Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84

Proposition 1891:54

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 84.

1

N:o 54.

Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående godtgörelse
till fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals regemente
Oscar Theodor Bäfverfeldt och hans maka Maria
Fernanda Benediöta Bäfverfeldt, född Nielsen, för den
förlust de, genom förre svenske och norske generalkonsuln
i Geneve A. M. von Schcecks tillskyndande, lidit; gifven
Stockholms slott den 13 mars 1891-

Med åberopande af bifogade protokoll öfver utrikesdepartementsärende
vill Kong]. Magt i nåder föreslå Riksdagen

att medgifva, att till godtgörande af den förlust, som tillskyndats
fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt
och hans hustru Maria Fernanda Benedieta Bäfverfeldt, född
Nielsen, derigenom att förre svenske och norske generalkonsuln i
Geuöve Adolph Martin von Schack, som den 4 augusti 1886 för makarna
Bäfverfeldts räkning uppburit hustru Bäfverfeldt, enligt testamente efter
enkan Theresia LOrsa, född Baumer, i Rheinfelden, kantonen Aargau
i Schweiz, tillfallna medel, tjugotretusen ett hundra sextiotre francs 10
centimes, men underlåtit att derför redovisa, må af Sveriges innestående
andel i koneulskassans behållning för år 1890 till makarne Bäfverfeldt
utbetalas ett belopp af sexton tusen sex hundra sjuttiosju kronor
43 öre, under vilkor, att makarne Bäfverfeldt på utrikesdepartementet
öfverlåta rättigheten att uppbära hvad vou Schack genom domstolens
i Prag utslag den 28 oktober 1890 förpligtats att till bemälde makar
gälda.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen
med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

C. Lewenliaupt.

Bih. till Biksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 35 Häft. (N:o 54 o. 55). 1

2

Kong! Maf.ts Nåd. Proposition N:o 54.

Utdrag af protokoll öfver utrikesdepartements-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Körningen i statsrådet å Stockholms
slott den 13 mars 1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

l:o

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena anförde i underdånighet: I

en till utrikesdepartementet den 6 juni 1885 ingifven skrift
anförde fanjunkaren vid kongl. Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor
Bäfverfeldt, att en hans hustrus slägting, enkefru Teresia LOrsa, född
Baumer, som aflidit den 9 nästförutgångne april i Rheinfelden i kantonen
Aargau i Schweiz, skulle hafva insatt hans hustru till en af sina
hufvudarfvingar,^ samt anhöll, att, då det icke lyckats honom på enskild

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 54.

3

väg få del af testamentet eller någon närmare upplysning om saken,
utrikesdepartementet genom vederbörlig beskickning villo söka inhemta
närmare utredning om denna arfsangelägenhet. Sedan departementet
med anledning deraf satt sig i förbindelse med generalkonsulatet i
Genöve, insände detta generalkonsulat en af utredningsmannen i enkefru
L/Orsas bo uppsatt redogörelse, hvaraf framgick, att namnet Bäfverfeldt
icke förekom i den aflidnas testamente, och blef denna redogörelse
tillika med ett utdrag af testamentet Bäfverfeldt tillstäldt- Bäfverfeldt
inkom derefter med en ny skrift af den 17 oktober 1885, deruti
han, med tillkännagifvande, att arfvet tillkomme icke honom personligen
utan hans hustru Maria Fernanda Benedicta Nielsen, och med
bifogande af åtskilliga handlingar till styrkande af hennes slägtskapslorhållande
till aflidna enkan L/Orsa, begärde utrikesdepartementets
mellankomst för bevakande af hustruns intressen och för utbekommande
af arfsmedlen efter bemälda enka LOrsa, för hvilket ändamål lian jemväl
bifogade en af honom och hans hustru undertecknad, på innehafvaren
stäld fullm agt.

