likhet med de övriga valen. En sådan sänkning ökar dessutom möjligheten för ett faktiskt personval i de större valkretsarna. Riksdagen bör begära förslag till ändring av vallagen så att samtliga val kan få en personvalsspärr på 5 procent.

Dubbelvalsavvecklingen och personvalssystemet

Enligt gällande vallag tillgår dubbelvalsavvecklingen så att kandidat som blivit vald i flera valkretsar betraktas som vald i alla valkretsarna. Vederbörandes ersättare utses utifrån listordning i alla kretsarna. När dubbelvalsavvecklingen sker – och kandidaten är avförd från en valkrets – är det ändå hans/hennes ersättare som erhåller mandatet.

Slutsatsen är att en sådan kandidats personröster i praktiken överförs på ersättare enligt listordningen, trots att dessa inte erhållit personkryss över spärren. Det normala i svensk valsystemstradition är att när en person redan är tillsatt på mandat i annan valkrets betraktas vederbörande som obefintlig i berörd valkrets. Det rimliga borde vara att när dubbelvalsavvecklingen sker bör man betrakta den avvecklade som obefintlig, dvs. vanlig fördelning enligt listordning skall ske när valkretsarnas mandat fördelas på person.

Riksdagen bör begära att regeringen framlägger förslag till ändring av vallagen vad gäller dubbelvalsavvecklingen så den bättre står i överensstämmelse med den grundläggande synen på personvalssystemet.

Personvalsspärren i ett längre perspektiv

Personvalsinslaget med möjligheten för väljaren att sätta ett enda kryss på en valsedel har nu prövats i några val. Erfarenheten är inte odelat positiv. Helt klart har systemet med personvalsinslag kommit för att stanna i det svenska valsystemet. Men det nuvarande systemet ger inte möjlighet för väljaren att ge en mer sammansatt bild av sina referenser. En intressant möjlighet att vidga personvalet är att ge väljaren möjlighet att på valsedeln även ge uttryck för sina andra- och tredjehandspreferenser. Regeringen bör tillsätta en utredning som undersöker effekterna av ett rangordningssystem i personvalet med syfte att införa ett sådant system i valet 2006.

Mandatfördelningstekniken

Riksdagen

I kravet på demokratins intensitet och effektivitet ligger att väljarnas inställning till de politiska partierna skall ges ett rimligt genomslag i parlamentets sammansättning. I princip bör gälla att varje röst skall ha lika värde för utdelning av mandat. I Sverige har man delvis beskurit denna princip genom mandatfördelningsspärrar i valet till riksdagen. En valsedelsbeteckning måste uppnå minst fyra procent av giltiga valsedlar i hela riket för att få delta i fördelningen av mandaten. Det enda undantaget är om en valsedelsbeteckning uppnår minst tolv procent i en enskild valkrets. Då kan riksdagsmandat erhållas där.

Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån behovet av stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs vara att undvika partisplittring. I och för sig finns det skäl som talar för att det vore bra med stabila regeringsmajoriteter, men sådana hör till sällsyntheterna i Sverige, trots detta valsystem.

Det normala har alltsedan 1970 års val varit att Sverige har en minoritetsregering. Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns heller inga garantier för att stabila regeringsunderlag etableras bara för att det finns en kraftig mandatfördelningsspärr.

Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon garanti för att inte ett stort antal partier skall kunna etableras i riksdagen.

Mandatfördelningsspärren på fyra procent har tämligen abrupta effekter. Valsedelsbeteckningar som samlar strax över 200 000 röster blir helt utan mandat medan beteckningar som samlar strax över 220 000 röster får minst 14–15 mandat. Dessa tröskel- eller falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa fall kan det leda till att en mycket stor del av svenska folket saknar representation i landets parlament. Demokratins intensitet och effektivitet blir lidande i en sådan situation.

Man kan ha förståelse för att valsystemet inte alltför mycket skall uppmuntra till partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är det viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar nya politiska rörelser genom helt orimliga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och möjlighet till vitalisering i det demokratiska systemet.

Det finns självklart olika tekniska lösningar för att göra det svenska valsystemet mer representativt för väljaropinionen. I debatten framställs gärna en handlingsduglig riksdag som motpol till en vitaliserad demokrati öppen för nya politiska opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga krav om man avstår från en absolut millimeterrättvisa när det gäller riksproportionaliteten. Och det har man ju redan gjort genom nuvarande system. Om en absolut millimeterrättvisa skulle gälla skulle ju de mandat som inte fördelas till partibeteckningar under fyra procent egentligen vara obesatta i riksdagen. Redan nu förekommer alltså en viss överrepresentation för partierna i riksdagen.

Systemet med fyraprocentsspärren vid fördelning av mandaten bör avvecklas. Det bör också påpekas att man skulle slippa alltför kraftiga marginal­effekter i mandatfördelningen om nuvarande riksspärr på fyra procent ersattes med en intrappningsskala. För partier är det ju viktigare att ha någon representation i parlamentet än att stå utanför helt i ett system med kraftig initialspärr.

Det är sant att små partigrupper i sig får svårt att greppa hela riksdagsarbetet och utskotten kan knappast ha högre ledamotstal än 17. Men det bör inte vara ett avgörande skäl mot en differentierad representation; även ett parti som erhållit ett lokalt mandat genom att passera tolvprocentspärren i valkrets har ju rätt till representation trots att man inte kan få utskottsrepresentation.

En intrappningsskala i ett valsystem kan möjligen vara svår att konstruera men är fullt möjlig. Men även andra lösningar bör kunna övervägas för att göra valsystemet smidigare och leda till en ökning av demokratins intensitet och effektivitet. Kompromissen från 1960-talet vars grundläggande syfte var att hålla Vänsterpartiet innanför och Kristdemokraterna utanför riksdagen är idag obsolet. Valresultatet 1998 indikerar ju också att några partier riskerar att hamna strax under spärren. Ett oroande scenario för svensk demokrati och politik vore ju om 12–13 procent av väljarkåren (de röstande) skulle bli utan representation i Sveriges riksdag.

Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning som bör arbeta utifrån perspektivet att eventuella förändringar om fyraprocentsspärren skall kunna beslutas i samband med valet 2006 och träda i kraft först 2010 (såvida inte nyval inträffar under den senare mandatperioden).

Kommunfullmäktige

Nuvarande system i de större kommunerna inbjuder gärna till manipulation med valkretsindelningar och/eller antalet mandat i kommunfullmäktige. Ett alternativ till den nuvarande situationen är att införa utjämningsmandat i valkretsindelade kommuner. Riksdagen bör begära ett förslag från regeringen om utjämningsmandat i valkretsindelade kommuner så att de kan träda i kraft inför valet 2002.

Stockholm den 20 september 2001

Ingvar Svensson (kd)

Björn von der Esch (kd)

Ragnwi Marcelind (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)

Kjell Eldensjö (kd)

Amanda Agestav (kd)

Magda Ayoub (kd)

Dan Kihlström (kd)

Maria Larsson (kd)

Inger Strömbom (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11
Yrkanden (5)