Vårdens effektivitet

Motion 2003/04:So401 av Sten Tolgfors (m)

av Sten Tolgfors (m)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om patienters rätt att välja vårdgivare.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ett brett utbud av vårdgivare för en kvalitativ utveckling av vården.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vårdköers effekter i form av mänskligt lidande och samhällsekonomiska förluster.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjligheten att dra lärdomar av den danska sjukvården och sjukvårdssystemet Kaiser i Kalifornien.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den landstingskommunala vårdens produktivitetsutveckling.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur den offentligdrivna vården använder vårdpersonalens tid.

Motivering

De flesta svenskar har gott förtroende för vården, upplevelsen är ofta positiv när människor får tillgång till vård. De allra flesta som arbetar inom vården är engagerade och såklart starkt angelägna om att ge den bästa möjliga vård till människor. Men dagens sjukvårdssystem har också betydande brister.

Årslånga vårdköer, bristande tillgänglighet till vård, begränsad valfrihet för patienten och personal utan tillräckligt inflytande över den egna vardagen är i många landsting förekommande exempel på detta. Det är helt enkelt inte möjligt att tillgodose alla olika behov i dagens politikerstyrda system. Såväl systemen för styrning av vården som finansiering av sjukvården måste ändras.

Fokus i debatten ligger i dag mer på sjukvårdens former, än på dess innehåll, på hierarkier inom huvudmännen snarare än hur en rationell och flödesorienterad styrning av vården kan skapas. Glapp mellan olika delar i vårdkedjan och väntetider emellan dessa är besvärande för alla inblandade. Det leder till frustration och ett ineffektivt resursutnyttjande. Det saknas vidare gemensamma system för uppgiftslämnande och administration. Ett exempel är att det finns 28 parallella journalhanteringssystem bara inom Stockholms läns landsting.

Att åtgärda den interna ineffektiviteten inom landstingen skulle kunna spara 13–15 procent av kostnaderna i varje landsting i ett första steg, enligt Komrev Öhrlings PriceWaterhouse Coopers.

Patienten en intäkt eller kostnad?

Det är tydligt att de vårdgivare som inte har ett fast anslag för sin finansiering utan istället får betalt per utförd behandling har betydande incitament att bli effektiva: Att utföra den där extra behandlingen eller operationen. Att utnyttja utrustning och lokaler på effektivast möjliga vis. Att göra medarbetarna delaktiga i verksamheten och premiera goda insatser. Att tillfredsställa patienters efterfrågan på kvalitativ vård och behandling.

Att patienten är nöjd står i dessa verksamheter i centrum. Hon eller han ses också som en intäkt – inte som en kostnad.

För många enskilda vårdgivare finns dock tak för hur många människor som får behandlas, eftersom den begränsande faktorn inte är vårdpersonalens tid eller möjligheter att ge behandling, utan att berörda landsting inte vill eller kan betala mer än för ett givet antal behandlingar.

Resultatet blir längre vårdköer, bristande valfrihet för patienten och en svagare kvalitetsutveckling än vad som vore möjligt.

Ett vanligt problem med fasta anslag för att finansiera sjukvård är annars att patienten för vårdgivaren blir en kostnad. Varje operation eller annan behandling kräver finansiering ur en begränsad budget. Ju fler patienter som behandlas, desto dyrare för sjukvården, åtminstone för just det då berörda kostnadsstället. När landstingsdrivna verksamheter skall spara sker det ofta genom att färre än nödvändigt ges vård. Budgeten måste ju hållas.

Detta skapar lidande och samhällsekonomiska förluster. Samtidigt upparbetas nämligen betydande kostnader i form av förlängda totala sjukskrivningstider, i väntan på framtida behandling. Men en operation är inte dyrare att utföra nu än senare. Vårdköer kostar pengar också eftersom väntetiden genererar läkarbesök, som egentligen är onödiga. Det står redan klart vilken behandling som krävs, men en person som väntar på att få byta höftled kan behöva smärtstillande medel utskrivna för att uthärda väntetiden. Köerna skall också hanteras och administreras vilket kostar pengar. Både mänskligt och ekonomiskt är långa väntetider av ondo.

Det är vid internationella jämförelser uppenbart att det är möjligt att klara vården utan betydande väntetider eller köer, med samma ekonomiska insats som den Sverige avsätter för vård. Den danska sjukvården och sjukvårdssystemet Kaiser i Kalifornien är två sinsemellan olika, men tydliga exempel på detta.

I Danmarks husläkarsystem utgår ersättning efter prestation och möjligheten är där större för läkarna att styra sin tid än i Sverige. Kaiser är ett helintegrerat system för försäkring och vård, baserat på större vårdcentraler med specialistläkarkompetens.