Som det är mycket vanligt, att enskilda personer begära utrikesdepartementets
bemedling för uttagande af dem utomlands tillfallna
a rf, enär departementet för sådant ändamål kan anlita vederbörande
beskickning eller närmaste konsul i det land, der arfvet fallit, ansåg
sig departementet icke böra neka denna begäran, och makarne Bäfverfeldts
fullmagt blef jemte nyssberörda handlingar den 26 oktober 1885
öfversänd till dåvarande svenske och norske generalkonsuln i Geneve,
Adolph Martin von Schack, med anmodan att vidtaga nödiga åtgärder
för testamentsmedlens utbekommande. Von Schack, som är österrikisk
undersåte och till yrket ursprungligen arkitekt, hade den 13 juni 1867
utnämnts till svensk och norsk olönad konsul i Geneve samt den 20
augusti 1883 till likaledes olönad generalkonsul. De om honom vid
hans utnämning inhemtade upplysningar hade ådagalagt, att han hade
godt anseende, att han egde ekonomiskt oberoende, och att han dessutom
sedan 1861 hade förtroendet att vara österrikisk-ungersk konsul på
platsen. Han hade efter sitt tillträde till generalkonsulsbefattningen alltid
fullgjort sina åligganden till utrikesdepartementets fullkomliga belåtenhet,
och hans personlighet syntes i alla afseenden erbjuda full säkerhet
för att fullmagten med trygghet kunde till honom öfverlåtas. Då von
Schack den 30 november 1885 meddelade, att han af advokatfirman
Kura & Stierli i Aarau, som hade sig anförtrodd boutredningen efter
enkefru LOrsa, anmodats från makarne Bäfverfeldt anskaffa ett förskott
af 100 francs till betäckande af en del med utredningen förbundna

4

Korujl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 54.

kostnader, gaf denna i arfsmål vanliga begäran ingen anledning till
misstanke. Förskottet lemnades af Bäfverfeldt, och öfversändes den 19
december 1885 till von Schack. Den 9 januari 1886 insände von Schack
ett af ofvanbemälde advokater uppsatt utlåtande rörande fördelningen
af enkan L/Orsas qvarlåtenskap, utvisande att 22,500 francs tillfölle
Bäfverfeldts hustru, och sedan det uppgjorda delningsförslaget blifvifc
af Bäfverfeldt godkändt den 6 februari 1886, underrättades von Schack
härom den 8 i samma månad.

Den 2 derpåföljande december afsändes ny skrifvelse till von
Schack, som i sitt svar den 31 i samma månad meddelade: alt han
hoppades i loppet af januari eller i februari månad 1887 kunna aflemna
redovisning. Sedan den utsatta tiden förgått, gjordes ny påminnelse
den 23 mars 1887, hvarpå von Schack den 1 juni svarade, att boutredningen,
som varit långvarig och invecklad, inom kort skulle blifva
afslutad. Af det Bäfverfeldt på sin tid meddelade delningsförslaget
framgick, att antalet af de i enkan LOrsas betydliga förmögenhet intresserade
personer var synnerligen stort, och denna omständighet
syntes helt naturligt böra föranleda tidsutdrägt,''oafsedt att det vanliga
förhållandet är att utredningen af ett arf utomlands erfordrar flere års
tid. Någon underrättelse, som gaf anledning antaga att von Schrecks
affärsställning icke fortfarande var god, hade ännu vid denna tidpunkt
ej erhållits.

Den 23 augusti 1887 infann sig Bäfverfeldt i utrikesdepartementet,
och anmälde, att han, som under sommaren företagit en resa
till Schweiz för att på ort och ställe förvissa sig om anledningen till
dröjsmålet med utredningen, derunder inhemtat från advokaterne Kurz
& Stierli, att von Schseck redan den 13 juli 1886 skulle för makarne
Bäfverfeldts räkning hafva uppburit omkring 24,000 francs. Från departementet
afläts med anledning häraf samma dag befallning till von
Schack att genast inkomma med fullständig förklaring. Von Schack,
som då han mottog denna skrifvelse befann sig i Karlsbad i Böhmen,
svarade genast att här förelåge ett missförstånd och att han, så snart
han återkommit till Geneve, skulle ordna angelägenheten. Men sedan
departementet ytterligare förständigat honom att inkomma med fullständig
förklaring, aflät von Schack den 7 oktober 1887 från Bregenz
i Schweiz ett telegram, deri han uppgaf sig hafva i slutet af augusti
månad samma år uppburit omkring 23,000 francs, och upprepade sin
försäkran att efter återkomsten till Geneve ordna saken.

