Vissa arbetsmiljöfrågor

Motion 2001/02:A315 av Carlinge Wisberg m.fl. (v)

av Carlinge Wisberg m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektivare straffansvar vid arbetsmiljöbrott.1

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare ekonomiska incitament via ett reformerat påföljdssystem.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektivare tillsyn av arbetsmiljölagens efterlevnad för personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de regionala skyddsombudens tillträde på arbetsplatser där personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är verksamma.

1 Yrkande 1 hänvisat till JuU.

Arbetsmiljöansvar

En arbetsgrupp inom Näringsdepartementet har i skrivelsen 2001:28 Handlingsplan för ett bättre arbetsmiljöarbete analyserat ökningen av arbetsrelaterad ohälsa som har samband med stress och andra sociala och organisatoriska orsaker.

Vänsterpartiet delar i stor utsträckning de analyser och ställningstaganden som görs i skrivelsen, men vi saknar också några problemområden.

Vi ska här ta upp några områden som vi menar är väsentliga att regeringen snarast återkommer med förslag om lösning för. Det rör sig om arbetsplats­olyckorna och den med dem vidhängande påföljdsfrågan, samt frågan om att skapa effektivare tillsyn på arbetsplatser där det finns personer placerade inom ramen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Antalet arbetsplatsolyckor ökar och är ett mycket allvarligt problem. Detta slås fast i AV-rapporten Arbetsskador 2000, liksom att ingen ljusning är i sikte.

När olyckan väl skett så är det den traditionella rättsapparaten i form av polis och åklagare som står för utredningsarbetet. Självfallet sker detta utredningsarbete enligt gällande lagstiftning. Vi kan dock konstatera att det är mindre vanligt att utredningarna leder till någon form av påföljd, utan det är betydligt mer vanligt att utredningarna helt enkelt läggs ner. Detta sker även om man kan konstatera att elementära saker för arbetsmiljöarbetet saknas eller delvis saknas, exempelvis tydlig delegationsordning.

Bakomliggande orsaker till situationen kan vara att polis och åklagare saknar resurser, eller kanske kompetens, för att göra de nödvändiga och noggranna utredningar som krävs för att ett ärende ska kunna fullföljas och leda till någon form av påföljd. Att samhället, åtminstone tidigare, sett allvarligt på detta förhållande bekräftas av det faktum att man tidigare har genomfört Företagsbotsutredningen, vilken 1997 lade fram förslaget om straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127).

Förslaget innebär i korthet att det nuvarande systemet ersätts med ett sy­stem där juridiska personer kan sakföras och dömas för arbetsmiljöbrott begångna i verksamheten. Någon vidare synlig beredning av detta förslag har senare inte skett.

Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen med förslag som innebär att det blir möjligt att sakföra juridiska personer.

Regeringen bör även återkomma med förslag om organisatoriska förändringar i utredningsförfarandet för att säkerställa kvaliteten på detta samt pröva organisatoriska förändringar inom domstolsväsendet för att lösa dagens problem. Sådana förändringar kunde bestå i att ett visst antal domstolar hade tillgång till den särskilda kompetens som eventuellt kan erfordras för dessa mål.

Det kanske mest centrala för att långsiktigt minska arbetsrelaterad ohälsa är effektiva sanktioner mot dem som bryter mot AV:s föreskrift om systematiskt arbetsmiljöarbete. Sanktioner vid brott vid enskilda olyckor är viktiga, men grunden är ändå att det förebyggande arbetet fungerar, att system och rutiner finns och efterlevs samt att underbemanning och dålig arbetsorganisation åtgärdas.

Även påföljdssystemet bör ses över. För arbetsgivare med omfattande tillgångar är t.ex. en sanktionsavgift på max 100 000 kronor av ringa betydelse. Arbetsmiljöverkets föreskrifter är viktiga att följa om arbetsrelaterad ohälsa skall minska. Det måste bli tydligare koppling mellan bristande förebyggande arbete och ekonomiska påföljder. Sanktionssystemet bör förbättras så att arbetsgivarnas ekonomiska incitament till förebyggande arbetsmiljöarbete stärks.

Personer i arbetsmarknadspolitisk åtgärd

Med den nya arbetsmarknadspolitiken och aktivitetsgarantins tillkomst kan vi efterhand räkna med att betydligt fler människor än tidigare är i aktiva åtgärder.

Avsikten med förändringarna i arbetsmarknadspolitiken är att ge människor vidgad och också ny kompetens för att de ska kunna återkomma på den reguljära arbetsmarknaden. Det innebär också att det ställs stora krav på anordnarna att de har kunskap och kompetens för den uppgift de tar på sig. Detta gäller inte minst inom arbetsmiljöområdet. Inom arbetsmiljöområdet är det tydligt vem som har ansvaret enligt lagstiftningen, nämligen anordnaren, inte Arbetsförmedlingen.

Detta innebär att man som anordnare av en plats inom ramen för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, oavsett om det gäller en traditionell arbetsgivare eller en ideell organisation, också tar på sig det fulla arbetsmiljöansvaret för den person man har hos sig.

Vi har genom media och andra kontakter fått en bild av att kunskapen omkring detta är mycket varierande och till och med saknas.

Inte heller tycks det som om de fackliga organisationerna besitter en fullödig information om var någonstans det finns personer placerade i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och det finns anledning att räkna med att läget är likartat hos Yrkesinspektionen. Genom detta är tillsynen på många arbetsplatser bristfällig.

Till detta kommer att de regionala skyddsombuden bara har tillträdesrätt till arbetsplatser där det finns anställda medlemmar. Detta innebär att de fackliga organisationerna och de regionala skyddsombuden har kraftiga begränsningar då det gäller bevakning av placeringar gjorda t.ex. vid enmansföretag och föreningar där det inte finns någon anställd medlem. Vänsterpartiet anser mot den bakgrunden att det är angeläget att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om hur ansvars-, tillsyns- och informationsfrågan bättre ska organiseras med inriktning på arbetsplatser som tar emot personer vilka får en placering inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Vänsterpartiet anser vidare att regeringen till riksdagen bör återkomma med förslag om hur de regionala skyddsombuden ska få tillträde till arbetsplatser där man inte har någon medlem anställd men där det finns placering inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmiljölagen omfattar personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och då borde personer i åtgärder jämställas med anställda när det gäller tillträdesrätten för regionala skyddsombud.

Stockholm den 3 oktober 2001

Carlinge Wisberg (v)

Murad Artin (v)

Hans Andersson (v)

Lennart Beijer (v)

Sture Arnesson (v)

Britt-Marie Danestig (v)

Kalle Larsson (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Lennart Värmby (v)

Gunilla Wahlén (v)

Karin Svensson Smith (v)

Lennart Gustavsson (v)

Stig Eriksson (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

Hänvisningsförslag: 2001-10-05 Utskottsförslag: 2001-10-05 Granskning: 2001-10-05 Inlämning: 2001-10-05 Hänvisning: 2001-10-11 Bordläggning: 2001-10-11
Yrkanden (4)