Bägge dessa system bör studeras för att vinna kunskap för en nydaning av den svenska vårdens organisation och styrning.

Sjunkande produktivitet i Sverige

Sverige har lägst antal patientbesök per läkare i hela OECD-området.

1998 gjordes 903 patientbesök per läkare i Sverige, motsvarande ca fem per dag och läkare. I USA var motsvarande siffra 2.222, i Danmark 2.069 och i Storbritannien 3.176. Snittet i OECD var 2.167, alltså mer än dubbelt så högt som i Sverige.

1975 gjordes ca nio patientbesök per dag per läkare. Totalt tog en svensk läkare då emot 2.024 patientbesök per år, motsvarande dagens OECD-snitt. Produktiviteten har sjunkit betydligt i den svenska vården.

Såväl antalet läkare som sköterskor och undersköterskor har blivit flerdubbelt större i Sverige de senaste decennierna. 1975 fanns 8.500 läkare i Sverige, i dag är det över 24.000. 1975 fanns knappt 31.000 sjuksköterskor, i dag är det 70.000. 1975 fanns 9.300 undersköterskor, i dag är det 34.000 stycken.

Ändå har vården svårt att finna ett tillräckligt antal läkare. Så vad beror det på? En förklaring ligger i hur vårdpersonalens tid används inom landstingen idag.

Problemet är att vårdpersonalens tid endast i låg utsträckning läggs på direkt patientkontakt. För en sjukhusläkare är det 18 procent av tiden som går till detta. Nästan en tredjedel av timmarna läggs på administrativa uppgifter, 15 procent på möten och kommunikation, 12 procent på ledtid och 14 procent på avdelningen och indirekt patienttid. En distriktsläkare lägger knappt halva tiden på direkt patienttid och en tredjedel på administration.

Enligt Komrev Öhrlings PriceWaterhouse Coopers undersökning av landstingen i Örebro, Västmanland och Östergötland är vårdens direkta produktivitet endast 40 procent. 55 procent av tiden läggs på administration, stödprocesser samt väntetid och strul. Resterande 5 procent läggs på utveckling.

En sjuksköterska har 35 procents direkt patienttid, då hon eller han får användning för sin kliniska utbildning. Mer än en femtedel av tiden går åt till dokumentation. Enligt undersökningen läggs mer tid på administration och stöd än patienttid. Fyra timmar av tio läggs på administration och kringuppgifter. En tredjedel av sjuksköterskans tid upptas av uppgifter som skulle kunna utföras av andra.

Enligt denna undersökning lägger en landstingsläkare lika mycket tid på administration som på direkt patienttid. Om administrationen kunde minskas med 10 procent skulle 4 timmar i veckan frigöras för landets läkare. Privat vård är effektivare, eftersom den inte överlever annars.

Alldeles centralt för den offentligt drivna vårdens produktivitetsutveckling är att frigöra tid för vårdpersonalen att lägga på direkt patienttid.

Vården behöver få möjligheter att använda resurserna bättre.

Makt över den egna vården

I ett modernt och alltmer rörligt samhälle är det orimligt att politiska och administrativa gränser skall begränsa människors liv. Människor måste ges mer makt över sjukvården. Detta kan uppnås genom en allmän och gemensamt finansierad hälsoförsäkring, som erläggs efter inkomst, men utgår efter behov. Finansieringen följer patienten till den vårdgivare som patienten väljer. Genom att alla vårdgivare skall behandlas lika försvinner dagens spärrar för utveckling av vården.

Öppenheten för alternativa vårdgivare har varit olika i olika landsting. Men om människor tillfrågats hade vården i Sverige sett betydligt annorlunda ut än i dagens landstingsstyrda organisation. Vi hade sett fler enskilda läkare, fler enskilda vårdgivare, fler personaldrivna vårdgivare och fler privatägda vårdgivare.

Förutom till att korta köerna hade detta också bidragit till att utveckla vården. Medarbetarnas egna idéer om hur verksamheten bäst bedrivs hade kunnat tillvaratas och förverkligas. Patientens intresse hade satts i centrum.

Ge människor inflytande över vården, så deras val av vårdgivare kan styra sjukvårdens framtid. Sjukvården bör präglas av ett rikt utbud av vårdgivare, enskilda eller offentliga, dit patienterna efter eget val kan vända sig.

Ytterst handlar detta om att säkerställa rimlig och likvärdig tillgång till sjukvård för människor i hela landet.

Stockholm den 2 oktober 2003

Sten Tolgfors (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15
Yrkanden (7)