Vid sådant förhållande blef nödvändigt att afsända ett ombud
för att söka åstadkomma utredning af von Schmcks affärsställning och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54. 5

möjligheten för honom att bereda ersättning åt makarne Bäfverfeldt
för den förlust, hvaraf de hotades. Dåvarande ministern för utrikes
ärendena meddelade följaktligen, den 13 oktober 1887, legationsrådet
vid beskickningen* i Paris grefve G. Lewenhaupt befallning att afresa
till Bregenz, der von Schasck uppgaf sig ligga sjuk, i ändamål att afkräfva
honom redovisning och om möjligt ordna saken.

Grefve Lewenhaupt sammanträffade derefter i Bregenz med von
Schack, hvarvid denne slutligen tillstod att han redan år 1886, såsom
af advokatfirman Kurz & Stierli uppgifvits, uppburit de makarne Bäfverfeldt
tillkommande testamentsmedlen, likasom ock förut de af Bäfverfeldt
förskottsvis till kostnaders betäckande utbetalade 100 francs, men
på samma gång förklarade, att han på grund af iråkad ekonomisk förlägenhet
icke vore i tillfälle derför lemna redovisning. Grefve Lewenhaupt
erhöll äfven i Genöve dåliga underrättelser om von Schaecks
affärsställning, i det man meddelade honom, att von Schasck, som på
sin tid egt en icke obetydlig förmögenhet, blifvit fullständigt ruinerad
genom olyckliga spekulationer och derigenom att lian för att gifva sig
sken af rikedom fortfarit att föra ett kostsamt lefnadssätt. I Genöve
saknade han alla tillgångar, och den egendom, som hans hustru der
hade, uppgafs vara redan intecknad till högt belopp. Yon Schaecks i
Geneve bosatta slägting^- vägrade att träda emellan, under förklaring,
att de trodde sig handla rättare genom att, i händelse af behof, bispringa
hans familj än honom sjelf. Det uppgafs emellertid att utsigt
förefans för att von Schaeck skulle kunna få medel att ersätta makarne
Bäfverfeldt det förskingrade beloppSt, för så vidt ett af honom inledt
affärsföretag lyckades.

Med anledning af hvad mot von Schack förekommit blef han
den 3 november 1887 suspenderad från generalkonsulsbefattningen och
senare efter det vederbörande svenska och norska myndigheter blifvit
hörde, genom Kong], Maj:ts beslut den 18 i samma månad skild från
befattningen.

Samtidigt med att underhandlingar angående de förskingrade
medlens ersättande förts, hade nödiga mått och steg vidtagits för von
Schaecks åtalande, derest det skulle visa sig, att hvarje utsigt saknades,
att vare sig af honom eller hans slägting^- erhålla godtgörelse. Den
advokat, E. Odier i Geneve, som härför anlitades och som underrättats
om von Schaecks afsättning, meddelade, att lian den 17 november angifvit
von Schaeck för oredlighet mot hufvudman (abus de confiance), men att,
som von Schaeck fortfarande tillhörde konsulscorpsen, »le procureur
général» icke egde att med anledning af den gjorda angifvelsen vidtaga

6 [Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 54.

ytterligare'' mått och steg, förr än lian dertill erhållit förbundsrådets
bemyndigande, som först kunde lemuas sedan officiel underrättelse om
afsättniugen dit ingått. Odier ansåg för sin del, att von Schack ej
borde afsättas genast från sin befattning som generalkonsul, och att
något beslut om hans åtalande ej heller för tillfället borde fattas, innan
affärsföretagets utgång blefve afgjord, emedan i annat fall hvarje utsigt
att af von Schack vinna godtgörelse kunde förloras; vid hvilket förhållande,
och ehuru något uppskof med underrättelsen till förbundsrådet
om von Schacks afsättning icke kunde ifrågakomma, utrikesdepartementet
fann, i betraktande af att von Schack tydligen vore
urståndsatt att för tillfället uppbringa medel till makarna Bäfverfeldts
förnöjande, men ingalunda nekade sin förbindelse, det vara med makarna
Bäfverfeldts intresse mest^öfverensstämmande att, innan ytterligare åtgärd
vidtoges, bevilja von Schack uppskof för att om möjligt anskaffa
nödiga medel, och sedan Bäfverfeldt dels den 6 juli 1888 tillkännagifvit,
att häri för sin del icke yrkade något ansvar på von Schaeck,
för så vidt detta skulle menligt inverka på affärsföretagets lyckliga
utgång, utan öfverläte på utrikesdepartementet att härutinnan handla
efter godtfinnande, dels ock den 24 november 1888 uttalat såsom sin
uppfattning, att några strängare åtgärder mot von Schack icke borde
för tillfället vidtagas, fann utrikesdepartementet vidare åtgärder mot
von Schack för tillfället icke böra vidtagas.

Sedan Bäfverfeldt blifvit härom underrättad och hans uppmärksamhet
jemväl blifvitj fäst derå, att ett åtal syntes skola omintetgöra alla utefter
att af von Schack utfå några medel, förklarade Bäfverfeldt, som
emellertid den 24 juli 1889 framstäf yrkande derom, att von Schaeck
måtte till laga näpst befordras, genom telegram den 26 i samma månad,
att han funne sig böra tills vidare afstå från detta yrkande. Men då
senare underrättelser tydligen ådagalade, att affärsföretaget icke ledde
till något resultat, samt Bäfverfeldt dels den 9 november 1889 tillkännagifvit,
att han intet hade emot von Schaecks åtalande genast,
ehuru han öfverläte åt utrikesdepartementet att härutinnan besluta efter
godtfinnande, dels ock i en genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs län insänd och den 14 i nyssnämnda månad till
departementet inkommen underdånig ansökning, framstält begäran om
ersättning af statsmedel för den förlust han och hans hustru lidit genom
von Schaecks förfarande, fann jag ytterligare uppskof ändamålslöst, och
enligt af mig aflåten föreskrift blef von Schaeck, som redan någon tid
uppehållit sig i Prag, genom advokaten Rosenbacher, i makarna Bäfverfeldts
namn och enligt af dem utfärdad fullmagt, i november 1889

Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 84. 7

stämd, att inför domstol i nämnda stad svara för hvad som honom
lagts till last.

I den mot von Schack inledda rättegången, uti hvilken ej mindre
makarna Bäfverfeldt än ock jag å embetets vägnar samt legationsrrådet
grefve G. Lewenhaupt lemnade på diplomatisk väg af domstolen begärda
upplysningar, föll den 2!) sistlidne september utslag, hvarigenom
och då endast sju af tolf jurymän förklarade von Schack skyldig, domstolen
frikände honom från anklagelsen att hafva tillegnat sig medel
hvilka han i kraft af sin embetsställning såsom svensk och norsk
generalkonsul i Genöve för Maria Bäfverfeldts räkning uppburit.

Enligt gällande österrikisk lag fordras för fällande dom i ett
tall som förvarande, att två tredjedelar af juryns hela medlemantal
ena sig om ett fällande utslag. Att juryn mot förmodan icke kom till
en dylik slutsats, torde möjligen hafva sin förklaringsgrund deri att
von Schack, utan att ens söka förneka att han uppburit de ifråo''avarande
medlen, till sitt försvar åberopat, att han, efter att hafva uppburit
beloppet, blifvit i Bregenz på detsamma bestulen af en man vid
namn Schapira Windeg, men att han, som hoppats kunna ersätta medlen,
förtegat stölden, för att icke kompromettera sin ställning genom att
låta det blifva bekant, att han underhöll förbindelser med en person
af så dåligt anseende som bemälde Schapira Windeg.

Sedan således rättegången i brottmålsväg förlorats, erhöll advokaten
Rosenbacher uppdrag att i makarne Bäfverfeldts namn anställa
civil rättegång mot von Schack, och genom utslag den 28 oktober
1890 har han ock af domstol i Prag förpligtats att ersätta Maria Bäfverfeldt,
född Nielsen, henne tillkommande 23,163 francs 10 centimes jemte
5 procents ränta för tre år räknade tillbaka från den 18 oktober'' 1890
och till dess beloppet ersättes, äfvensom att gälda rättegångskostnader.

I den förut omnämnda, under den 14 oktober 1889 ingifna
underdåniga ansökningen har Bäfverfeldt anhållit, att, då, enligt hans
förmening, kongl. utrikesdepartementet uraktlåtit att utöfva den kontroll
och vidtaga de åtgärder, som för skyddandet af hans rätt varit
behöfliga, samt då det under hvarje förhållande kunde anses med
billighet och rättvisa förenligt, att staten skyddade enskild person från
förlust, som uppstode genom oredlighet af en statens tjensteman, Kongl.
Maj:t täcktes i nåder antingen ur kongl. utrikesdepartementets fonder
för hans räkning och till betäckande af den förlust, han genom von
Scinecks åtgöranden lidit, anvisa ett belopp motsvarande dels de förskingrade
testamentsmedlen, nemligen 23,163 francs 10 centimes jemte

8

Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 54.

fem procents årlig ränta derå från den dag, då medlen af von Schack
lyftes eller den 4 augusti 1886, dels ock det belopp af 100 francs, som
lian för medlens utfående måst i förskott utgifva, men som till afsedt
ändamål icke användts, utan jemväl af von Schack förskingrats, eller
ock till Riksdagen aflåta nådig proposition om nämnda belopps utbetalande
till honom af statsverkets medel.

I en senare ingifven skrift af den 27 sistlidne januari har Bäfverfeldt
anfört, att han dåmera från kongl. utrikesdepartementet mottagit
underrättelse att, sedan von Schack genom domstols utslag fått sig
ålagdt att utgifva det förskingrade beloppet, åtgärder blifvit genom
departementet vidtagna för utbekommande af berörda belopp, men att
den person, som af kongl. departementet fått detta uppdrag sig anförtrodt,
förklarat, att icke någon anledning funnes att förmoda, att von
Schack komme att befinnas ega några tillgångar till skuldens betäckande;
och då Bäfverfeldt sålunda med största sannolikhet komme att förlora
ifrågavarande mede), Indika för honom vore af högst betydande värde,
och detta ehuru han för medlens säkra utfående vänd t sig till det
håll kongl. utrikes departementet hvarifrån den största trygghet
varit att påräkna, anhöll Bäfverfeldt att, om Kongl. Maj:t ej täcktes af
tillgängliga medel anvisa det belopp, som Bäfverfeldt enligt sin förut
ingifna ansökning genom von Scluecks åtgörande gått förlustig, Kongl.
Maj:t täcktes till Riksdagen göra nådig framställning om nämnda belopps
utgörande till Bäfverfeldt antingen genast eller då sådana bevis,
som Riksdagen kunde komma att fordra, till kongl. utrikesdepartementet
ankommit, att ej några medel kunnat af von Schack utbekommas,
eller ock, om mot förmodan någon del af det förskingrade beloppet
skulle af von Schack kunna utfås, att Bäfverfeldt måtte af anvisade
medel godtgöras den i så fall uppstående bristen.

Enligt ett af advokaten Rosenbacher den 15 sistlidne februari
iusändt protokoll har vid anstäld .exekution blifvit ådagalagdt, att von
Schack saknar tillgångar till fullgörande af den honom ålagda ersättningsskyldighet.

Af den framställning jag nu i underdånighet lemna!, torde framgå,
att kongl. utrikesdepartementets befattning med ärendet bestått
deruti, att departementet på Bäfverfeldts begäran om dess medverkan
till testamentsmedlens utbekommande öfverlemna! den af honom och
hans hustru utfärdade fullmagt till dåvarande generalkonsuln i Genöve
A. M. von Schack samt derefter, sedan denne visat sig hafva svikit
det honom lemnade förtroendet, i allt hvad på departementet ankommit,
sökt att bereda makarna Bäfverfeldt ersättning för den förlust de lidit.

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 54. fl

En af de förnämsta anledningarna, hvarför konsuler finnas anställa
å orter, som icke äro sjöhamnar, är just den, att de äro behöflige
för utförande af enskilda uppdrag, och enligt konsulatförordningen
äro alla konsuler skyldiga att lemna biträde för uttagande af
arf, om de derom anmodas. Någon bestämd skyldighet för utrikesdepartementet
att dervid biträda förefinnes icke, men erfarenheten har
visat, att det är eu stor fördel för ansökande att erhålla biträde af
departementet, och sedan lång tid tillbaka har det varit en vedertagen
praxis, som ännu fortfar, att departementet åtager sig att för uttagande
af arf anlita de under departementet lydande konsuler, olönade såväl
som lönade. När Bäfverfeldt anhöll om utrikesdepartementets medverkan
för testamentsmedlens uttagande, saknade departementet derför
anledning att icke tillmötesgå denna anhållan. Någon betänklighet
kunde icke heller möta med hänsyn till von Schmcks person. Intet skäl
fans nemligen då att för bristande vederhäftighet eller oredlighet
misstänka von Schack, hvilken så väl och så länge lyckades upprätthålla
skenet af den goda ekonomiska ställning, han egde vid sin utnämning
till generalkonsul, att von Schseck, ehuru de finansspekulationer, hvilka
ledde till hans ruin, hufvudsakligen bedrefvos i Österrike, likväl fortI
arande var österrikisk konsul i Geneve ännu i det ögonblick, när han
skildes från sin befattning i de förenade rikenas tjenst.

Under tiden från den 26 oktober 1885, då makarne Bäfverfeldts
fullmagt afsändes till von Schack, intill den 23 augusti 1887, då
fanjunkaren Bäfverfeldt hos utrikesdepartementet anmälde, att von Schseck
uppburit testamentsmedlen, hade icke något inträffat, som gifvit departementet
anledning att draga von Schmcks redbarhet i tvifvelsmål. Dröjsmålet
med redovisnings afgifvande hade icke varit längre än den
tidsutdrägt,. som vanligen utomlands är förenad med boutredningens
bringande till slut, och departementet hade derför saknat skäl att icke
taga de uppgifter för göda, som von Schack tid efter annan på förfrågan
lemnat om utredningens fortgång.

I anjunkaren Bäfverfeldt har icke heller angifvit i hvad mån eller
på hvilket sätt utrikesdepartementet skulle hafva underlåtit att, såsom
det heter i den underdåniga ansökningen, utöfva den kontroll och vidtaga
de åtgärder, som för skyddandet af Bäfverfeldts rätt varit behöfliga.
Det är tydligt, att utrikesdepartementet icke kan öfver sina talrika
konsulattjenstemän utöfva en sådan uppsigt, att icke händelser af den
art, hvarom nu är fråga, kunna, särskildt bland olönade konsuler, hvilka
äro affärsmän, någon gång inträffa. Och äfven om det skulle antagas,
att underrättelse om testamentsmedlens utlemnande till von Schack
Bih. till Biksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 35 Hiift. 2

io

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 54.

kunnat tidigare, än som nu skedde, erhållas, synes det i allt fall, med
numera vunnen kännedom om von Schmcks redan vid den tiden fullständigt
undergräfda ställning, vara stäldt utom allt tvifvel, att utrikesdepartementet
icke skulle hunnit ingripa i tillräcklig tid för att förekomma
medlens förskingring.

De mått och steg, hvilka, sedan förskingringen blef för utrikesdepartementet
bekant, vidtagits i syfte att åt makarne Bäfverfeldt
återvinna de förskingrade medlen, hafva alla grundats på anvisningar
och råd, lemnade af de advokater i Genöve och Prag, hvilka departementet
för ändamålet anlitat. Fanjunkaren Bäfverfeldt har genom
meddelanden till honom sjelf eller hans ombud lemnats tillfälle att följa
sakens gång, och det uppskof med anställande af rättegång mot von
Schack, som af skäl, hvilka i det föregående anförts, ansågs lämpligt
och tillråddes af advokaterna, har egt rum med Bäfverfeldts vetskap
och goda minne. Om än detta uppskof numera visat sig ändamålslöst,
finnes dock ingen anledning antaga, att något mer skulle kunnat vinnas
genom ett tidigare åtal.

Vid nu anförda förhållanden lärer visserligen all rättslig grund
saknas för makarne Bäfverfeldts anspråk att af statsverket undfå ersättning
för den förlust de lidit. Men då denna förlust åsamkats dem
endast och allenast genom oredligheten hos en statens tjensteman, åt
hvilken uppdraget att uppbära de ifrågavarande medlen anförtrotts
under den berättigade förutsättningen från makarne Bäfverfeldts sida,
att deras rätt derigenom skulle säkrast bevaras, synas starka billighetsskäl
föreligga för att staten här träder emellan och bereder makarne
Bäfverfeldt godtgörelse. Med hänsyn emellertid dertill, att, om ingen
konsul funnits i Genöve, makarne Bäfverfeldt i hvarje fall kunnat komma
att anlita ett ombud, som förskingrat arfvet, med mindre än att de beslutat
härifrån utsända något af dem personligen kändt ombud, i hvilket
fall de antagligen fått härför vidkännas utgifter, föga understigande hvad
de dem tillfallna testamentsmedlen kunnat från den 4 augusti 1886, då
desamma af von Schack lyftades, inbringa i ränta med tillägg af det
förskott å 100 francs, fanjunkaren Bäfverfeldt tillhandahållit för betäckande
af kostnader i saken, torde den ifrågasatta godtgörelsen till
makarne Bäfverfeldt skäligen kunna begränsas till ett kapitalbelopp,
motsvarande hvad von Schack för deras räkning uppburit, eller 23,163
francs 10 centimes, utgörande i svenskt mynt 16,677 kronor 43 öre.

Derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att, såsom jag
anser mig böra förorda, begära Riksdagens medgifvande, att det nyssnämnda
beloppet må till makarne Bäfverfeldt utbetalas, erfordras icke

11

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 54.

anvisande härtill af särskildt anslag, då beloppet bör kunna utgå af
den på Sverige belöpande andel i konsulskassans behållning år 1890,
hvilken andel uppgick till 19,923 kr. 90 öre.

Ehuru särskild anledning numera icke finnes att antaga, att hos
von Schack må kunna uttagas någon del af de genom honom förskingrade
medlen, torde dock, vid en sådan utbetalning till makarne Bäfverfeldt,
böra fästas det vilkor, att dessa på utrikesdepartementet öfverlåta
rättigheten att uppbära hvad von Schseck genom domstolens i Prag
förut omförmälda utslag den 28 oktober 1890 förpligtats att till makarne
ogälda.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kongl.
Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att medgifva, att till
godtgörande af den förlust, som tillskyndats fanjunkaren vid kongl.
Vestgöta-Dals regemente Oscar Theodor Bäfverfeldt och hans hustru
Maria Fernanda Benedicta Bäfverfeldt, född Nielsen, derigenom att förre
svenske och norske generalkonsuln i Geneve Adolph Martin von Schseck,
som den 4 augusti 1886 för makarne Bäfverfeldts räkning uppburit
hustru Bäfverfeldt, enligt testamente efter enkan Theresia LOrsa, född
Baumer i Rheinfelderi, i kantonen Aargau i Schweiz, tillfallna medel,
23,163 francs 10 centimes, men underlåtit att derför redovisa, må af
Sveriges innestående andel i konsulskassans behållning för 1890 till
makarne Bäfverfeldt utbetalas ett belopp af sexton tusen sex hundra
sjuttiosju kronor 43 öre, under vilkor att makarne Bäfverfeldt på utrikesdepartementet
öfverlåta rättigheten att uppbära hvad von Schseck
genom domstolens i Prag utslag den 28 oktober 1890 förpligtats att
till bemälda makar gälda.

Hvad herr ministern för utrikes ärendena sålunda
hemstält, behagade Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder bifalla;
och skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig
proposition af den lydelse, som bilagan till detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo
G. Al. Falkenberg.

Propositioner och skrivelser

Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.